Igår
gick Lilla Göteborgsvarvet åter av stapeln, årets absoluta happening inom
löpning bland barn och ungdomar. Sanna kände sig nöjd över att kunna jogga
banan runt, utan att få känningar av sitt schlatterknä – skönt! Känns som om
det har krånglat länge nog.
Det infinner sig alltid en mycket särskild känsla
kring detta lopp för alla i familjen. Vi har så många glada minnen härifrån med
Helena och på något mystiskt sätt känns det nästan som om hon vore närvarande och ginge vid vår sida - ja, det är nästan så att man blir religiös. Varje år inbillar jag mig (eller också är det så) att jag får ett litet tecken som en bekräftelse på att hon är där. Ja, det är sannerligen märkligt.
Helenas ängel måste i alla fall ha vakat över David igår, då han upprepade förra årets bragd och återigen stod överst på prispallen i sin åldersgrupp. Och vilket lopp han gjorde, ungen! Låg tvåa bakom en riktigt oschysst grabb, som sprang i sicksack för att hålla David bakom sig, flög ut med armarna för att hindra honom att springa om, men som på upploppet fick se sig fullständigt krossad, när David på de breda löparbanorna äntligen kunde komma förbi. Segermarginalen blev till slut 8 sekunder - och det lyckades han med på mindre än 100 meter. Vilken kille! Jag blir både stolt och rörd. Inte så mycket av själva vinsten, utan snarare av hans sinne för taktik, självkänsla och fantastiskt härliga ödmjukhet. Han hinner knappt passera mållinjen innan han börjar applådera och heja på sina konkurrenter. Och medan övriga pristagare presenterades, var det han som jublade och applåderade mest. Måste säga att jag är världens stoltaste mamma, just nu dessutom till en av Sveriges snabbaste killar!
Lika stolt är jag över Sanna, som alltid gläds med sin lillebror och stolt pratar om hans framgångar. Hon är den absolut bästa supportern man kan tänka sig. Fotbollsmatch, löptävling, innebandycup - you name it - storasyster är där och hejar på både David och laget. Gör high fives med alla, lånar ut jackan till den som fryser och klappar om den som känner sig ledsen. Fina tjej, vad du gör mig stolt. Funderar över om man som förälder kan uppleva något mysigare än odelad syskonkärlek. Att se att våra barn ser och bryr sig så om varandra och andra känns fantastiskt, särskilt med tanke på hur mycket avundsjuka och misunsamhet som jag tyvärr tycket präglar mycket av vårt samhälle idag. Dagens diss till sådana känslor! F-ing energislukare!
Ska naturligtvis lägga upp Martins filmklipp över upploppet. Martin brukar tycka att jag hejar högljutt, men i sitt egna klipp har han nog bevisat vem som hörs högst och mest! David älskar filmen och har nog sett den hundra gånger sen i går!
Ha det fint go vänner! Nu ska jag träna!
