onsdag, januari 23, 2008

Liten kille med gips!

Tja, när man är liten kan man få plötsliga infall. Som att hoppa baklänges från klätterställningen, nästan 2 meter upp i luften. Bara för att testa. Det kan ju vara kul. Eller också inte så roligt. Det var en kille med en arm som gjorde ont som jag hämtade från dagis igår. På kvällen gjorde det plötsligt väldigt ont (man kan ju lyckas ramla på armen en extra gång när man ska gå balans). I morse tänkte jag, att nej - han har nog lurat mig, för visst kunde han använda handen, om än något begränsat. Blev tidsbeställning på vårdcentralen. Neej, inget brutet, trodde doktor Mikael. Kanske en "grönkvistsfraktur". (Ja, inte hade jag då hört begreppet förut, men tänk dig att du försöker bryta en färsk gren - barken skadas nog inte på utsidan, men däremot kan ju strukturen på insidan skadas). Remiss till röntgen. Ni kan nog vänta tills imorgon, sa han. Doktorn. Men nej, jag skickade Martin till Kungälvs sjukhus med lilleman och visst visade röntgen på en spricka intill handleden. (Ja, nu är det så att Martin ska vara borta typ 8 av 16 veckor framöver, så jag kör just nu hårt med honom - han är bortskämd med att jag alltid finns till hands, och det var inte utan sura miner han fick planera om sin dag). Flera timmar senare, bland annat på grund av en bilolycka som fick högsta prioritet, fick David så sitt gips om handen. Ett litet paket som han stolt visade upp när han kom hem. 2 Halvan-böcker rikare hade han också lyckats lura till sig av pappa på ICA och försenad lunch från pizzerian - David var trots den långa väntan på akuten (varför man nu måste sitta där och vänta på en gipsning) ganska nöjd med sin dag.

Själv sitter jag här och snickrar på diverse översättningar. Åter dags för högtryck på firman. Ligger väl en så där 6000 ord efter planeringen, men hoppas på att det ska flyta på bra imorgon (utan att det kommer in alltför många nya uppdrag...). Nu vet jag i alla fall vad jag ska göra tills slutet av mars. Precis som vanligt. Ja, allt är med andra ord precis som vanligt. Förutom den lilla gipsade handen då.

Den som känner sig manad får gärna tvinga ut mig på en lunch eller biokväll någon dag framöver, så att jag kommer bort från denna kontorsstol. Ryggen värker redan (efter 2 alltför sena kvällar), mushandleden gör sig minst sagt påmind (jag har väl lyckats ladda ur den 3 gånger idag...), så jag hoppas verkligen att någon antar erbjudandet (jag bjuder till och med!) Och om ni inte hittar mig framför datorn, så är jag i stallet. Gnägg!

fredag, januari 18, 2008

Elin och lillebror Samuel


Vi hade börjat vänja oss vid att kalla nytillskottet Sam, men på nyårsafton blev det bestämt att det ska vara Samuel Oskar - gulligt! Här kommer i alla fall ett kort som jag lovade lägga upp - det blev dock ett som storasyster W skickat direkt till mig, eftersom Martin lyckats fippla med inställningarna på sin kamera, så att kvaliteten tyvärr blev därefter (någon typ av night mood, som inte syntes i displayen). Nästa gång ser jag till att packa min egen kamera - då har jag åtminstone inte någon annan att skylla på. Nej - nu ska jag rusa ned till dammsugaren och sedan fortsätta med mina otaliga projekt... Bilder följer, så snart något blir klart (framåt sommaren typ!)

måndag, januari 07, 2008

Nytt år... igen

Ja, för varje år som går, så förundras man bara alltmer över vart tiden tar vägen. Dagarna tycks bara försvinna, en vecka har gått innan man hunnit blinka, en månad känns i princip som ett längre andetag. Ruskigt. Och så ser man på sina barn. Sanna dryga 135 cm och David redan storlek 28-29 i skor. Herregud. Tittade på ett julkort som vi skickat till mamma och pappa julen 2000. Kändes overkligt att se lilla Sanna sitta och baka pepparkakor - kan inte fatta att vi varit med hela tiden. Jag tycker verkligen att jag har varit priviligierad som jobbar hemma och kan träffa barnen så mycket varje dag, men när man ser tillbaka på bilder i fotoalbumet känns det ändå inte som om man njutit tillräckligt mycket av varje ögonblick och varje dag. Men det är nog för att hjärnan glömmer. Alldeles för fort.

Idag var det Davids första dag på dagis efter juluppehållet - han längtade verkligen till sina kompisar och fröknar igår, så han var jättenöjd med sin dag när jag hämtade honom kl. 13. Ja, jag och Sanna tog oss en promenad dit och hämtade honom - Sanna på hästryggen. Alla små barn stod där med gapande munnar och tittade storögt på ponnyn. David blev positivt överraskad och tyckte att det var jättekul att hans häst kom och hälsade på honom på dagis.

Igår var det en härlig dag med en hel del snö. Vi preparerade en pulkabacke i norrläge på vår tomt, som faktiskt överlevt natten trots regn. Slutet av backen är dock bortregnad, så pulkan landar numer i en lerpöl - dock lika hal som själva snön! Var dock härligt med snön igår - vi var ute hela familjen och tumlade runt. Byggde snögubbar, gjorde snöänglar och brottades i snön. Snowracer, pulka, stjärtlapp kom fram snabbare en kvickt och jodå, även slalomskidorna. Får se om snöföret håller i Alebacken trots regn - isådana fall kanske det blir en sväng där ikväll, efter Sannas dubbla ridlektioner (hon har 3 gånger att rida igen på ridskolan).

Måste verkligen försöka hitta en lucka för Spanienbesök - barnen har pratat om Ebba och Alva hela jullovet. Har två skidresor inbokade under våren, först en långhelg i Säfsen, sedan en vecka i Italien. Och på det en alltför hög arbetsbelastning under januari-slutet av mars. Verkar som om allt ska dra igång den 14:e januari - har nog aldrig känt mig så mentalt oförberedd som i år - jag kommer väl att få ett snabbt uppvaknande, antar jag - eller också är det den rädda medicinen - att vänta och se vad som händer.

Ska försöka vara lite produktiv nu - har massor av administrativt arbete att slutföra inför bokslutet. Men det får vänta tills imorgon när båda barnen är iväg ett par timmar.

Gott Nytt År alla goa vänner - ser fram emot att träffas snart.