lördag, december 30, 2006

På svensk mark

Sedan 2 veckor befinner vi oss alla 4 på svensk mark igen, och visst var det skönt att komma tillbaka till ett riktigt hem med alla dess bekvämligheter, men jag måste nog tyvärr ändå erkänna att månaderna i Spanien grusar min tillvaro lite. Det känns som om jag bara är "hemma" på semester, för att snart åka tillbaka till spanska livet igen. Blir smått deprimerad när jag sedan inser att det faktiskt inte alls ingår i våra planer. Splittrande. Och riktigt, riktigt jobbigt. Jaa, näst intill förkrossande faktiskt. Barnen, och framför allt Sanna, har fullt upp med sina kompisar här hemma och har väl inte riktigt börjat fundera över livet vi lämnat bakom oss ännu. David är glad över att vara i gula huset, men tyckte ändå att vi kunde åka och hälsa på Alva idag. Jag vill hem till Spanien, sa han, för att i nästa ögonblick övertyga sig själv om att han visst älskar Nödinge. Ja, det blir nog en tuff omställning för alla när skolan drar igång för Sanna, David ska till ett dagis utan Alva, Ture, Lauritz, John, Gustav och alla andra Spanien-kompisar. Och för mig, när Martin ska börja jobba igen... Usch! Det känns med all säkerhet betydligt värre för mig än för honom. Och om 3 dagar vet jag - på tisdag morgon är det dags. Redan! Ja, trots att han varit ledig sedan den 14 juli eller något sådant, så känns det inte alls som särskilt länge. Jaa, man kan verkligen fråga sig vad det är vi skulle hem till - det ska jag fundera över en stund innan jag går och lägger mig. Många kramar och tankar till alla här hemma, men just ikväll (och många andra stunder) till mina underbara "Spanienvänner". Anna, jag saknar dig så himla mycket!

fredag, december 15, 2006

Resan går mot sitt slut

Jaha, så hände det igen... allt jag precis skrivit in försvann...Ibland hatar jag det här bloggandet...

Nåväl - en kortversion...

Detta blir med största sannolikhet det sista inlägget från vår Spanienvistelse - nästa gång ni hör ifrån mig är jag förhoppningsvis i Sverige igen. Ja, tiden har verkligen rusat - det ser man inte minst nu, när man inser att dessa härliga månader redan tagit slut.

Det här har varit en dag i fullt tempo, ända från det att klockan ringde i morse strax före 7. Med lägenhetsstädning, avslutningsfika i skolan, 2 extra barn efter skolan (jag passade Alva och Ebba), lussefirande, slutbesiktning på lägenheten och packning är jag verkligen helt slut, men jag kände ändå att jag behövde lite tid på egen hand när barnen väl somnat. Lovade i ett svagt ögonblick under dagen att jag skulle passa Alva och Ebba en timme på eftermiddagen. Det blev istället 2 1/2 timme, vilket innebar att jag hade 35 minuter på mig att skynda hem, laga middag, packa luciakläder och komma iväg till kyrkan. Jag behöver väl knappast säga att dessa 35 minuter inte alls blev till dagens bästa? Nej, jag tänkte väl det...

Hur som helst - väl i kyrkan kunde jag glädjas över två små kritvita ljus som sjöng för allt vad de hade. David log med hela ansiktet under Staffan Stalldräng, där han stod med alla stora barn och sjöng - ja, han lyckas nästla sig in lite vart som helst, den ungen. Tyvärr hade Martin tagit med sig digitalkameran hem till Sverige (han hade i och för sig lyckats sabba displayen, men ändå...) och filmkameran låg här hemma, och det var verkligen synd: Sofia ska ha all heder åt det luciatåg hon lyckats sätta ihop i år. Helt fantastiska julsånger, även mer okända, och kören sjöng helt änglalikt. Wow! Det går inte att beskriva med ord.

När lussefirandet var slut var det dags att säga hejdå till alla kompisar. Kön av kompisar som skulle krama om Sanna tog aldrig slut, och när vi väl lyckats slita oss, så stod det en hel skara barn uppe på terassen och ropade: Jag älskar dig Sanna - kom snart tillbaka. I det ögonblicket tror jag inte att någon av oss ville åka tillbaka till Sverige. Inte blev det bättre när vi skulle säga hejdå till Anna, Asse, Ebba och Alva, men vi får se fram emot många nya gemensamma äventyr under 2007.

Igår kväll hann vi med ytterligare en avskedsmiddag. Var närmaste kompisarna, som vanligt, Anna & Asse + barn, Anna G + barn, Richard och Anna-Carin + barn. Gick ut och åt efter skolans avskedsfest (ja, det flyttar till nya lokaler under julen, så det blev att ta farväl av den kulturskatt, som de nu huserar i). Luciatåg under palmerna med varm glögg kändes som ett ypperligt farväl, och det var en härlig kväll. Tres Amigos blev återigen restaurangen vi hamnade på, men på något sätt har det blivit bekvämt att gå dit. Barnen känner igen sig och uppträder oftast ganska civiliserat. Till och med igår när vi hade 8 barn till bordet. Ja, det var verkligen en trevlig kväll. Blev även utbjuden ikväll, men jag kände att barnen behövde komma till ro. Det har varit hektiska dagar hela veckan.

Julkorten tycks ju ha kommit fram, trots allt. Och dessutom riktigt hyfsat fort. Skönt. Slipper jag tänka på det. Martin har också kommit fram och är redan i Nödinge. Han måste ha slagit alla rekord när han körde hem... Ja, hur pass fort det gick, trots en övernattning, vill jag inte ens tänka på. Men, hemma är han och det känns skönt. Fick ett sms när han kommit in i huset. Han skrev:

Det är inte klokt så fint vi har det. Och så stort det är. Ja, vi har verkligen ett underbart hem. Tro det eller ej, men man glömmer fort vad det är man har lämnat, men desto mer uppskattar man det förhoppningsvis när man kommer tilllbaka. Ja, nu längtar jag också hem. Till ett hem. Vårt hem. Även om jag absolut hade kunnat tänka mig att kalla Spanien hem, så krävs det ändå ett hem, ett riktigt hem, för att man ska kunna se en flytt av detta slag som permanent. Ändå har jag inte saknat något här nere, trots vår enklare livsstil - men det är klart, jag har haft det viktigaste i livet runtomkring mig, Martin, Sanna och David, och där de är, där hör jag hemma.

Så hem ljuva hem (eller älskade Martin) - här kommer vi, de sista tre i skaran.
Hasta luego!


måndag, december 11, 2006

Årets julkort...

I år tänkte jag vara förutseende. Slippa julstressen. Att den nu ändå inte skulle infinna sig i Spanien är ju en annan sak, men något jag var helt ovetande om då. I början av november. När jag började tillverkningen av mina hemmagjorda julkort (som traditionen bjuder). Nåväl - allt var klart när mamma kom. Så att hon skulle kunna ta med sig julkorten hem och posta i Sverige. Men, så tänkte jag, bättre att hon tar med andra saker - julkorten kan ju faktiskt postas från Spanien. Ja, jag fattar inte vad jag tänkte på när jag fick för mig att de skulle postas från Sverige, men skit samma. Ibland tänker man väl inte alls.

Och - det är just det som ska bli poängen...

Sagt och gjort. I torsdags gick jag och köpte frimärken till mina 60 julkort (ja, det tog tid att skapa dessa alster, även om de inte alls var särskilt avancerade). Frimärken på och bort mot brevlådan tågade vi alla 4. När jag lade på det sista kortet sa Martin: Har du glömt att skriva Suecia på alla kort? Och ja, det hade jag. Jag hade tänkt tanken minst 1000 gånger, att jag var tvungen att ta upp alla kort och komplettera med land, men nej... Tydligen kom jag inte så långt. Fastän jag var ganska övertygad om att jag hade gjort det. Jag hade ju tänkt tanken så många gånger. Nåväl, med snabba steg vände jag hem till lägenheten och skrev tre stora plaket, som Martin sedan gick och postade: Atención! Las cartas sin país enviarán a Suecia, por favor. Ung. OBS! Breven utan land ska skickas till Sverige, tack. Nu återstår det att se hur pass kluriga de är på det spanska postväsendet... Breven kommer säkert fram någon gång, men jag hade ju tänkt att det skulle bli till den här julen och inte till någon jul någon gång i framtiden... Eller till påsk, för den delen. Ja, ja, det är väl summan av att inte sova på nätterna - för jag vill ju inte kalla mig glömsk!

Nåväl - oavsett dessa julkorts öde, kommer jag inte skicka några nya julkort i år, möjligtvis en e-posthälsning. Men - med 60 julkort vågar jag lova att ingen av er där hemma blivit glömd. Bara eventuellt försvunnit någonstans i hanteringen. För - jag är inte säker på att spanjorerna lyckas sätta Nödinge, Saltsjö-Boo, Ödenäs, Kungsbacka, Rydebäck eller Vislanda på kartan. Men vem vet - jag kanske har fel - vi lever ju i en förunderlig värld, så man bör nog aldrig sluta hoppas. Den som först får ett kort kan ju hojta till, så att vi alla får en hint om vilken svensk stad/by/håla/ort som är mest känd i världen!

KRAM - Angelica, som är så fumlig att jag lyckades radera hela denna historia när jag skulle publicera den på bloggen, och därför fick skriva en ny version... Suck... tala om att vara trött, på sig själv.

Jag är helt slut!!!

Puh! Vilken dag. Känns som om jag har sprungit ett Marathon! Men - nu ligger två lussefirande bakom oss - två lyckade framträdanden. Jättegulligt på eftermiddagen när alla 3-7-åringar lussade tillsammans för alla föräldrar. De sjöng så duktigt. David hängde med riktigt bra och såg så söt ut i sin Staffanstrut och stjärna. Men innan vi kom så långt hade jag hunnit med en morgonfika med mammagänget, inhandlat juldukar, servietter, plastglas etc, på Mercadonan och dessutom sprungit till Svenskaffären för att köpa saft och pepparkakor. Efter vad som kändes som en evighet framför kaffebryggaren var det dags att duka upp på dagisets terass - och tänk - det var verkligen helt perfekt planerat. Hihi, det var väl den där projektledaren som dök upp i mig igen... Själva lusseframträdandet gav som vanligt stående hår på armarna, men att sedan avnjuta pepparkakor och lussebullar utomhus i strålande sol matchade inte riktigt mina nyvunna julkänslor. Men å andra sidan - när man hör om översvämningar i ösregn i hela Göteborgsregionen, ger ju knappast det heller några så där urmysiga julkänslor. Då föredrar jag nog sol och värme, trots allt. Hörde dock att det väntas snö och minusgrader nästa måndag och tja, får man beställa det till just måndag, så vore det väl inte så dumt.

Nu ikväll var vi på ett jättemysigt, men enormt stort, hotell, där hela lobbyn smyckats med en fantastisk julgran, stor julkrubba och snölandskap med granar och isbjörnar. Barnen bara gick omkring och myste. Det var nu dags för de lite äldre barnen att lussa för Solkustens Rotary-gäng, vilket naturligtvis förevigades av lokal-TV. David var förtvivlad över att inte få vara med, och i sanningens namn hade det nog varit enklare att låta honom få ha sin Staffansdräkt igen, än att försöka förklara varför han inte skulle vara med kl. 20.30 på kvällen... Men - han kom till ro när det började sjungas och en stor tomte dök upp med en korg full av godisstrutar. Och - helt utan tvekan smög han sig fram och såg till att även han fick ta del av tomtens gottor. Lite förvånande - inte minst eftersom han var mycket tveksam till hela tomtehistorien på kyrkans julbazar för mindre än två veckor sedan.

Nu har jag jobbat undan det jag inte hunnit med idag, och eftersom klockan börjar närma sig midnatt är det väl dags att vika ned styret. Imorgon ska jag unna mig manikyr tillsammans med Anna och försöka laga en nagel som jag rivit halvt av idag (aj!), sedan får det bli full fart på jobbfronten tills på kvällen, då det tydligen planeras tjejfest. Jag känner mig dock lite seg i kolan, så om jag får bestämma skulle jag nog föredra en familjemiddag, inte minst eftersom ju Martin åker på onsdag morgon, men vi får väl se vad som händer.

Ett halvt fel lyckades jag åstadkomma på mitt spanskaprov - förargligt. Hade glömt ett litet -s på ett ställe. Stör mig lite, trots allt, även om det verkligen inte spelar någon som helst roll. Men ändå.

Nej, nu ska jag försöka få lite ryggmassage - jag har upplyst Martin om att det ingår bland behoven i mitt kärleksspråk (han hade tydligen hoppat över den delen i boken!)

Godnatt och kram
Angelica

söndag, december 10, 2006

Hej där hemma,

Att allt är stängt när det är söndag är knappast något vi är vana vid hemifrån. Och jag ryser nästan vid tanken att inte kunna handla mjölk på söndag kväll när man upptäcker att den är slut, eller att kunna åka till ByggMax och köpa tapetklister när man helt plötsligt får för sig att tapetsera om söndag eftermiddag. Likväl är detta ständiga öppethållande den största orsaken till att vi får allt mindre tid hemma. Tid till att bara koppla av, umgås och bara njuta av att finnas till. Tanken har naturligtvis slagit mig många gånger förr här nere, men det var nog först idag som jag verkligen fick tanken bekräftad. Vi var ute på en av våra ordinarie eftermiddagspromenader. Barnen lekte på en gigantisk klätterställning nere på stranden. Tillsammans med ett 50-tal andra barn. Där satt vi i solskenet (men jo, nu måste man ha jacka på sig, åtminstone om man sitter still), bland hundratals andra föräldrar, mor- och farföräldrar, och bara njöt av livet. Hela familjerna var ute, inget jag hinner inte, vi måste fixa ditt och datt i helgen… Familjen i fokus – åh, vad jag gillar detta. Att jag sedan kommer att falla in i vårt vanliga helgfixarmönster så snart vi kommer hem, stör mig inte så mycket – nu vet jag åtminstone vad receptet heter mot att bota tidstjuven.

Mamma och pappa är återigen värda vårt gigantiska tack! 42 mil tur och retur för att pynta vårt hus med adventsljusstakar. Ni ska veta hur det värmer – tusen tack för detta. Har nämligen funderat på hur mörkt och tråkigt det kommer att se ut när vi kommer hem, när alla andra hus är pyntade… Nu kan jag se fram emot lite värmande julstämning redan innan jag kliver innanför dörren. KRAM, KRAM, KRAM i miljoner.

Barnen har varit långlediga i veckan, onsdag-fredag har varit katolska helgdagar, så här har det mesta varit stängt. Vi har varit på middagar hit och dit och hunnit ta ordentligt farväl av de flesta av våra nyfunna vänner. I tisdags var det ju hemma hos Anna och Darren, i fredags kväll hemma hos Rickard och Anna-Carin och igår kväll slöt Asse och Anna med Ebba och Alva samt Anna med Jack och Bianca upp på vår favoritrestaurang, och sedan festade vi på sushi och Wok hela kvällen. När vi kom hem tittade vi på videon från vårt bröllop – det känns verkligen som om det var igår, men samtidigt får man känslan av att man betraktar någon annans bröllop. Kanske för att man inte vill att det ska vara över, den här underbara dagen, utan att man får uppleva den om och om igen. Ja, gifta mig hade jag verkligen kunnat göra 100 gånger. Men, det vore kanske lite jobbigt att lämna in skilsmässoansökan 100 gånger bara för att gifta om sig med den man redan älskar. Puss Martin – du är bäst – men vi får försöka komma på ett sätt att få gifta oss igen! Det var så otroligt fantastiskt och roligt, så där har vi fått mersmak. Och – det är också fantastiskt roligt att vara gift. Vi fick ju en bok av mina föräldrar som handlar om de 5 kärleksspråken – jag kan inte få nog av denna. Så fort jag läst ut den, börjar jag om från början igen. Detta i hopp om att jag ska kunna identifiera vilket som verkligen är mitt primära kärleksspråk. Det är jättesvårt att säga tycker jag. Jag skulle vilja välja 2 eller kanske 3 stycken. Skall på skoj be Martin, och även mamma och pappa, fundera över vad de anser vara mitt primära kärleksspråk (jo, för det ska man även kunna se i föräldrar/barn-relation). Ja, när jag kommer hem ska jag försöka få tag i fler exemplar av denna fantastiska bok och dela med mig till andra av – den är faktiskt en hjälp på vägen i livet (om man nu vill dela det med någon annan).

Imorgon är det skolvecka igen och massor av lussefirande står på programmet. Så ikväll blir det till att stryka lusselinnena som hänger på tork och ladda mentalt inför mitt livs stora lusserace (och ändå ska jag inte delta i större utsträckning än att serva med rena kläder och glitter!!!) 2:a adventsgudstjänst i kyrkan kl. 18 får väl avrunda den här superlånga helgen vi haft – det finns inget finare än kyrkan i advent, totalt avstressande dessutom.

Nu ska jag ladda upp detta brev på bloggen också, där jag förövrigt ska försöka bli lite flitigare att skriva lite kortare inlägg också.

Soliga kramar från vår balkong.
Angelica

torsdag, december 07, 2006

Midnatt råder...

Tja, efter de senaste veckorna med vakna nätter är jag inte direkt förvånad över att jag inte verkar kunna komma till ro i kväll heller. Och nej - det hjälper inte att jobba som en galning... Har ikväll suttit med bokföring, momsregistrering och skatteinbetalningar. Låter som värsta sömnmedlet, eller hur? Men ack, det tycks inte bita på mig i alla fall.

Festen hemma hos Anna och Darren blev trevlig och sen, igår kände jag mig verkligen helt slutkörd. Men, Martin och Asse skulle ju iväg på formel 1, så om jag inte ville vara utan bil hela dagen, var det bara att stiga upp kl. 8 och göra sig klar för avfärd till kl. 9.30. In i bilen med barn och kassar - för ja - stora julbaket stod på schemat. Och så bakade vi lussekatter och pepparkakor på längden och tvären hela dagen. Vid 17-tiden gav jag upp och åkte hemåt med barnen. Klockan 19 sov vi allihop, men då kom naturligtvis Martin hem från sin utflykt utan nyckel, så det var bara för mig att stiga upp. Och, kl. 2 i natt var jag fortfarande vaken. Usch! Men, det är klart. Det är många tankar inför hemresan nu också. Och mycket som ska hinnas med innan den.

Igår var det andra gången jag satte mig bakom ratten sedan vi kom hit. Har inte direkt känt någon större lust att köra bil efter punkteringen på vägen ner. Kändes ganska okej ändå, men så lyckades jag verkligen pricka in en hellugn eftermiddag med relativt lite trafik. Skönt. Tyckte annars nästan att hjärtat slog volter emellanåt.

Idag har vi varit ute vid stallet och sagt hej då till Monica och söta Pinocchio. Sanna var lite deppig när vi åkte därifrån, men tog det ändå bra, tycker jag. Ridlektionen var lyckad, så hon levde kanske på lyckoruset från den. Men nog var det lite sorgligt i alla fall. Inte att det nödvändigtvis var sista gången i livet man var där, men allt som man säger hejdå till nu gör ändå att slutet på vår vistelse känns så definitivt. Man fattar helt enkelt inte hur snabbt tiden har gått. Vansinnigt.

I ett och annat fönster, till vad jag antar vara svensklägenheter, syns nu adventsljusstakar och julpynt. Spanjorerna pyntar också, men med sol och shortsväder infinner sig inte riktigt julstämningen. Igår när vi bakade, vilket i och för sig var jättemysigt, kändes det jättesuspekt. Som om någon satt en lussedeg i händerna på mig i juli månad eller nåt och sagt att du, nu är det snart jul. Men jag vet - jag kommer nog få nog av mörker, regn och rusk (för snö lär man väl som vanligt få vänta på) så snart vi kommit hem, så jag borde nog inte klaga så högljutt. Och - jag klagar inte heller - det är superskönt med solen och värmen, det är bara att det inte blir så juligt.

Nu ska jag försöka väcka Martin och be om lite ryggmassage - kanske kan det få mig att släppa alla tankar på allt och inget! Han somnar ändå alltid om på 5 minuter, så tyck inte alltför synd om honom.

Tjolahopp!

tisdag, december 05, 2006

Vår resedagbok, del 13

Ja, inte hade jag trott att jag skulle avnjuta lunchen på balkongen iförd endast bikini den 5 december, om någon hade ställt frågan tidigare i år. Nej, varken före eller efter vi bestämde oss för att ge oss ut på detta äventyr. Men, med en dagstemperatur på 19 grader i skuggan är det helt enkelt fortfarande för skönt för att packa ned badkläderna. Återstår bara ett dopp i havet också!

Sitter och laddar inför dagens stora uppgift (fniss!) – spanskaprov. Dags att tentera av höstens kurs. Jag har knappt öppnat böckerna, men jag tror mig ha ganska bra koll på läget ändå. Har istället ägnat förmiddagen åt jobb, jobb, jobb, vilket varit en återkommande tendens de senaste tre veckorna. Därför har det varit lite tyst på skrivarfronten den senaste tiden. Har helt enkelt känt att jag velat prioritera familjen när jag väl lyckats slita mig från dataskärmen (tja, om det nu är någon som har saknat mina rapporter). Sedan har det ju som vanligt varit en hel del aktiviteter här nere, julpysselkvällar på kyrkan, skolmöten, utvecklingssamtal, julbazar, 1:a adventkonserter, mysiga middagar med Anna och Asse, ja – och Sverigebesök. Martins mamma och lillasyster var här i förra veckan. Oturligt nog var jag tvungen att jobba en hel del, men med sol och värme gick det nog ingen större nöd på dem vid poolkanten. Martin och Louise hann även med en golfrunda på Los Olivos, som Martin fortfarande känner sig mycket nöjd med. Att klubborna flög med Alingsåsarna hem grämer han sig lite över, men det kanske är som de säger – att man ska avsluta säsongen när man är på topp!

Ikväll börjar de sista två veckornas intensiva program på riktigt. Det blir avskedsfest hemma hos Anna och Darren, det ryktas om tapas och paella… Mums! Imorgon åker Asse och Martin på formel 1, antar att jag och Anna hittar på något med barnen och fixar middag på kvällen. Barnen är lediga från skolan onsdag-fredag. Det är katolska helgdagar, men i själva verket går allt ut på Compra, compra, compra…Alltså värsta köphysterin inför jul – skönt att man slipper det i år! Under de lediga dagarna är diverse utflykter planerade, men Sanna längtar mest till ridningen på torsdag morgon. Det blir ett jobbigt avsked från Pinocchio och det har hon nog börjat bli lite varse om nu. Det rör sig många tankar inne i det lilla huvudet, hur det kommer att vara i skolan hemma, om det finns några kompisar kvar eller om de har glömt henne, och om vi åker tillbaka hit om det inte känns bra hemma. David är mest bara förväntansfull och hoppar nästan jämfota av glädje så snart man säger Nödinge. Åker vi hem idag mamma? är hans standardfråga. Men så undrar han förstås var Alva ska bo. Han har nog inte riktig koll på att det faktiskt kan bo människor här. På riktigt. Själv är jag inte så orolig för hemkomsten – där min familj är, där vill jag också vara, där mår jag bra. Och det svaret köpte även Sanna.


Sannas nya hobby - klättring.













Ja, det ska faktiskt bli riktigt kul att komma hem, även om det blir jättetråkigt att åka härifrån. Ser fram emot att dyka ned i allt bröllopsstök vi lämnade bakom oss – då kommer man ju känna sig härligt nygift igen! Bröllopskorten är klara hos fotografen, och har väl varit det i två månader nu, så dem får jag också se till att hämta hem. För att inte tala om tackkorten… Det ska dessutom bli kul att komma hem till er söta kompisar som skrivit att ni saknar oss – vi saknar er också.

I nästa vecka avlöser det ena lussetåget det andra. Sanna lussar två gånger på måndag, tre gånger på onsdag, två gånger på torsdag och två gånger på fredag – tja, 9 gånger om jag inte missat något framträdande. Det är värsta lyxhotellen som ska besökas med klassen, svenska bokhandeln, kyrkan, skolan etc, etc, och som tack blir det pengar till klasskassan och en och annan gotta, kan jag tänka mig! Ett ställe ska tydligen vara helt magnifikt, med en 20 meter hög Kalle Anka-gran, smyckad i rött och tusentals ljus. Det ska bli kul att se. Mot slutet av nästa vecka packar Martin bilen och ger sig av de 350 milen mot Sverige. Själv flyger jag med barnen några dagar senare. Mycket packning har redan skeppats hem med mamma och svärmor, sulkyn struntar jag nog i att släpa med hem – jag får istället koncentrera mig på tre monsterresväskor och två barn. Och min dator förstås. Och alla bokföringspapper som jag inte vågar överlämna till Martin… inte för att jag tror att han blir rånad igen, men han är ju ändå rätt bra på att slarva bort saker! Flyget kan man dock inte heller lita på – Kerstin saknade en resväska när hon kom hem i lördags – som tur var kom den till rätta dagen efter, men nej – det är inget jag tänker utsätta mina kära papper för!
Nej, mer långrandig än så här tänker jag inte bli nu – tänker istället avnjuta en kopp hallonté innan det är dags att gå till spanskan. (mamma, det var tur att du tog med dig tre förpackningar)

Må väl i decembermörkret!
Angelica & co.

torsdag, november 16, 2006

Vår resedagbok, del 12

Hej vänner!
Ännu en arbetsvecka går mot sitt slut och efter nästan två veckor med hosta och snoriga näsor skall det bli ganska skönt med ett litet brejk. Har återigen drabbats av sömnproblem, i förrgår låg jag vaken till efter klockan 5, i natt till efter 2, och ändå känner jag mig inte trött. Önskar att jag kunde skylla på att jag suttit uppe och jobbat hela nätterna, men inte ens det… Fast – det kanske är det som är felet. Nåja – det skall man väl snart råda bot på… Nej, den här veckan har jag faktiskt fått det mesta gjort på dagtid – mamma är ju här! När barnen varit iväg på dagarna har vi suttit och myst ute på balkongen i strålande solsken (ja, nu känner jag mig härligt sommarfräsch igen) – skönt att få lite egen mammatid ibland. Men stackars mamma var helt utarbetad när hon kom ner, och sov i princip konstant de första 48 timmarna. Alltid skönt att veta att detta ”jobbmarathon” är ärftligt i alla fall – och dessutom – då kan jag ju skylla på någon annan, när Martin klagar!!! Ja, sommarvärme ända sedan i torsdags i förra veckan. Började egentligen redan på onsdagkvällen när vi var ute hos Anna och Asse på middag – det var så härligt varmt på kvällen och en otrolig stjärnhimmel – vi bara stod och njöt på takterrassen. Annas föräldrar hade precis kommit ned för besök i ett par veckor och det blev en lite för sen vardagskväll för våra två små änglar, men de klagade inte på torsdagsmorgonen, utan hoppade upp så friskt och glatt. Vi pratade om det innan vi gick och lade oss, jag och Martin, att så enkelt man kan fixa ”vardagsdejter” genom att bjuda över sina vänner på kvällsmat – det behöver ju faktiskt inte bli så sent för det. Vore kanske något att införa – middag hos oss ena onsdagen, hos vännerna den andra veckan? Ja, anmäl gärna ert intresse, ni som vill. Vore jättemysigt – och skönt att slippa ställa sig med mat när man kommer hem från jobbet, åtminstone 1 gång var 14:e dag. Och det behöver ju inte vara så avancerat. Fiskpinnar eller ärtsoppa är också jättegott! Och det blir precis lika trevligt att umgås, som när man tillagar oxfilé eller havskatt!




I söndags sjöng Sanna i kyrkans barnkör och mamma hann precis lagom till gudstjänsten. Martin och David hämtade henne vid flygplatsen och de båda trollen (ja, de är inte alltid änglar) sken ikapp med solen. David började med en gång prata om att han minsann skulle åka med mormor hem i flygplanet, så vi får väl se hur vi väljer att ta farväl till helgen. Kanske bäst att lämna dem hos Anna och Asse för att undvika kalabalik. Men, lika mycket som han längtar hem, lika mycket kommer han att sakna sin söta kompis Alva. Idag när jag skulle hämta honom på dagis, så sa han: Nej, jag vill inte ha min mamma. Jag tar den här mamman istället, och så pekade han på Anna. Mormor försökte – men vi som skulle gå och kika på den tuffa bilen… Nej, jag vill ha min Alva. Jag skall åka i Annas snabba bil… Tja, och så gick det till när jag, Martin och mamma fick en helledig eftermiddag. Sanna skulle nämligen ändå med Ebba hem och leka. Tidigare på dagen hade vi varit i Marbella – det ösregnade nämligen idag, så det var lika bra att ställa in siktet på shopping. Och på La Cañada – ja, där kan man verkligen shoppa loss. Fastnade en bra stund inne på Benetton och uppdaterade barnens garderober. De få höstplagg vi tagit med, har de i princip redan hunnit växa ur… Till mig själv blev det bara en skruttig 6€-T-shirt från H&M, medan Martin fortsätter att dra fördel av att ha förlorat sitt VISA-kort och istället använder mitt. Men – fina brallor fick han i alla fall. Igår kväll var jag och mamma också ute och kikade på det spanska modet. Köpte då en härlig kofta och en underbar kjol, spanade dessutom in flera par skor och stövlar, men Martin vill inte behöva packa bilen så mycket när han drar hem, så jag får väl se vad jag verkligen skall köpa och inte… Det är bara det att det finns så himla mycket snyggt! Har knappt gått i en affär under hela hösten, men så skulle jag följa med som sällskap åt mamma!!! Tja, det slutade ju precis som det brukar – att jag själv kommer hem med en massa kassar. ”Du är så bra på att shoppa”, sa hon, ja och det stämmer – i alla fall just den här veckan!

Tja, vad gör man då på nätterna när man inte kan sova? Försökte få Martin att vakna och ge mig lite ryggmassage, men det var han inte intresserad av. Hade inte jag heller varit mitt i natten, om det var han som bett om det. Men – han är ju ändå lyxledig, så lite krav kan man väl få lov att ställa?! Nehej, det var bara att försöka komma på något annat. Smög upp och hämtade ett anteckningsblock och började skriva ned alla projekt som har ploppat upp i mitt huvud under tiden som lägenhetsinnehavare… Många husprojekt blir det. Känns så himla motiverande när man har varit borta från alla måsten så länge, och att jag hade hunnit samla på mig så många idéer under de här månaderna… Martin höll på att svimma när han såg listan nästa morgon… Kanske inte så konstigt att jag inte kan sova!

Nej då, sanningen att säga så har vi pratat mycket om vad som är viktigt i livet – man får liksom lite mer tid till eftertanke här nere, där tempot är långsammare, samtidigt som man ”lever” så mycket mer än hemma. Man får försöka omprioritera och ta tillvara det som verkligen betyder något i livet. Det märks säkert på oss alla 4 att vi kommit ned i varv, men framför allt på barnen. Det är verkligen som natt och dag. De har så mycket vuxentid och känns verkligen trygga och fulla av självtillit. Inget spring vid matbordet, utan de sitter ned och njuter av måltiderna. Men – så är ju alla hela tiden samlade, till frukost, mellanmål och kvällsmat. Vi tänder ljus och dukar fint, även till vardags, och det är härligt rogivande. Vad som än händer när vi kommer tillbaka, så måste vi försöka behålla sådana här bitar. Det är värt att gå upp tidigare på morgonen för att få den där stunden tillsammans. Ja, det måste bli ett nyårslöfte, även om det är långt dig. Att man hinner vara social och umgås så mycket med sina vänner här nere, beror till stor del på att man umgås hela veckan, inte bara på helger. Att man orkar det, tror vi, beror på att skola och jobb börjar klockan 9 och inte klockan 8. Vi behöver inte väcka barnen en enda morgon, utan de vaknar i god tid före skolan, vilket gör att det blir en lugn och avslappnad stämning redan från början. Inga sura väckarklockor, inga jäktiga morgnar, där barnen måste ”skynda sig” för att komma i tid. Att skolan sedan inte är slut förrän klockan 15 – vad gör väl det? Alla barn (nästan) går ju ändå på fritids hemma, så för föräldrarna spelar ju en timme hit eller dit inte så stor roll. Här nere är det 6 barn som går på fritids. Alla andra blir hämtade vid skolans slut. Visst, det beror en hel del på att det i många familjer endast är en person som arbetar, men även på att man hjälper varandra med att hämta och att man tar sig tid att sluta jobbet tidigare (jobba färre timmar). Och – att man inte skulle kunna ha det så i Sverige också är en ren myt. Vi har övertygat oss om att båda föräldrarna måste jobba heltid, att vi inte kan ha vårt andra barn hemma när barn nummer 2 föds, eftersom det inte är några andra mammor och barn hemma etc, etc. Vi har ju gjort likadant, så jag säger inte så mycket mer om det, än att NEJ – det behöver inte vara så. Folk som vi umgås med här nere är inga rika bortskämda miljonärer, utan helt vanliga Andersson, Svensson och Johansson, som dras med huslån och höga månadskostnader precis som vi ”Sverigeboende” svenskar. Men – de tar sig tid. Tid att umgås, inom familjen, och med andra. Och, tro mig – det är en stor skillnad på hur barnen funkar i skolan, hur de leker med varandra, vad de pratar om och diskuterar. Ja, även för barn som lever i trygga familjer och funkar bra i skolan hemma är det en stor skillnad. Jag vill inte läxa upp någon, och ingen behöver ta detta för mer än en massa ord, men – det är en skillnad, som gör att det känns skönt i hjärtat. Och, därför känns det nog än mer tråkigt att resan börjar gå mot sitt slut.

Tja, det här slutade med en hel föreläsning – förlåt mig, vänner – men ibland är världen så vacker, att man vill dela med sig till alla och önskar att man kunde börja om helt på nytt, där alla hade mer tid för varandra. För det är helt enkelt jätteskönt.

Saknar er alla!
Angelica, nu kanske (om inte tidigare) flum-förklarad!

onsdag, november 08, 2006

Vår resedagbok, del 11

Tjenixen allihop,

Ny arbetsvecka, ja, det har faktiskt redan hunnit bli onsdag. Vart tar tiden vägen, egentligen? Martin har besök från Sverige och håller till på golfbanan på heltid. Igår när de anlände stod regnet som spö i backen, det var översvämning och vägarna rasade samman. Nu skall det för oroliga läsare tilläggas att detta inte hör till ovanligheterna i Spanien. Sker typ vid varje skyfall. David ville inte ta av sig varken galonisar eller gummistövlar när vi kom in efter vår lilla promenad – han fullkomligen strålade där han låg i vattenpölarna (typ 20 cm djupa), helt oberörd över att det sipprade in vatten överallt. Hela eftermiddagen igår tillbringade vi i kyrkan. Först var det körövning för Sanna, sedan pyssel och därefter middagssamling för David och barnligan. Fullt ös. David gjorde allt för att få vara med de större killarna och spela bordtennis, och han lyckades riktigt bra. Har otrolig bollkänsla. Men – så blir det ju också fotbollsträning ute på plazan varje dag – vet inte hur många bollar han skjutit punka på eller skjutit upp på någons balkong… han gillar att skjuta ”dônare”, som han säger. Martin är förstås överförtjust, ser väl säkert sig själv på fotbollsplanen hemma i Sverige och gläder sig åt att slippa en kall och ruggig ridmanage även för barn nummer 2. Men, där skall han nog inte vara för säker… David är jätteintresserad av hästar, men fortfarande för harig för att sitta upp på hästryggen. Vi får hem och öva på en shettis! Sedan får han gärna spela fotboll också, men Sanna har kommit på, att om David också vill rida, då köper nog pappa en häst! Ja, egen häst står naturligtvis längst upp på julens önskelista, därefter hundvalp… Vi har dock inte lovat mer än en ny kattunge när vi kommer hem, så vi får väl hoppas att det blir bra – åtminstone ett tag till.

På söndag kommer mamma ner och hälsar på – jag bokade biljett till henne i helgen. Nu håller vi tummarna för att solen skall komma tillbaka, och prognosen ser faktiskt lovande ut. Förra veckan hade vi några riktigt härliga dagar, med 28 grader och strålande sol. Då var vi nere vid havet och badade – härligt skönt. David tror dock att han kan simma utan flythjälp, så han kastar sig helt orädd ut i vågorna. Upp igen med ett gapskratt på läpparna och sand i hela håret. Med mamma kommer förhoppningsvis även en del ”nödproviant” som vi beställt – alla saknar något: Martin pepparchips (vem är förvånad), Sanna fiskbullar, David Byggarebob tandkräm, och jag – hallonté! Men, med helgens laddning skall vi nog klara oss till vi kommer hem igen, någon gång i december.

I fredags var det ju Halloweenfest, och det var en upplevelse utöver det normala. Vi körde en mörk, slingrig väg upp i bergen, tog sedan av på en ännu mindre väg, i sämre skick än en dålig svensk grusväg. Helt plötsligt kom vi fram till en säkert 6 meter hög järngrind, klädd i spindelväv. Portarna öppnade, gnisslade naturligtvis enligt värsta skräckfilmsmanér, och vi körde upp mot huset. Nåväl – hus är helt klart en underdrift. Värsta jäkla palatset. En kompis pappa som äger det, men som aldrig bott där… Byggde det tillsammans med sin fru, men träffade under tiden sin älskarinna och har inte kunnat bestämma sig för vem han skall flytta in med… värsta Dallas! Nåväl – huset var helt fantastiskt, vilka ytor, vilka materialval… men samtidigt – hu, så opersonligt. Hade jag gått där, hade jag blivit rädd för mina egna ekande fotspår. Men – lyxigt var det, i allra högsta grad. Hela nedervåningen hade inretts med levande ljus, spindelväv och spindlar. Inomhuspoolen såg lockande ut och David försökte vid flera tillfällen krångla sig ur sin skelettdräkt och hoppa i. Ute fanns också en jättefin pool och med tanke på den värme som var på fredagskvällen, så hade det varit bättre att ha ett poolparty! Allt vin hade fått nya vampyretiketter, märkta med Blod, och som tilltugg serverades blodig pumpasoppa och potatispizza. Var ca. 30 människor där och när barnen tröttnat på att sjunga karaoke, tog de vuxna över. Ja, där fick vi oss många goa skratt.















I lördags var vi för andra gången på en helt otrolig asiatisk restaurang och frossade i sushi och wokad mat. Man väljer precis själv vad man vill ha, medan en kock i ett öppet landskap tillbereder allt. MUMS säger jag bara. Sanna var också helförtjust, medan David var ytterst skeptisk. Jag äter bara mat i mitt hus, sa han. Men, när personalen kom med glass, fick det tydligen plats 3 bägare i den lilla magen… Sanna åt 4 portioner glass, efter en riktig brakmiddag, men sedan åt vi inget mer på hela dagen! Vi somnade redan vid 22-tiden på lördagen och var härligt utsövda på söndagen. Då åkte vi till en stad som heter La Linea. Ligger precis vid Gibraltar. Landskapet där är verkligen vackert, men tyvärr var det ganska disigt, så naturen kom inte riktigt till sin rätt. Mötte upp med en engelsk översättare, som har lägenhet i Portugal, men som tillfälligt var där på besök. Det var en trevlig eftermiddag och Sanna och David njöt av att få stå i centrum.

Nya planer inför kommande helg, men det får ni höra mer om nästa gång.

Passa på att mysa i höstmörkret,
Kram
Angelica

onsdag, november 01, 2006

Vår resedagbok, del 10

Hej allihop,

Det var en efterlängtad helg som kom i fredags. En hel del jobb på kvällarna har hållit mig vaken långt in på nätterna och det tog ett tag innan jag kunde råda bot på detta. Botemedlet fick bli lite tända ljus i höstmörkret och 1 DVD med Sagan om Ringen var kväll (6 skivor). Då blev det enklare att somna!

Martin och Asse har under veckan planerat inför helgens utflykt till Volvo Masters och Valderrama – nyvunnet golffreak som jag är kände jag mig lockad att hänga på, men samtidigt hade jag mest lust att vara hemma, varva ner och bara ta det lugnt. Först var det meningen att de bara skulle dit på lördagen, men efter att ha blivit tjenis med Niclas Fasths pappa på banan och efter biljetter till Spike Bar i klubbhuset, så gick det inte hindra männen från att dra dit idag också. Tja, vänner – de där säljartaktarna hänger i – de där båda lyckas sälja in sig överallt och verkar inte sky några medel.

Lördagen tillbringade jag med Sanna och David. Först var vi nere vid havet och kikade på jättevågorna som piskade in över stranden. När de slog emot piren sprutade det upp vatten ca. 10-12 meter och det såg helt klart mäktigt ut. På eftermiddagen var vi på kurs, luffarslöjd, och tillverkade ljusstakar. Det var mysigt. Anna mötte upp med Ebba och Alva och sedan åkte vi med dem hem. Männen skulle handla med sig mat när de kom…. Middag klockan 20.30 i jättehungriga magar kändes gott. Lite vin till maten och jag somnade gott när vi kom hem vid 22.30-tiden.

Tidigt i morse gick Martin upp (han trodde att han försovit sig – men för en gångs skull kom han väl i tid!!!) för att åka iväg på dagens golftävling. Hörde hur han slamrade med matsäck i köket – fanns tydligen inget av intresse att äta på golfbanan, om de inte lyckades muta sig in på spelarlunchen… Ja – jag antar att han berättar hur det gick när han kommer hem ikväll!) Var flera mammor som skulle ta med sina barn på utflykt idag, men jag kände att jag ville ha en riktigt avslappnad dag, så jag gick ned till stranden men barnen efter lunch, trots heltäckande molntäcke, iklädde dem våtdräkt och badade. Det var drygt 20 grader i vattnet och säkert varmare än hittills (ja, det har varit riktigt kallt i vattnet) och Sanna och David hoppade bland vågorna i 1 ½ timme – första omgången. Efter lite sandlek var de i igen. Badtokiga. Solen kom fram, så det blev en riktigt skön eftermiddag.

I torsdags var jag med Martin på golfbanan igen. Riktigt kul. Nåja – inledningsvis i alla fall. Tyckte att allt gick toppenbra, men så kom det en svensk besser-wisser golfnisse och ställde upp på driving rangen bredvid oss, och tro mig – han kommenterade vartenda slag. ”Om du håller axlarna i lite rakare vinkel”, ”Om du spänner alla inre muskler”, ”Om du sjunker ned lite mer i knäna”… Ja, allt var säkert i all välmening, men efter ett tag blev jag riktigt förbannad på de där små golfbollarna, och stack iväg till putting-greenen istället. Där spöade jag Martin i putting-tävling och blev genast på bättre humör! Hmm – de borde nog anlägga några 3-håls banor just för mig – det hade nog varit lagom för en humörspelare som jag.

Sanna har haft en riktig temavecka i skolan. I tisdags var det sång och musik på schemat hela dagen, vilket avslutades med en FN-konsert på eftermiddagen. På onsdagen stod vatten- och mätexperiment på dagordningen, och torsdags var det teater, bild och slöjd, med jättefina alster som resultat.

Själv har jag haft en vecka full med jobb och spännande uppdrag. Har fått en spännande förfrågan på ett jobb som innebär ca 800 arbetstimmar, med kruxet att det måste utföras av en enda person under 1 ½ månad, dvs i runda tal dygnet runt i 33 dygn! Så, jag får se hur jag skall göra med det. Men – om jag ändå inte kan sova, så kan jag ju alltid jobba…

Nästa helg ordnar några kompisar Halloween-party uppe i ett hus i bergen, så i fredags var vi och inhandlade maskeradkläder. Det är värsta planeringen inför denna fest, så det skall bli riktigt kul, även om jag inte själv är något stort Halloween-fan. Men det här blir nog något utöver det vanliga om man skall tro festkommittén!

Ikväll skall jag försöka komma i säng tidigt. Det är mycket jobb som väntar måndag-tisdag, på onsdag är Sanna ledig från skolan, så då skall jag försöka vara helledig.

Denna vecka är det många tankar som gått hem – barnen har haft otrolig hemlängtan, Martin också, om än outtalad, och det har nog även smittat av sig på mig. Men – det blev bättre efter några telefonsamtal hem idag.

KRAMAR till er alla – ha en mysig höstlovsvecka!

Angelica o. co

Vår resedagbok, del 9

Hej alla där hemma,

Onsdag, 18 oktober

För första gången sedan vi kom hit till Spanien har vi nu upplevt regn på dagtid. Nu vet jag inte om jag hade kallat ett par ynkliga droppar regn i Sverige direkt, men här är i alla fall nederbörd något som alla gått och väntat på (utom vi på tillfällig visit vill säga). Fick i dagarna besked om att det är mindre än 10% kvar i vattenreservoarerna, vilket innebär att vattnet faktiskt snart kan ”ta slut” i kranen. Hände förra året och kan naturligtvis hända igen. Nåväl – vatten att dricka kan man ju köpa på flaska och i havsvatten kan man ju tvätta sig i värsta fall. Värre blir det med tvätten. Men – kanske är det ett lågtryck på väg in med lite regn? Vi frågade om vi skulle ta med regnkläder och stövlar till skolan, men Nej (ha, ha, ha skrattade fröken) – när det regnar är vi inne och har det mysigt. Det blir ändå inte mer än max 10 dagar på ett år, så nej, inga regnkläder i skolan. I ett land med så här lite regn finns det dock ett stort problem när regnet väl kommer – avlopp etc. är inte dimensionerade för att ta emot några större regnmängder på en gång, så det blir snabbt översvämning. Anna och Asse säger att man varje år upplever översvämning där man får vada sig fram på gatorna i full regnmundering! Det låter spännande. Bara ett problem – kaklet (ja, trottoarerna är ju kakelbeklädda här nere) blir glashala av bara ett par droppar regn, så det gäller nog att vara försiktig.

Hela förra veckan försvann i ett nafs, med feriafirande på gator och torg, flamencodans på skolan och grillkvällar och annat mys på kvällstid. Barnen var lediga från skolan onsdag-fredag, så vi passade även på att göra lite roliga saker på egen hand. Sanna var i väg och red och ny lektion väntar imorgon. Revbenen tycks äntligen vara hela efter fallet – för ja, även om de inte bröts av, så har hon verkligen haft riktigt ont.

Igår var det skolutflykt. Ett litet tåg kom och hämtade barnen utanför skolan och körde iväg på guidad tur och sedan var det fest hela dagen med glass och godis. David hoppade jämfota av glädje när han skulle gå på, berättade Sanna. Han är riktigt kär i Thomas Lok just nu – en söt liten figur som det finns filmer och allt möjligt om i Sverige, men tyvärr inte här nere. Jo, jag hittade en pyjamas häromdagen, som han bott i sedan dess!


Fredag, 20 oktober

GRATTIS på födelsedagen pappa!

Ja, som ni förstår blev jag avbruten i mitt skrivande i onsdags, men här är jag igen, med färska nyheter.

Ridlektionen blev en kamp mot en hungrig häst och att Sanna överhuvudtaget höll sig kvar på hästryggen var en bedrift. Men, hon har ju järnvilja när hon rider, så hon gav sig minsann inte, trots att kusen backade in med henne i ett buskage och vägrade att gå framåt. Han hörde tydligen att det fylldes på mat i krubban och som för många andra hästar, så är det magen som styr… Nåväl – svettigt barn och häst duschade efteråt av sig i slangen och nästa gång skall hon vara med och klippa den rackaren.

Hela veckan har annars varit fylld med lek och kompisar, så barnen har levt rullan rejält. Både jag och Martin känner oss helt däckade idag, så det blir tidigt i säng. Ja resten av familjen har redan somnat (kl 22), bara jag kvar med lite jobb.

Gråvädret har faktiskt hållt i sig, så nu vet vi hur det känns med regn igen. I och för sig kan man ju inte klaga, för det är fortfarande drygt 25 grader varmt, men ändå… Det är på något sätt lättare att leva i en lägenhet när det är strålande sol än när det regnar… Men barnen är överlyckliga över att få gå ut och plaska i gummistövlar – David hoppar fram mellan vattenpölarna.

Barnen har en hemlängtanperiod just nu, Sanna saknar bästisen Louise något vansinnigt, men tänker naturligtvis på att hon hemma i Nödinge kommer att sakna Spanienbästisen Ebba. Martin saknar nog jobbet en del även om han är fullt sysselsatt här nere – och nej – inte bara med matlagning och hushållsarbete. I fredags var han och Asse på Formel 1-träning i Jerez och skaffade VIP-biljetter in till depåerna. Tyvärr hade Ferrari precis åkt, men alla andra dök de på. De var som två barn när de kom tillbaka. Lyssna på ljudet! Kolla in den här bilden!!! Ja, det var kul att se dem. Jag och Anna var iväg med barnen på upplevelsepark, så där studsades det i hopptorn med mera tills svetten rann. Själv fick jag hemlängtan i natt, när jag för tredje natten i rad väcktes av grannarna ovanför. Ett svenskt pensionärspar som kom ner för någon vecka sedan och som tycks ha som nattlig sysselsättning att möblera om lägenheten. Skrap, skrap, skrap. Man blir tokig! Då kunde jag inte låta bli att tänka på min egen säng och tystnaden kring huset. Inte ens Martin tror att han kommer att störas av nödinge-trafiken efter detta trafikkaos med galna spanjorer bakom rattarna. Blir det fint väder imorgon tar vi med tältet upp till Anna och Asse och sover över uppe i bergen. Vi har nämligen bjudit hem dem till sig själva imorgon kväll, där vi står för middagen. Vi hade tänkt oss lite skaldjursfrossa, förhoppningsvis på nya balkongen som vi invigde förra onsdagen under stjärnorna.

Ja, tiden här nere flyger verkligen iväg – säkert kommer det att kännas skönt att komma hem till sig eget hus osv, men samtidigt inser vi alltmer hur mycket vi kommer att sakna det här livet och allt och alla här nere. Vi funderar mycket på hur vi skall kunna ta tillvara alla underbara ögonblick hemma på samma sätt som här och försöker planera för detta efter bästa förmåga. Sedan får vi se hur det kommer att funka i realiteten hemma i Sverige. Men, på något sätt är livets godbitar för goda för att inte tas tillvara, och det är nog det vi mest reflekterat över här nere.

Martin väntar kundbesök från Sverige om någon vecka eller två, så idag lyckades han locka med mig till golfbanan… Måttligt road var jag, det måste jag säga, men tänkte jag – man får väl ställa upp lite för varandra. Jag har ju ett dammigt golfset någonstans som inte varit framtaget på 8 år, och inte hade jag tänkt att damma av det heller. Men, så blev jag övertalad att testa lite på driving rangen… och så gick det ganska bra… och så var det riktigt jäkla kul… eftersom jag puttade bättre (eller åtminstone lika bra) än Martin… så nu skall jag kolla upp om jag kan fixa ett grönt kort här nere och boka privatlektioner… Ja, jag blev riktigt biten igen! Att Martin sedan sålde argument som ”du är en naturbegåvning” tänker jag njuta av hela kvällen, även om det säkert bara var ett av hans försäljningsknep och ett sätt att få sällskap på banan här nere… Men – vad 17! Allt smicker är bra! Det roliga var dock alla medelålders damer som stod där och fjuttade iväg bollarna och så kom jag fram, helt utan uppvärmning, och svingade med Martins monster-driver (ja, när han slår till med den, så stannar hela driving rangen upp för att kolla – han skjuter kanonlångt!) – ett kanonrakt slag, minst 3 gånger så långt som de hårt tränande damerna. Ja, då kände jag mig som en kung. Men – jag vet ju vad som händer ute på golfbanan… Ett misslyckat slag, och sedan är det väl kört… Mental träning – det får jag öva. Och – dessutom se till att få Sanna och David intresserade, så att jag också får tid att ge mig ut. Ja, för det var riktigt kul alltså. (Rebecka – du får också börja spela – det är bra för oss!)

Nej – nu blir det så där långt idag igen och klockan springer iväg. Dags att krypa ner och försöka somna innan de börjar flytta stolar igen (idag har hon tydligen högklackat på sig också…) Men – många kramar till er alla där hemma – det skall bli toppen att träffas igen!

Angelica

Vår resedagbok, del 8

Hej alla!

Nedräkningen har börjat… Inte bara mot Sverige-Spanien-matchen på lördag (vi har naturligtvis bokat en halv restaurang för oss och vårt följe precis framför storbilds-TV:n), utan också mot Ferian i Fuengirola. Ja, vad är då det, undrar ni säkert där hemma? Jo, en vecka full av fest, fläkt och fart, då spanjorerna enligt utsago inte sover alls. Så – det skall bli spännande att vara med om (eller också inte). Det hela börjar imorgon kväll klockan 22 med fyrverkerier över hela stan och sedan går startskottet till nattens festligheter. Den som kan det där med feria festar hela natten på festplatsen (de har byggt upp ett enormt område med tivoli, tapasbarer, vincaféer och discon, så staden är rustad för fest i dagarna 9!!!), går klockan 7 på morgonen och äter någon specialfriterad brödbit med choklad, för att därefter sluta upp till….. ….tjurrusningen!!!! Ja, klockan 8 på lördag morgon går det hela av stapeln, och naturligtvis skall vi vara där. Martin och Malle får väl springa om de vill, men själv stannar jag bakom staketen med barnen! Men – det skall bli jättespännande. Till ungtupparna på gymnasiet i skolan gick det ut följande information i förra veckans veckobrev: Observera att alkohol i kombination med en natt utan sömn inte hör ihop med tjurrusning… Visst – denna maning kommer säkert att följas till punkt och pricka! Ja, det skall bli en upplevelse man sent kommer att glömma (jag hoppas bara inte att det blir alldeles för hemskt, så att man inte glömmer spektaklet av den anledningen… ) Nåväl – rapport följer i nästa brev hem!

I helgen var vi bjudna på fest hemma hos Anna och Asse och det var som vanligt trevligt. Martin låg helt däckad söndag eftermiddag. Han sa att han hade vätskebrist, och kanske var det sant, men kanske fanns det också en annan förklaring. Innan han blev som sämst hann vi i alla fall ut på Delfinsafari på Medelhavets böljande blå. Och, det måste jag säga, delfiner i sitt rätta element – det är helt oslagbart. Vilka varelser, vilken smidighet och elegans -. Wow, det kan inte förklaras med ord. Tala om lyckorus.


Sanna skulle haft ridlektion som vanligt i förra veckan, men den fick ställas in efter ett otäckt fall från klätterställningen på skolan. Två meter rakt ned med ryggen före. Hon var helt blå och mörbultad stackarn när jag hämtade henne från skolan. Har fortfarande ont när hon skrattar och hostar, men det har blivit mycket bättre. Men – så blir det när man leker Skattkammarplaneten och skall bestiga klätterställningen med ett hopprep. Tja, jag skall väl inte säga något – själv bröt jag ju fyra fingrar när jag lekte indian i den där åldern, så hon har väl lite att brås på! Men, hästar fick det ju ändå bli, bara i lite annan form: på fredagskvällen överraskade vi med en färd runt hela stan i häst och vagn efter ett mysigt restaurangbesök. Det var verkligen toppenmysigt.

På lördag morgon kl. 8 stängs all biltrafik av i Fuengirola – då är det endast transport med häst och vagn som gäller. Det skall gå en lång parad genom staden och det är mer än 2 ½ timme från första startande till sista, så det kommer nog vara något helt magnifikt. I paraden deltar förutom ryttare även Flamencodansare, och det för oss utsökt in på nästa ämne…

…JAKTEN på Flamenco-klänning. Visst – Sanna äger ju en Flamencoklänning sedan tidigare, men det är ju ”bara” en så kallad lekklänning. Under ferian skall man minsann ha en riktig Flamencoklänning (som man sedan i princip bor i under en hel vecka…) Visst tänkte jag, och knatade iväg till affären… 340 € för klänningen, 29 € för skorna, därtill örhängen, halsband, armband en sjal, en brosch, ros till håret och naturligtvis matchande solfjäder… Kalaset stannade inte på 400 € kan jag lova (dvs nästan 4000 spänn!!!) och jag trodde jag skulle svimma. Som alternativ har jag därför ägnat delar av denna dag till att leta upp en klänning som vi kan låna, som Anna (gulliga kompis) tog med sig hem och förlängde, så nu skall vi bara ut och köpa skor och lite krimskrams till. Men – Sanna har naturligtvis inte glömt denna karamell till klänning som hon provade igår… Imorgon skall jag hur som helst kika in på ett annat ställe och se om man blir mindre ruinerad där, annars får låneklänningen duga (den är jättefin, men hon vill naturligtvis ha med sig en egen ”äkta” Flamencoklänning hem.

Att vi bjuds på The time of our Lifes råder det absolut ingen tvekan om – vi njuter av livet in i minsta detalj och försöker att inte tänka på att det en vacker dag blir dags att återvända. Förstå mig rätt – vi saknar verkligen alla er vänner och nära och kära, men absolut inte livet och tempot man har där hemma. Sedan känns det knäppt att helt plötsligt ha två liv. Ett i Sverige, ett i Spanien. Omedvetet jämför man dessa båda kontraster och önskar att man alltid skulle kunna leva i det bästa av dessa båda världar. Att alla fick chansen att njuta av livet i slow-motion, som det faktiskt känns som här nere. Inte att tiden går långsamt – nej, den rusar iväg – men hela livet är faktiskt helt annorlunda, avslappnat och härligt. Och allt barnen får uppleva, allt som ordnas på skolan. Det är häftigt. På tisdag är det festdag på skolan med Flamencoundervisning. Alla barnen är naturligtvis Flamencoklädda och skall ha en egen parad genom stan. Sanna studsar nästan av iver redan! 3 timmar spanska i veckan och ungen riktigt suger in informationen – jag började min spanskakurs i måndags och det känns toppen. Nu får vi öva ihop, jag och Sanna.

Nej, nu skall jag gå in och vara social med vår gäst – ja, vi har ju fått besök av Nalle, som David säger. ”David gillar Nalle”, får ju vem som helst att tänka på ett gosedjur, men det är faktiskt Martins kompis Malle som är här på besök från München. Jättekul! Imorgon går de ut på golfrunda de båda herrarna och de har tagit sikte på La Cala Golf Resort. 3 x 18 hål i kuperad terräng (bland berg och dalar… mest uppför!!!), där damerna senare spelar på PGA-touren i slutet av november. Hade tänkt att glänsa med Valderama, men med en GreenFee på 255 € per skalle, så tyckte de att detta var ett bättre alternativ (hmmm – där ryker hela hans ”månadspeng”!!!). Men ett tips till alla er golfare där hemma – åk inte till Spanien och spela golf om ni inte känner för att bränna minst 700 SEK / runda i GreenFee – och, då får ni ändå bära bagen själva! Planeras även för golf på söndag förmiddag och eventuellt lördag eftermiddag – vi får väl se hur pass generösa dessa inbitna Alingsåsare verkligen är mot sig själva… bränna flera tusen på tre dagar i GreenFee – nej, det verkar ytterst o-Alingsåsiskt!!! Fniss! Men de kan ju ta med sig hemlagad lunch förstås… och släpa bagarna uppför bergstopparna…. Ja, jag önskar att jag var en liten mus som kunde följa med och kika och sitta och flina. Hoppas att det blir riktigt varmt också! Tihi!

Nej, nu skall jag jobba lite också, Internet har strejkat här idag, så jag har lite att ta igen. Sedan skulle jag ju vara social också… Nåväl – det får jag prioritera imorgon istället.

Den som vill får gärna skicka en rapport hemifrån – det är alltid kul. Vår adress här nere, för den som inte vill skriva e-mail är som tidigare nämnts:

Angelica Johansson
Ramon y Cajal 22-4B
(Esquina Martinez Catena) Edificio Jandula,
29 640 Fuengirola (Malaga)

Vi kan också nås på telefon +34 653 358 587

KRAMAR till er alla,
Angelica o. co.

P.S. Återigen – tusen tack Camilla för alla fina bilder från vårt bröllop och all tid du lagt ned på att göra det så fint – du är för gullig.

Vår resedagbok, del 7

Hej där hemma,

3 brev med posten idag har fått följande personer att hamna på Sannas ”veckans bästa” lista:
Sigge – tusen tack för DVD-skivorna – både Sanna och David tyckte att det var som julafton!
Mamma och pappa – vad söta ni är som skickade hit hästtidningen (men 40 SEK känns dyrt – ni behöver verkligen inte skicka hit sådan post, även om det är uppskattat – och om ni gör det – sätt på 2 frimärken, det kommer fram ändå – det dröjer bara lite längre!!! (Ni kan väl testa med en hus och hem???)
Louise – som skickade ett gulligt brev till sin kompis och som dessutom skickade med några påsar hallonté – MUMS! Nu har jag så att det räcker ett tag. (Och ja – detta brev tog nog 3 veckor på sig??! Men, den som väntar på något gott…)

Allt väl med oss alla fyra och inga nya bilkrockar att berätta om. I helgen åkte vi som planerat till Tarifa med Anna och Asse + barn, inhandlade ett tält på vägen ner och förvandlades till värsta camparna. David ville gå och lägga sig så fort vi fått upp tältet – och ja, det tog faktiskt bara 3 sekunder, som reklamen lovade. Det tog dock mer än 3 sekunder att få ihop tält-f-skapet, men det är en helt annan historia… hihi! Nåväl, nu var det ju inte så att han gick och la sig direkt, utan först stack vi ner på stranden och lekte i den kritvita sanden. En tysk stackars ensam pojke blev snart kompis med våra barn och snart lekte de björnen sover på stranden bland palmer och sand. Martin blev lekledare och drog barnen på surfbrädor utmed strandkanten – David tyckte att det var jättekul att ”åka pulka”. Jag lovar att skicka över kort så snart jag varit hemma hos Anna och sparat ned dem på mitt memory stick. I söndags hade Martin träningsverk i låren… Så som svar på frågan för den som undrar – nej, han har inte börjat träna ännu (eller inte fram tills helgen i alla fall). Till Tarifa kom även en annan mamma (en annan Anna) med sina barn Jack (i Sannas klass) och Bianca. De hade också med sig ett tält, så vi bildade snart en liten Sverigekoloni. Tyska pojkens pappa dök snart upp och ville vara med på kalaset och sa, att när nordborna kommer, brukar också regnet komma. Visst, tyckte vi, men lade inte så mycket vikt vid detta. Ner på stranden och våtdräkter på barnen, höga vågor som det var häääääääääääärligt att surfa i (jag har dock fortfarande sand i både hårbotten och öron, och det verkar vara omöjligt att tvätta bort). Ja, nu är det ju inte så att vi kite surfar eller windsurfar, om det var någon som fick för sig att vi skulle vara så pass avancerade, nej, det räcker gott med en lite surfplatta som man slänger sig upp på när vågorna sköljer in. Vi vuxna höll oss en bra bit ut och slängde oss in i 2-3 meter höga vågor, surfade sedan omkring 100 meter in till land. Barnen höll sig längre in (ja, jag lovar att det var vuxna som fanns precis i närheten och hade det hela under uppsikt), men surfade också på vågorna i ett 20-tal meter. Skithäftigt. Och de ser så coola ut i sina våtdräkter – faster Louise skulle säkert avundas dem om hon såg kort (jag skickade förresten ett par kort från Tarifa till henne förra helgen, men eftersom jag inte fått något svar, antar jag att hon fortfarande försöker återhämta sig efter svimningen – ja, för varje surfare måste helt enkelt svimma när de ser detta surfparadis (och då berättade jag inte ens något om alla singelkillar…!!!! – ja för de som är singlar, så att ingen missförstår mig!!!)

Lyckligt gifta är vi också fortfarande och vi måste återigen slå ett slag för detta med giftermål – det är mer fantastiskt än vad jag vågat drömma om, så ni som inte prövat ännu – WOW! Ja, det räcker väl??! Nähä, här skall ni få en liten uppdatering:

Medan jag jobbar (ja, för det gör jag även här nerifrån, om det nu är någon som skulle tro något annat)
Packas barnens ryggsäckar med vatten och frukt varje morgon
Serveras barnen frukost
Serveras jag frukost
Blir Sanna följd till skolan
Handlas det mat
Tvättas det kläder
Lagas det lunch
Serveras jag lunch
Blir lägenheten städad


Nehej, hade inte alla det så??! Det trodde jag!!! Tja, ni som är singlar – se då till att göra ett riktigt bra val innan ni bestämmer er!

Nejdå, stackars Martin får minsann lite hjälp, men plötsligt tror jag att det gått upp ett ljus för honom vad som faktiskt blir gjort när han är på jobbet, trots att jag ”jobbar, jobbar jämt” som Sanna fortsätter att säga, även om jag faktiskt tycker att jag skärpt till mig här nere. Men, det är kanske dålig självinsikt?!

Till Tarifa kom även nyfunna väninnan Stina med familj (pappa Håkan och barnen Hermann och Ture). Vi bestämde oss för att börja ett nytt liv på måndagen (alltså för ett par dagar sedan) och möttes alltså på skolgården klockan 9 i joggingkläder. Det blev en mycket lång förstarunda för mig, och jag har träningsverk i hela magpartiet. Fattar ingenting, har aldrig haft träningsverk där förut, men som sagt, det var en låååååååååååååååååång första runda. I går fick de besök och då kunde hon inte följa med, så jag snörade på mig löparskorna klockan 7.15 och stack ut på egen hand. Idag blev det Power Walk i en dryg timme – och Martin följde med. Sedan har han varit trött hela dagen! Vi gick bort till borgen (ja, mamma och pappa är väl de enda som känner till denna – nej, förresten – Rebecka – du har ju varit där!) och tillbaka. Himla härligt. ”Får man inte ta paus”, undrade Martin. ”När man spelar golf, så får man ju åtminstone stå stilla när man puttar”. Men nej, pauser ingår inte i min Power Walk. Skall gå in och fråga honom om han skall med imorgon bitti också (jag får väcka honom, för han sover – knappast oväntat??!), eller om jag skall ut och jogga igen på egen hand. På fredag skall jag försöka komma iväg på spinning med Anna (Jacks mamma) som tydligen hade lite kontakter på gymmet.

Tja, livet här nere är himlans skönt. Man umgås så otroligt mycket och det är verkligen jättetrevligt. Alltså inte bara med varandra (i familjen) utan också tillsammans med andra. Förra veckan blev vi sittandes på ett fik med en massa andra föräldrar. Vi kom väl dit fem över nio på morgonen och sa inte hej förrän det var dags att gå iväg på lunchdejt kl. 12.30. Det spolierade visserligen mina jobbplaner, men just den dagen var det ganska coolt på morgonen i alla fall, så det passade bra. Denna veckan är det fullt ös som gäller, och till helgen får jag ta mig tid för bokföring, skatt och momsrapportering. Tjoho!

Fast, kanske skall vi åka ca. 70 mil mot Alicante (och lite till) och hälsa på tyskgänget som var på vårt bröllop – men, vi känner oss lite matta inför alla mil med barnen i bilen – dessutom har jag ingen större lust att färdas i Alicante-trakten, där rånarna slog till sist… Känns som om jag kan vara utan det där jäkla tillhållet ett bra tag framöver.

Tisdag i nästa vecka får vi besök – Malle flyger ner från München och Martin skall äntligen lufta golfklubborna (ja, att han inte använt dem hitintills är helt otroligt – han säger att han inte haft någon lust att spela själv, men jag tror faktiskt att han njutit av att koppla av helt från alla måsten, även om golf tillhör ett trevligt ”måste”.) Nu säger väl den vasse att han inte haft tid efter mitt fulla program… Men nej, det är faktiskt han själv som bromsat… För fritid – ja, det ingår naturligtvis också i hans schema!!!

Ja, just det, regnet i Tarifa… Det kom. 03.00 började det smattra på tältduken och någon timme senare började så smått oroa mig för om tältet skulle vara vattentätt, eller om jag nästa gång jag vaknade skulle upptäcka att vi flöt omkring därinne. Trots ihärdigt regn höll vi oss dock torra och på morgonen sprack det upp och blev soligt igen. Så, summa summarum: tyskarna kan sitt väder. Och efter regn kommer ju solsken… De sista tre dagarna har vi haft 32 grader i skuggan och ”Inte ett moln, så långt ögat kan nå, inte en droppe regn, på fleeeeeera dar….”

KRAMAR till er alla där hemma,
Angelica o. co.

P.S. Ett extra tack till alla som kikar till vårt hus med jämna mellanrum

Vår resedagbok, del 6

Kära vänner, älskade familj,

Återigen funderar jag över om det endast är i Spanien som tiden går så makalöst fort. Dagarna flyger iväg och jag frågade just Martin i morse hur han tycker att det känns att vara ”ledig”. Tja, ingen risk för att få långtråkigt i alla fall. Skönt – man vet ju aldrig sånt där i förväg. Själv tycker jag att det är mycket praktiskt med en karl i huset som städar och lagar mat medan jag jobbar! Mer av den varan, por favor!

Ikväll är det dags för fest – kick off för alla lärare och föräldrar på skolan, men barn lämnas vänligen men bestämt hemma. Hade först som projekt att leta upp en trevlig barnvakt, men den jag blev tipsad om kändes inte alls som en godkänd kandidat till våra barn (David sa dessutom spontant Jag tycker inte om dig), så det har slutat med att Martin tog med barnen till en annan klasspappa och tillbringar kvällen med honom istället. 2 män, 4 barn, medköpt thaimat, en pool och soligt väder – det låter helt okej. Får väl se om jag och Anna (min nyfunna väninna, där då Martin stannar med hennes man Asse och deras två barn Alva och Ebba) drar oss tillbaka efter någon timme och join the grabbarna, eller om vi blir kvar på kickoffen och njuter av paella i överflöd och gott vin, och kanske flamenco under vajande palmer.

Ja, det härliga vädret håller i sig och sköna prognoser från Sverige har nått våra öron, så det glädjs vi åt. Inga höstdepressioner här inte! Har faktiskt regnat lite två nätter i rad, men dagarna har återigen bjudit på sol och värme. Men, med 22 grader i morse kändes det nästan kallt. Vi som är vana vid 27-28 redan kl. 8!!! Österut och utmed hela östkusten, från Malaga till Barcelona, rapporteras det om riktiga oväder med översvämningar och blixtnedslag – det får gärna hålla sig där och inte leta sig vidare söderut.

Sanna knatar på i skolan – från och med måndag blir det 9-15 och fullt schema med 3 timmars spanska i veckan och lite engelska. Det ser hon fram emot. Då blir det också hårda puckar med läxor och sånt, men det tycks hon också se fram emot – vad härligt så länge man kan känna så – man vet ju att det kommer mer motiga perioder…

Till helgen planerar vi (vid fint väder) en utflykt till Tarifa, staden som ligger längst söderut i hela Spanien och där man ser Afrika bara en bit bort när man spanar ut över havet. (Ja, det ligger faktiskt söder om Gibraltar till och med). Vid Tarifa möts Medelhavet och Atlanten och det skall vara en helt fantastisk plats med vita stränder, fantastiska surfingmöjligheter (för den som vill) och en härlig strand som bjuder in till fria ritter. Så – vi har försökt boka in Sanna på en havsgalopp i 1 h, där det bara blir hon, en guide (och mamma, pappa och brorsan på stranden) och naturen. Väntar ivrigt på svar via e-mail. Med åker även Anna och Asse med familj. De stannar över på camping, vi hyr förmodligen en stuga. Det skall verkligen bli jättemysigt. Hoppas nu bara att vädrets makter håller i sig. Innan vi åker hem på söndagen har vi tänkt att åka på marint safari bland valar och delfiner i det fria. Skall tydligen vara helt fantastiskt i detta område.

Hemlängtan har vi inte haft tid med ännu, men visst saknar man vissa bekvämligheter och förnödenheter. Trädgården kommer jag nog ha abstinens efter när vi kommer hem, och skogen. Martin saknar mest vedeldningen – och alla ni där hemma – minns nu dessa ord: När jag kommer hem skall jag med glädje gå ut och klippa gräset, skotta snö och hugga ved! Bäst att dokumentera detta, eftersom jag tar det som ett löfte… Tihi! Det dröjer nog inte länge tills han svänger. Men det har också sina fördelar med att bo i lägenhet. Man städer på ett par minuter och har inte en massa måsten eller krav – det är bara att njuta och umgås med varandra och andra. Härligt tycker vi.
---
Festen på skolan blev lyckad, men efter ett tag drog jag och Anna och därifrån och gick ned på en bar en bit härifrån. Där satt vi och åt (mer) mat och drack vin tills klockan var närmre 1. När jag kom hem susade alla så gott i sina sängar, men det hade varit en sen kväll för Martin och gänget också, men det var ändå förvånansvärt pigga barn som steg upp på morgonen. Fredagskvällen blev dock tidig, med tanke på den stundande resan till Tarifa. Nåja, själv höll jag mig naturligtvis uppe och jobbade, men det hör ju till vanligheterna.
---
Efter en ganska orolig natt vaknade David och klagade på magont. Anna, Asse, Ebba och Alva skulle vi möta upp nere i La Cala kl. 9.30, så vi tog bilen dit och tänkte att vi bestämmer hur vi gör när vi väl kommer dit. Knappt hade vi satt oss i bilen förrän David kräktes över hela mig och det skulle väl ha varit en tillräckligt tydlig signal, men 1 minut efter skrattade han och tjoade, och det magonda var som bortblåst. Det var väl något han fått i sig, tänkte vi, och körde vidare. En knapp halvtimme senare körde Anna in på en avfartsväg och vidare till en mack. Deras bil höll på att lägga av. Katalysartorn strejkade och mortorn lät som en arg fluga. Hmmm… Signal nummer 2. 1 ½ timme senare hade vi lyckats få tag på bärgningsbil och ny bil och vår resa fortsatte. Alla var fortfarande vid gott mod och vi skrattade åt hela historien. Väl i Tarifa kändes det inte som om man skulle kunna ångra denna resa för allt i världen. Där väntade milslånga, kritvita stränder, och att se Atlanten möta Medelhavet var finare än vad jag någonsin kunnat drömma om. Wow! Detta ställe måste jag varmt rekommendera för alla i hela världen – det var hur vackert som helst. Anna och co. lämnade tält osv. på campingplatsen och vi åkte vidare till en annan strand för att äta och senare bada. David blev ganska trött och somnade i vagnen, och låg och sov i skuggan i nästan 3 timmar. Under dagen hade vi varit noga med att få honom att dricka, inte minst pga. kräkningen på morgonen, men knappt hade vi satt oss bilen igen och styrt kosan mot campingen, förrän han kräktes igen, och igen, och igen… Och där gick mitt sista ombyte för dagen. Vi beslutade naturligtvis omgående att åka hem (som tur var hade vi inte förbokat stuga eller hotell), men Sanna fick stanna kvar hos kompisarna på campingen. Tälta utan mamma och pappa – hur skulle det gå, undrade vi, men hon formligen studsade av glädje när vi erbjöd henne detta, så det var knappast något vi ville ta ifrån henne. Hela vägen hem fortsatte David att kräkas, medan jag försökte få i honom lite vatten. Han var helt spak stackarn när vi äntligen kom hem. Då satte jag honom i ett svalt bad, gav honom en alvedon, och plötsligt ville han ha en välling. Och en till. Och vatten. Och sedan sov han gott hela natten. I morse åt han två flaskor välling och till lunch en stor portion makaroner och köttbullar och därefter en flaska välling till. Vilken förvandling. Från kass till pigg på bara en liten stund. Skönt kände vi – det började bli lite mycket.

Ja, besöket i Tarifa var toppen, trots alla strapatser. Tja, varför inte räkna upp dem alla:
David kräks
Annas och Asses bil går sönder
Martin kör på en stolpe med vår bil och sabbar hela förardörren och lite till (men den går att stänga…)
Anna får ryggskott
David kräks

Men – nästa helg gör vi nog ett nytt försök, allihop, för Tarifa är verkligen värt allt besvär… Tro det eller ej! Att det sedan kostar att ligga på topp – ja, det är väl något Martin får smaka på när han skall betala självrisken! (Men det räcker nog pappapengen till!!) Men – vi har valt att se även detta från den ljusa sidan – vår nya bil skiljer sig numera inte ur mängden – den ser ut som en helt vanlig spansk bil, bucklig, smutsig och jävlig!

Ja, igår kväll var vi tvungna att prata om allt som faktiskt hänt sedan vi kom ned hit. Här går man och gifter sig och känner sig som kung över hela världen – ja, för så kändes det verkligen. Och – som tur är känns det fortfarande så. Men – inte bara det – det kändes som om livet var på topp och att man ville njuta varje sekund av detta underbara. Som grädden på moset skulle vi till Spanien och ha ett underbart halvår, njuta av tiden som nygifta och bara vara. Trodde vi ja. Någon tycks vilja sätta käppar i hjulet för oss, men vi är bestämt beslutna om att denna kraft inte skall lyckas. Men, olycksstatistiken ser nu ut så här:

bilen utsätts för sabotage och däcket exploderar i 130 km/h
alla våra värdesaker stjäls av vägpirater
David blir magsjuk
Martins nyinköpta shorts försvinner från balkongen – förmodligen med en elak vind
Martin kvaddar den nya Saaben
David blir magsjuk igen

Syrrans kille sa en gång, att livet är som en berg- och dalbana. När man är på toppen, vet man att man kommer att hamna i en dal igen. Och, efter alla dessa tråkiga händelser är vi väl i dalen nu, men humöret är åtminstone fortfarande på topp. Men – vi har faktiskt delat den där flaskan av vin som vi fick i bröllopspresent som kallades ”Efter första grälet”. Vi har inte haft något riktigt praktgräl, men tyckte ändå att vi var värda flaskan och kanske samlat ihop till den efter lite diverse småtjafs. Men – känslan av konungaskap skall vi försöka behålla länge än, trots alla motgångar. Vi hittar ständigt nya knep i en mycket läsvärd bok (ja mamma och pappa – tusen tack för den – den gör underverk), så vi skall nog stå rustade för ytterligare motgångar, om det är meningen för fler sådana, men helst ser vi att vi är på väg mot en ny topp nu – för ja, det här räcker för mer än ett helt år framöver. Eller tio.

Kära vänner och familj – dags att lägga barnen nu.

KRAMAR till er alla från oss 4! Sänd gärna en positiv tanke, som kan ge oss lite medgång – och så att vi någon gång hinner beställa de där förb. tackkorten… och kan koncentrera oss på viktigare saker än försäkringar etc.

Angelica o. Co.

Vår resedagbok, del 5

Hej alla,

Med nya myggbett på fötterna har jag nu bytt balkongen mot köksbordet, även om det är olidligt varmt härinne. Men, en kort rapport före bedtajm hade jag minsann ändå tänkt klämma in (för den som orkar läsa)! Det känns som om det har hänt hur mycket som helst sedan jag sist författade några rader, även om det bara är fem dagar sedan. De flesta planer jag hade då har jag nog hunnit bocka av på min lista, dock inte besöket på kulturhuset. Men – vi börjar väl där vi var sist?

Fredag och dags för kyrkbesök. För alla er som inte provat svenska kyrkan i utlandet, måste vi varmt rekommendera detta tillhåll. Vi har svängt förbi flertalet gånger under våra tidigare besök på solkusten, så visst anade vi att bullkalaset skulle bli uppsluppet och roligt, men knappast inte språngbrädan för vårt fortsatta umgänge här nere. Men, så blev nog fallet. Vi hann knappast in i lokalen förrän nya prästfamiljen slängt sig över oss och introducerat sig själva (med 3 barn), barnen lagt beslag på våra och sedan försvann ut på terrassen för en vild lek med David efter sig i 180 knyck (behöver jag säga att Sanna försökte bli av med honom??!). Skönt – bulle och kaffe/té i lugn och ro, tänkte vi, men hann knappast sätta oss ner innan nästa tass räcktes fram. Catharina. Med barnen Max och Sofia, där Max (även han kvartsdansking som Sanna) visade sig vara en av Sannas nya klasskompisar. Jo, men visst kom hem till oss imorgon vid 18-19-snåret, så bjuder vi på middag. Vi ringer till en annan familj i klassen och kollar om de också kan komma. Vi vet ju själva hur det känns att vara nya. Jaha, och inget skulle vi ta med. Men det gjorde vi förstås ändå: Vi laddade med lördagsgodis till barnen och lite vin och strax före kl. 19 på lördagskvällen ringde vi på dörren. In i en lägenhet där man nästan gick vilse mellan alla rum, och sedan ut på en jätteterrass. Jag vet inte hur jag skall beskriva denna ”balkong”, men om man tänker sig en halv fotbollsplan (åtminstone 7-manna) så kan ni säkert själva tänka er omfattningen. David hade somnat i vagnen, men kom en bit in på kalaset vandrandes med famnen full av leksaker. Han hade varit inne i Max rum och botaniserat utan att någon märkt något, och var helt nöjd efter sin lilla tupplur. På balkongen hittade han dessutom fullt utrustad lekstuga, polis-mc i miniformat och cykel med stödhjul, så det förvånar väl ingen att han hade fullt upp till kl. kvart i två på natten? Sanna var nöjd med sitt nya umgänge, som utöver Max och Sofia innebar en Ebba och en Alva. Alva och David fann varandra direkt och gosade emellanåt riktigt mysigt i stora fåtöljen. Och utöver Christina och Per stiftade vi bekantskap med Anna och Asse, föräldrar till Ebba och Alva. När våra vägar skiljdes åt på kvällen blev vi hembjudna till de senare på söndagen. Vi skulle höras efter vår ridskole-rekognosering. David blev naturligtvis väldigt trött med en gång när vi gick den korta vägen genom Fuengirola och skrek hjärtskärande efter sitt gula hus, som han ville återvända till på stört. Men, hos mamma somnade han sedan gott… Jag blev dock liggandes med en spännande bok och förstörde ytterligare några timmars skönhetssömn.

Söndag morgon och barnen vaknade naturligtvis kl. 7.30. Bara att gå upp. Martin var lite halvseg, men – han är ju pappaledig, så någon gång skall han ju få vila!!! Något sena gav vi oss ut på vår ridskolejakt och åkte verkligen berg upp och berg ned i det andalusiska landskapet. Men vilket landskap – och vad härligt med lite genuint spanskt lantliv. En dåre körde på vår bil bakifrån (man börjar bli van) när vi stod parkerade, men som tur var ingen skada på oss! Helt plötsligt, ur ingenstans, var vi framme vid El Jinete. Vet i hundan hur vi tog oss dit, men fram kom vi i alla fall. Helt utan vägbeskrivning. Därifrån var det sedan ganska enkelt att ta sig vidare upp i bergen till Anna och Asse (vilket hus de byggt ute på vissjan!) – nåja enkelt skall jag inte säga. En smal och brant backe, stenig och i uselt skick, ledde ned till deras hacienda, och jag tänkte i mitt stilla sinne, att vi nog fick lov att lämna bilen där – för hur 17 skulle man ta sig upp igen? Men, med ytterligare en Saab på garageuppfarten (vägen var dock knappast i sådant skick att den fått heta så i Sverige) blev jag lite lugnare. Sanna och David flög ur bilen och lärde snart känna ytterligare en tjej, Fanny, från Norge – och tänk – hennes pappa kom ursprungligen från Ahlafors. Tja, världen är bra liten.

Nåväl – barnen tog sig några hopp på studsmattan. Det var den varmaste dagen sedan vi kom ned, 35 grader i skuggan, så studsmattan byttes snart mot pool. David flög i och simmade på efter bästa förmåga med kuddar på armarna. Han har blivit riktigt kavat här nere. Sedan lekte han och Alva Byggare Bob innan det blev dags för somrig sallad och grillad kyckling. Vi vuxna softade med lite rosé och satt och pratade långt in på kvällen. Före mörkret åkte vi dock, för att ha koll på klippavsatserna…

På måndagen hade vi beställt tid för ridskolevisning hos Monica, som vi trodde skulle finnas på El Jinete, men som i själva verket hade börjat arbeta på en liten privat spansk gård någonstans i närheten. Ja, precis så odefinierat var det. Men – vi hittade dit i alla fall, och hon hade påpassligt en lucka i programmet, och då kan ni ju gissa vem som var snabb… Sanna såg naturligtvis till att fixa en ridlektion på ponnyn Pinocchio, som enligt spanska mått mätt ansågs vara lite övergödd – men, då skall vi minnas att spanska hästar med svenska mått mätt knappast kan anses som annat än anorektiska kusar, så denna ponny var riktigt snygg! Inte riden på ett tag, men med starka ben och bestämd vilja skulle det gå. Jodå, Sanna ville ju pröva. Monica skrattade glatt åt hennes envishet och ponnyn förvandlades snart från tjurig åsna till riktigt duktig arbetshäst. Trav, övergångar och galopp var inga problem – men efter 30 minuter var både Sanna och ponnyn blöta av svett, så då väntade duschen. Eller slangen. 2 ½ timme senare var ponnyn ryktad, riden, duschad och ryktad igen och när vi släppte ut hästen i hagen, ville han inte lämna Sannas sida. Förälskelse (inte så svårt att förstå efter den SPA-kuren!) Är han till salu, undrade Sanna, och spanjorerna myste glatt åt denna lilla vithåriga cowboy. Jo, säkert – varför inte ställa en ponny på balkongen efter värsta Pippi-manér? På kvällen var vi inte sena med att krypa ned mellan lakanen. Pirrig Sanna inför skolstarten dock.

Tisdag och dags för skola. Äntligen. Klockan 9 tog rektorn till orda och hälsade alla välkomna. Där stod vi under svajande palmer medan gamla elever sjöng skolans egna sång, och jag fick nästan tårar i ögonen – fattade inte riktigt att jag var där. Tydliga regler kom från rektorns mun om vad som var tillåtet och ej under skolans tak. Alla, från 3 – 19 år, stod och lyssnade, nästan andaktsfullt. Inga svordomar, inga fula ord, trevligt bemötande, vårdad klädsel, rök- och drogfritt (jo, alla barn testas med enkelt urinprov), alla tar hand om varandra etc, etc. Mycket har man i och för sig läst om i skolpolicies förut, men här – ja, ni skulle ha sett – det var något helt fantastiskt. Här gavs inte för en sekund utrymme för feltolkning av reglerna, klart och tydligt – detta gäller, utan diskussion. Upprop, och sedan gick barnen med sina lärare till klassrummen. Sanna går i en integrerad grupp med 6 och 7-åringar (endast 2st 6-åringar). Jag kom väl in i klassrummet 2 minuter efter det att de lämnat skolgården. Alla satt blick stilla i sina bänkar och fröken berättade om vilka regler som gällde i Villa Isabell, skolhuset. Ingen spring, inget prat rakt ut, inget ”du får inte vara med” och obligatorisk frukt och vatten varje dag. Föräldrarnas ansvar för att barnen ALDRIG kommer för sent tryckte man också på, både skriftligen och muntligen. Förhållningsregler som både vuxna och barn undertecknar – den som inte håller vad han/hon skrivit, står också för konsekvenserna. Äntligen lite regler! Jag hoppas innerligen att jag slipper allt kravlöst skolnonsens under lång tid framöver. Sanna trivdes som fisken i vattnet och efter ett par minuter fick alla föräldrar lov att lämna klassrummet. Lektionen började. Tills på fredag är det dock ”inskolning” och barnen går endast mellan kl. 9 och 13, därefter fram till kl. 15. Under de första skoldagarna arbetar man socialt i gruppen (så att alla känner sig välkomna och fungerar tillsammans), alla informeras om vad som gäller, vad som är tillåtet och ej. Man arbetar också åldersintegrerat upp till årskurs 5 och det såg härligt ut när de företog någon gemensam lek på skolgården (vi kan ju spana från balkongen). Ja, jag hoppas sannerligen att det första intrycket blir bestående. Det är en underbar skolmiljö med till synes fantastisk och engagerad personal, och förhoppningsvis kan det här bli så bra som det redan känns. Nu känns det som om jag berättat mitt livs historia, men med färre sociala telefonsamtal hem än normalt, så känns det viktigt att få dela med sig av allt detta.

Men nu måste jag stänga av datorn. Massor av jobb imorgon och snart dags för en ny skoldag.

Många kramar till er alla,
Angelica

Vår resedagbok, del 4

Hej alla nära och kära!

Jaha, så har ytterligare en arbetsvecka börjat gå mot sitt slut – det känns inte klokt. Tiden här nere går ovanligt fort och jag tycker knappt att jag hinner vakna innan det är dags att gå och sova igen. Och nej – det beror inte på att vi unnar oss några sovmorgnar (vilket jag dock borde gjort den här veckan, eftersom jag suttit uppe och jobbat halva nätterna). Att det bara är 6 dagar sedan mamma och pappa åkte hem känns helt osannolikt. Om någon hade sagt att det var 2 eller 3 veckor sedan, hade jag utan tvekan kunnat tro på det. Och att vi inte ens varit gifta i en månad ännu – ja, det känns än märkligare. Det hade också kunnat vara en evighet sedan. Missförstå mig inte – den äktenskapliga lyckan har inte gett med sig och vi har ännu inte förtärt flaskan med etiketten ”efter första bråket”, så det är väl ett gott tecken. Men visst – frågar man Sanna så har vi säkert bråkat, men själva kallar vi väl det vid det här laget meningsskiljaktigheter – ni vet sådana där som normalt sett uppstår mellan de båda könen (i alla fall hos de flesta jag känner!!)

Myggorna har börjat återvända i samma takt som de spanska turisterna börjar försvinna härifrån. Stranden har avfolkats totalt den här veckan, vilket i och för sig är skönt, men å andra sidan har vi endast varit där korta stunder, eftersom strand och bad också blir vardag i våra liv. Det är mest en lekplats där man tillbringar någon timme varje dag och har det lite mysigt med barnen. Det härliga vädret hoppas vi dock få behålla länge än, för det är onekligen skönt att slippa bylsa på sig en massa kläder. 27 grader är det i skrivandets stund (strax efter kl. 00.30, natten mot fredag).

Imorgon öppnar svenska kyrkan efter sommaruppehållet och den nya prästen skall presentera sig för sin församling, så dit går vi på bullkalas kl. 10. Blir kul för barnen att träffa lite andra svenskar. Sanna kommunicerar på sitt egna lilla sätt med människor runt omking, medan David snarare tycks tro att ingen lärt sig tala här ännu. Han vill mest hem till gula huset och vill helst inte höra talas om att vi skall stanna länge i Spanien. Han måste väl tro att vi blivit helt knäppa!

Imorgon skall vi även kontakta två ridskolor i närheten och se om det finns plats för Sanna. Finns tydligen även ett f.d. svenskt proffs som har en klubb här nere, men efter lunch med goda vänner idag avskräcktes jag något av denna till synes inte alltför barnvänliga typ. Tror jag prioriterar de två alternativ som jag själv snokat reda på. Sanna längtar som en besatt efter att få rida. Helst vill hon galoppera i vattenbrynet, men för den möjligheten verkar det som om vi måste förflytta oss 20 mil söderut till Tarifa. Det får väl bli ett av hösten äventyr, för det låter onekligen väldigt härligt.

Jag har också fått tips om en massa barnaktiviteter via kommunen, så dit skall jag också gå imorgon. Sanna vill gärna gå på Flamenco, eller prova något annat spanskt. Får väl se vad de har för utbud.

Idag blåste vågorna meterhöga (drygt 2 meter faktiskt) på stranden och det såg väldigt härligt ut. Dock inget badväder för barn. Totalt livsfarliga undervattenströmmar. Det flög också vattenbombningsplan över havet idag – det är väl någon ny skogsbrand på gång. Såg riktigt häftigt ut – de går ner direkt i vattnet och fyller på tankarna och flyger sedan vidare. Har jag aldrig sett förut. Men – skogsbränder är naturligtvis inte så trevliga.

Vi måste också ta oss till konsulatet i Malaga någon dag för att skaffa nytt körkort till Martin – och för att rösta. Känns viktigt att göra sin medborgerliga plikt, oavsett vart man befinner sig. Skulle nog känna mig som en brottsling om jag inte röstade.

Barnen sover gott i sina sängar och Martin kollar på Menige Ryan (dubbad till spanska – tro dock inte att han lärt sig någon spanska ännu!!!). Själv har jag roat mig med att översätta en broschyr om slaggrindsmaskinerier. Spännande va?! Men nu skall jag vika ned styret och ladda batterierna inför morgondagen. Och förhoppningsvis blir det en lite lugnare arbetsdag än idag, så att även jag kan följa med till stranden en stund.

KRAMAR till er alla,
Vi hörs snart igen.
Angelica

Vår resedagbok, del 3

Strålande sol från en blå himmel fick oss att kliva ur bilen redan efter trehundra meter och ta plats på playan. Stannade i två timmar och njöt av 3 meters vågor och härliga 33 grader. Dock fick vi inte glömma vårt uppdrag – att ta oss vidare söderut. Antingen ca 600 km till Cartagena, eller hela vägen till Fuengirola. Allteftersom timmarna gick bestämde vi oss för det sista alternativet. Lika bra att köra på. Då kan vi ta det lugnt på playan hela dagen innan vi möter upp Pia för överlämning av lägenheten.

Men. Man skall nog inte ha för stora planer. I skrivandet stund sitter jag på en filt utmed AP7 (motorvägen) 65 km norr om Alicante. Punktering. Däcket exploderade i 130 km / h och vi låg i yttersta omkörningsfilen. Som tur var utan alltför mycket annan trafik, men läskigt var det. Hela bilen skakade och styrförmågan var knapp men duglig. Kom in till kanten. Ringde Saab assistance. Telefonnumret funkade inte. Ringde hem till mamma och bad henne ringa svenska motsvarigheten. Visade sig vara fel på tangenterna i Martins järnålderstelefon från Ecophon, från min funkade allt utmärkt. Fick tag på en kille som sa att det kunde dröja ett par timmar. Att vi skulle vänta. Blev precis uppringd av spansk kille som, tror jag, sa att de kommer om 30-40 minuter. Vi får väl se. Vi är ju trots allt i mañana-land, vilket i princip kan innebära att de kommer hit om 5 minuter eller 5 timmar. Nåväl. Det är ganska mysigt här i diket. Lite högljutt, men varför vara så petig med detaljerna? Resans längsta stopp hittills – alltid något. Martin springer fram och tillbaka utmed väggrenen och rättar upp vår varningstriangel som envisas med att krascha så fort en större lastbil kör förbi. Bra för motionen – han ville inte inleda sitt nya liv som joggare idag på stranden, så då är det ju ett utmärkt tillfälle att ta chansen nu.

Sms:ade hem till mamma och meddelade att allt var lugnt. Vi känner oss riktigt lugna och ett nytt däck fick vi också på inom ett par minuter. Men vilken syn det måste ha varit – alla våra prylar utmed vägen. Tihi! Ja, så kan det gå. Hoppas nu på hjälp vidare till en Saab-verkstad (tyvärr är väl klockan för mycket för att hinna få hjälp idag…) och nytt däck på fäljen. Reservhjulet är väl ingen större trygghet några längre mil. Jävla Good Year däck. Och jag som till och med valde däck med omsorg. Skall jag minsann reklamera till bilförsäljaren – för det är väl ingen som tror att jag tänker stå för denna extrakostnad??!




---
Att det tog 3 timmar för Saab assistance att dyka upp, trots att Martin var klar med däckbytet efter 10 minuter, bör väl inte förvåna någon. Allra minst oss som satt där och väntade. Men att vi sedan inte blev erbjudna någon som helst hjälp kändes rent av skamligt. I sakta gemak körde vi vidare mot Alicante och San Juan costa för övernattning. Himlans mysigt lyxrum med två rum och ett jättebadrum, som kändes totalt glamoröst i jämförelse med gårdagens inkvartering. Kändes skönt att komma fram. Var faktiskt lite skakig efter incidenten på motorvägen. Just då full koll, men sedan – ja, då smyger sig tankarna på om vad som hade kunnat hända. Usch! Tyvärr slutade kvällen inte med detta. Martin upptäckte att vi förlorat en mycket värdefull väska på vägen, förmodligen ”vägpirater”. Allt som fanns i denna väska vill jag inte ens skriva om – då bryter nog till och med ni ihop, men denna kväll kändes allt mycket jobbigt (det är därför jag skriver om denna incident först 2 dygn senare).

Hur som helst. Igår, fredag, skulle vi ta oss de sista 53 milen genom Spanien. Reservhjulet skulle förmodligen inte stå pall i augustihettan meddelade svenske bilförsäljaren, så det var bara att hitta ett nytt däck. Bara… Tja, inte i Spanien. Inte i Spanien i semestertider… Detta bara tog oss 5 ½ h från början till slut, men på knackig spanska och initiativrikedom (det var naturligtvis Angelica som stod för denna, Martin var fortfarande knäckt efter förlusten…) samt ett rörligt kroppsspråk lyckades jag faktiskt få fram ett däck (speciellt ditkört) till en liten däckfirma, Farino. Det kändes som en enorm lättnad när däcket levererades. Ännu större när vi kunde konstatera att fälgen var tillräckligt rund för att kunna användas (annars hade vi säkert varit fast där ännu!!!). Det blev dock ett dyrt kalas (usch!), men huvudsaken var att allt ordnade sig.

De sista 53 milen blev långa. En knasig känsla och rädsla för ny punktering förföljde mig. Kände mig helt känslomässigt urladdad när vi anlände till Fuengirola strax före kl. 18 på fredagskvällen. Pia fanns på plats i lägenheten och det kändes skönt att få ventilera lite med en svensk. På kvällen packade vi upp och försökte glömma vissa smärtsamma detaljer. Gick ut och åt och började längta efter lördagen, då Sanna och David äntligen skulle dyka upp med mormor och morfar. Våra älsklingar – gud, vad vi saknar er.

Tog tåget till flygplatsen. Löjligt billigt. Dessutom – jag har ingen större lust att sätta mig i någon bil igen. Någonsin. Fy – hoppas ni slipper uppleva vår mardröm. Planet lite försenat, nog för att göra mig sjuk av oro för att något skulle ha hänt. Men, de kom fram. Lika strålande glada som alltid. Med en gång kändes allt 100-procentigt. Ingenting som saknades. Bara en härlig helhet. Fy hundan, vad vore vi utan dem… Hemska tanke.

Dagen firade vi på stranden i strålande sol. Förvånandsvärt kallt i Medelhavet, men hellre det än Brännmanetsinvasionen på spanska sydkusten som vi läste om före avfärd. Men härligt somrigt i luften. God mat, vin resp. öl för den som önskar. Känner mig härligt avslappnad, trots att jag suttit och jobbat i någon timme när de andra slocknade. Skall snart vika ned styret själv. Så vänner – vi hörs snart igen.

Många kramar till er alla.
Angelica och Martin (ja, han sover som vanligt)