David i Hellnerbacken

Skulle lagt upp film med David i Hellnerbacken redan i februari, men den kommer här istället - som teaser till vintersäsongen 2013/2014!

Lilla McDonaldsspelen

Medan jag och Sanna var på KM, hann David och Martin med både friidrottstävling och fotbollsmatch. David kom 4:a i bollkastning och radade därefter upp 1:a placeringar i både 60 meter, 600 meter och höjd. Rekordhöjden mätte 1,25 och blev naturligtvis personligt rekord. Till saken hör att David aldrig varit på en enda friidrottsträning och aldrig tävlat i höjdhopp förut - ni kan tro att det var en stolt kille som kom hem.

Vår fantastiske atlet!

På klubbmästerskap

Sannas älskling i stallet - fina Sol.

Med en andraplats och två 5:e placeringar (de senaste med bara tiondels sekunder resp. poäng från plats 2 och 3) var det en ganska nöjd, relativt blöt och frusen och mycket trött, Sanna som kom hem efter en heldag i hästens tecken.

En annan, till synes mycket nöjd, figur var Sol. Hihihihihiiiiieeeyy!!!

Tonårskärlek gör ont - drömmen om Yohio

Så länge dotterns tonårskärlek begränsar sig till sötaste Yohio, känns det som ett självklart val att skjutsa henne land och rike runt för att få uppleva några timmar av härlig tonårsförälskelse. I fredags kväll mötte vi upp syrran och hennes dotter i Helsingborg för konsert och idolträff. Sannas lycka visste inga gränser på vägen dit och det var två glada tjejer (och två glada mammor) som steg in på Helsingborg Arena. Break the Border Tour imponerade både på mig och Sanna som hört dessa låtar miljontals gånger, men också syster och lillkusin, vars Yohio-erfarenhet i princip var begränsad till Heartbreak Hotel. Med inslag av metal var det en störtskön konsert. Vi fyra rockade loss rejält och gjorde allt för att få igång publiken runtomkring oss. Antalet mobiltelefoner som lyste i mörkret, förmodligen för att föreviga stunden, var nästan skrattretande högt. Varför inte njuta av stunden och uppleva känslan där och då? Kalla mig gärna gammaldags, men hur man kan välja att inte vara närvarande i ett ögonblick som detta övergår helt enkelt mitt förstånd.

Stor- och lillkusinen på konsert tillsammans med rockmorsorna!

Yohio hade som vanligt skön närvaro på scen och lyckades charma både gammal och ung. Efter att ha dragit igång den orockiga publiken i en fem minuters lång applåd (heja oss!) bjöd Yohio på två extranummer och nu äntligen tycktes publiken landa i arenan. Direkt efteråt var det som vanligt signering och kön ringlade sig lång och bred. Det ingick absolut inte i vår plan att hamna i denna kö, men eftersom vi gärna ville få bonustid med syster och kusin och ändå blev kvar i lokalen för att prata, tyckte Sanna och Elin slutligen att vi lika gärna kunde vänta ut de tusentals fansen och se till att hamna sist i kön för att få en pratstund med Yohio. Sagt och gjort. Det blev ett känsloladdat ögonblick där lillkusinen var överlyckligt nöjd och kände magpirr över att Yohio minsann sagt att hon hade snyggt hår och där storkusinen kämpade med att ge uttryck för sina innersta känslor. Yohio bad henne berätta och mötte hennes blick, men tagen av stundens allvar var det till slut tårar som fick tala för alla känslor. Eftersom kramar inte utdelades (föreställ er kaoset bland tusentals fans) var svaret på hennes avslutande fråga naturligtvis given, men som plåster på såret gick hon till pappa Tommy och frågade gråtandes om hon inte kunde få ge honom en kram och låtsas att det var Yohio. Söt! Älskar dig, modigaste Sanna!

Snygga bakgrunder avlöste varandra.

Att få fram det man innerst inne vill säga är inte alltid lätt...

...men att möta sin tonårsförälskelse är förstås ändå alldeles underbart!

...även om det gör ont...

Sol

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne...

Hösten är härlig, åtminstone på vår altan!

I fixartagen

Första höstdagen gav mig en oerhörd lust att påbörja ett nytt projekt. Något lagom stort, som inte skulle kräva alltför stor inblandning från min projektfientlige äkta hälft. Först ut blev vardagsrummet, som utöver nya krukväxter även fått sig en omgång av min kreativa ådra. Symaskinen bestämde sig för att vara kompis, vilket resulterat i tre gardinpar, en omklädd stolsits, skåpsinredning och en helmysig pläd. Därtill lite piff i form av nya kuddar, en fin antik spegel och ommöblering. Resultatet blev över förväntan. En lugn och harmonisk vardagsrumsmiljö, som gjord för mysiga höstkvällar. Lite ny färg på taklister tänkte jag försöka fjäska med Martin för att få till (inte bra för mina höfter att balansera på stegar). Sedan har jag förstås även en idé om liggande träpanel i drivvedsbets på ena kortsidan, men det där tänker jag fundera lite extra över innan jag genomför. Det kan ju tänkas att det finns något mer akut att genomföra innan dess...

Konsten att skynda långsamt

Max 30 minuters promenader i makligt tempo ett par gånger i veckan... Ja, så har de senaste veckorna tyvärr sett ut. Men efter sommarens konvalescens är jag ändå glad att överhuvudtaget kunna genomföra något som liknar (nåja, en sanning med modifikation) motion. Att skynda långsamt är väl annars inte min starkaste sida, men just nu känner jag verkligen inte att jag har något val. Minsta lilla ökade tempo eller tid i promenadskorna ger ett helvetesdygn, så det är bara att hålla ut. Kroppen tycks hur som helst ha vant sig vid ett lugnare tempo och det känns inte längre som om jag klättrar på väggarna trots avsaknaden av "riktiga" träningspass. Är faktiskt glad över att överhuvudtaget kunna gå på promenad OCH sova en hel natt utan att ha ont. Min plan var först att börja belasta och ta mig tillbaka till gymmet i oktober, men så kommer det inte att bli. Vore bara dumdristigt att börja belasta innan jag ens kan promenera i det tempo jag önskar. Får helt enkelt bli ett rehabår, där alla personliga krav/önskemål om att överträffa mig själv får läggas på is, eller kanske snarare frysas in i kubikmeterstora isblock. Det känns ändå okej. Sanningen är faktiskt den att ett liv utan träning är riktigt skönt när man frigjort sig från tankarna på att prestera och accepterat det faktum att upptränade muskler fullständigt försvinner (åtminstone visuellt). Känner en inre balans, trots (och kanske tack vare) årets motgångar, som definitivt  ger perspektiv på tillvaron.

Tanke för dagen

Visst är det underbart när det fortfarande är sommarvarmt i mitten av september och man i princip dagligen kan unna sig en timme i solen under lunchen? Sommarkyssta kinder som inte kräver smink för att se höstpigga ut, utslitna sommarkläder och skor som man bara inte vill göra sig av med eller byta ut för att krångla sig ned i vanvettigt svettiga långärmade plagg och fodrade höstskor. Visst ser jag att omgivningen börjat klä sig för höst (och emellanåt till synes även för vinter!!!), men än är det länge tills jag tänker överge bara ben och sandaler! Förstår inte hur människor står ut där de går i sina jeans och trendiga dunjackor. Själv njuter jag av att låta kroppen andas och får panik bara jag tänker tanken på långbyxor. Nej, det får minsann bli en dygnsmedeltemperatur på under 10 grader för att jag ska överge sommaren, tunna linneplagg och favvoshortsen! Jag tänker inte hälsa hösten välkommen genom att klä mig i för säsongen onaturligt varma plagg, utan tänker istället hänga fast vid den härliga sommaren så länge det går. Jag är säker på att det blir fler soltimmar under lunchen framöver. Inte bara för att jag har världens mest generösa arbetsgivare, utan för att sommaren, åtminstone i mina tankar, är här för att stanna. Dessutom älskar jag mina solkyssta kinder.