God Jul och Gott Nytt År

Vill bara passa på att önska alla nära och kära en riktigt god och mysig julhelg.

Om inte förr, så ses och hörs vi på det nya året!

Min underbara morgon!

Tisdag kväll och inboxen gästades av ett nytt, helt oväntat uppdrag modell större, med leverans dagen före julafton... Jag som precis hade städat på skrivbordet och tänkt att nu hinner jag både med bokföring och röj i arkivet i god tid innan det blir jul. Satte igång direkt onsdag morgon med avbröts ganska snart av en knackning på dörren. Nu var det ju inte själva jultomten som dök upp, men för mig en minst sagt lika kär vän som på grund av elden i Surte inte kunde ta sig till jobbet och därför kikade förbi på en kopp morgonte. Vet inte hur länge vi blev sittande, söta M, men pratstunden med dig var precis vad jag behövde för att få lite extra inspiration till nya uppdraget. Martin var iväg på kundaktivitet igår och kom hem strax före 4 i natt (gissa vem som ska få ta hand om alla bestyr ikväll och vem som ska krypa upp i sängen med en god bok?!?!!), så det blev många timmar över för arbete igår. Tempot har varit rasande högt och inspirationen har flödat. Har därför kunnat slutföra 5 dagars arbete inom loppet av ca. 2 och känner mig just nu ruggigt nöjd. Blev så exalterad över min framfart att jag helt glömde bort sjukgymnasten nu på morgonen... Fick som tur var lov att komma om en timme istället...

Tyvärr har regnet öst ned under morgonen, så min framfart i längdspåret lär nog bli mer begränsad än den på tangentbordet. Imorgon bär det av mot Småland och där förmodar jag att morgonens nederbörd kommit i form av snö, så självklart får skidorna följa med. Gjorde ett styrkepass i spåret igår kväll. Körde 1 mil stakning på 45 minuter, vilket jag känner mig riktigt nöjd med. Hoppas så att snön ligger kvar i Dammekärr, så att jag slipper avbrott i skidträningen. Känns naturligtvis viktigt för stundande tjejvasan, men inte minst för ryggen som tycks må alldeles prima av dessa rörelser. Hoppas sjukgymnasten är lika imponerad som jag...

Publicerad!

Skickade ett inlägg till Alekuriren och blev, hör och häpna, publicerad! Min ganska kritiska inställning till skolans förre rektor (till idiot!) gjorde nog att jag hamnade på listan över spärrade avsändare och därmed fastnade i tidningens skräppostfilter... Fniss! Kul i alla fall att denna insändare kom med! Hälsn. den omvände "Rebellen"

http://alekuriren.se/veckans/39.pdf - gissar att länken endast kommer att fungera denna veckan - nästa vecka är det ju ny info på sidan 39!

Om materialet tas bort, lyder i alla fall budskapet så här:
På måndagsmorgonen firades traditionsenligt lucia på Nödingeskolan. Bakom lucia, som i år representerades av Sanna Eriksson i 5S, följde en lång rad av tärnor, stjärngossar, tomtar, pepparkaksbarn och små dansande möss.
Den skönsjungande kören ackompanjerades av Lennart Hellberg på dragspel. Programmet var omfattande och bjöd på många klassiska lucia- och julsånger, men också på diktläsning och någon mer nyförfattad sång.
Att det blåser positiva och förnyelsernas vindar på Nödingeskolan märktes tydligt bland både barn och personal, som alla bidrog till denna fina morgonstund.
På bilden syns elever från 5S precis efter andra föreställningen. Från vänster: Hanna Sandberg, Ronja Sandros, Sanna Eriksson, Louise Svensson, Emma Svennungsson, Malin Breifors.

Vår fina lucia

Busiga tomtegubbar!

Luciatåget på väg in, Sanna tätt följd utav Klara. Visst är de lika?!

Efter andra framträdandet: Lucia med sina tärnor. Från vänster. Hanna, Ronja, Sanna, Louise, Emma och Malin.

Smygstart på julen...

Mamma och pappa kom upp ikväll för att inte missa Sanna som skolans lucia imorgon. Överraskade med årets första julbord - blev så sugen på julmat igår, så jag tänkte helt enkelt att varför inte sätta igång omedelbart?! Igår blev det julsenap och julgodis, idag skinka, köttbullar, grånkål och knäckebröd + lite köpt gravad lax och sill (där upphör tyvärr mitt intresse för att vara pysslig!). Blev väldigt lyckat - och gott! Tycker ofta att man sparar allt till juldagarna och när det sedan är dags att äta har jag aldrig någon riktig lust. Blir liksom mätt bara på matoset! Men idag var det riktigt gott - säkert för att vi smygstartade. Om några timmar är det dags att gå upp och förbereda inför lucia. David har lussefirande kl. 07.20 och 08.30 är det dags för stora luciatåget där Sanna blivit lucia. Hon är så förväntansfull och spänd över att gå med levande ljus i håret - återstår att se hur mycket stearin vi har att borsta bort ur håret imorgon kväll...

Önskar er alla en underbar och mysig luciadag.

....några mil till...

...insåg precis att jag inte alls har 477,7 km att slå, utan 518,8 .... Jag åkte visst några mil efter tjejvasan också... För att kunna komma i närheten av det, eller slå det, misstänker jag att det liksom förra året krävs 100 dagar med snö. Men, kanske är det för mycket att hoppas på? Håller tummarna för att kung Bore är här för att stanna!

Framfart i spåret

Kände mig seg igår och beslutade mig redan på eftermiddagen för att ställa in zumban. Tänkte även strunta i skidåkningen, men så fick jag liksom ny energi efter maten. Vallade skidorna med blått, Martin med lila, och så åkte vi upp. Första varvet kändes det som om kroppen och hjärnan inte var riktigt synkade, men på varv 2 kändes det genast bättre. 3:e varvet på 2,5:an gick i rasande fart, även om Martin hade det lite kämpigt med isbildning under skidorna. (Synd att jag inte såg när han ramlade i utförsåkningen!) Blev även 2 varv nere på slingan innan Martin tyckte att vi skulle ge upp för dagen - själv hade jag sådant glid, att jag vid det laget kände att jag gärna hade åkt vidare hela natten! : ) Blev sammanlagt 11 km. När vi mätte 2,5:an visade det sig att den vintertid är drygt 3,2 km (om man åker Görans backe och lilla skogsslingan vid ängen), vilket innebär att jag hittills åkt flera km (kanske t.om mil!) längre än vad jag räknat med. Ska fortsätta mäta sträckorna idag, så att det blir rätt framöver. Kan ju tyckas spela mindre roll, men den som känner mig förstår säkert att jag är ute efter att slå förra årets kilometerantal, vilket slutade på 477,7 Tjejvasan inkluderad. I årets kalander står det just nu 84, så som ni förstår är det många träningspass kvar...

Jättemysig adventsfest

Sannas klass hade ordnat med adventsfest i går kväll och det blev verkligen en jättelyckad tillställning. De framförde sketcher, hade ordnat med tipspromenad och lotteri och bjöd på olika framträdanden, bland annat i form av sång och musik. Var imponerande vad de hade lyckats sätta ihop på egen hand. Bra uppslutning bland föräldrar också, så vi var nog 60 personer inklusive eleverna. Vi hade ordnat med pepparkakor och glögg, men flera barn hade dessutom bakat på eget initiativ, så det var många kg kakor som slank ned till kvällsmat igår kväll. Dessutom bättrade barnen på sin klasskassa med drygt 2600, vilket de naturligtvis var väldigt glada över.

Gårdagen var för övrigt en helvetesdag. Alldeles för mycket att göra på jobbet, en hel del krånglande översättare och massor onödigt merjobb. Verkar som om alla har hybris inför jul. Kände mig dessutom otillräcklig mest hela dagen, eftersom jag utöver fixet inför adventsfesten (vilken jag naturligtvis prioriterade och inte alls tänker ha dåligt samvete för) dessutom hade behövt närvara i skolrådet som sekreterare (som jag blev utsedd till utan att ens vara närvarande!) och var kallad till möte i rekryteringsgruppen på Dammekärr. Skolrådet hade jag naturligtvis inte en chans att hinna till: Klockan var 20.45 när vi hade städat färdigt och styrde kosan hemåt. Ringde till Dammekärr i hopp om att jag inte skulle behöva åka dit efter en redab alltför lång dag. Men jodå, folk var fortfarande på plats, så det blev ytterligare en tur... Klockan 22 var jag hemma igen och äntligen, med kraftig magkramp, kunde äta lite kvällsmat. (Kakorna var goda, men ersätter naturligtvis inte vanlig mat). Hjälpte sedan syrran med korrektur av engelsk ansökan till ett nytt jobb och stupade trött i säng strax efter midnatt. (Dock mycket nöjd över den slutgiltiga versionen - nu håller jag tummarna för att hon och familjen hamnar i Malmö istället för i Umeå efter nyår!).

Idag har krånglet på jobbet fortsatt och jag blev glatt överraskad när jag insåg att det var just idag som jag och Stina hade bestämt att ses. Precis när jag lyckats knäcka en riktigt seg nöt dök hon upp här med räkmackor, julmust och saffransbulle. TACK min vän. Det var precis vad jag behövde. 2 timmar tog lunchen och det var en av de trevligaste stunderna på länge.

Vilade (av förklarliga skäl, dvs. tidsbrist) från skidåkningen igår och hade värsta abstinensen. Idag hoppas jag på en ny mil och sedan ett svettigt zumba-pass. Mår verkligen dåligt när jag inte kommer ut i skidspåret och inser verkligen hur mycket jag har saknat snön sedan den egentligen "alldeles nyss" försvann! Håller tummarna för en lång och kall vinter, med många mil i skidspåret. Ack, sköna tanke...

Julstämning

Fotade lite i vardagsrummet inför 1:a advent. Finns så mycket fint man kan göra med naturen som hjälp. Älskar vitt och grått och vill nästan bojkotta jultomtarna i år. Men efter lucia har jag lovat barnen att de ska få komma fram. Skulle egentligen gå igenom och sortera bort en massa i den där jullådan man har, men barnen är ju knappast av uppfattningen att "less is more", så det är väl bara att ge dem fria tyglar och låta dem fylla huset med tomtar och pynt. Det finns ju, i just det avseendet, som tur är en dag som heter tjugondag knut, även om jag nu inte alls önskar att juletiden ska vara slut. :)

Revansch i spåret

Efter påläsning på internet lade jag ned 30 minuter på vallning innan det var dags för en ny runda i spåret igår på lunchen. Valla smetades på i olika lager efter konstens alla regler och temperaturen ute fick lila burken att verka helt rätt. Men att verka rätt och vara rätt visade sig vara två helt skilda saker. Den lila vallan fick till och med glidvallan att verka trög och jag fick till och med staka mig fram i nedförsbackarna för att få skidorna att gå framåt. Envis som jag är kämpade jag på i 9 km, med ett vallabyte efter 7. En Alehofare dök upp i spåret och lät mig prova på något hemmakok till valla, som tyvärr inte alls hade de rätta egenskaperna. När jag gick på 2 meter höga styltor (kanske överdrivet...) och det var isbildning i hela vallan gav jag helt enkelt upp. Uppvärmd efter zumban fick jag dock ny energi, gjorde en snabb omvallning till blått både på glid och fäste och hade sedan 9 nya och perfekta km i Dammekärr. Bra fäste uppför och härligt glid nedför. Kändes som om jag kunde ha åkt i en evighet. Men det hade ju varit några timmars träning tidigare på dagen, så förståndet fick helt enkelt bestämma över viljan. Ny snö under natten och förmodligen svårvallat igen. Blir eventuellt en vilodag idag, eftersom det är mycket annat som står på schemat. Men om temperaturen kryper ned mot -4, så kan det förstås hända att jag omprioriterar lite i schemat...

Resultat, vecka 1

Första veckan med skidföre summerar vi 5,5 mil. Blev 8 km på söndagkvällen i mycket svårvallat före. Kändes som om jag hade grus under skidorna och jag fastslog ganska snart att röd valla med all säkerhet borde ha varit lila. Överlag var det ändå en härlig kväll i spåret och vintern ser ju ut att hålla i sig, så det får bli nya tag redan idag. Må så gott!

...aldrig riktigt nöjd...

Sanna med feber gjorde att planerna på stugrenovering fick flyttas på framtiden även denna helg. Man kan ju börja fundera över om det verkligen var meningen att vi skulle köpa stuga. Men, vi får lagra all energi tills väder och hälsa tillåter och se fram emot renovering i flygande fart till våren.

Efter en förmiddag i pyjamas och en eftermiddag med skidstudion i soffan tog jag och Martin oss i kragen och gav oss ut på några varv i spåret. Blev 7 km i förvisso nyspårad terräng, men nattens konstsnö gjorde att vallan bara bet i nysnön som föll, men inte i det hårdare underlaget. Värsta bambi på hal is. Aldrig ska man då få vara riktigt nöjd! Men - imorgon får vi göra ett nytt försök. Hoppas på mycket snö i natt!

Fredag eftermiddag och totalt 4 mil

En hektisk dag på jobbet, en dotter med hög feber, en man i Köpenhamn - lite mycket på schemat gör att milen i Dammekärr kändes extra trög i eftermiddags, men ack så välbehövlig. Skönt att rensa huvudet inför helgen. Nu ska jag zumba i en timme, sedan blir det dags för fredagsmys....

Första milen för säsongen

Härlig kyla som bet i kinderna lockade till att testa milen för första gången för säsongen. Känner mig stark rent konditionsmässigt, men beträffande skidtekniken känns det att det var ett tag sedan sist. Borde verkligen investera i ett Vasalopps-läger för att få hjälp med tekniken, men det är så himlans dyrt. Och när ska man hinna?!

Ett gott skratt...

På barnens skidträning i tisdags hade tydligen ledaren sagt: "Titta, där har det legat ett djur". Sanna svarade: Nej, det var min mamma!!! Det var alltså gropen efter mitt fall när jag fick skidan utanför kanten och välte ned i diket! Märket efter mig ser verkligen litet ut i förhållande till min faktiska storlek - låg verkligen där som en fällkniv och gropen ser ungefär lagom stor ut för ett rådjur. Härligt att bjuda hela barnligan på ett skratt i alla fall!

8 nya km och sammanlagt 2 mil

8 nya km på lunchen och nu sammanlagt 2 mil. Har ont som 17 i ljumskarna - är värsta utmaningen att försöka hålla balansen utan spår och det blir ju ett antal felskär under en runda. Höll mig dock på benen även idag. Skönt - underlaget är hårt och ett fall i hög fart skulle helt säkert göra riktigt ont! Nu lite stretching, sedan läxförhör med Sanna som har prov på Norden imorgon, ikväll friidrott/brottning med barnen och sedan dags för veckans höjdpunkt: Zumba!

8 nya km

Tisdag kväll: 8 nya km i -12. Inga nya vurpor att rapportera.

Premiär i skidspåret

Trots att snön legat tjock i nästan en veckas tid har det inte blivit några skidspår i Dammekärr ännu. Tog en långpromenad upp dit i fredags, i iskyla som riktigt bet i kinderna, bara för att konstatera att det nog skulle bli en ganska slirig premiär i spåret. Efter zumba-passet igår kväll beslutade jag mig dock för att trotsa spårkommittens ovilja att göra spår (eller vad det nu beror på), och efter 4 km kändes det ganska hyfsat ändå, ospårat som det var. Blev ett fall på första varvet - fick ena skidan utanför den "pressade" kanten och välte helt enkelt ned i ett dike. Kunde inte mer än skratta åt min uppsyn. Gjorde sedan en klassisk "halka på ett bananskal"-vurpa och slog i bakdelen rejält, men det var bara att resa sig och åka vidare och bjuda barnen på ett rungande skratt! Ikväll blir det skidpass nummer 2 - klubben anordnar skidträning för barnen och då tänker jag passa på att åka, förhoppningsvis både länge och väl. Längtar redan!

Loggbok, stugrenovering

Snön fick våra tankar på stugrenovering att läggas på is under helgen som gick - backen upp från stugan är helt enkelt inte helt vintervänlig för bilar som saknar 4-hjulsdrift! När solen tittade fram idag kunde vi dock inte hålla oss ifrån vårt [blivande] paradis, trots att termometern visade på -14 när vi kom fram. Brr! Tog en stund innan kaminen blev varm, men som tur är funkar kofot även tillsammans med tjocka tumvantar. Rev spånplattor och gipsskivor i innerväggar under ett par timmar och hoppas nu kunna stämma möte med snickaren för att fundera över hur vi bäst går vidare. Har massor av tankar och funderingar som vi bara längtar efter att förverkliga. Men samtidigt skönt att snön kom och bromsade lite - då får man tid att fundera lite extra, så att man förhoppningsvis slipper ångra en massa beslut i efterhand. Hoppas på bra väder i helgen, så att vi kan stöka vidare.

Loggbok, stugrenovering

Måndagen den 15 november
Vi får nycklarna till stugan och styr omedelbart vår kos mot Solvik för att börja röja bland möbler och husgeråd som lämnats kvar. Fyller en hel släpkärra med skräp som vi kör till tipppen.

Fredagen den 19 november
Åker ut till stugan så snart barnen slutat skolan och börjar gå loss på inredningen! Vi river ut köket och börjar slå ned väggar. Barnen river loss tapet i ena rummet och är så flitiga till att hjälpa till. De hittar en tidigare fiskrök i trädgården och börjar naturligtvis leka med elden och har riktigt roligt i flera timmar. Mamma och pappa kommer förbi framemot kvällen och följer sedan med hem till Nödinge. David börjar känna sig dålig.

Lördagen den 20 november
Snöoväder sätter stopp för vår fixardag i stugan, dit 10 vuxna anmält sig. Pappa, Martin och Sanna trotsar dock vädrets makter och tar sig fram på sliriga vägar, medan jag och mamma stannar hemma och kurerar David. När vi lite senare på dagen ansluter har innertak i kök och tidigare sovrum rivits ned, gammal isolering avlägsnats och takstolar frilagts. Plötsligt känns vår lilla stuga riktigt rymlig! Mamma fixar efter bästa förmåga (nu med endast 1 krycka!!!) och gör fina vinterarrangemang. Får en kanonfin krans till dörren. TACK! Barnen leker vidare med sin eldstad och busar i snölandskapet.

Söndagen den 21 november
Åker till stugan på förmiddagen och går loss på innertaket i tidigare vardagsrummet. Frilägger takstolar även här och plötsligt känns allt mycket större och luftigare. Sigge, Frida och lilla Unni kommer och ger oss en hjälpande hand, bland annat med att börja riva innerväggar och såga ned lite grenar inför framtida trädfällning. Fam. Eriksson från Nödinge kommer och hämtar upp Joel som sovit över hos oss och innan vi styr kosan hemåt kikar även Krille, Åsa, Hedda och Hjalmar förbi. Det blir många tankar om vad vi ska uppleva i stugan framöver, även om inte alla kände samma entusiasm över Angelicas idé om vinterbad i snö med tillhörande upptining i bastun!

...det blir aldrig som man tänkt sig...

Väggar har förvisso rivits, tapeter slitits ned, grenar kapats och eldhögar skapats - men, dock inte helt planenligt. Men vi tar det från början... Mamma och pappa hade en ledig dag på sitt B&B och styrde kosen mot Solvik redan på fredagseftermiddagen, då jag, Martin och barnen körde ett första röj. Det blev thaimat (beställde Satay, men fick något helt annat...) och ganska tidigt i säng. Vi skulle ju träffa snickar-Patrick i stugan lördag morgon kl. 9. Ställde klockan på 6.30. Snön hade börjat falla lite lätt. Strax efter läggdags kom Davids gående och var ledsen. Glödhet. En febertopp. Typiskt. Inte nu... 10 vuxna skulle ju dyka upp i stugan om några timmar... Lördag morgon när klockan ringde möttes jag dessutom av drygt 2 dm snö när jag kikade ut i morgonmörkret. Sms:ade snickarn och ställde in - framkomligheten på småvägarna ut till stugan torde inte vara de bästa i vinterväglag och jag ville inte ha några liv på mitt samvete. Sms:ade även till övriga hjälpande händer och ställde in på grund av snöyran. Pappa, Martin och Sanna beslutade sig dock för att trotsa snön och styrde sin kos mot Solvik strax efter frukost. Jag och mamma stannade hemma med David, som trots allt snabbt blivit bättre. När vi fick info om att vägarna var hyfsat farbara anslöt även vi. Då hade innertaket åkt ned i ena rummet, mineralullen flög genom luften och vi bar ut skrot och sorterade i brännbart, metall etc. Barnen hittade en liten jordhåla att elda i och var lyckliga pyromaner i några timmar. Innan mörkret föll styrde vi kosen hemåt igen - elektroniken hade gått sönder på släpet, så vi tänkte att det var bäst att få hem det för lagning innan det blev alltför svart. De branta uppförsbackarna satte nästan stopp för vår hemfärd, men tack vare antispinn slirade vi upp de sista centimetrarna och kunde tryggt återvända till Nödinge. Söndagmorgon verkade vädret ganska ok, så vi åkte ytterligare en sväng till stugan och började slita ned innertaket i det andra rummet. Sigge, Frida och sockersöta Unni kom förbi och hjälpte till och hade dessutom packat med värmande kaffe och te. Gott denna ruggiga dag. Krille och Åsa kom också förbi med Hedda och Hjalmar och hann med en första stugsyn, så även Kerstin, Allan, Alice och Joel - tack för besöket! Martin och Sigge började gå på gips och spånskivor i innerväggarna - när vi ändå rensar, tänkte vi att vi likagärna kunde riva ut allt. Blev så luftigt med lite högre i tak och trots att allt inte riktigt blev som vi först tänkt oss denna helg, blev slutresultatet efter första jobbarhelgen riktigt bra. Några grenar på ett par träd hann också kapas, så plötsligt började även tomten ändra karaktär. Ser redan fram emot nästa helg, då vi förhoppningsvis kan slutföra rivningsarbetet (det vi kan utföra själva). Sedan börjar det roliga - återställandet... ser så fram emot att börja bygga upp, välja material och börja se allt ta form. Sitter med ritningen just nu och försöker fundera över hur man bäst utnyttjar varje kvadratmeter. Blir nog en sväng till en arkitekt senare i veckan, så att man slipper vara efterklok och fundera över varför man inte gjorde si eller så. Bilder och en uppdatering följer snart.

Årets julkort

En lite lugnare vecka på jobbet har skapat utrymme för lite kreativitet - skönt att kunna säga att åtminstone utsidan på årets julkort är klara! Presenterar ett litet smakprov på

några av varianterna. Läääääääääääängtar så efter 1:a advent. Vill putsa fönster och få upp stjärnor och ljusstakar nu med det samma!

...nya projekt....

Vi har köpt sommarstuga utanför Alingsås, med tillträde den 15 november. Helgen den 19-21 november börjar vi röja i och kring stugan, för att förbereda ”den stora renoveringen”. Det hade varit toppen med extra händer under dessa dagar – och extra trevligt vore det förstås med just din/er hjälp!

Vi kommer att fokusera på att
slänga sådant som blivit kvarlämnat
riva ned tapeter och slita ut mattor
slå bort en murad spis
ta ned träd runt stugan
och elda upp skräp som finns kvar inomhus och på tomten.

Vi förbereder korvgrillning eller annan lämplig förtäring beroende på väder och bjuder naturligtvis på öl och vin för den som vill (men lämpligen efter avslutad trädfällning?!).
Hoppas att du/ni har möjlighet att ge oss en hjälpande hand.
Väl mött på Solviksvägen 10!
Angelica och Martin

Tid...

Det är naturligtvis ingen nyhet, men just idag har jag funderat lite extra över hur tiden överhuvudtaget skulle räcka till i vår familj, om inte jag jobbade hemifrån. Periodvis innebär i och för sig det att jag är bänkad framför datorn i princip dygnet runt, men numer vanligtvis (tack och lov) att jag faktiskt kan unna mig någon timme ledigt då och då, även under arbetstid! Morgonen har jag ägnat åt att städa och vika tvätt emellan två leveranser och några telefonsamtal, vilket sparat mig några timmars jobb under kvällen. Samtidigt är det minst sagt otacksamt att göra allt detta under dagtid, för det är ju knappast någon som märker att man lagt manken till när skolväskor, gympapåsar och dataväskor dimper ned innanför ytterdörren, skolböcker, målarpennor och fotbollskort återigen hamnar huller om buller, någon hänger av sig jackan på köksstolen, eller tycker att det minsann är tillräckligt att ställa en sko på plats. Förstår inte hur alla andra gör... Tycker att jag varje dag påminner (och då är det inte alltid barnen som är det största problemet...) om vikten av att var och en plockar undan efter sig, gör ditt eller datt, men nog 17 blir det lika rörigt redan nästa dag. Som tur är tycker både Sanna och David att det är hyfsat kul att städa (när man väl sätter igång, vill säga), men tänk så mycket tid vi hade sparat om varje familjemedlem hade kunnat leva och lära efter principen att allting har sin plats! Den som har gångbara tips på hur man (per automatik!) får alla att hålla bättre ordning får tacksamt dela med sig av dem till mig. Då hade jag ju kunnat ägna mig åt roligare saker när det blir en lucka i arbetsschemat, som t.ex. ett extra träningspass eller lite shopping!

Demokrati

Veckobrevet från Sannas fröken tyckte jag avslutades på ett så fint sätt, så att jag verkligen kände att jag ville dela med mig av läsningen. Extra kul att se att barnen vet hur man ska tillämpa det man lär sig i skolan, särskilt eftersom demokrati just nu står på 5:ornas schema.

Jag citerar fröken Susanne:
Det var i fredags före lunch och jag föreslog att vi skulle enas om en film som vi skulle se på vår mysdag. Barnen gav förslag som jag skrev på tavlan och humöret var på topp. Sedan kom vi till själva omröstningen och sura miner började synas eftersom att det inte blev den film som ”just JAG ville se”. Efter en del surande och muttrande tappade jag lusten att försöka få dem att enas och sa till dem att vi kunde strunta i film och mys. Jag bröt det hela och startade nästa lektion som var bild. Jag gick runt och lyssnade på eleverna som satt i smågrupper med både tjejer och killar blandat. De ritade och diskuterade film. Ingen ville ju att vi skulle ställa in det hela.

När bildlektionen var slut tog jag tag i det hela på nytt och efter att vi diskuterat en stund avslutade jag med att säga:

”- Jag berömmer er ofta och säger att ni är kloka! Koppla bort mig från det här nu och visa mig att ni kan lösa det här på egen hand och att ni har ett gemensamt förslag om film till på måndag.”

Därefter bröt jag lektionen och vi gick till bamba. Det som hände sedan tycker jag är underbart. Helt utan min inblandning bestämde klassen att de skulle ses vid vår ingång efter bamba. När jag själv hade ätit var jag rastvärd och beskådade det hela. Man väntade verkligen in alla och började inte sitt lilla möte förrän samtliga i klassen hade ätit klart och var på plats. Jag höll mig på avstånd men kunde se hur hela klassen stod i en klunga på skolgården och att händer räcktes upp i luften (förmodligen under omröstning) Efter en stund kom klassen glädjerusande mot mig och berättade att de hade enats om en film som nästan samtliga var nöjda med. De hade diskuterat innehållet i filmen och bestämt vem som skulle ta med den till på måndag.

Det är vi sådana här tillfällen kära föräldrar, när jag står där med famnen full av glada barn och ser hur de har utvecklats och lyckats lösa något gemensamt som jag tänker:

”Jag har världens bästa yrke!”

Det snöar!

Precis tillbaka efter en stärkande morgonpromenad i härligt frisk luft där det riktigt bet i kinderna. Tyckte att jag kände doften av snö redan igår kväll, men tänkte att det nog var inbillning. Men nu dansar alltså söta små flingor utanför mitt fönster och får mig att tänka på allt annat än jobb - en tur på längdskidorna dyker upp för mitt inre och oj, vad jag längtar efter vintern!

När liten blir stor

Vet inte varför allt i min omgivning för närvarande påminner mig om att liten blivit stor alltför snabbt. Kanske är svaret så enkelt att det blir så när man är i farten och röjer bland gamla bebiskläder, sorterar bort sådant som plötsligt blivit för litet och hittar leksaker som säkert varit bortglömda i flera år. Eller som när man ger barnen massage efter terrängserien och plötsligt märker att den tidigare så bebismjuka barnhuden inte alls är lika len som förut och att benen plötsligt blivit mycket längre - ja nästan vuxit med flera centimeter bara på en natt... Eller för att flera bland både släkt, kollegor och vänner precis fått smått och dyker upp med sina härligt sprudlande små kottar som man bara vill krama och mysa med. Det är nästan så att jag funderar på ytterligare en kull, även om så bara tanken på det borde stå bortom allt rimligt förnuft! Det är väl förmodligen den biologiska klockan som tickar och som påminner om att ännu finns det chans, men snart har den gått förbi. Men i sådana stunder brukar jag påminna mig om att det även finns fina barnkläder till 7- och 11-åringar, att det går lika bra med fotbollar och ett piano som spiderman-gubbar och my little ponies och att det minsann också finns fördelar med äldre barnhud som duschar sig själv och som ger ett tack för en omgång massage!

Nytt banrekord i Dammekärr

Idag hade vår lokala terrängserie "Kvantumserien" premiär uppe i Dammekärr. Eftersom jag gick uppe i spåret med Helena så många gånger, så blir minnet efter henne särskilt starkt just där och varje gång jag passerar en viss kurva tycker jag mig verkligen känna hennes närvaro. Inbillning kan man ju tro, men eftersom jag ändå får känslan varje gång ska jag vårda den ömt och bevara henne lite extra i minnet just de gånger jag passerar. Tyckte att känslan var extra stark just ikväll. Nog för att det var ljummet i vinden, men var det inte lika extra varmt där i högerkurvan just ikväll? Hon sa alltid, att om det var någon som skulle slå Kristoffer Rydéns barnrekord i framtiden, så skulle det bli David. Och denna magiska kväll skedde undret. Den hittills oslagbara rekordtiden på 1,5-km-slingan från 2006 blev historia idag, när David dansade in med 4 sekunders marginal på 6.26 min. Skosnörena slängde åt alla möjliga håll, vilket han förbannade, så nu har han satt som mål att slå sin egen tid ("och mamma du får faktiskt knyta bättre!!!). Han har 5 tisdagar på sig om hälsan tillåter och jag blir inte förvånad om han lyckas! Sanna sprang in på en finfin andra plats i sin grupp och var väldigt nöjd eftersom hon legat sjuk i dagarna 3. Kul att även hon fick lite medvind i seglen. Nu är det två trötta barn som sussar i sina sängar, efter att ha firat med lite godis, trots att det inte är lördag!

Husmorskur mot förkylning?

Bara en månad efter förra förkylningen blev det i slutet av förra veckan tydligen dags för en ny omgång. Är så trött på att känna mig krasslig... Var verkligen fram till december förra året aldrig sjuk, mycket sällan förkyld, men som jag tidigare skrivit verkar det gå troll i allt vad baskilusker heter ända sedan dess - och framför allt sedan efter tjejvasan. Men, så började tänka efter lite i helgen och funderade över vad 17 det kan bero på och fastställde snart att jag tror att mitt nya liv på Sportlife är den nya boven. Där började jag ju så smått efter jul och mer intensivt efter tjejvasan... Förvisso ska man bli friskare och piggare av att träna, men bland 65 andra svettandes zumba-fantaster i ett rum med alldeles för dålig ventilation frodas det naturligtvis bakterier, och det utsätter jag mig självmant för 2-3 gånger i veckan. (Risken är kanske lika stor under core-passen med betydligt färre deltagare, men där frigörs väl inte lika mycket kroppsvätskor!) Riktigt äckligt när man tänker på det. Får väl köra på några månader till och sedan ta en paus tills tjejvasan 2011 är över. Jag vill ju för 17 inte riskera att ryka på någon skit veckorna före det är dags. Eller bli så sjuk att jag inte ens kan ställa upp. Nej, det skulle kännas riktigt surt. Får ersätta zumban med stavgång efter jul! Och på tal om jul - David tyckte att det var dags att ta fram julpyntet och föreslog att vi skulle göra det efter skolan. Gillar ju i och för sig julen, men njä - det får nog hinna bli slutet av november innan jag börjar julpynta i alla fall! Idag blir det istället till att baka efter skolans slut - det är ju kanelbullens dag och en sådan måste naturligtvis firas! Välkomna på bullkalas från kl. 16!

Vår vinnare

På startlinjen...

...och så bär det iväg. Fullt fokus!

På upploppet i ensamt majestät! 4.19 min på 1070 meter gör varken mamma eller pappa!

En stolt vinnare i segerintervju!

I löparkretsar går han under benämningen "den lille kenyanen" och det verkar sannerligen stämma. De senaste månaderna har det gått väldigt bra i löparspåret och jag måste stolt dela med mig av ett underbart ögonblick från Lilla Martenloppet den 11 september.

Bilder från www.martenloppet.se

Curling...

Har mycket svårt att inordna mig själv i fack, men under veckan som gått måste jag nog motvilligt tillskriva mig rollen som curling-förälder. Visst, barnen tar sig på cykel till aktiviteterna i närområdet, men när jag i onsdags i princip klonade mig själv för att kunna skjutsa till friidrott i Kungälv, brottning i Nol och få tid för egen träning på Sportlife (allt inom loppet av en och samma timme), så funderade jag över vad 17 det är man håller på med. Martin var på 3 dagars säljkonferens, så "ordningen" var så att säga återställd. Skulle efter denna vecka behöva semester på nytt - och glädjande nog måste jag ju ha fått 3 nya dagar i min pott?!! Helgen ser väl ungefär lika galen ut, men ikväll ska jag zumba loss på Sportlife igen och inhämta nya krafter och tömma skallen på oegentligheter. Och så blir det till att jobba - Tele2:s server tycks ligga nere, så utan tillgång till inbox eller webbox är det inte så mycket man kan göra för tillfället. Kommer säkert igång lagom till att det är dags att ta helg... Trevlig helg allihop!

Mångfald berikar

Jag håller under dagen tummarna för att Aliansen på något mirakulöst sätt når ensam majoritet och att vi svenskar även fortsättningsvis kan se de många möjligheterna som följer av mångfald (utöver thaimat, sydeuropeiska viner, pizza och andra trevliga importer!).
Bild hämtad från Aftonbladets webbversion.

Ett blåare Ale

Tog naturligtvis vara på min unika rösträtt under gårdagens val, men tog även i detta val ett ökat samhällsansvar som röstmottagare (wow, det lät tungt och ansvarsfullt!). Tjänstgjorde från 07.30 - 00.30 med avbrott för 2 pauser och hade verkligen en kanontrevlig dag bland både röda, gröna och blå. Att det flyter blått blod i mina ådror är absolut ingen hemlighet och jag kunde inte i min trötthet sent i natt hålla tillbaka skämtet om att kanske låta någon ur SD ta över som integrationsminister... Och när vi kontrollräknade rösterna en tredje gång, kunde jag inte heller låta bli att sjunga slogan till "118 800... fråga oss för vi vet allt...". Förstår om en och annan i rummet tröttnade... !!! Men, fastställas kan i alla fall, till min enorma glädje, att det ser ut som om det blir maktskifte i Ale - för första gången på 16 år. Att det överhuvudtaget är möjligt i denna bidragskommun är mig en fullkomlig gåta, men det ger mig hur som helst ett brett jäkla smile på läpparna (ja, det sträcker sig från öra till öra!). Så heja Ale - som idag vaknade lite gladare än igår! Wow!

Utvilad

Ja, utvilad är det härliga ord jag just nu kan sätta på kropp och själ! Efter tre soliga dagar i en solstol med en god vän som enda sällskap är det inte så mycket man kan klaga på. Att vi den fjärde dagen dessutom hann med att träffa Anna F för en fika i La Cala innan vi tog flyget hem känns toppen, även om hon som vanligt fick mig att längta till en permanent vistelse i Spanien ännu mer! Jag och Stina har verkligen inte gjort många knop. Promenaden ner till stranden var typ över på 30 sekunder. Våra solstolar i främsta raden med bara någon meter till Medelhavet väntade glatt varje morgon. Skytteltrafiken upp till baren innebar för vår del mest vatten, men för all del, emellanåt också vitt vin. Någon hade säkert tyckt att vi utnyttjade All Inclusive-utbudet för dåligt, men tack och lov var jag och min resekamrat på samma våglängd. Vi fastslog snart att våra respektive män säkert hade provat sig igenom drinklistan redan efter första timmen... Kvällarna smet vi från All Inclusive-buffén, som i och för sig vad både god och omfattande, för att istället njuta av den spanska atmosfären på små mysiga restauranger i trånga gränder. Och så blev det förstås en hel del shopping. Mest nöjd blev jag (och naturligtvis även mottagaren) med en träningsoverall á la Barcelona, som sonen nöjt gott omkring i hela helgen. Hittade också en underbar klänning med matchande scarf till Sanna. Och en hel del annat... Blev värsta julaftonen när jag kom hem. Fastställas bör absolut att denna typ av resor skulle vara obligatoriska för alla mammor - eller för att citera min mamma i hennes sms till mig: Hej min kära dotter! Underbart att höra att du kan njuta - det behöver alla mammor ibland. Njut och ha det riktigt ansvarslöst och överlåt den biten till pappor! Hälsa din resekompis.

Ja, denna resa kommer att göras om - med lite planering är det kanske fler som kan tänka sig hänga på?

Skolstart och halsont

Lite senare skolstart än vanligt gjorde att vi hann beta av den klassiska helgen med Martins företag redan innan skolan drog igång, vilket gjorde tillställningen till den förmodligen mest avslappnade hittills. Jag och en väninna valde att avvika från Ecophons dam-program på fredagen och hade i förväg bokat in oss på Spa med varma bad och massage. Var helt underbart skönt - tack Stina, för att du fixade allt så bra. Fredagkvällen bjöd sedan på 3-rätter middag där min make lyckades bli lite överförfriskad och jobbigt högljudd, så att min kväll faktiskt inte blev till en av de bättre i mitt liv. Runda fötter kan jag stå ut med, men oväsen som gör att man ofrivilligt hamnar i allas blickfång besparar jag mig gärna. Nåväl, förhoppningsvis har han lärt sig sin läxa. Lördagen blev istället så mycket bättre med shopping, lunch och fika i mysiga Helsingør. Skulle åkt vidare till København, men tågen var inställda pga att spåren underminerats till följd av kraftiga skyfall under natten. Men med strålande sol och vitt vin i våra glas, kan jag knappast klaga över att vi behövde stanna i Helsingør. Hade inte kunnat önska så mycket mer av den dagen. Kvällen inleddes med fördrink och champagne i hotellfoajén, därefter följde en härlig 3-rätters middag i goda vänners lag. Ja, efter 8 år på detta jippo har man ju hunnit skaffa sig ett glatt gäng, som av en händelse alltid råkar hamna vid vårt bord... (Får väl tacka Martin för att han lägger sig i bordsplaceringen!) Efter middagen bjöd livebandet upp till dans och redan efter 10 sekunder var det knökat på dansgolvet. Tog väl en paus någon gång då och då för att förfriska mig med smaskiga strawberry mojitos, men annars var det minsann fullt ös på benen fram tills musiken tystnade strax efter kl. 01. Blev kvar i lobbyn i nästan 2 timmar, där jag plötsligt blev väldigt populär, eftersom ingen annan än jag själv lyckades beställa räkmackor och drinkar efter stängning! Som grädde på moset blev det till och med ett gäng jordgubbar före läggdags, som jag och Stina satt och mumsade på fram på småtimmarna. Ja, det var verkligen en hellyckad kväll. Söndagmorgonen var välförtjänt seg, så då var det skönt att gå och sätta sig vid dukat bord och välja och vraka från den härliga frukostbuffén. Sedan styrde vi kosan hemåt och hämtade kidsen hos Martins föräldrar.

Skolstarten i måndags kändes ovanligt bra. Tror att vi alla kände oss färdiga med sommarlov och semester - och då menar jag inte att vi fullkomligt gått varandra på nerverna (som man ibland kan ha tyckt andra år...) Nej, vi var helt enkelt klara. Hade gjort det vi planerat plus en massa spontanutflykter och dessutom haft härligt mycket tid till att bara ta det lugnt. Att båda barnen dessutom har fått en bra terminsstart med härligt inspirerade fröknar känns extra toppen. Får hoppas på att hösten fortsätter i samma positiva anda.

Hösten som slog ned som en bomb igår morse får dock gärna ta ett steg tillbaka och lämna företräde för lite sensommarvärme. Vill dessutom bli av med mitt halsonda, så att jag kan komma igång med lite träning igen och tidiga morgonpromenader. Det hjälper till att hålla humöret uppe, även om höststormarna viner redan i augusti! Martin spelar golf på Mallorca denna veckan, så låt oss hoppas att han tar med sig lite solsken och värme hem! Må så gott!

Viva España!

Att få uppleva VM-finalen på plats i Spanien slår nog det mesta jag hittills upplevt som sportfantast. Glädjen på gatorna gick inte att ta miste på och barnen hade denna kväll minst sagt the time of their lives! Döm av Davids förvåning när cavan (Spaniens svar på champagne) strömmade rakt ur servitörens flaska ner i hans och de andra barnens vidöppna gap! Det blev naturligtvis en sen kväll, men främst en härlig upplevelse vi sent ska glömma.

Alla 14 dagar i Spanien blev precis så underbara som vi föreställt oss. Värmen, som ändå höll sig runt hyggliga 30-35, gjorde att vi skjöt besöket i Ronda på framtiden, men däremot kunde vi förverkliga drömmen om Nerja. Har ju egentligen endast åkt västerut från Malaga förut, men resan österut bjöd på några av de vackraste vyerna jag hittills upplevt. Några vänner tog oss med till en avlägsen strand, dit man endast kom med en liten minibuss som tappert körde upp och ned för de slingrande vägarna. Stranden utgjordes av silkeslena små stenar och vattnet var mer turkost än vad jag någonsin tidigare upplevt i Medelhavet. En härlig klippa, liknande den mer kända på Krabi i Thailand, bjöd på fantastiska hopp från flera meters höjd, där jag till följd av det behandlade diskbråcket för en gångs skull hade vett nog att avstå. Barnen älskade den pirrande känslan att kasta sig ut.

En annan höjdpunkt, inte minst för David som för första gången var "lång" nog att få göra en massa dumheter, blev vattenparken i Mijas. 20 gånger slängde han sig nedför fritt fall - han skulle naturligtvis bräcka rekordet på 13 gånger, som satts tidigare i veckan av en ny bekantskap. Tävlingsmänniskan kom alltså även fram under semestern.

Men - tillbaka till Nerja. Efter ett par dagar i goda vänners lag, drog vi iväg på lite familjesemester. Lite egentid är ju också viktigt på semestern. När de andra lämnade stranden utanför Nerja, körde vi istället in i den lilla staden och satte kurs mot de mer strandnära gatorna. Plötsligt uppenbarade sig en vitkalkad söt byggnad (tja, nu ser ju de flesta byggnader ut så, men den här var verkligen en alldeles extra fin pärla). Paraiso del Mar. Låter som en välsmakande karamell. Bakom den vitkalkade fasaden dolde sig en juvel av sällan skådad karaktär. Det var som en film. Eftersom vi inte förbokat något, var det bara sviter kvar att välja på och Sanna valde en härlig 2-rummare med vidunderlig utsikt över Medelhavet. Pool, bubbelpool och privat nedgång direkt till stranden kändes härligt lyxigt och var naturligtvis mer än vad vi någonsin kunnat hoppas på. Vilket lyckokast, konstaterade vi när vi 2 dygn senare lämnade detta paradis. Hit ska vi definitivt återvända. Paraiso del Mar - lägg detta namn på minnet, mina vänner.

Semesterns sista 3 dagar tillbringade vi i tält på Camping Tarifa. Vad härligt det var att återse den underbara stranden. Minnena från våra månader på solkusten gjorde sig härligt påminda och vi kände oss lyckligt lottade att få uppleva allt detta fantastiska igen. Om något år får det bli en hel vecka eller 2 bara i Tarifa, så att barnen kan gå på windsurfingskola. Jag skojar inte om jag säger att det var +5000 surfare ute på havet sista dagen på stranden. Det är mäktigt. Och imponerande. Vilka killar. Och tjejer! Och synen av att Atlanten möter Medelhavet med fri utsikt över Marocko och Atlasbergen på andra sidan havet är bedårande. Wow!

Kan bara varmast rekommendera spanska solkusten till alla er som inte provat det ännu. Kanske någon som känner sig manad att följa med på vårt nästa äventyr?

Sommarkramar i sommarvärmen

SOMMARLOV!

Sommarlovet har börjat och nu ska vi njuta av ledighet och en massa roliga aktiviteter. Jippie!

Ett slag för Zumba!

Måste bara tipsa alla nära och kära om det superhärliga träningspasset Zumba. Har provat 3 gånger nu och är alldeles frälst, även om ett av passen hade en mindre pedagogisk instruktör. Man blir så glad av den härliga musiken och de dansanta rytmerna, så att man känner sig alldeles hög på adrenalin och endorfiner i flera timmar efteråt. Wow! Måste upplevas.

Ett jäkla dyrt vin det blev...

...hittade årets version av min numera-i-förmodlig-ägo-hos-en-uteliggare-i-Pisa-skräckgröna jacka på Femmans Sport igår. Med en viss modifikation: Årets färg var syrenlila. 2399 mynt fattigare kunde jag bara konstatera att den nya jackan inte kunde bli grön och att vinet i Florens förmodligen kommer att bli ett av mitt livs dyraste flaskor...

Men känslan finns där. Vattentät var den också (jag var tvungen att testa när himlen öppnade sig under åskvädret igår). Så, det blir nog bra med syrenlila. Någon gång framöver. När den bittra eftersmaken lämnat mina läppar.

Jag söp bort min jacka i Pisa...

Torsdag - söndag (6-9 maj) hade det blivit dags för den årliga resan med Martins kunder med respektive. Förra årets succé i Marseille skulle följas upp av härliga dagar i Pisa. Som vanligt när vi ska hitta på något, så strulade det något vansinnigt med barnvakt, men efter många om och men lyckades vi lösa det med kompisars hjälp. Tack fam. Larsson/Eriksson.

Redan på nedresan sattes nivån med vitt vin och bubbel. Smidig flight och Pisa flygplats härligt nära staden och vårt superfina hotell, Abitalia Tower Plaza, som verkligen höll allt som broschyrerna utlovat. Wow! Kanonfina rum med utsikt över lutande tornet, egen balkong och mormorklädda dubbelduschar. Ja, det var sannerligen inte svårt att trivas. Sällskapet var i vanlig ordning helt utomordentligt och visst skulle det bli några härliga dagar i Pisa med omnejd.

Fredagen tillbringade vi som typiska turister. Vi knatade de 297 marmorstegen upp genom lutande tornet, vilket var en hisnande känsla. Men att betala 15 € per skalle för att känna sig livrädd är kanske inte något jag väljer att göra om. Gick och kikade på övriga byggnader på Piazza dei Miracoli och njöt allmänt av livet, med god italiensk mat och vitt vin. Eftermiddagen ägnade vi åt shopping och jag hade riktigt flyt på Pisas gator. :)

Fredag kväll skulle vi prova den 5-stjärniga restaurangen på hotellet - våra ben orkade inte ta oss längre. Vissa i sällskapet lät sig övertalas av kyparen att beställa en Sirloin Steak Fiorentina. Den skulle vara alldeles fantastisk. Ett dyrt rödvin beställdes in som komplement. Vinet visade sig vara en mindre besvikelse. Själv satt jag och njöt av mitt vita vin och tänkte, att vilken tur att jag valt ett lokalt vin från Toscana och en fräsch pastarätt med pinjenötter, körsbärstomater och pesto. Ännu mer nöjd blev när jag den Fiorentiska steken dök upp. Den kom i ett stycke och skars upp vid bordet. Flott värre, kan man tycka, tills vi insåg att köttet var mer rått än tillagat... Blodet rann på tallrikarna och det var inte svårt att tappa aptiten. Framför mig hamnade plötsligt en helt annan pastarätt än den jag beställt och när jag påpekade detta, tog det nog en halvtimme innan jag fått in den jag egentligen beställt. Man kan ju tycka att det inte borde gå att misslyckas med pasta i dess hemland, men i allvarlighetens namn har jag nog aldrig förr stött på så eländig pasta. Inte ens i bamba. En stor kletig hög, så långt ifrån al dente man någonsin kan komma. Mina bordskompisar klagade nu högljutt över köttets röda färg (ja, det var till och med kallt ända ut i kanterna!) och efter många om och men fick vi kyparen att ta ut det och lägga det på grillen. Mindre än 5 minuter senare kom det in lika rått, och serverades på samma tallrikar som förut, bland allt blod som fortfarande flöt kring. Ni förstår säkert att vi avslutade måltiden väldigt snabbt. Betalade för oss (under protest) och lämnade restaurangen. Ingen var egentligen mätt, men hungerskänslorna infann sig ju liksom aldrig mer den kvällen efter upplevelsen kring slaktbordet! Kyparen hade dessutom mage att säga att det skulle se ut på det sättet... Ja, vad ska man säga?! Han fick i alla fall inte fler besök från oss i sin restaurang och 2 andra par som såg köttets karaktär valde också de att inte återvända till restaurangen. Så, högsta betyg till Abitalia Tower Plaza när det gäller boende, frukost, mottagande, bar etc, men restaurangen bör absolut undvikas.

På lördagen tog vi ett tidigt tåg till Florens, med guidad visning genom staden och diverse inköp av härliga kashmir-sjalar, sidenslipsar, väskor, fotbollströjor och krimskrams. Härlig utsikt vid Davidstatyn och staden bar helt klart på en intressant historia. I solen, som plötsligt valde att titta fram, blev dock 4 av oss mest sittande på en sidogata till Il Duomo där vi åt en härlig lunch och drack vin. En saftig nota senare (men det var det värt - här var det verkligen en 5-stjärnig restaurang som levde upp till sina stjärnor) begav vi oss tillbaka till Pisa och tog en kvällspromenad till en fiskrestaurang. Det känns tråkigt att behöva skriva att inte heller denna middag imponerade på oss. Lägg därtill urursel service, så förstår ni säkert varför vi snart tog taxi tillbaka till hotellet för att dricka vin i foajén.

Söndag morgon var vi på flygplatsen kl. 04.30, bara för att få reda på att planet var inställt på grund av askmoln. Vi hade läst om det dagen innan, så det kom väl inte som någon direkt överraskning, men in i det sista hade man förstås hoppats på att Italien inte skulle drabbas. Tillbaka till hotellet och en andra frukost, någon timme vid poolen när solen tittade fram igen, sedan en tur till charmiga Lucca, som dock hade gjort sig bra mycket bättre på en annan dag än en söndag, då hela byn tömts på folk. Fick ordna med ny barnvakt och boka nya biljetter hem.

Måndagen återvände vi till Florens. Vi tog bussen upp till Fiesole tillsammans med ett annat par, där vi satt och drack vin och åt underbart god Breasola hela eftermiddagen. Många flaskor vitt senare var vi ganska glada och mötte upp med det tredje paret på tåget tillbaka till Pisa. Min jacka hade kommit fram under en kort stund då himlen öppnade sig och tro inte att jag kom ihåg att ta den med från tåget, trots att jag satt på den... Ja, så kan det gå till när man super bort sin favvo-jacka i Pisa. Det har naturligtvis stört mig oerhört. Jag har naturligtvis säkert 10 andra jackor, men just denna skräckgröna jacka från Haglöfs, som är helt vind och vattentät, men samtidigt kan bli så liten att den utan problem går ned i sminkfacket i handväskan, var verkligen en trogen resekamrat. Än mer kommer jag naturligtvis att störa mig när jag inser att modellen utgått ur Haglöfs sortiment /alt. ändrats, så att den inte är lika bra som MIN! Jag har inte vågat undersöka den saken ännu och får kanske vänta tills den värsta besvikelsen har lagt sig.

Tisdag em var nya biljetterna bokade till. Måndag kväll visade dock prognosen att ny aska var på väg in. Jag tog det säkra före det osäkra och krånglade mig tidig tisdagsmorgon hem via flyg till Oslo/Torp, färja mellan Sandefjord-Strömstad och sedan bil sista vägen tillsammans med ett annat par. Martin flög planenligt hem med det kvarvarande paret tisdag eftermiddag. Mindre än en halvtimme efter de lyft, stängdes Pisa flygplats igen. Jag är säker på att vi inte kommit hem om vi alla valt att stanna kvar.

Men slutet gott, allting gott. Förutom det där med jackan då...

Askmoln

Ett askmoln över norra Italien höll oss kvar i Pisa ett par dagar extra, med allt strul som det nu innebär i form av att hitta ny barnvakt, kaos på jobbfronten etc. etc. Jag återkommer med bilder och info från Italien-resan när hektiken lagt sig.

Nödinge IBF på vår altan...

Sommarens utemöbler är förvisade till annan plats, då Nödinge Innebandyförening numer huserar på vår altan... Lite kläder på tork får ibland göra sällskap, men för bord och stolar sätter husets minsting stopp. Dock härligt med vår och massor av utelek. Äntligen slippa tjat om datorer och PS. Spontanlek efter skolan, nya kompisar för både vuxna och barn gör livet extra värt att leva just nu (ja, nu är det ju inte så att jag och Martin spontanleker...). Dessutom en härlig invigningsfest av lusthuset på Valborg. TACK alla ni som var med - det var en underbart härlig kväll, även om värdinnan nu inte fick sällskap av värden enligt planerna. :) Men kanske var det just därför vi hade så trevligt??! Fler fester utlovas, både för er som var där och er som bor på lite längre avstånd och som denna gång inte fick plats!. Fler än 13 blir det helt enkelt trångt att duka för! Må så gott i våren!

Mitt lag...

Sååååååå nöjd över mitt älsade HVs 4:e SM-guld! Minns det första från -95 som om det var igår. Första året jag inte kunde stå och trängas bland Klapp&Klang-gänget i Rosenlundshallen, på grund av flytt från Götet. Men, så snygg (??!) i min guldtröja på Step-passen på Fysiken. Ja, tänk vad tiden går... Har inte varit i nya Kinnarps Arena och inte på en enda hemmamatch sedan jag flyttade hemifrån, men de blågula färgerna sitter etsade i själen, liksom hejaramsorna och de glada påropen. Vi sjunger HHHHHHHHHHHHHHHHVVVVVVVVVVVVVVVVVVVV (klapp, klapp, klapp, klapp) HV71!

Bild från http://www.hv71.se

Dödsskjutning i trädgården!

Döm av vår förvåning när vi i söndags morse stötte på ett rådjur liggandes framför häcken, precis framför huset. På skakiga, och några för få, ben släpade den sig någon meter bort när Martin gick ner för att hämta tidningen. Skadad i trafik slog vi fast, och jag ringde polisen. Efter 5 minuter ringde jaktansvarig och efter ytterligare 5 var han här. Tror bössan måste ha legat laddad i bilen. Stod med barnen på altanen när han sakta kom körande på uppfarten, stannade bilen, gick ur, lyfte bössan och pang! Lite dödsryck senare (David var naturligtvsi framme innan sprattlet upphörde!) kikade vi på den stackaren, som hade fått flera ben krossade. Benpiporna stack ut på ett bak- och ett framben, så det blev nog en välkommen vila för det lilla djuret (som egentligen var ganska stort och hade pälsklädda horn!) Ner i en blå sopsäck och så var de borta. Tänk, vad man kan få uppleva - i en vanlig villaträdgård!

Infektion och jobb grusar maskineriet

Infektion och alltför mycket jobb har under den senaste tiden grusat maskineriet rejält och jag får be alla nära och kära om ursäkt för att jag inte hört av mig med någon vidare frekvens på sistone. Jag som ALDRIG brukar vara sjuk (har åtminstone inte haft en enda sjukdag på 9 år som egenföretagare) verkar just nu vara mottaglig för allt. Började egentligen redan strax före jul när jag troligtvis fick en släng av "svinet", sedan halsflussen för 3 veckor sedan och nu en ny halsinfektion med feber. Visst, man är mer mottaglig efter avslutad penicillinkur, men herregud - var ju en konstant utomhus i friska luften en hel vecka efter medicinintaget, så lite motståndskraft tycker jag ju att jag borde hunnit bygga upp. Men icke. En klok vän, tillika sjuksyrra, läxade upp mig och påpekade att jag tränade väldigt mycket inför tjejvasan och att när jag sedan tog ut mig så till den yttersta grad på dagen D, så försatte jag förmodligen immunförsvaret ur spel. Det ligger nog något i det, även om det naturligtvis tar emot att erkänna att 47,7 mil på skidor (och jag vet inte hur många andra träningspass) säkert var lite överdrivet... Tyckte jag kom igång riktigt bra med 3 pass på Sportlife förra veckan, men tji fick jag igen. Ska nu snällt vänta ut denna infektion, men sedan hoppas jag verkligen kunna komma igång igen. Om inte annat med härliga morgonpromenader, som jag liksom tidigare år får inpiration av genom att läsa Molles blogg. Så om ni om någon vecka ser en grön jacka och en neddragen toppluva (jag släpper inte mössan i första taget) skynda förbi i morgondimman vid 6-tiden - ja, då vet ni att jag (åtminstone tillfälligt) blivit frisk från infektioner och annan skit.

Jobbet håller för övrigt på att ta kål på mig, så jag inbillar att även jobbstressen påverkar allmäntillståndet och gör mig mer mottaglig för allt som rör sig i luften. Men, jobb innebär ju som bekant också pengar, som i sin tur innebär att man kan börja drömma efter nya semesteräventyr. Om vår vecka i Italien under påsken ska jag skriva om en annan dag. När jobbfronten tillåter. Må så gott tills vi hörs igen.

Stackars mamma

Vilken vecka det har varit... Just när jag börjat återhämta mig efter halsflussen, har stackars mamma gått och blivit sämre igen. Inte för att det påverkar min fysiska hälsa, men det känns otroligt tråkigt att inte kunna finnas till hands på närmare ort. Nåja, skadan är absolut ingen nyhet, men långfärdigheten inom sjukvården har gjort att svaret låtit vänta på sig, även om både hon och vi omkring naturligtvis har anat det värsta. Så kom då domen i veckan: 2 nya frakturer i bäckenet (utan att hon vet med sig att ha gjort någonting) och de 3 sedan tidigare fortfarande oläkta. Inte undra på att hon har ont, stackarn. Blir samtidigt så besviken över svenska välfärdssystemet, som i hennes fall visat sig inte alls fungera. Får återigen tacka övre makter för att jag har fördelen av att ha privat läkarvård, som hittills (det bör nog understrykas för säkerhets skull) fungerat klanderfritt. Ja, utmärkt, faktiskt. Som det ska göra när man är dålig och redan i ett utsatt läge.

Förutom tråkigheterna med mamma är allt faktiskt bara toppen. Jobbet känns för närvarande både kul, lagom och utmanande, barnen är friska och mår bra och mannen gör inget större väsen av sig! Kissen har, årstiden för vana, lyckats få ett ormbett i kinden och töms nu dagligen på diverse klet och gojs. Men, i år är huvudet åtminstone inte dubbelt så stort. Nejdå, han har repat sig riktigt bra. Alsolsprit och Voltaren funkar utmärkt för hemmaveterinären! Blev precis bjuden på "bonnkakor" som maken bakat tillsammans med barnen. Nu har de åkt iväg på friidrottsträning, så jag ska passa på att få lite gjort här hemma innan det blir fullt ös igen. Kramar till alla.

Mer död än levande

Mer död än levande är verkligen ett uttryck jag upplevt live sedan i tisdags kväll. Fruktansvärda smärtor i hela kroppen, med känslan av svullna organ, onda leder, halsont och skallebank. Till detta en konstant temp på mellan 38 och 39 - som ni förstår känner jag mig inte alltför tuff! Fick i alla fall en tid på vårdcentralen nu på morgonen, där de konstaterade halsfluss, så nu har jag förhoppningsvis fått medicin som hjälper. Ska genast ta mig tillbaka till sängen - var bara tvungen att rensa upp bland jobbmailen... Usch! Idag är en dag, som jag inte föredrar att vara ensam företagare!

KM i slask

Jodå, visst blev det ett KM... I slask och riktigt risiga spår. Jag lyckades också med konststycket att valla bort mig, så att jag fick staka i nedförsbackarna, men 6 km på 32 minuter får jag ändå känna mig nöjd med. (även om minuttiden i tjejvasan var lägre!) David och Sanna lyckades vi också få upp. David tappade staven 3 gånger och var förbannad som bara den efter att inte ha kunnat göra sig själv rättvisa. Sanna däremot hade, enligt Martin, korsat mållinjen med ett stort smile på läpparna och sagt: Åh Gud, vad det här är roligt. Tycker att hon var tuff som åkte 3 km alldeles själv genom skogen i mörkret. Hon hade visst kört en hejaramsa högt för sig själv, för att inte känna sig ensam: Ett och två, heja på! I min startgrupp körde två riktigt rutinerade orienterare - för den som inte stött på denna skara av idrottare, kan jag säga att några mer träningstokiga vinnarskallar finns inte. Förra helgen samlades de och sprang 18 km (vart undrar jag fortfarande, men de tycks inte ha några begränsningar över huvud taget och springer väl över snö och is som om det inte vore någonting!) Ja, de är imponerande! Ändå lyckades jag komma i mål inom samma minut som dessa båda tävlingsdamer. Stör mig förstås att skidorna inte var bättre - jag hade naturligtvis gärna spöat dem! Men, jag får väl försöka komma som underdog nästa år istället! Fniss! David ville ha ett nytt KM på en gång, som revansch för stavtappet - ja, den ungens vinnarskalle... Har nog fått både min och Martins x 10!

Nu har jag i alla fall tänkt att lägga skidorna på hyllan för den här säsongen, om det nu inte kommer lite ny snö...

Ha en underbar helg! Nu ska jag på Body Balance!

Skidabstinens eller dumdristighet

Led i måndags av grav skidabstinens och tänkte att ett besök i längdspåret kunde vara härligt på lunchen. Sagt och gjort. Min käre make jobbade hemifrån efter en veckas frånvaro, så honom lyckades jag övertala att delta i mina galenskaper. Orsaken till att jag skriver galenskaper, är att jag redan visste att spåren började bli under all kritik. Men, har man blivit frälst, så har man. Sagt och gjort. Gjorde ett försök att valla skidorna efter isigt underlag och strålande sol med många plusgrader. Funkade hyfsat. Över förväntan. Hade bestämt mig för att det skulle bli 8 km. Näst sista varvet. Spåren var ruskigt snabba. Snön isig och grovkornig. Lyckas då med konststycket att trassla in högerstaven mellan benen. Eftersom den är fast runt handleden med kardborre, låser jag alltså fast hela armen mellan benen och går stenhårt i backen. Med huvudet först. Rispar upp höger kind och öra - hör riktigt hur snön river. Ett duktigt bränn/rivmärke blir resultatet och blåmärken på knä, höft och axel. Och en rungande skallebank. Aj, aj, aj. Nåväl - för den som tvivlar så åkte jag naturligtvis även det sista varvet, envis som man är, men oj, vad skönt jag somnade när jag kom hem. Ja, så kan det gå, när man är envis som få!

P.S. Igår var jag naturligtvis tvungen att åka igen - dock var spåret så dåligt, så att 4 km fick räcka. Ikväll väntar, men absolut endast om spåren är bättre, KM i längdåkning. Gissa vem som kommer att stå på startlinjen då? MEN - alltså, endast om de gjort något åt spåren under natten/dagen. Under de förhållanden som rådde igår, tror jag inte att det är möjligt att anordna något KM. I vart fall har jag ingen lust att åka i vattenskidebreda spår med genomslag. Vore rent idiotiskt att ens tänka tanken... Nog bäst att koka lite blåbärssoppa i alla fall - för säkerhets skull.

Statistik

Gjorde lite efterforskningar på nätet för att ta reda på vilken placering jag egentligen fick i Tjejvasan. Tycker att det är ruskigt kul med siffror och statistik. En kille under signaturen "Bestefar" verkar ha insyn i alla möjliga och omöjliga register och skickade en alldeles fantastisk sammanställning till mig. Av totalt 7367 åkare som tog sig i mål, var jag 1013:e kvinna över mållinjen. Jag var 22:a i min startgrupp (av enligt uppgift ca. 800) och blev , om uppgifterna stämmer, inte omåkt av någon åkare i senare startgrupp. I spåret vill säga - sedan fanns det nog en och annan som åkte snabbare än jag, men de kom i varje fall aldrig i kapp under loppet! Jag känner mig så ruskigt nöjd med mig själv - det är nästan så att jag sitter här och klappar mig själv på axeln och ser på mig själv med beundran! Allt i anti-jantelagsstil, men jag tycker verkligen att jag varit riktigt bra. Förträfflig. Utmärkt. Ibland ska man tillåta sig att skryta med sig själv. Ge sig själv en dunk i ryggen. Som när man uppnår något man inte riktigt trodde på. Något man strävat efter. Och så känslan av att lyckas... Den är skön!

Trött men oerhört lycklig

Snöfall, skidor, stavar, glädje, tårar, svett, 30 km och riktigt ont. Blanda de ingredienserna i en skål och vips har du framkallat känslan av att ha åkt Tjejvasan.

Men vi tar väl det från början?

Ankomst Mora fredag em. Fullt pådrag. Nummerlappsutlämning, några desparata inköp och skidorna för vallning. 800 spänn. Delux förstås. Creme de la creme. Kunde man ju inbilla sig.

Fredag natt. Otroligt nervös. Hjärtklappning. Nästan ingen sömn alls.

Lördag morgon: Laddad inför god frukost, men nervositeten satte stopp efter en halv fralla, några skedar gröt och ett ägg. Fattar inte vad jag är så orolig för. Förutom: Kommer det att finnas plats på bussen, kommer vi fram i tid? Hur ser det ut vid start? Kommer ryggen att fixa detta?

På startlinjen: Mäktig känsla. Massor av folk. Wow. Fantastisk organisation. Startskottet går och vi är iväg.

Loppet: Är inte många framför mig från min startgrupp. Fruktansvärt mycket uppför första milen. Bakhalt. Jävla dyr valla. Jagar snart ikapp folk från startgruppen som startade 15 minuter före oss. Gott med sportdryck. Jagar vidare. Oerhört törstig och varm. Dags för lite utförsåkning. Tyvärr folk som ligger före i spår och plogar sig ned. Jag ropar: Kommer bakifrån vänster. Folk går ur spår och skidorna får göra jobbet. Fantastiskt glid. Tigger mig till lite vätska efter 13 km. Kämpar mot nästa vätskekontroll och sliter av mössan och byter mot krångligt pannband. Pratar lite med folk jag passerar i spåret. Trevligt. Men jobbigt. Mer uppför än vad folk gjort gällande i förväg. Jagar ikapp massor av människor som startat 30 minuter före mig. Inser att jag ändå åker på ganska bra. 9 km före mål, sista kontrollen. Har varit ute i nästan 2 timmar. Inser att jag har möjlighet att slå min "målbild" på 3 timmar. Öser på för allt jag är värd, vilket inte är mycket vid det här laget. Kämpar för att hålla farten. Passerar ett gäng som startat 45 minuter före mig. Ser sista uppförsbacken, svänger in på målrakan. Vilken härlig känsla. Är helt slut när jag korsar mållinjen och vill egentligen bara lägga mig ned och kräkas. Inser att det kommer att väcka för stor uppmärksamhet i media (fniss), så jag smyger mig istället vidare bort mot vätskedepån. Måltid 2 timmar, 41 minuter och 4 sekunder. Av med skidorna och 2 km till fots till hotellet. Stel. AJ! In på hotellet, varm och lång dusch. Stretch i bastun. Sedan 50 minuters massage hos sjukgymnast. Bästa massagen någonsin.

Tidigt i säng efter god middag. Tänkte att jag nog skulle sova gott efter denna utpumpning. Men icke. Lång och vaken natt.

Tidig frukost söndag morgon och rustar för hemfärd strax efter kl. 8. Då är bilen död. Efter diverse återupplivningsförsök ringer jag assistanskåren som kommer och fraktar bort eländet, ordnar med hyrbil och kl. 14 (!!!) kan det bära av hemmåt. Trötta var vi minsann när vi kom hem till Nödinge igen.

Kanske ska åka riktiga vasaloppet i helgen och hämta hem bilen från Mora? Nej, kära vänner: Den dagen då jag säger det med ens lite allvar i rösten, påminn mig då om att min spontana känsla efter loppet var att man rent av måste vara sinnessjuk för att genomföra 9 mil på skidor.

Men 3 mil, det gör jag gärna igen. Men hellre med strålande sol, 5 minus, både glid och fäste under skidorna och med många av er i sällskap. Jag har naturligtvis lagt in önskemål om rum på hotellet även till nästa år...

Nu bär det av!

Trots snö, ishalka och varningar om att man bör undvika vägtrafiken i helgen, så har det blivit dags för att ta sig den långa vägen till Mora. Skänk mig en tanke i bilen på vägen upp och hem, och kom gärna med några glada pårop som hörs hela vägen upp till starten i Oxberg och på min fortsatta väg i spåret mot Mora. KRAMAR i massor - jag önskar att jag det var många av er jag skulle dela min resa med. Och Maria och Kerstin - jag bokar hotell för nästa år, så ut i spåret med er!

Aj, aj, aj...

Just nu inte enbart dystra väderprognoser till helgens Tjejvasa... Har sabbat ryggen och fått en låsning uppe mellan skulderbladen som strålar ut mot nacken och ned i ländryggen. Förmodligen efter all snöskottning i helgen... Felbelastning och stelhet gör tyvärr att även diskbråcket gör sig påmint, så just nu känns det faktiskt rent för j-ligt. Har fått ställa in all träning igen, både på gym och i längdspåret. Får verkligen hoppas att det fungerar att vila sig i form - februari har haft alltför många dagar utan träning. Har det inte varit väder som ställt till det med igensnöade spår, så har det varit en igensatt näsa som satt stopp för min framfart. Nu lovar de mer snö till helgen - egentligen glädjande för en vinterfantast som jag, men just när jag ska ut och köra på vägarna, så känner jag mig inte lika överförtjust. För mycket snö i spåret på lördag kommer väl dessutom göra resan tusen gånger värre, så därför hoppas jag att min sinnebild kan gå i uppfyllelse: Strålande sol på startlinjen, ett par minusgrader, ingen vind... Nu ska jag ringa sjukgymnasten och se om jag kan krångla mig till en tid i hennes överbokade schema. Håll tummarna - som det känns nu, så krävs det ett mirakel för att jag ska kunna genomföra detta. Och för den som är nyfiken på utvecklingen, så är det nog möjligt att följa startnummer 5082 på webben på lördag!

OS-yra och snöyra

Snön fullkomligt vräkte ned i längdåkningsspåren igår kväll och trots skyddande glasögon hade jag stora snövallar under ögonen! Inte nog med att det råder snöyra - här på Fyrklövergatan råder också fullständig OS-yra med alldeles för sena kvällar och trötta morgnar! Blev så glad för Anjas brons igår, som man verkligen måste säga att hon vann, efter den hemska kraschen i onsdags. Hoppas på fler medaljer från längdskidåkarna ikväll, som med all säkerhet kommer att fånga vårt intresse. Vill också passa på att önska er alla en riktigt härlig helg. Själv hoppas jag på fortsatt snö och att snöteamet ska kunna packa nysnön rejält i Dammekärr, så att det kan bli lite mer skidåkning i helgen. Idag ska spåren enligt uppgift vara väldigt lösa, så det får nog bli en vilodag. Må så gott, vänner!

Sportlov och mer snö

Snön ramlar ned som mjuka bomullstussar utanför fönstret och landskapet hade inte kunnat vara så mycket vackare än så här. Dessutom underbart härligt med ett vintervitt sportlov! Sanna är hos mormor och morfar och har deklarerat att hon minsann tänker vara borta hela veckan, medan David insisterade på att återvända till hemmet omedelbart efter en övernattning hos farmor och farfar. Mycket väntade scenarier för de båda. Att vara hemma är verkligen det David uppskattar mest, medan Sanna inte har det minsta problem med att vara borta från mamma och pappa. Tänk, så olika det kan bli.

Davids dygn hos farmor och farfar hade både genererat bad i simhallen, skridskoåkning med kusin Elias, besök på Nolhaga djurpark, en tur till leksaksaffären, pepparkaksbak (!!!) och fullt ös med kusinerna Elias och Elina, som också dök upp hemma hos farmor och farfar igår kväll. Tro 17 att han ville hem efter det: Han insåg väl att han redan fått uppleva allt som Alingsås hade att erbjuda på mindre än 24 timmar! Idag vill han åka slalom i Alebacken - vi får se vad tiden räcker till. Jag måste ju jobba lite på dagtid också!

Har varit kasst med träningen de senaste två veckorna. En förkylning efter mormors begravning tvingade mig att slå av på takten ytterligare, men denna vecka hoppas jag kunna komma igen, även om jag fortfarande känner mig lite tråkigt snorig. Ska försöka komma upp till spåret för en mil idag, imorgon ska jag på spinning och core på Sportlife. 2 x 30-minuters pass som är perfekta att kombinera. Sedan får det väl bli lite mer skidåkning längre fram i veckan, om det inte blir alltför mycket lössnö i spåren. Från lördag och framåt blir det mest fokus på att äta rätt och lägga in lättare träningspass - då är det ju bara en vecka kvar till tjejvasan!

Hade en härlig helg med besök från Småland. Familjen Salomonsson förgyllde vår tillvaro i dagarna 3 och det var som alltid lika trevligt. TACK! Ser redan fram emot nästa tillfälle att ses.

Nu ramlar visst mailen in med rasande fart, så det är väl bäst att försöka fokusera lite på arbetet igen. Vi hörs!

Halvvägs till 70

Efter sång och paket på sängen i morse plingade det till i mobilen (som jag för en gångs skull hade någorlunda nära till hands, trots att det är helg...). Det var min morbror som ville skicka en erinran om att jag om lika många levnadsdagar firar min 70-års dag! Har sedan fått många betydligt trevligare och charmigare sms, mail och telefonsamtal under dagen, som inte fått mig att känna mig fullt så gammal! Tack för alla era tankar och virtuella kramar!

Tillbringade fredagen i Småland, då det blivit dags att ta farväl av min mormor som gick bort den 14 januari. Sanna sjöng så fint och såg så änglalik ut bredvid den vita kistan. Som tur var blev det hennes tur direkt efter orgelintrot - ju närmare själva avskedet vi kom, desto mer känsloladdat blev det naturligtvis i kyrkorummet och mot slutet var det ganska jobbigt för både David och Sanna. Trots att det var en gammal och sjuk människa som lämnat jordelivet, blev det förstås sorgligt att ta farväl vid kistan. Känns ändå bra att de var med - de har haft så många frågor och funderingar sedan Helena dog och vi valde att lämna dem hemma. Nu känns det lite som om cirkeln är sluten. Och det är faktiskt ganska skönt, att Helenas begravning inte längre är den senaste vi varit på.

Fredagskvällen beslutade vi att avsluta på Toftaholm Herrgård, där vi avnjöt en perfekt komponerad 3-rätters. Kändes på ett sätt konstigt att "fira" min och mammas födelsedag på en sorgens dag, men faktum är att det blev en alldeles perfekt kväll, så så här i efterhand var det verkligen det bästa vi kunde gjort.

Nu väntar en fulltecknad arbetsvecka och förhoppningsvis mer skidåkning. Denna vecka har det inte alls blivit så många mil jag hoppats på, men ibland behöver man ju faktiskt lite tid till rekreation och eftertanke också, så jag tänker inte gräma mig över det. Jag får väl hoppas att jag vilat mig i form!