Vår resedagbok, del 6

Kära vänner, älskade familj,

Återigen funderar jag över om det endast är i Spanien som tiden går så makalöst fort. Dagarna flyger iväg och jag frågade just Martin i morse hur han tycker att det känns att vara ”ledig”. Tja, ingen risk för att få långtråkigt i alla fall. Skönt – man vet ju aldrig sånt där i förväg. Själv tycker jag att det är mycket praktiskt med en karl i huset som städar och lagar mat medan jag jobbar! Mer av den varan, por favor!

Ikväll är det dags för fest – kick off för alla lärare och föräldrar på skolan, men barn lämnas vänligen men bestämt hemma. Hade först som projekt att leta upp en trevlig barnvakt, men den jag blev tipsad om kändes inte alls som en godkänd kandidat till våra barn (David sa dessutom spontant Jag tycker inte om dig), så det har slutat med att Martin tog med barnen till en annan klasspappa och tillbringar kvällen med honom istället. 2 män, 4 barn, medköpt thaimat, en pool och soligt väder – det låter helt okej. Får väl se om jag och Anna (min nyfunna väninna, där då Martin stannar med hennes man Asse och deras två barn Alva och Ebba) drar oss tillbaka efter någon timme och join the grabbarna, eller om vi blir kvar på kickoffen och njuter av paella i överflöd och gott vin, och kanske flamenco under vajande palmer.

Ja, det härliga vädret håller i sig och sköna prognoser från Sverige har nått våra öron, så det glädjs vi åt. Inga höstdepressioner här inte! Har faktiskt regnat lite två nätter i rad, men dagarna har återigen bjudit på sol och värme. Men, med 22 grader i morse kändes det nästan kallt. Vi som är vana vid 27-28 redan kl. 8!!! Österut och utmed hela östkusten, från Malaga till Barcelona, rapporteras det om riktiga oväder med översvämningar och blixtnedslag – det får gärna hålla sig där och inte leta sig vidare söderut.

Sanna knatar på i skolan – från och med måndag blir det 9-15 och fullt schema med 3 timmars spanska i veckan och lite engelska. Det ser hon fram emot. Då blir det också hårda puckar med läxor och sånt, men det tycks hon också se fram emot – vad härligt så länge man kan känna så – man vet ju att det kommer mer motiga perioder…

Till helgen planerar vi (vid fint väder) en utflykt till Tarifa, staden som ligger längst söderut i hela Spanien och där man ser Afrika bara en bit bort när man spanar ut över havet. (Ja, det ligger faktiskt söder om Gibraltar till och med). Vid Tarifa möts Medelhavet och Atlanten och det skall vara en helt fantastisk plats med vita stränder, fantastiska surfingmöjligheter (för den som vill) och en härlig strand som bjuder in till fria ritter. Så – vi har försökt boka in Sanna på en havsgalopp i 1 h, där det bara blir hon, en guide (och mamma, pappa och brorsan på stranden) och naturen. Väntar ivrigt på svar via e-mail. Med åker även Anna och Asse med familj. De stannar över på camping, vi hyr förmodligen en stuga. Det skall verkligen bli jättemysigt. Hoppas nu bara att vädrets makter håller i sig. Innan vi åker hem på söndagen har vi tänkt att åka på marint safari bland valar och delfiner i det fria. Skall tydligen vara helt fantastiskt i detta område.

Hemlängtan har vi inte haft tid med ännu, men visst saknar man vissa bekvämligheter och förnödenheter. Trädgården kommer jag nog ha abstinens efter när vi kommer hem, och skogen. Martin saknar mest vedeldningen – och alla ni där hemma – minns nu dessa ord: När jag kommer hem skall jag med glädje gå ut och klippa gräset, skotta snö och hugga ved! Bäst att dokumentera detta, eftersom jag tar det som ett löfte… Tihi! Det dröjer nog inte länge tills han svänger. Men det har också sina fördelar med att bo i lägenhet. Man städer på ett par minuter och har inte en massa måsten eller krav – det är bara att njuta och umgås med varandra och andra. Härligt tycker vi.
---
Festen på skolan blev lyckad, men efter ett tag drog jag och Anna och därifrån och gick ned på en bar en bit härifrån. Där satt vi och åt (mer) mat och drack vin tills klockan var närmre 1. När jag kom hem susade alla så gott i sina sängar, men det hade varit en sen kväll för Martin och gänget också, men det var ändå förvånansvärt pigga barn som steg upp på morgonen. Fredagskvällen blev dock tidig, med tanke på den stundande resan till Tarifa. Nåja, själv höll jag mig naturligtvis uppe och jobbade, men det hör ju till vanligheterna.
---
Efter en ganska orolig natt vaknade David och klagade på magont. Anna, Asse, Ebba och Alva skulle vi möta upp nere i La Cala kl. 9.30, så vi tog bilen dit och tänkte att vi bestämmer hur vi gör när vi väl kommer dit. Knappt hade vi satt oss i bilen förrän David kräktes över hela mig och det skulle väl ha varit en tillräckligt tydlig signal, men 1 minut efter skrattade han och tjoade, och det magonda var som bortblåst. Det var väl något han fått i sig, tänkte vi, och körde vidare. En knapp halvtimme senare körde Anna in på en avfartsväg och vidare till en mack. Deras bil höll på att lägga av. Katalysartorn strejkade och mortorn lät som en arg fluga. Hmmm… Signal nummer 2. 1 ½ timme senare hade vi lyckats få tag på bärgningsbil och ny bil och vår resa fortsatte. Alla var fortfarande vid gott mod och vi skrattade åt hela historien. Väl i Tarifa kändes det inte som om man skulle kunna ångra denna resa för allt i världen. Där väntade milslånga, kritvita stränder, och att se Atlanten möta Medelhavet var finare än vad jag någonsin kunnat drömma om. Wow! Detta ställe måste jag varmt rekommendera för alla i hela världen – det var hur vackert som helst. Anna och co. lämnade tält osv. på campingplatsen och vi åkte vidare till en annan strand för att äta och senare bada. David blev ganska trött och somnade i vagnen, och låg och sov i skuggan i nästan 3 timmar. Under dagen hade vi varit noga med att få honom att dricka, inte minst pga. kräkningen på morgonen, men knappt hade vi satt oss bilen igen och styrt kosan mot campingen, förrän han kräktes igen, och igen, och igen… Och där gick mitt sista ombyte för dagen. Vi beslutade naturligtvis omgående att åka hem (som tur var hade vi inte förbokat stuga eller hotell), men Sanna fick stanna kvar hos kompisarna på campingen. Tälta utan mamma och pappa – hur skulle det gå, undrade vi, men hon formligen studsade av glädje när vi erbjöd henne detta, så det var knappast något vi ville ta ifrån henne. Hela vägen hem fortsatte David att kräkas, medan jag försökte få i honom lite vatten. Han var helt spak stackarn när vi äntligen kom hem. Då satte jag honom i ett svalt bad, gav honom en alvedon, och plötsligt ville han ha en välling. Och en till. Och vatten. Och sedan sov han gott hela natten. I morse åt han två flaskor välling och till lunch en stor portion makaroner och köttbullar och därefter en flaska välling till. Vilken förvandling. Från kass till pigg på bara en liten stund. Skönt kände vi – det började bli lite mycket.

Ja, besöket i Tarifa var toppen, trots alla strapatser. Tja, varför inte räkna upp dem alla:
David kräks
Annas och Asses bil går sönder
Martin kör på en stolpe med vår bil och sabbar hela förardörren och lite till (men den går att stänga…)
Anna får ryggskott
David kräks

Men – nästa helg gör vi nog ett nytt försök, allihop, för Tarifa är verkligen värt allt besvär… Tro det eller ej! Att det sedan kostar att ligga på topp – ja, det är väl något Martin får smaka på när han skall betala självrisken! (Men det räcker nog pappapengen till!!) Men – vi har valt att se även detta från den ljusa sidan – vår nya bil skiljer sig numera inte ur mängden – den ser ut som en helt vanlig spansk bil, bucklig, smutsig och jävlig!

Ja, igår kväll var vi tvungna att prata om allt som faktiskt hänt sedan vi kom ned hit. Här går man och gifter sig och känner sig som kung över hela världen – ja, för så kändes det verkligen. Och – som tur är känns det fortfarande så. Men – inte bara det – det kändes som om livet var på topp och att man ville njuta varje sekund av detta underbara. Som grädden på moset skulle vi till Spanien och ha ett underbart halvår, njuta av tiden som nygifta och bara vara. Trodde vi ja. Någon tycks vilja sätta käppar i hjulet för oss, men vi är bestämt beslutna om att denna kraft inte skall lyckas. Men, olycksstatistiken ser nu ut så här:

bilen utsätts för sabotage och däcket exploderar i 130 km/h
alla våra värdesaker stjäls av vägpirater
David blir magsjuk
Martins nyinköpta shorts försvinner från balkongen – förmodligen med en elak vind
Martin kvaddar den nya Saaben
David blir magsjuk igen

Syrrans kille sa en gång, att livet är som en berg- och dalbana. När man är på toppen, vet man att man kommer att hamna i en dal igen. Och, efter alla dessa tråkiga händelser är vi väl i dalen nu, men humöret är åtminstone fortfarande på topp. Men – vi har faktiskt delat den där flaskan av vin som vi fick i bröllopspresent som kallades ”Efter första grälet”. Vi har inte haft något riktigt praktgräl, men tyckte ändå att vi var värda flaskan och kanske samlat ihop till den efter lite diverse småtjafs. Men – känslan av konungaskap skall vi försöka behålla länge än, trots alla motgångar. Vi hittar ständigt nya knep i en mycket läsvärd bok (ja mamma och pappa – tusen tack för den – den gör underverk), så vi skall nog stå rustade för ytterligare motgångar, om det är meningen för fler sådana, men helst ser vi att vi är på väg mot en ny topp nu – för ja, det här räcker för mer än ett helt år framöver. Eller tio.

Kära vänner och familj – dags att lägga barnen nu.

KRAMAR till er alla från oss 4! Sänd gärna en positiv tanke, som kan ge oss lite medgång – och så att vi någon gång hinner beställa de där förb. tackkorten… och kan koncentrera oss på viktigare saker än försäkringar etc.

Angelica o. Co.