Sjukt nöjd och så otroligt stolt över mig själv! Gårdagens framfart i fädernes spår kan inte sammanfattas på annat sätt. Upplevelsen saknar motstycke och denna underbara skidresa ska jag med gläjde bevara i mitt inre så länge jag lever - och mer än gärna återuppleva!
Klockan ringde 05.30 och trots att jag sovit gott kändes det förstås okristligt tidigt. Ner i ett par långisar och snart på väg in i frukostmatsalen på ypperliga Hotell Moraparken. Några fler yrvakna skidentusisaster på plats. Yoghurt med torkad frukt och müsli och en portion havregrynsgröt med lingonsylt fick samsas med en kopp te, mer fick inte plats hur jag än försökte. Lite tävlingsnerver som spökade, kan jag villigt erkänna. 07.15 var bilen packad och Martin skjutsade mig ut till starten. Insläppet till tidiga startleden skulle vara kl. 8 och tro mig att jag blev lagom panikslagen kl. 07.50 när jag insåg att tävlingsadministrationen sjabblat och gett mig fel nummerlapp. Som tur var ordnades det snabbt och mina skidor hamnade om planerat i första led i tävlingsklass 2. Tågade tillbaka till bilen och där träffade vi på norrmannen och hans fru som vi bekantat oss med i vallaboden kvällen innan och tillsammans provkörde vi lite skidor och tilläggsvallade. Temperaturen hade gått närmare nollan än tidigare prognoser skvallrat om och det kändes skönt att kunna justera före start.
En stund före startskottet stötte vi på ett glatt gäng Alehofare, som lovade stå i spåret och heja på under resans gång - och som det hejades! Många glada tillrop gjorde resan till mål riktigt lustfylld. Men den största lusten genererade jag naturligtvis själv - kände hur adrenalinet strömmade i kroppen när vi körde iväg. Bomstopp i uppförsköret hela första milen där jag, bland flera, vrålade att folk skulle hålla sig till höger, dock till föga hjälp. Strax före första vätskekontrollen kunde jag börja utnyttja kraften i kroppen på riktigt och kände mig riktigt stark i sista stigningen före drickapausen. Därefter följde 2 mil i rasande tempo - överträffade mig själv på alla punkter. Körde snabbare än jag någonsin gjort förut och snittade 15,2 km i timmen. Såg på pulsklockan att det gick ruskigt bra och det var knappt att Martin hann infinna sig för att heja på utanför Moraparken en dryg kilometer före upploppet. Han var grymt imponerad av min framfart och trodde nog han såg i syne. 2.01.44 efter start korsade jag mållinjen, vilket innebär att jag förbättrade min tid från förra året med 40 minuter.
Min sammanlagda placering blev 222:a av totalt 8800 och även om jag har svårt att ta till superlativer om mig själv, så är detta absolut ett ögonblick jag tänker göra det: Jag känner mig helt enkelt fantastisk, överlycklig och riktigt bäst. TUSEN TACK för alla lyckönskningar jag fick före loppet och alla grattismail, sms, sånger, hejaramsor som haglat över mig efter målgång. Jätteglad över att så många gläds med mig - jag, en helt vanlig 2-barnsmamma, som började åka skidor förra säsongen! Jag kan knappt tro att min prestation är sann.
Från årets Tjejvasa ska jag bära med mig känslan av ett oerhört lyckorus, den fantastiska känslan av att fullt ut kunna lita på sin kropp och veta att den klarar utmaningen utan problem. Resan från Oxberg till Mora var sannerligen a piece of cake och den som känner mig förstår naturligtvis att det redan finns nya mål på min agenda. Och eftersom varken före, väder eller skidor var perfekta igår kan ni säkert gissa att det redan funderas över hur prestationen ska kunna förbättras till kommande år... Jag har 17 minuter upp till Eliten och om jag sluppit slöfockarna i första backarna och dessutom lyckats lite, lite bättre med skidorna, så lovar jag att jag inte varit långt från topp 50. Är så oerhört nöjd med min prestation - men också över känslan över att jag vet att jag kan förbättra mig. Det är en morot som jag kanske får gnaga på ett tag - men morötter hör till min favorit, så här ska gnagas - det kan jag lova!
Tjohooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!
Klockan ringde 05.30 och trots att jag sovit gott kändes det förstås okristligt tidigt. Ner i ett par långisar och snart på väg in i frukostmatsalen på ypperliga Hotell Moraparken. Några fler yrvakna skidentusisaster på plats. Yoghurt med torkad frukt och müsli och en portion havregrynsgröt med lingonsylt fick samsas med en kopp te, mer fick inte plats hur jag än försökte. Lite tävlingsnerver som spökade, kan jag villigt erkänna. 07.15 var bilen packad och Martin skjutsade mig ut till starten. Insläppet till tidiga startleden skulle vara kl. 8 och tro mig att jag blev lagom panikslagen kl. 07.50 när jag insåg att tävlingsadministrationen sjabblat och gett mig fel nummerlapp. Som tur var ordnades det snabbt och mina skidor hamnade om planerat i första led i tävlingsklass 2. Tågade tillbaka till bilen och där träffade vi på norrmannen och hans fru som vi bekantat oss med i vallaboden kvällen innan och tillsammans provkörde vi lite skidor och tilläggsvallade. Temperaturen hade gått närmare nollan än tidigare prognoser skvallrat om och det kändes skönt att kunna justera före start.
En stund före startskottet stötte vi på ett glatt gäng Alehofare, som lovade stå i spåret och heja på under resans gång - och som det hejades! Många glada tillrop gjorde resan till mål riktigt lustfylld. Men den största lusten genererade jag naturligtvis själv - kände hur adrenalinet strömmade i kroppen när vi körde iväg. Bomstopp i uppförsköret hela första milen där jag, bland flera, vrålade att folk skulle hålla sig till höger, dock till föga hjälp. Strax före första vätskekontrollen kunde jag börja utnyttja kraften i kroppen på riktigt och kände mig riktigt stark i sista stigningen före drickapausen. Därefter följde 2 mil i rasande tempo - överträffade mig själv på alla punkter. Körde snabbare än jag någonsin gjort förut och snittade 15,2 km i timmen. Såg på pulsklockan att det gick ruskigt bra och det var knappt att Martin hann infinna sig för att heja på utanför Moraparken en dryg kilometer före upploppet. Han var grymt imponerad av min framfart och trodde nog han såg i syne. 2.01.44 efter start korsade jag mållinjen, vilket innebär att jag förbättrade min tid från förra året med 40 minuter.
Min sammanlagda placering blev 222:a av totalt 8800 och även om jag har svårt att ta till superlativer om mig själv, så är detta absolut ett ögonblick jag tänker göra det: Jag känner mig helt enkelt fantastisk, överlycklig och riktigt bäst. TUSEN TACK för alla lyckönskningar jag fick före loppet och alla grattismail, sms, sånger, hejaramsor som haglat över mig efter målgång. Jätteglad över att så många gläds med mig - jag, en helt vanlig 2-barnsmamma, som började åka skidor förra säsongen! Jag kan knappt tro att min prestation är sann.
Från årets Tjejvasa ska jag bära med mig känslan av ett oerhört lyckorus, den fantastiska känslan av att fullt ut kunna lita på sin kropp och veta att den klarar utmaningen utan problem. Resan från Oxberg till Mora var sannerligen a piece of cake och den som känner mig förstår naturligtvis att det redan finns nya mål på min agenda. Och eftersom varken före, väder eller skidor var perfekta igår kan ni säkert gissa att det redan funderas över hur prestationen ska kunna förbättras till kommande år... Jag har 17 minuter upp till Eliten och om jag sluppit slöfockarna i första backarna och dessutom lyckats lite, lite bättre med skidorna, så lovar jag att jag inte varit långt från topp 50. Är så oerhört nöjd med min prestation - men också över känslan över att jag vet att jag kan förbättra mig. Det är en morot som jag kanske får gnaga på ett tag - men morötter hör till min favorit, så här ska gnagas - det kan jag lova!
Tjohooooooooooooooooooooooooooooooooooooo!
bild lånad från Photomic.com
