Vasaloppshälsningar mottages

Den som vill hjälpa oss fram i fädernes spår till helgen får gärna skicka en hälsning via

http://www.alecta.se/vasaloppet2013/

Sanna Eriksson, OK Alehof
David Eriksson, OK Alehof

Eftersom mina ljumskar inte blir bättre och förkylningen inte riktigt vill ge med sig, så räknar jag inte med att starta själv, men om det mot all förmodan skulle ske, så behöver jag nog alla hälsningar i världen:

Angelica Johansson, OK Alehof

På fredag eller lördag kommer vi även veta om Martin startar i Öppet Spår (söndag eller måndag). Han vill ju gärna se barnen åka ungdomsvasan på söndag, men är även sugen på att köra de 9 milen från Sälen till Mora denna dag, eftersom vädret ser toppenhärligt ut. Så tja, gör en sökning på lördag em och se om ni hittar honom - han kan nog också behöva en motivationshöjare i spåret!:

Martin Eriksson, OK Alehof

TACK för alla tankar på oss den kommande helgen!

Härlig långweekend i Norge

Torsdag: Ankomst till Oslo. 

Sightseeing med...

...besök vid kungliga slottet, ...

...besök vid operan - fantastiskt häftigt byggnad, både utvändigt och invändigt, ...

...nationalmuseum, med Munchs "Skriet" avbildad på entrédörren.

På kvällen tog vi en promenad förbi Regeringskansliet, eller resterna av det, för att skänka offren efter Breiviks hemska attentat en extra tanke. Förskräckligt att se denna helt ödelagda stadsdel, som en spökstad. Vi var alla väldigt tagna av hur stora skador en "enda" bomb kan göra. Hu! Ett under att inte fler omkom i samband med detta illdåd i centrala Oslo. Naturligtvis fotograferade vi inte detta eländes elände, utan ägnade stunden åt att tänka på offren och deras anhöriga.

Fredag: Besök i Holmenkollen.

Hoppbacken kändes förskräckligt hög redan från marken...

...men naturligtvis ska man bli upplurad i allt! Med skakande knän efter en lååååång hissfärd kikade jag ned. Ser inte alls lika högt ut här som i verkligheten - mellan hoppavsatsen och landningsbanan döljer sig en djävulsk nedförsbacke, som gjorde att hoppet nedifrån kändes bra mycket värre och högre än här uppifrån. Hur kommer man överhuvudtaget på idén att utsätta sig för detta? Vansinne...

På toppen av hopptornet fanns även en prispall. Var man ju förstås tvungen att testa!

Likaså de häftiga spåren i VM-arenan. Satan i gatan vad det var brant här! Upp och ned hela tiden - inte undra på att norrmännen är så framgångsrika på skidor om de tränar i sådan terräng! David precis ovanför skidstadion efter att ha åkt två varv i slingan som omfattade Hellnerbacken. Behöver jag nämna att han stakade uppför denna helvetesbacke, som jag själv knappt klarade att diagonala uppför?! Får väl skylla på min förkylning... tufft att känna att man blir ifrånåkt av en 9-åring... Kände mig dessutom livrädd för att ramla och förvärra skadan ljumskarna och höger handled. Lyckades dock hålla mig på benen, men hu så förskräckliga backar Holmenkollen bjöd på. Ännu en upplevelse som får en att inse vilka utmaningar eliten ställs inför, även om de förstås är duktigare på skidor än jag.

Fredag efter lunch styrde vi kosan norrut mot Lillehammer. Eftermiddagen tillbringades i poolen på Radisson Blu Lillehammer. Hade faktiskt högre förväntningar på ett hotell av denna klass. Allt var visserligen tipptopp, men liksom på många andra hotell som vill framhäva sig som förmer än andra tycker jag att personligheten gått helt förlorad. Tja, det är som med människor med andra ord.

Lördag morgon vaknade vi till strålande sol. Blev till att packa matsäck och gå på tur i den storslagna norska naturen. Lugn och fin skidtur, precis vad jag behövde efter förkylning och skada. 

Många stopp för att insupa den härliga miljön. Vackert som i en saga.

Vår skidkille var på strålande humör och hade inga som helst problem att åka med oss vuxna i nästan 2 mil. Det var snarare vi vuxna som hade problem att åka med honom...

Lördag eftermiddag gick vi på sightseeing i Lillehammer. David fastnade vid en cerise traktor, roligare än shopping, tyckte han! Sedan snabbt hem till hotellpoolen för ett nytt dopp.

Söndagen bjöd på samma härliga väder som lördagen. Gav oss återigen upp till OS-arenan för att testa de härliga spåren. Denna gång höll vi oss runt själva stadion, klättrade högt, högt upp i bergen och susade sedan nedför i vansinnig fart. Längsta nedfarten uppmätte jag till 600 meter. Kan säga att det tidvis gick mycket snabbt - det var så att det tårade sig i ögonen. 

Sammanfattningsvis en mycket härlig helg, där det mesta var alldeles perfekt - saknade dock vår Sanna som istället valde att fira sportlov hos mormor och morfar (och dessutom lyckades få med sig morfar till stallet - det kan inte ha hänt så ofta!). Härligt att ha stått på skidor igen, även om betoningen för denna resa får ligga på just stått (och inte tränat, åkt, tokstakat eller något annat verb). Men det var sannerligen precis just vad jag behövde - att gå på tur, njuta av livet och tillvaron, ladda batterierna och må sagolikt bra i fantastiskt härligt vinterväder. Tack Norge för en härlig helg - kjempegreit! 

Skidåkarmuskler

Skidåkning ger snygga armmuskler...

...och en fantastiskt vältränad kropp!

David, 9 år, 7 månader och 19 dagar

Semledagen

När mamma överraskar David på semledagen...

...låter hämnden inte vänta på sig!

David

I helgen var David bjuden på disco hos en klasskamrat. Några timmar innan kalaset skulle börja ringde tjejen och meddelade att David skulle bli enda kille, för de andra (2) var sjuka (mamman berättade att David var en av 3 mycket noggrant utvalda killar). Vad är det med det då?, svarade David, när jag berättade. Ett par timmar senare skuttade han glatt in bland 15 tjejer, där han tydligen rockade loss rejält under de 3 timmar kalaset varade. När vi kom för att hämta honom haglade föräldrarna positiva kommentarerna över oss och honom: Ni har verkligen en fantastisk kille!, Vi har aldrig träffat en trevligare unge!, Vilket föredöme!, Vilken underbart fin vän du är!, Snacka om gentleman - han vet verkligen hur tjejer ska tas!

Är så glad över att han stod i hallen och hörde föräldrarna bombardera honom med superlativer, för han är verkligen en underbar unge. Alltid så storsint, öppen för nytt, nyfiken på allt och alla och oerhört trygg i sig själv. Tror inte att det är speciellt många andra 10-åriga killar som vågat följa i hans spår - att gå ensam på kalas med bara tjejer kräver ett oerhört mod, kan jag tycka. David - du rockar fett! 

När han som liten grabb var en av endast tre killar på dagis och vi uttryckte vår oro inför detta, så fick vi till svar att han kommer ha en enorm fördel i livet - redan från början veta hur tjejer ska tas. Och ja, det låg nog en hel del sanning i det där.

Besviken

Fy vad jag hatar att bli besviken på människor.

Ställer in Tjejvasan

Med tanke på min fortsatt envisa förkylning och ihållande skadeproblem i ljumskar, rygg och handled fattade jag igår kväll beslutet att inte ställa upp i årets Tjejvasa. Har ingen lust att åka ännu ett halvdant lopp, utan att kunna göra mig själv rättvisa. Har stått på skidor 2 gånger sedan Marcialonga, med betoning på stått. Verkar ytterst obegåvat att ens tänka på 3 mil i maxtempo när jag vid start inte kommer att ha tränat på drygt 4 veckor.

Kanske är mina drömmars lopp en ren utopi, inte minst eftersom loppet i fråga går av stapeln i februari, då luften tycks överbelamrad av baciller och elaka virus. Får kanske formulera om målet inför kommande år eller ta sikte på något helt annat. Ser nu istället fram emot att kunna njuta av Mora som åskådare och ha fullt fokus på att heja fram Sanna och David i Ungdomsvasan.

Snön faller sakta utanför fönstret. Visst, strö salt i såren bara...jag är ju så lycklig idag ändå...

Vilken käftsmäll

Världens bästa David!

Var på kvällscup i Skatås igår. På schemat skidtävling i klassisk stil. Från diverse föräldrar fick vi på förhand höra talas om att de mindre inte är tillräckligt starka för att staka ett helt lopp, att diagonalåkning går snabbast i den åldern och att minsann H.E från IK Stern är helt överlägsen i P10 och vinner allt, finns absolut ingen som åker på samma sätt som honom. Och vem stiger då fram och stakar sig rakt igenom sitt lopp, även i uppförsbacken, om inte vår egne lille Northug! Vinner loppet gör han också, med 3 sekunders marginal till "suveränen", trots att vår lille stakmaskin är den ende som måste varva åkare (2 st!) av de 3 i tätstriden. Var det din grabb?, fick maken till fråga av en annan pappa (han som förespråkade diagonalåkningen). Ja, svarade han, och gick. Snacka om käftsmäll!

Tack Johan Blick för din tid med barnen på tisdagsträningarna. Kan meddela att senaste träningens övningar i tåstakning tillämpades på gårdagens tävling och att 4 av dina aspiranter lade beslag på förstaplatserna i sina respektive åldersgrupper!

Blåtå

Jodå, man kan få blåmärken längst fram på tårna, särskilt om man dundrar med skidspetsarna in i en stenvägg! Ser nästan ut som en blåsa på bilden, men jag lovar - det är ett blåmärke! Aj!

Just en snygg födelsedagspresent...

...vaknade förkyld med halsont. Hade man ju kunnat räkna ut. Någon som definitivt inte vill att jag ska genomföra Tjejvasan efter bästa förmåga, utan gott tycker att jag kan masa mig fram med både skadad ljumske och nedsatt immunförsvar. Känns ju lysande.

Hade högre förhoppningar på min födelsedag - hade väl åtminstone kunnat få ha kvar visionen om mina drömmars lopp? Det är ju faktiskt det enda jag önskat mig!

För övrigt en fantastisk start på födelsedagen med sång, levande ljus och hela familjen i sängen. Tack älskade för att ni finns och att ni stödjer mig i min dröm! (För nej, än har jag inte gett upp tanken på mina drömmars lopp - gillar bara inte att ständigt få grus inkastat i maskineriet!)

Lite sent...

...men denna härliga tomte måste jag föreviga!

Every Day is Training Day

Dammekärr igår. Ett par plusgrader och blötsnö. Trögaste spåren genom mannaminne. Dessutom med klister långt in på fästzonen (lånade Martins som fortfarande hade klister från final climb i Marcialonga, eftersom mina egna fullständigt saknade fäste och ljumskarna inte tillåter bakhalt).

Har på grund av brist på ork, motivation och krämpor efter Marcialonga inte alls tränat som jag önskar den senaste tiden, men ibland får man väl vara så snäll och lyssna på kroppen och gissa att den kan vila sig i form. Vi skrattade dock gott åt oss själva i gårdagens skitväder och förvånades faktiskt inte alls över att vi var helt ensamma i spåret - för första gången den här säsongen.

Positivt överraskad av att höger handled inte kändes så illa längre. Vänster ljumske kändes också ganska ok, medan höger fortsätter att strula. Maken bjöd på en timmes massage igår kväll och från en smärtande punkt i höger skinka strålar det vidare fram i höger ljumske och upp i höger magmuskel. Gissar att jag drog på mig en rejäl sträckning i något av fallen i Marcialonga. Får fjäska för mer massage under veckan och ersätta skidåkning med promenader för att mjuka upp hela högersidan. Inte bra för en redan dålig rygg att gå med spänningar - då gör sig snabbt min gamla ryggskada påmind. Jävla kropp.

Marcialonga i bilder

Vad fotograferna vid Marcialonga sysslat med när jag passerat har jag ingen aning om. Verkar ha använt sig av ett fyrkantsobjektiv, som förvränger allt vad kroppsformer heter. Dessutom har de missat alla gånger jag faktiskt njöt under de här 7 milen. Bara plågade miner! När Martin passerat verkar de emellertid ha använt sig av bättre objektiv - han ser oförskämt fräsch ut, nästan hela tiden.

Angelica i final climb

Martin fuskar med skate (det var nog därför han fick bättre tid!) Får nog överklaga till tävlingsledningen...han borde diskas!

Martin på väg mot mål.

Martin glad, någonstans utmed banan.

Martin ännu gladare efter målgång.

Martin mycket trött.

Angelica på väg från Canazei mot Moena (låg en fotosnubbe ute i spåret och ålade!)

Final climb börjar plana ut.

Någon utförslöpa, där jag precis klarat mig förbi snubben bakom som står på fel håll i spåret!

Sekunder innan jag hamnar hos sjukvårdarna. Bilden ser verkligen inte klok ut, men håll till godo - jag bjuder gärna på ett asgarv!

Bilder lånade från fotostudio3

Unge på vift

Igår eftermiddag deklarerade David att han skulle sticka till rampen en stund. Hemma senast 16.30. Se till att komma hem innan det blir mörkt, ropade jag efter honom. Jodå, det skulle han. Tiden gick. Det blev mörkt. Ingen David. Visste att han slagit följe med några tjejer. En i klassen, en från femman. Den senare min flickvän, som han uttryckt sig. Hmm, mamman förstås inte helt nöjd över att han begivit sig till dessa jaktmarker, men själv var han väldigt lycklig över kärleksbrevet han fått, som beskrev honom som den bästa killen någonsin.

Sanna hinner också bli orolig och tillfälligt piggare från febern erbjuder hon sig att ta cykeln bort till rampen. Hinner inte protestera innan hon gett sig av. Ingen lillebror.

Får tag i Stortjejens hemnummer. Kvinna utan namn får fram ett kort hej, men vet inget om varken David eller Stortjejen. Eller jo, hon var nog hemma en sväng för typ 20 minuter sedan. Jag ringer om en timme igen, om jag inte hittat honom.

Pappa kliver in genom dörren. Tillbaka efter 4 dagar på Island. Involveras direkt i sökandet. Sanna stannar hemma. Mamma och pappa cyklar iväg genom mörkret. In på gårdarna runt Södra Klöverstigen. Det är tydligen där hon bor. Träffar på några andra barn och frågor om David i 3 Grön. Nej, ingen har sett honom.

Börjar cykla mot Ale Torg och ser i ögonvrån Martin komma från andra hållet. Har stannat till vid 2 ungar strax intill Ale Gymnasium. David och Stortjejen.

Samtidigt som jag naturligtvis känner lättnad, känner jag också ilskan blomma upp inombords. Cyklar hem under förmanande ord, väl hemma blir han uppläxad efter noter och har förhoppningsvis fattat budskapet. Det är inte ok att vara ute och hänga, definitivt inte när det är mörkt. Torget hänger man definitivt inte på, inte under någon av dygnets timmar. Allt det där visste han naturligtvis redan förut, men tydligen behövde minnet sig en uppfriskning. Att hänga med Stortjejen är heller inte ok. Bara om det hängs här hemma hos oss.

Får ändå berömma den lille gossen i allt kaos. Berättar att de följt kompisen i klassen till tågstationen. Hon skulle åka med tåget till Surte. Själv. I mörkret. Efter att jag klargjort att tågstationen inte heller är något lämpligt tillhåll för en 9-åring, så tillägger jag ändå att jag är glad för att de följde sin kompis, men att jag nästa gång, i förekommande fall, vill att de går vägen förbi oss, så att jag som vuxen kan se till att hon kommer på tåget - inte minst eftersom det tydligen inte finns någon annan vuxen som verkar bry sig om detta. Hur f-n är man då funtad som förälder? Hur tänker man? Mörka värld.

Två små fina tjejer på vift i mörkret. Till synes ingen som bryr sig. Inga regler. Fria som vinden. Och så David. I mörkret. Vilka tankar jag hann få innan jag hittade honom. Dem. Stortjejen försvann i mörkret med några ännu äldre tjejer när vi tog David på cykeln och vände hemåt. Undrar vart, tänkte jag, när jag stoppade om David 2 timmar tidigare än vanligt. En del av "straffet" för att visa vart småkillar hör hemma när det blivit mörkt.

Influensatider

Sjuk Sanna i soffan, tror minsann att det är första skoldagen hos missar på 4 år. Hög feber, halsont och hosta. Inget vidare. Så meddelar man skolan och får till svar: Det är ok att hon kommer och gör musikprovet och matteprovet imorgon, så kan hon ju gå hem sedan. Vem det är ok övergår emellertid mitt förstånd. Rättvist mot övriga elever, som riskerar att bli smittade, rättvist mot Sanna som inte kunnat läsa på och därtill förväntas prestera trots att hon inte är frisk? Saken hade förstås varit en annan om hon varit sjuk tidigare, haft feberfri dag och därefter dykt upp, men när jag skriver att ungen ligger nedbäddad i hög feber - hur tänker man då?

Skönt att Martin är hemma från Island igen. 4 dagar på egen hand kändes lite mycket ett tag när 1 x Angelica plötsligt inte räckte till. Har glömt hur trött man blir efter att febervaka en hel natt, hämta vatten, värmekudde, kall handduk, lägga på extra filt, ta av extra filt och trösta en tjej som hunnit bli stor, men plötsligt blir så där liten igen. Stackars!

Trots smärtande ljumskar, magmuskler och diverse andra ömma punkter (jag har blåmärken längst fram på mina stortår efter min krasch i Italien!) är det nog bäst att försöka ge sig ut i längdspåret en stund. Känner mig knappast motiverad, men med min sedvanliga tur lär jag väl ryka på samma omgång virus så det är väl bäst att passa på medan man kan. Dessutom öser regnet ned utanför fönstret, så vem vet hur länge till det överhuvudtaget går att träna på snö. Bäst att ge sig ut. Nu.

HATAR

...att inte känna tillit - var det verkligen värt det?

...att stukningen i höger handled känns värre än först befarat.

...att mina ljumskar smärtar och stramar upp i magmusklerna.

...att jag inte kan sova på vänster sida på grund av alla blåmärken.

...att jag fortfarande känner av min förkylning.

...att jag inte längre vet om jag har möjlighet att uppleva mina drömmars lopp i år, pga alla småskador. Tanken på att eventuellt behöva vänta ytterligare ett år gör mig ledsen. Nedstämd.

Gissar att det är en sådan dag.