Vår resedagbok, del 1

Puh, så kom vi då äntligen iväg. Påbörjade vår resa mot Spanien. Känns nästan lite overkligt. Har varit en ganska ovanlig vecka. Först bröllopet (ja, tack alla ni som var där och firade med oss), sedan en massa jobb och packning, och nu på Europas gator. Wow! Vi kan nästan inte fatta det. Sitter och pratar om vad vi kommer att göra, hur vårt liv kommer att se ut, vilka nya vänner vi kommer att träffa och vilka ”gamla” vänner vi skall få nöjet att ta emot på varmare breddgrader. Ja, vilket äventyr. Säkert lite galet, men – vi kommer i alla fall ha något att tala om på ålderns höst, ett gemensamt minne, som sträcker sig ut i vår vida sköna värld.

Tja, fast så där skön är ju inte världen överallt. Åkte i nybyggda Götatunneln i Göteborg veckan före bröllopet – nästan värd en dagsutflykt – och charmades av den helt unika karaktären arkitekterna givit detta tunnelbygge. Så kom vi till Malmö. Tänkte ta bron över sundet, för omväxlings skull. Dyrt. Fin utsikt. Totalt skabbig. (om du nu tänker att jag förlorat förståndet och jämför en tunnel och en bro, så kan du lugnt läsa vidare). Skabben började när man kör ned i tunneln på Danmarkssidan. Helt algvuxen, grönbrun sliskig infart och knappast känslan av nybygge (jodå, för visst är den fortfarande ganska ny). Nåväl – det är väl dags att sluta jämföra standarden med goa, glada Göteborg – vi kommer nog att se betydligt sliskigare detaljer under resans gång.

Ja, och det gjorde vi också – fast det var faktiskt på svensksidan. Jag säger bara en sak: stanna inte på McDonald´s i Löddeköpinge. Började bli riktigt hungriga, dessutom led vi båda av juniorblåsa. STOPP skrek vi nästan parallellt i bilen och tog första bästa avfart. Löddeköpinge. Visst låter det lite romantiskt? Nej. Inte alls. Snabbt in på toaletterna. Upptaget, eller Stau, som senare skulle bli dagens ord… Martin valde handfatet. Någon satt och sket på toaletten. Ut igen. Jag ställer mig i kön. Nej, sa jag, vi åker. Pekade på Mc´s egna ”återvinningsstation”, vilken sade mer än 1000 ord. Högar av skräp, matrester, brickor och drickor tornade upp sig och vällde ut över både bord och golv. Och om det ser så ut på ”framsidan”, hur ser det då inte ut på baksidan, bakom disk??*! Nej, vi åkte vidare. Hungriga. Nästa stopp Fossie. Ingen gullig fot man vill pussa, även om det låter så. Där hann vi knappt betala innan maten var i bilen. Varma hamburgare, kall dricka. *På nolltid. 2 minuter senare var vi på väg igen. Imponerade. Tala om fast food. Heja Fossie. Stanna där. Om du får tillfälle.

SMSade hem och kollade att allt var bra med Sanna och David. Blev hämtade av mamma och pappa johansson för avfärd mot värnamo. Gulliga mormor och morfar – tusen tack för all er hjälp. Martin undrade varför jag snyftade när vi lämnade nödinge, är det huset? Nej, Sanna och David. Och all hjälp vi fått inför, under och efter bröllopet. Man blir alldeles varm i hjärtat. Måste fundera på hur vi skall återgälda. De 4 flyger till Spanien på lördag. Då får vi en mysig semestervecka tillsammans. Skönt med lite ledighet efter alla planer. Bröllop och Spanienflytt i kombination kan bli mycket, även för en van projektledare…

Danmark gick som på räls. Såg hela landets grävskopeflotta. MJ Eriksson. Hi, kanske skulle släppa av Martin här. Han börjar bli orolig för vad han skall hitta på i Spanien. Funderar på att svira om till murare. Jag föreslog, att han bara skulle försöka koppla av. Ja, jag kan ju börja träna… Ja, det blir en fin förstärkning till innebandylaget till våren! Vi får väl se. Var tydligen 39 grader häromnatten i Fuengirola. Martin i joggingskor? Nej, knappast.

Missade Rødbyfärjan med 1 minut. J-a vägarbeten. Danskarna har verkligen en speciell vägbyggemetod. Gräv upp allt du ser, lämna arbetsmaskinerna och återkom när du får lust. Inte en man i syne. Men många jordhögar.

Så kom vi då på färjan. Kaffe. Lite parfym för att dölja den smygande odören av lång bilfärd. Bara lite. Ingen huvudvärk. 45 minuter senare var vi i Tyskland.

Det började med en fet j-a Stau… Ja, i Puttgarden tog det bom stopp. Någon turist som kört upp i häcken på framförvarande bil. Tror vi. Vi stannade inte för att kika efter. Första bästa avfart (efter 3 km och 1 h 20 min. köande) smet vi av och körde ut på landsbygden och njöt av det charmiga tyska landskapet, med sina lokala pubar och restauranger. Ja, ni som har en annan bild av Tyskland bör nog ta er en sväng off road – det finns verkligen en hel del charm att ta del av. Snart dags att ringa första stoppet och säga att vi blir sena till kvällsmaten. Ja, tyskarna som hamnade i diket på vårt bröllop, ni vet? Det är där vi sover i natt. De hade bokat familjerum och glömt att barnen tar flyget. Så, nu kan vi ta ut svängarna rejält ikväll. Hoppa mellan sängarna – precis som man gör hemma. Gå runt och leta efter en ledig säng, som en annan sömngångare.

Inga fler bilköer före första stoppet. Var framme kl. 21. Sen middag på restaurang med tyskarna. På parkeringen fanns en varningsskylt med en bil och ett dike! Vi funderar på att gå ut och stjäla den och sätta upp den på församlingshemmets parkering. Funkar kanske inte med stöldgods där. Det vore just snyggt. Åt buffe och drack champagne och vin. Fick även besök av en tredje tysk (som egentligen är tjeck), Olav Jäger, som jag träffade kort för flera år sedan. Han var på den tiden fästman till tyskarnas dotter. När hon omkom blev han liksom kvar i familjen. Kallas Teddy. Hade en snygg mörkblå BMW cab, mina drömmars bil. Jag föreslog att vi kunde ta den bilen och åka vidare i, lämna Saaben här. Ja, gärna, tyckte han. Batteriet var urladdat. Blir dock svårt med packningen. Den är tvåsitsig och har ett minimalt bagageutrymme…. Men ändå... Martin har tröttnat på denna lilla kommentar, som blivit mitt standarduttryck… Aber trotzdem… Jag tycker att det är kul. Martin måttligt road. Nåväl, nog om detta.

Efter middagen, omkring halv tolv, checkade vi in på rummet. Tyskarna tog vår bil bort till sig (naturligtvis med ett par glas vin i kroppen). Vi stod och såg på när han försökte få in backen. Tog en stund. Martin blev riktigt orolig. De klarade dock diket. Frågan är dock om de spände fast sig –om inte kommer de nog fundera över vad det är som plingar efter en stund. Tja, det där plingljudet blir faktiskt smått hysteriskt efter ca 100 m. Vi kunde inte låta bli att skratta lite för oss själva.

Rummet ja – helt kanon. Trådlöst bredband. Ha, köpte mig en licens med en gång. Lika bra. Och ja, det hade kommit ett par jobbmail, så det var lika bra att ladda ned. 37 spanska filer. Passande, inte minst med tanke på destinationen. 1,5 h senare är jag klar med genomgången och tänkte att det var lika bra att skriva detta sista avsnitt på resans första dagboksdag. Martin tycker att det är dags att släcka. Ja, han ser redan ut att ha vikt ned styret. Det blev väl en lång dag bakom ratten för honom. Själv har jag mest varit underhållande. Eller suttit och babblat. Beror väl på vem man frågar. Imorgon väntar 70 nya mil till Muenchen. En rejäl omväg, men inte vill vi missa ”Nalle” (Davids benämning på Malle), som hedersvärt flög över halva Europa för att närvara vid vårt bröllop. Nej, inte för allt i världen. Dessutom hoppas vi få träffa den hemliga tjejen, som får honom att stanna så långt söderöver.

Nej, nu får det vara slut på denna dag. Skall bara skicka iväg en beställning till fotografen först. Kanske hinner han fixa tackkort under veckan? Om inte, så kommer de väl lagom till julposten… Tja, vänner, hoppas ni har förståelse för en viss fördröjning med tanke på vår nya adress.

Vi hörs igen.
Hälsar Angelica, och en snarkande Martin (jag fick honom att gå upp och släcka lampan, trots att jag tydligen kunde släcka på strömbrytaren jämte min säng – men det visste jag inte. Helt säkert!)