Host, host...

Min förkylning vill inte ge med sig. Rösten är hyggligt tillbaka sedan några dagar, men för övrigt är det status quo. Två 30 minuters promenader under den senaste månaden är ett mycket skralt resultat i min träningskalender, men likväl ett konstaterat faktum. Någon comeback på Sportlife har det inte heller blivit och det kan jag nog inte skylla förkylningen för, utan snarare min bristande motivation. Försöker i brist på annat jaga julkänsla genom att ljussätta trädgården, fylla frysen (och familjens magar) med bakverk och diverse julgodis, koka senap och pynta julgranen - eftersom det blir julfirande lite här och var och kors och tvärs även i år känns det som vanligt härligast med jul innan den infaller. När den väl är över kommer jag nog liksom tidigare år vilja städa bort den snarast möjligt! Har varit en mysig helg med julbad och julbord på fina Ästad Gård, trevlig kväll hemma hos familjen Brännvall och en glad sammankomst med adventsfika hemma hos oss idag tillsammans med Björkarna och familjen Larsson/Eriksson. Den efterföljande julkonserten i kyrkan lämnade väl som förväntat en del övrigt att önska, men nog bidrog den till att sprida lite julkänsla i alla fall. Ha en fin vecka - själv har jag tänkt att samla julmys på hög - bildbevis utlovas längre fram.

Snöglädje

När snön faller från vinterhimmeln är det inget som stoppar familjen från att släppa allt och leka loss. Inte ens en envis halsinfektion med tappad röst och elak hosta, dvs följderna efter vad jag gissar är årets influensa. Efter en olycklig incident i snöbollskriget lyckades jag efter fjäsk få alla på bättre tankar, varpå projekt snögubbe tog form. I en fotbollstokig familj som denna (tja, med undantag för stackars Sanna då) var temat naturligtvis självklart. Sanna, som absolut inte ska beskyllas för att vara fotbollstok, var som vanligt den mest kreativa och med lite sprayfärger från garaget växte ett äkta BVB-fan fram på gräsmattan. För att skydda vår skapelse mot snön, som mot slutet av leken tyvärr hann övergå i regn, kom Martins golfparaply äntligen till användning i ett mer familjeomslutande sammanhang än normalt! Flera timmar senare står vårt egenskapade fans lika ståtlig i trädgården!

När vi lekt klart och fått av oss alla kläder, som blivit blöta av både snö och regn, blev det glöggmys med lussebulle i soffan. Smågodis i allmänhet lockar mig inget vidare, men på hallon- och lakritsskallar är jag helt såld! När jag hittade glögg med samma smak var jag ju bara tvungen att testa! Jag erkänner villigt att kombon låter ganska äcklig, men det var faktiskt en alldeles förtjusande blandning, som jag mer än gärna häller i glöggmuggen igen! Nu ska jag vara hänsynslös nog (jag tänker på mina inte alltför friska symtom) att följa med Sanna till kyrkan på andra advents-konsert - hon samlar gudstjänster i konfirmandboken och har kommit på att adventsgudstjänster är väldigt mysiga. Ha en mysig andra adventskväll.

Stormen Sven tränger sig på

När jag satt och jobbade igår kväll tyckte jag mig nästan förnimma vinddragen från stormen Sven, som ylade runt husknutarna. Dessutom kändes det som om snön som föll (eller snarare piskades) mot fönstret hade god lust att ta sig in och göra mig sällskap. Kolla in bilden nedan - det sitter alltså snö innanför spröjsen!

Den kraftiga blåsten lämnade en hel del spår i trädgården, men tydligast var förstås rotvältan, som fått den säkert minst 100-åriga enen att ge vika. Om vi lyckas välta tillbaka den behöver jag inför kommande år inte fundera över hur man enklast får julbelysningen på plats - den här sorten är tydligen hopvikbar (till skillnad från kanoten i Göta Kanal...varför jag nu kom och tänka på den!)!!!

Juldofter

Ett gäng lussekatter har i eftermiddag spridit juldofter i köket tillsammans med ett gäng vita hyacinter som verkar vilja slå ut alldeles lagom till första advent. Känns härligt att julen (och förhoppningsvis även vintern!) är i antågande och visst är det underbart med alla juldofter? På nedervåningen har adventsljusstakarna fått göra entré och till helgen blir det till att pynta övervåningen och ta in lite mossa. Och så måste naturligtvis även stugan få sin touch av jul, så en resa dit får det också bli. Åh, tänk om vi ändå kunde fira jul där ute med meterhögt snötäcke mitt i skogen - det hade blivit en jul att minnas!

Saftigt smaskiga lussebullar bakade på kesella. På bilden ser de inte så maffiga ut, men i verkligheten är de större än de där man brukade få i skolan (ni minns väl den där torra historien utan saffran?!!). Måste ha varit något alldeles särskilt med jästen idag, nästan så att man trodde att bullarna fått liv och tänkte lämna ugnen på egen hand!

Vintern äntligen på väg

Minusgrader, frostbitna kinder och strålande sol. Den som känner mig vet att dagar som dessa innebär ren och skär lycka. Skynda på vintern - du är efterlängtad!

Hockey!

Igår var David med kompisarna och såg Frölunda tvåla dit Luleå med 2-1 (tacka målvakten för det!). Efter ett besök i Fans Zone hade han även fått indianernas färg i ansiktet! Nästa vecka väntar möte mot HV71 - då vet ni väl vilka som vinner??!!

Universitetstiden ett minne blott

Denna dag ska jag minnas som dagen då jag blev skuldfri hos CSN. Det tänker jag fira med havskräftor till lunch!

Fysiskt motlut

Det är och har varit en oerhörd påfrestning att vara skadad. Att inte känna att kroppen kan, fastän att hjärnan vill. Kropp och själ i obalans - ja, jag befinner mig helt enkelt i ett fysiskt motlut. En uppförsbacke som heter duga och som jag inte ser slutet på, hur mycket jag än lyfter blicken och blickar upp mot det där krönet som jag vet ska komma. Krönet där utförsåkningen börjar, där kroppen får sin välförtjänta vila efter att hjärtat pumpat runt blodet i 180. Men krönet lyser med sin frånvaro. Jag är fast i motlutet. Slukad.

Med Kvantumserien tändes ändå ett litet hopp. Någonstans långt där framme såg jag ett ljus för mitt inre. Som om någon ville visa vägen och få mig att våga tro. Efter 10 dagar utan ens en liten promenad gissar jag att ljuset jag såg inte alls var en vägvisare, utan snarare ett missvisande sken som bara fick mig på villovägar. Fick hjärnan att hoppas, kroppen att längta och själen att glittra. Jag borde förstås vetat bättre. Insett att glittret i själen inte var något annat än stjärnstoft från mina drömmar. Drömmen om att allt bara ska vara som vanligt, eller om inte så väl, så åtminstone en hel natts sömn.

Natten som gick var för jävlig. Jag förstår inte kroppens reaktion, för med tanke på min lugna livsstil finns det liksom inget att reagera på. Kanske skulle behöva en fet spark där bak för att komma igång med lite styrka och upprätthålla det knappa flås jag har kvar, men förmodligen hade det inte hjälpt. Känner att jag tappat lusten. Fullständigt. Det kanske blir så om man får ont av precis ingenting.

Den vise tänker säkert att jag borde boka in mig på första bästa lediga läkartid, men där kommer väl nästa ömma punkt - jag hatar tanken på mig själv som skadad och är så himla trött på att känna mig ostark, så smarta råd om ytterligare vila eller fler medicinkurer vill jag bara inte höra talas om. Jag är frisk och stark. Det är bara det att kroppen inte tycks fatta...

Martin och barnen förstår förstås hur jag känner och är det bästa stöd jag kan tänka. Men i övrigt känns det lite tufft just nu. När jag får frågan hur det är med ryggen så ser jag nästan rött för mitt inre, för ryggen är liksom inte problemet just nu och har inte varit på väldigt länge. Jag försöker att inte lägga någon vikt vid omgivningens kommentarer om att jag borde kunna göra si och så, att jag säkert tränar mer än vad jag säger, åtminstone borde kunna åka rullskidor... Jag lovar, hade jag kunnat hade jag varit den första att vara igång så snart tiden tillät. Normalt sett tycker jag att jag är ganska bra på att sortera bort skitsnack, men i det läge jag befinner mig nu, så gör det faktiskt ganska ont att mötas av människors tvivel. Jag önskar inte någon den där brännande känslan i skelettet runt höfterna, men om de som tvivlar bara kunde känna det jag känner för en kort sekund, så hade de kanske förstått. Det gör mig hur som helst ledsen.

Ibland önskar jag att det fanns en träningsgrupp för halta och lytta. Tror att det hade underlättat. Nu ska jag istället be Martin, övrig familj och vänner att masa sig runt med mig på mina villkor - och det inser jag förstås inte är alltför lockande. Kanske borde köpa ett 10-kort med PT på Sportlife och chansa att det kommer att funka, om inte annat för att få en välbehövlig klapp på axeln ibland. Ja, något måste jag hitta på, för det känns sannerligen ganska ensamt i mitt livs värsta fysiska uppförsbacke, för att inte säga helt öde.

Confusion

Första helgen på höstlovet åkte Sanna och kompisen Caroline till Göteborg för att närvara på Confusion i dagarna tre. De var minst sagt betagna av miljön, alla cosplay-figurer och nyfunna vänner, dessutom fulla på kärlek efter tusentals kramar och sockerhöga som skyskrapor efter masskonsumtion av japanskt godis! Kanske svårt för andra att förstå charmen med allt det här, men för två inbitna visual kei-fantaster var evenemanget förstås en av livets absoluta höjdpunkter. Nu har det naturligtvis börjat tjatas om konvent i Uppsala, Stockholm, Jönköping mm, men än så länge har dessa flickors mammor inte låtit sig övertalas...

Finalloppet och avslutning i Kvantumserien

I lördags sprang Martin och David sedvanligt Finalloppet. Uppehållsväder gjorde den tidigare år så leriga banan mindre -just det- lerig, men likväl ganska blöt. David fick en perfekt öppning och låg tvåa efter drygt halva loppet, hack i häl på ettan. En liten vrickning och avsaknad av jävlaranamma resulterade till slut i en åttondeplats, som han efter någon timme (och prisutdelning med pokal till de 15 främsta) ändå blev ganska nöjd med. Någon förklaring på varför det var mentalt motigt hade han inte, men tiden talade i alla fall sitt tydliga språk, drygt 45 sekunder efter tidtagningen på senaste träningen. En upprepning av det hade förstås räckt till seger. Nu är ju inte seger det primära, utan att man gör sitt bästa och det var nog precis det vår lille gasell insåg att han inte gjort när han gick i mål. En stund och några mammakramar senare var det i alla fall en glad kille vid min sida igen. 

Älskling - för mig är du alltid nummer ett, oavsett placering!

Martin kämpade sig några timmar senare igenom 19 km och kom stelbent hem framåt eftermiddagen. Glad över att ha tagit tillbaka positionen som etta i jobbligan, men fortfarande tydligt besviken över att formen inte hann infinna sig till Lidingöloppet. Tror minsann han ska få en startplats till 2014-års Lidingölopp i julklapp!

Igår kväll var det dags för sista deltävlingen i Kvantumserien. Kan inte fatta hur snabbt de senaste sex veckorna gått. David förbättrade sin tid med några sekunder och blev ohotad etta i totalen. Även Sanna fick ta emot medalj och folkets jubel när hon klev upp som 3:a i F15-klassen, bara en sekund i sammandraget från tvåan och kompisen Olivia. Martin sprang som vanligt 6,8 km, igår på 32:50 och var nöjd med att inte känna sig trött i kroppen, men dock fortfarande något stum i benen sedan lördagens lopp. Själv noterade jag rekordtid efter att ha gått och småjoggat runt 3,4:an med Lena. Och ja, jag vet att jogging inte är någon höjdare för min rygg, men genom att försöka hålla mig på tårna och ute i "ruffen" så känns det faktiskt helt okej. Min förhoppning är att till våren kunna jogga kortare stunder på mjukt underlag - jag har spanat in en mjuk äng (gäller bara att inte vricka fötterna), som jag tror kan vara trevlig för oss med trasiga diskar!

I och med slutet på Kvantumserien gäller det nu att fortsatt komma upp till Dammekärr en dag i veckan och gå med lite puls. Dessa 6 tisdagspass har verkligen varit den enda form av "riktig" träning som jag varit i närheten av det senaste halvåret. Har vissa veckor lagt till en promenad (och då snackar jag just promenadtempo), men i övrigt har träningen fått lysa med sin frånvaro. Planerar att från och med nästa vecka börja med kortare belastningsövningar (planka, rygglyft, säteslyft) och se om kroppen vill vara med eller går i strejk. Känner att det är en skör balansgång och att det är oerhört viktigt att jag går sakta, sakta framåt - men bara känslan av att det finns hopp om att återgå i träning är fantastisk. Och att slippa känna sig som sämsta möjliga träningssällskap ser jag också fram emot...

Snacka om höstsallad!

Femte november och odlingen på altanen fortsätter att växa så att det knakar. Senaste sådden gjordes för ca 6 veckor sedan!!!

Sommargrön sallad i krukorna på altanen (OBS! Den är inte inglasad!) är minst sagt fantastiskt - helt otroligt att vi i princip varit självförsörjande på sallad sedan mitten av maj - alltså i nästan 6 månader!

Vansinnesdåd i samhället

Hade en fruktansvärd natt jämte maken som för andra natten i rad snarkade mer än vanligt. Håller på att driva mig till vansinne. Vid halvfyra-tiden stördes min sömn emellertid av något annat (han snarkade fortfarande högljutt). Det var som en dov smäll, men jag tänkte sömndrucket att det var stormen Simone som fortfarande härjade (trots att det aldrig blev så mycket till storm över vårt lilla samhälle igår). Somnade i alla fall tillfälligt om igen, för att sedan åter väckas av vibrerande snarkljud. Suck. Det blev morgon och med bultande skalle tog jag mig in på kontoret för att kolla mail och den dagliga nyhetsskörden i diverse e-tidningar. Läser då om förödelsen i vårt lilla samhälle, den eldhärjade bygdegården och bilbränderna hundra meter ner på vår gata! Brandbilarna måste ha smugit sig dit, eller också kommit precis när jag somnat om efter smällen vid halvfyra-tiden - det var tydligen då larmet om brand kommit.

Med tanke på tiden på dygnet är det ju knappast några småkottar som varit ute och busat. Skulle snarare gissa att det är någon psyksjuk idiot som nyligen blivit frisläppt (förmodligen igår!!!) och blixtsnabbt återfallit i gammalt mönster. Skulle gissa att polisen har full koll på vem det är de har att göra med. Brukar vara återfallsförbrytare det handlar om i situationer som dessa - minns det tydligt från en inbrottsvåg för några år sedan, då det tydligen var en narkoman som blivit frisläppt dagarna innan. Tog inte många timmar innan han blev inburad igen, men man kan ju fråga sig till vilken nytta.

Kan bara tacka väder och vind att skadorna inte blev värre, att lågorna letade sig bort mot husen och inte in mot det närliggande radhusområdet. Och att det var en bygdegård och inte ett bostadshus som tändes på. Och du som bär ansvaret, för jag är ganska säker på att det är en och samma person: Varför drar du inte bara åt helvete?!

Ahlafors Fria Skola 2013

Ända sedan dagistiden har det årligen tagits foton av barnen varje höst, i år var inget undantag. Funderar dock på att bojkotta detta (allt annat än prisvärda) fotopaket och istället låta någon annan fotografera barnen i en mer avslappnad miljö - för hur som helst har ju nära och kära vant sig vid att ett nytaget foto tillhör årets julklappar (hoppas de tycker att det är roligare än de silverskedar jag själv fick i present varje år som barn...!!!).

David, naturligtvis i favorittröjan. Olé, hier kommt die BVB... Heja Dortmund!

Davids klass med fröken Pia.

Sannas klass med klassföreståndare Anna.

Sanna är på detta kort nästan en kopia av mig själv i samma ålder. 

Måste leta fram åttans kort och lägga ut här!

En kavalkad av färger

Vad kan passa bättre än att matcha den härliga hösten och alla dess färger med en lika brokig sallad? 

Idag står ungsbakad lax med tärnad potatis och örtdip på menyn och till det naturligtvis denna goda sallad med nektarin och mangobalsamico.

Dagens tips: Salladen blir extra god med bitar av nektarin eller mango (och massor av svartpeppar).

Smask! 

Ett gott skratt förlänger livet

Blöt Kvantumserie

Igår kväll öste regnet ner under Kvantumserien, men med sensommarlik temperatur blev det ändå en fantastisk kväll. Hela familjen lyckades förbättra sina tider från förra veckan, trots att marken under fötterna bitvis var ganska sugande (nu ska ju det i mitt fall inte ses som en större bedrift, eftersom jag gick själv denna vecka och därför inte kunde lägga någon energi på att prata...). Kläderna var smutsstänkta från topp till tå och hamnade direkt i tvättmaskinen. Skorna står fortfarande på tork framför kaminen och vittnar om det kletiga underlaget! Nog dags att be Martin montera upp den där skotorken som vi haft i några år...

Morgonens efterlämningar

Det är då konstigt att man varje morgon ska mötas av ett överbelamrat tvättställ, när det sista jag gör varje kväll är att röja upp efter kvällens bestyr... Ännu konstigare är att det aldrig är mina egna saker jag plockar undan, varken morgon eller kväll. Någon som känner igen problemet? Suck...

De skyldiga denna morgon är:

Grön tub med hårvax: Martin

Grå pumpbehållare med hårcreme: David

Vit behållare med hudlotion: Sanna

Tandborste: David

Tandkräm: Gissningsvis Martin

Tvål - det enda jag vill ha stående på tvättstället, men det verkar uppenbarligen vara svårt att förstå...

Katten vilka foton!

Vet inte hur många foton om dagen Sanna bränner av, men här är i alla fall två fina som jag hittat i bildströmmen i helgen!

Vår fina misse!

Till konfalägret fick minsann Dimas the dog hänga med!

Härlig Stockholmshelg

Helgen som gick var vi i Stockholm. Bodde toppen på Scandic Foresta på Lidingö, vilket var perfekt med tanke på helgens huvudaktivitet: Lidingöloppet. Martin sprang 30 km på lördagen och David 1,7 km på söndagen. Men vi tar väl det från början?

Fredag kväll åt vi god middag på söder och mötte sedan upp några av Martins kunder för att gå på Göta Lejon och Priscilla - en fantastisk musikal med härligt medryckande musik och bra flow i handlingen. Lite skruvad story förstås, men en rakt igenom trevlig tillställning med många skratt.

Lite kort i rocken för att nå upp och definitivt kvällens yngsta åskådare!

Kan varmt rekommendera denna fartfyllda musikal, som till och med lyckades fånga en sporttokig, trött liten kille. Åtminstone emellanåt.

Lördagen var det mycket tävlingsnerver hos käre maken, som strax före avfärd till starten insåg att han glömt sin pulsklocka. När vi såg honom efter 8 km såg det tungt ut, även om han själv var vid gott mod och tyckte att det gick bra. När vi hejade på efter 20 km var det en mycket sliten man som haltade fram i Grönsta-backen. Han stannade upp där vi stod och tog tacksamt emot diverse förfriskningar, men sedan fick vi nästan sparka iväg honom och tvinga honom att ta sig de sista 10 km mot mål. Med 1 km kvar mötte vi återigen upp och stärkt av Davids energi, som naturligtvis sprang med pappa in mot mål, lyckades en slutkörd stackare till löpare avsluta det han påbörjat drygt 3 timmar och 7 minuter tidigare. Måltiden på under 3 timmar nåddes alltså inte, men med tanke på status (och tid) efter 2 mil, är jag imponerad över att han överhuvudtaget lyckades fullfölja. Onda muskler kurerades på lördagkvällen, spontanbesök hos familjen Alm hann vi också med, därefter blev det en ganska tidig kväll för mig och barnen på hotellet medan Martin drog vidare för att träffa sina kunder. Att han överhuvudtaget orkade är för mig en gåta - själv somnade jag strax efter kl. 22, fullständigt ovetandes om när Martin egentligen kom tillbaka.

Medan Martin sprang 3 mil valde David att trixa med fotbollen. I drygt fem timmar var han igång, från det att vi parkerade vid Lidingövallen tills det att vi lämnade efter tävlingen. Själv var jag slutkörd efter att "bara" varit supporter och skyndat mellan de olika kontrollerna där man kunde följa löparna.

På söndagen var det Davids tur att hoppa ner i löparkläderna. Tillsammans med barnen Skepp från SAIK blev det fartfylld uppvärmning och snart stod tre förväntansfulla killar på startlinjen. Efter halva loppet låg David tvåa, men mot slutet av loppet räckte inte krafterna riktigt till. Det blev till slut en hedrande åttondeplats, vilket han kanske för stunden inte var helt nöjd med, men med tanke på vårens och sommarens sjukdom och skada (med endast två löpträningar och 2 långlopp som resultat) tycker jag att det var en fantastisk bedrift.

Igår började Kvantumserien på hemmaplan - det blev en härlig kväll där hela familjen deltog (jag promenerade 3,4 km). Davids löpning såg riktigt lätt och fin ut och Martin kände sig också pigg under sin 6,8 km runda. Nästa vecka tänker han springa milen. Det behöver väl knappast sägas att han är ruskigt sugen på att ta revansch på sig själv? Sanna kom till insikt att det nog är läge att värma upp inför nästa vecka och se till att Spotify funkar innan hon springer iväg...

Foto: privat och från arrangören

Sötnosar på S

Söta Sanna och Stich!

Höstsol i sommarstugan

Vaknade till en solig höstdag och fick sådan lust att tillbringa några timmar i sommarstugan, så sagt och gjort. Efter att ha räddat några pelargonier från nattfrost kröp jag upp i soffan, tände en brasa och bara njöt av tystnaden, solen utanför och de härligt höstvackra träden runt huset.

Mitt smultronställe. Här finns allt jag behöver och drömmer om. 

Hade kunnat lämna huset hemma och vartenda pryl på studs, utan att sakna något.

Nyinköpta flaggan gjorde sig bra på väggen och passade finfint med alla andra detaljer i blått och vitt.

En vildsådd solros mot falusvart vägg välkomnade så fint när jag kom. 

Vilken tur att den överlevt mina trädgårdsröj i sommar!

David i Hellnerbacken

Skulle lagt upp film med David i Hellnerbacken redan i februari, men den kommer här istället - som teaser till vintersäsongen 2013/2014!

Lilla McDonaldsspelen

Medan jag och Sanna var på KM, hann David och Martin med både friidrottstävling och fotbollsmatch. David kom 4:a i bollkastning och radade därefter upp 1:a placeringar i både 60 meter, 600 meter och höjd. Rekordhöjden mätte 1,25 och blev naturligtvis personligt rekord. Till saken hör att David aldrig varit på en enda friidrottsträning och aldrig tävlat i höjdhopp förut - ni kan tro att det var en stolt kille som kom hem.

Vår fantastiske atlet!

På klubbmästerskap

Sannas älskling i stallet - fina Sol.

Med en andraplats och två 5:e placeringar (de senaste med bara tiondels sekunder resp. poäng från plats 2 och 3) var det en ganska nöjd, relativt blöt och frusen och mycket trött, Sanna som kom hem efter en heldag i hästens tecken.

En annan, till synes mycket nöjd, figur var Sol. Hihihihihiiiiieeeyy!!!

Tonårskärlek gör ont - drömmen om Yohio

Så länge dotterns tonårskärlek begränsar sig till sötaste Yohio, känns det som ett självklart val att skjutsa henne land och rike runt för att få uppleva några timmar av härlig tonårsförälskelse. I fredags kväll mötte vi upp syrran och hennes dotter i Helsingborg för konsert och idolträff. Sannas lycka visste inga gränser på vägen dit och det var två glada tjejer (och två glada mammor) som steg in på Helsingborg Arena. Break the Border Tour imponerade både på mig och Sanna som hört dessa låtar miljontals gånger, men också syster och lillkusin, vars Yohio-erfarenhet i princip var begränsad till Heartbreak Hotel. Med inslag av metal var det en störtskön konsert. Vi fyra rockade loss rejält och gjorde allt för att få igång publiken runtomkring oss. Antalet mobiltelefoner som lyste i mörkret, förmodligen för att föreviga stunden, var nästan skrattretande högt. Varför inte njuta av stunden och uppleva känslan där och då? Kalla mig gärna gammaldags, men hur man kan välja att inte vara närvarande i ett ögonblick som detta övergår helt enkelt mitt förstånd.

Stor- och lillkusinen på konsert tillsammans med rockmorsorna!

Yohio hade som vanligt skön närvaro på scen och lyckades charma både gammal och ung. Efter att ha dragit igång den orockiga publiken i en fem minuters lång applåd (heja oss!) bjöd Yohio på två extranummer och nu äntligen tycktes publiken landa i arenan. Direkt efteråt var det som vanligt signering och kön ringlade sig lång och bred. Det ingick absolut inte i vår plan att hamna i denna kö, men eftersom vi gärna ville få bonustid med syster och kusin och ändå blev kvar i lokalen för att prata, tyckte Sanna och Elin slutligen att vi lika gärna kunde vänta ut de tusentals fansen och se till att hamna sist i kön för att få en pratstund med Yohio. Sagt och gjort. Det blev ett känsloladdat ögonblick där lillkusinen var överlyckligt nöjd och kände magpirr över att Yohio minsann sagt att hon hade snyggt hår och där storkusinen kämpade med att ge uttryck för sina innersta känslor. Yohio bad henne berätta och mötte hennes blick, men tagen av stundens allvar var det till slut tårar som fick tala för alla känslor. Eftersom kramar inte utdelades (föreställ er kaoset bland tusentals fans) var svaret på hennes avslutande fråga naturligtvis given, men som plåster på såret gick hon till pappa Tommy och frågade gråtandes om hon inte kunde få ge honom en kram och låtsas att det var Yohio. Söt! Älskar dig, modigaste Sanna!

Snygga bakgrunder avlöste varandra.

Att få fram det man innerst inne vill säga är inte alltid lätt...

...men att möta sin tonårsförälskelse är förstås ändå alldeles underbart!

...även om det gör ont...

Sol

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

Hösten är härlig, åtminstone på vår altan!

I fixartagen

Första höstdagen gav mig en oerhörd lust att påbörja ett nytt projekt. Något lagom stort, som inte skulle kräva alltför stor inblandning från min projektfientlige äkta hälft. Först ut blev vardagsrummet, som utöver nya krukväxter även fått sig en omgång av min kreativa ådra. Symaskinen bestämde sig för att vara kompis, vilket resulterat i tre gardinpar, en omklädd stolsits, skåpsinredning och en helmysig pläd. Därtill lite piff i form av nya kuddar, en fin antik spegel och ommöblering. Resultatet blev över förväntan. En lugn och harmonisk vardagsrumsmiljö, som gjord för mysiga höstkvällar. Lite ny färg på taklister tänkte jag försöka fjäska med Martin för att få till (inte bra för mina höfter att balansera på stegar). Sedan har jag förstås även en idé om liggande träpanel i drivvedsbets på ena kortsidan, men det där tänker jag fundera lite extra över innan jag genomför. Det kan ju tänkas att det finns något mer akut att genomföra innan dess...

Konsten att skynda långsamt

Max 30 minuters promenader i makligt tempo ett par gånger i veckan... Ja, så har de senaste veckorna tyvärr sett ut. Men efter sommarens konvalescens är jag ändå glad att överhuvudtaget kunna genomföra något som liknar (nåja, en sanning med modifikation) motion. Att skynda långsamt är väl annars inte min starkaste sida, men just nu känner jag verkligen inte att jag har något val. Minsta lilla ökade tempo eller tid i promenadskorna ger ett helvetesdygn, så det är bara att hålla ut. Kroppen tycks hur som helst ha vant sig vid ett lugnare tempo och det känns inte längre som om jag klättrar på väggarna trots avsaknaden av "riktiga" träningspass. Är faktiskt glad över att överhuvudtaget kunna gå på promenad OCH sova en hel natt utan att ha ont. Min plan var först att börja belasta och ta mig tillbaka till gymmet i oktober, men så kommer det inte att bli. Vore bara dumdristigt att börja belasta innan jag ens kan promenera i det tempo jag önskar. Får helt enkelt bli ett rehabår, där alla personliga krav/önskemål om att överträffa mig själv får läggas på is, eller kanske snarare frysas in i kubikmeterstora isblock. Det känns ändå okej. Sanningen är faktiskt den att ett liv utan träning är riktigt skönt när man frigjort sig från tankarna på att prestera och accepterat det faktum att upptränade muskler fullständigt försvinner (åtminstone visuellt). Känner en inre balans, trots (och kanske tack vare) årets motgångar, som definitivt  ger perspektiv på tillvaron.

Tanke för dagen

Visst är det underbart när det fortfarande är sommarvarmt i mitten av september och man i princip dagligen kan unna sig en timme i solen under lunchen? Sommarkyssta kinder som inte kräver smink för att se höstpigga ut, utslitna sommarkläder och skor som man bara inte vill göra sig av med eller byta ut för att krångla sig ned i vanvettigt svettiga långärmade plagg och fodrade höstskor. Visst ser jag att omgivningen börjat klä sig för höst (och emellanåt till synes även för vinter!!!), men än är det länge tills jag tänker överge bara ben och sandaler! Förstår inte hur människor står ut där de går i sina jeans och trendiga dunjackor. Själv njuter jag av att låta kroppen andas och får panik bara jag tänker tanken på långbyxor. Nej, det får minsann bli en dygnsmedeltemperatur på under 10 grader för att jag ska överge sommaren, tunna linneplagg och favvoshortsen! Jag tänker inte hälsa hösten välkommen genom att klä mig i för säsongen onaturligt varma plagg, utan tänker istället hänga fast vid den härliga sommaren så länge det går. Jag är säker på att det blir fler soltimmar under lunchen framöver. Inte bara för att jag har världens mest generösa arbetsgivare, utan för att sommaren, åtminstone i mina tankar, är här för att stanna. Dessutom älskar jag mina solkyssta kinder.

Härliga sommarlov

Så kom då dagen, då det 68 dagar långa sommarlovet tog slut. Det var två förväntansfulla barn som jag skjutsade till skolan idag, där de liksom övriga 246 elever togs emot av alla lärare ute på skolgården och rektorn höll, som traditionen bjuder, sitt årliga invigningstal. Och så var allt igång igen. De långa, härligt lata dagarna ska nu återgå i vardag, med allt vad det innebär. Efter en så underbar sommar som denna verkar dock hela familjen vara förväntansfull och motiverad inför allt som komma skall. En rofylld dimma tycks denna sommar ha landat runt var och en av oss. Det har idel varit glada miner och barnen har inte alls tröttnat på varandra på det sätt jag upplevt tidigare sommarlov. Jag vågar till och med påstå att det har varit min bästa sommar någonsin.

Skolstart idag, 22 augusti.

Efter de inledande sommarlovsveckorna med fotbollsskola, midsommarafton, Davids födelsedag, Yohio-konsert, kalas i Rörtången och Allsång i Stockholm började så sakta semesterveckorna närma sig. Redan i slutet av vecka 27 flyttade vi ut till stugan, trots att Martin hade några dagar kvar att jobba. Vecka 28 var Sanna på ridläger och lika onåbar som tidigare år, uppslukad av vännerna och finfina Sol. Kusten smektes fortfarande inte av riktigt så varma vindar som inlandet, vilket tydligt kändes i den friska vinden på Äggdals klippor när det på Martins födelsedag blev dags att hämta hem dottern. 

Martins semester började på allvar vecka 29 och de härligt soliga dagarna fortsatte att avlösa varandra. Stuglivet kändes perfekt och lika avslappnande som vi på förhand hoppats på. Det blev hela 22 sköna nätter i rad vid vårt lilla smultronställe, många av dem tillsammans med goda vänner och släktingar på besök. Solen fortsatte att skina över Sommarsverige och familjens glada humör med den.

Kul att köra båt - snart klarar jag att dra igång motorn själv och då sticker jag och Sanna på egen hand!

Kajakpaddling föll Sanna i smaken och lämnade ömmande bevis på Martin!

Playa Solvik såg naturligtvis undertecknad till att inviga med skylt tillverkad av strandved. Tillsammans med goda vänner gjordes också diverse röj utmed stranden och oj, så fint det blev!

Juli bjöd på underbart varma kvällar, ljumma kvällsdopp och fint månsken.

Vår nyanlagda stenpir, made by Martin and Sigge.

Fantastiska dagar resulterar naturligtvis även i fantastiska nätter - med de fortfarande varma klipporna mot kroppen, trevligt sällskap och magiskt månljus var nätterna vid sjön förföriskt underbara!

Som avbrott i sommarstugelunket blev det en utflykt till Skara Sommarland i vecka 30 tillsammans med familjerna Björk och Larsson. Detta var inte bara dagen då jag höll på att svimma när jag såg David flyga fram i årets nyhet Big Drop, utan också dagen då vi nästan bestämde oss för att köpa hund. Men när tankarna efter massa överläggning fick ta över känslorna, så hamnade denna kille på annan ort. Känns fortfarande ledsamt, även om jag tror att beslutet var det rätta.

Rocky.

Under sommaren fick vi vid flera tillfällen även nöjet att mysa med två extra barn (förutom alla barnens kompisar och kusiner som varit på besök/flyttat in vid olika tillfällen). Med Polly och Unni har man aldrig tråkigt en enda minut. Puss mina små skyddslingar!

Godbiten Polly!

Unni, ständigt med ögon för favoriten Sanna.

Vår stora djurvän till dotter har haft diverse husdjur under sommaren. Grodorna kändes okej, men när katten tog in en ödla som lekkamrat, sa mamma naturligtvis STOPP!!!

Sommarbarn som vi har blev det förstås även födelsedagskalas i Solvik. En lycklig 14-åring var förstås överförtjust i sin Berlin-resa med biljetter till islandshäst-VM, iPhone 5, trådlösa högtalare, kläder och kuverten med kontanter, bland mycket annat. Grattis feining!

I mitten av vecka 31 bytte vi som hastigast stugliv mot hemma miljö. Några timmars jobb blev det också innan vi styrde kosan mot Falkenberg och goda vännernas sommarparadis i Glommen. Det blev två härliga dygn tillsammans med familjen Salomonsson, som vanligt med fantastisk mat och avslappnad, uppsluppen stämning. Ibland är livet verkligen perfekt. Som dessa dagar.

Det är något magiskt över kvällsljuset vid havet.

Eriksson #24 - vårt fotbollsproffs!

Sanna fångad på bild, högst motvilligt.

Som förrätt till de underbar/t dyra/, men oj så goda havskräftorna blev det turridning på islandshästar med diverse incidenter, såsom avåkning, lossat träns och hästrullning. Tur att mammorna hade förstånd nog att sköta marktjänsten denna dag!

Några som absolut vill testa igen var Emil och hör och häpna: David!!! 

04.30 var männen uppe för att vittja fiskenäten med några fina plattfiskar som resultat. Underbart fin morgon, som jag bara inte kunde låta bli att plåta.

Lika vacker solnedgång.

Andra veckan i augusti var sista veckan på semestern. Vi hade kompisar på middag hemma, firade 7-årig bröllopsdag och vinkade hejdå till Sanna som åkte med stallkompisarna till Berlin. Vi andra tre tog bilen till goda vänner i tyska Oldenburg och fick en perfekt avslutning på semestern. David lär aldrig glömma besöket på Dortmunds arena Signal Iduna Park och jag inte hans otroliga tacksamhet över att vi åkte dit. De 25 extra milen enkel väg (och de många inköpen i fans-shopen) var en väl gjord investering och betalade sig tusen gånger om genom hans många kramar, glittrande ögon och underbara pojkdrömmar. Det blev en fantastisk dag, som definitivt kommer att bita sig fast på fler än hans näthinnor. 

På den gigantiska arenan.

I Borosseum måste man naturligtvis låta sig fotograferas med alla pokaler.

David och Tim tyckte att vi skulle köpa med oss en ny solstol hem!

Borussia Dortmund - echte Liebe, enligt David.

Jodå, David tyckte minsann att mamma och pappa också skulle fotas i spelarstolarna!

  

Pojkdrömmen om att en gång få spela här som aktiv frodades med en extra glimt i ögat denna dag.

Man måste naturligtvis prova på lite uppvärmning på en arena som denna.

Och det som strängt förbjudet inte får vidröras måste man ju bara pilla på!!!

Mysig trädgård med damm och pergola med glastak, fantastisk gästlägenhet, god mat och många glada skratt. Bättre avslutning på semestern hade jag inte kunnat tänka mig.

Det fina huset från framsidan.

Tillsammans med våra tyska vänner.

Ser du vad som förändrats?

På cykeltur genom mysiga Oldenburg - hit återvänder vi gärna snart igen! (Och vad duktig du blivit på engelska David - det passar verkligen perfekt med tanke på alla vänner du har runtom i världen).

Skippy somnade gott när vi åkt! En härlig 7-månaders hundvalp, lugn och väluppfostrad på ett sätt jag aldrig skådat. Martin såg direkt lösningen: Om vi någonsin skaffar hund, så blir det en tysk!

Tillbaka till Sverige efter några timmar i bil. Solnedgången i höjd med Falkenberg var lika underbar som sommaren för övrigt.