Konsten att skynda långsamt

Max 30 minuters promenader i makligt tempo ett par gånger i veckan... Ja, så har de senaste veckorna tyvärr sett ut. Men efter sommarens konvalescens är jag ändå glad att överhuvudtaget kunna genomföra något som liknar (nåja, en sanning med modifikation) motion. Att skynda långsamt är väl annars inte min starkaste sida, men just nu känner jag verkligen inte att jag har något val. Minsta lilla ökade tempo eller tid i promenadskorna ger ett helvetesdygn, så det är bara att hålla ut. Kroppen tycks hur som helst ha vant sig vid ett lugnare tempo och det känns inte längre som om jag klättrar på väggarna trots avsaknaden av "riktiga" träningspass. Är faktiskt glad över att överhuvudtaget kunna gå på promenad OCH sova en hel natt utan att ha ont. Min plan var först att börja belasta och ta mig tillbaka till gymmet i oktober, men så kommer det inte att bli. Vore bara dumdristigt att börja belasta innan jag ens kan promenera i det tempo jag önskar. Får helt enkelt bli ett rehabår, där alla personliga krav/önskemål om att överträffa mig själv får läggas på is, eller kanske snarare frysas in i kubikmeterstora isblock. Det känns ändå okej. Sanningen är faktiskt den att ett liv utan träning är riktigt skönt när man frigjort sig från tankarna på att prestera och accepterat det faktum att upptränade muskler fullständigt försvinner (åtminstone visuellt). Känner en inre balans, trots (och kanske tack vare) årets motgångar, som definitivt  ger perspektiv på tillvaron.