tankegodis: Paus mitt i livet

Ibland pausar livet. Oftast ofrivilligt, ibland på egen begäran, men i båda fallen förmodligen för att det är nödvändigt. De senaste veckorna har inget blivit som vi på förhand tänkt och trott. Davids febertopp för drygt två veckor sedan visade sig snart bära på fler tråkigheter. På andra feberfria dagen drabbades han av fruktansvärd smärta i vaderna. Det eskalerade och blev nästföljande dag så illa att han inte kunde gå, minsta beröring och han gallskrek, stackarn. Blev ett besök på vårdcentralen, där åkomman lyckades förbrylla och oroa samtliga tre läkare till den grad att remiss omedelbart utfärdades till Drottning Silvias Barnsjukhus. Dagen till trots, Valborg, fick vi träffa läkare relativt snabbt, som bekräftade den prognos jag själv satt kvällen tidigare genom lite googlande: Rullstolsvirus i vadmuskulaturen. Tydligen en inte alltför ovanlig åkomma efter influensa, och då i synnerhet hos pojkar i 7-10 års åldern. Knasigt. Läkaren lugnade vår oro genom att meddela att han skulle vara symtomfri inom 3-14 dagar. 4 dagar senare gick David som vanligt igen. Eller ja, han hade väl gjort det om han inte drabbats av en ny febertopp med dunderförkylning och legat nedbäddad i ytterligare ett par dagar. Två veckor från första utbrottet och ca 5 kg lättare började han så smått komma igång igen i mitten av förra veckan, naturligtvis tydligt märkt efter sjukdom och stillaliggande. Har verkligen känts fruktansvärt att se honom i detta miserabla skick, där det självklara - rörelse - plötsligt känts som en oerhörd lyx. David stillasittande, utan ork till fotboll, löpning, studsmattehopp, lek och bus är helt enkelt inte en bild vi är vana vid. Känner därför oerhörd tacksamhet över att han blivit bra igen.

När det självklara inte längre är självklart känns det jobbigt i ett mamma-hjärta. David tyckte dock att det var spännande med rullstolsrally på sjukhuset.

Inplanerade fotbollsmatcher och löptävlingar har i och med detta naturligtvis ställts in på löpande band och det har sannerligen känts märkligt att inte ha helgerna fullt uppbokade med aktiviteter. Men också skönt, måste jag erkänna. Tycker att jag hunnit ikapp mig i trädgård mm på ett sätt jag aldrig vågat drömma om. Till och med åtagit mig till synes tidsslösande projekt som att skura altanstaketet för hand. Kvarstår fortfarande 2 sektioner som jag tänker ta itu med i veckan, därefter hoppas jag att Martin ska vakna till liv, införskaffa en högtryckstvätt och gå loss på trallen - den behöver också en uppfräschning.

Före och efter - viss skillnad! (jag har fortfarande inte testat med högtryckstvätt, Lena!)

Den gångna långhelgen blev inte riktigt som planerad, då det härliga försommarvädret plötsligt förbyttes i prognoser av moln och regn. Istället för att styra kosan mot stugan, ställde vi istället GPS:en till syrrans adress i Malmö, där vi hade en kanondag i torsdags. Soligt och varmt blev det också - hela 22 grader faktiskt. Var en helt perfekt dag och supermysigt att träffa syster med familj. Kusinerna hade förstås jättekul, tråkigt bara att avståndet ska vara så långt att vi inte träffas oftare. Får skärpa oss.

När vi sedan planerade att åka till stugan för andra gången i helgen, var David plötsligt så pass återställd att han ville spela match. Sanna blev med kort varsel dessutom uttagen till Lag-SM på Säve (islandshäst), så lika bra att göra ändringar i schemat igen. Samling i stallet kl. 06 på lördagmorgonen (tack finaste Jill, Erik och Annie för att Sanna fick sova hos er), tävlingar från kl. 9-17, jag funktionär hela dagen (riktigt kul) och sedan hem för snabb middag - därefter landade vi äntligen i stugan. Sååååå skönt och avkopplande, även om nu söndagen gick åt till att bygga extra sektion på trappan och plana ut marken däromkring. Kändes oerhört bra när det var klart - riktigt nöjd med resultatet, jag har blivit en riktigt vass snickare! Bilder kommer. Lovar. Glömmer bara av att fota varje gång vi är där.

Finaste Sanna och Hjörtur - tack för en härlig dag i Säve (och tack kära sol för att du behagade komma på besök från strax före lunch och framåt - det var iskallt innan du dök upp!)

Gissar att pausen, jag erkänner - den var välbehövd, är över för denna gång. Det innebär inte bara att barnens aktiviteter på nytt kommer att dominera vår vardag, utan även att det är dags för mig att komma igång med egen träning igen. Jag liksom pausade den också...

Kan bebis-Polly stå i plankan (även om hon just här pausar med rumpan i vädret), finns det liksom inte längre några undanflykter för mig... Tack tjejer (med barn) för den mysiga Valborgskvällen, även om platsen nu blev en annan än först tänkt.