Efter många veckor i byggdamm och allmänt kaos, börjar lugnet åter infinna sig på Fyrklövergatan. Martins golfresor har avlöst varandra och det har varit många projekt att ro i land på egen hand under de senaste veckorna. Inte undra på att jag känt mig helt slutkörd. Tom på energi. Sömnsjuk. Empty. Finito.
Men sedan badrumsrenoveringen äntligen stod klar (tja, det återstår att koppla inte en ljusslinga i bastun...) fylldes som tur var reserverna snabbt på med nytt bränsle. Efter att ha ägnat en månad åt att dygnet runt finnas till hands för hantverkare och familj, har jag sedan 2 veckor tillbaka äntligen fått utrymme för lite egen tid igen. Den tillbringar jag som bekant väldigt gärna på Sportlife, där den tidigare för mig så populära zumban nu har fått stå åt sidan för body pump och MRL. Är inne i en fas med riktig gristräning, kör stenhårt, varvar styrka med kondition och hoppas att det ska ge resultat i Fädernes spår! Känner mig ruggigt stark och tycker att det är så kul. Längtar galet efter skidåkning, men får väl nöja mig med barmarksträning ännu ett tag.
Martins senaste golfturné, och förhoppningsvis den sista för en bra tid framöver - han har varit bortrest fler dagar än han varit hemma den senaste månaden - avslutades i fredags kväll. Knappt var han innanför dörren innan han var på väg ut igen. Destination Göteborgsvarvet. Sprang på 1:53 och var nöjd premiärlöpare, men samtidigt besviken över att kroppen helt tog slut efter 16 km och de sista 5 fick avverkas haltande med kramp i varje tänkbar muskel. Nåväl - är säker på att han tar revansch nästa år (då har hans 40-års kris säkert intensifierats!), även om jag tycker att han ska vara sjukt nöjd med sin prestation.
Söndagen var som vanligt fylld med aktiviteter för familjen och dagen inleddes med Lilla Göteborgsvarvet för båda barnen. Sanna var som vanligt måttligt road - älskar att träna, men hatar att tävla - medan lillebror i vanlig ordning var laddad upp till tänderna. Drygt 3 timmar mellan barnens starter, men visst var det värt att vänta på P8-klassen. Med 16 sekunders marginal sprang David in på Slottsskogsvallen i ensamt majestät och hjulade över mållinjen. Kan lova att en och annan tår rann utmed en mycket stolt mammas kinder när han klev upp överst på prispallen. 900 startande i klassen och så går vår kille och vinner! Wow! Direkt efteråt undrade han när han kunde tävla igen, men när jag berättade att nästa tävling krockar med hemmamatch mot Älvängen var valet naturligtvis enkelt: Fotbollsmatch! Tror att det är just den fria viljan som gör att han lyckas i allt han företar sig. Tror inte på tvång och måsten. Glädjen måste finnas i allt man gör för att man ska nå framgång, oavsett om det handlar om idrott, skolarbete eller annat.
Sedan 2 veckor tillbaka har David ny lärare. Gravida Fröken E blev sjukskriven och ersattes blixtsnabbt av Magister K. Något som hittills visat sig vara ett riktigt lyckokast. Som bortblåst är skoltröttheten. Glädje, men bestämda tyglar, har ersatt det inrutade schemat, som dominerats av måsten och tråkigt bemötande och känslan av kollektivt misslyckande. Läxorna görs plötsligt utan mammatjat och utan problem stavar ungen till bibliotek, Sverige och Nödinge. J-ljud, dubbelteckning och ng-ljud löser han som om det inte vore någonting. Jag är imponerad. I augusti förra året läste han några enstaka ord med 3 bokstäver. Vilken utveckling! Stolt blir man förstås när läxorna kommer hem med betyget: Det hade inte kunnat vara bättre!
Vill även skryta med Sannas fina prestationer i skolan. Senaste utvecklingssamtalet var jag nästan rörd till tårar när fröken meddelade att dottern är ett utmärkt föredöme, ligger långt över målen för årskurs 5 och att hon med sin ambitions- och kunskapsnivå kan bli vad hon vill. Kändes skönt att Sannas självförtroendet vattnades lite – det är tufft att vara nästan 12 år när det händer en massa saker i kroppen, klimatet runt omkring är lite tuffare än man själv hade önskat och nya klasser ska skapas inför högstadiet. Att Sanna helt kommer att byta miljö efter att ha fått plats på Ahlafors Fria Skola känns i nuläget oerhört positivt. Sanna själv strålade när jag berättade om erbjudandet och önskade att det blev hösttermin med en gång. Tror att det är bra med ett miljöombyte. I och för sig hade det blivit nya klasser på högstadieskolan i Nödinge också, men det känns som om attityden och jargongen på den mindre friskolan är trevligare, mer inspirerande och glädjefylld. Visar det sig att hon inte trivs, lär väl Kyrbyskolan ett kvarter bort stå kvar. Ser ingen prestation i varken det ena eller andra valet, viktigast är att Sanna trivs och mår bra.
Projekt stugrenovering fortskrider sakta men säkert. Försenad byggstart har gynnat markarbetet. Har slitit som ett djur med att forsla bort tonvis av sten och rötter, kratta jord på längden och tvären och på så sätt förbereda inför anläggande av ny gräsmatta. Tror att slutresultatet blir riktigt bra. Om allt blir som planerat börjar gäststugan ta form imorgon.
Ska komplettera inlägget med bilder någon dag. Hänger inte riktigt med i den moderna världen, där man har bilder i alla möjliga medier och det krävs femtielva olika sladdar för att föra över allt till datorn!
Nu knackar söta Frida på dörren – dags för en kopp te och lite kvalitetstid! Tjing!
