På svensk mark

Sedan 2 veckor befinner vi oss alla 4 på svensk mark igen, och visst var det skönt att komma tillbaka till ett riktigt hem med alla dess bekvämligheter, men jag måste nog tyvärr ändå erkänna att månaderna i Spanien grusar min tillvaro lite. Det känns som om jag bara är "hemma" på semester, för att snart åka tillbaka till spanska livet igen. Blir smått deprimerad när jag sedan inser att det faktiskt inte alls ingår i våra planer. Splittrande. Och riktigt, riktigt jobbigt. Jaa, näst intill förkrossande faktiskt. Barnen, och framför allt Sanna, har fullt upp med sina kompisar här hemma och har väl inte riktigt börjat fundera över livet vi lämnat bakom oss ännu. David är glad över att vara i gula huset, men tyckte ändå att vi kunde åka och hälsa på Alva idag. Jag vill hem till Spanien, sa han, för att i nästa ögonblick övertyga sig själv om att han visst älskar Nödinge. Ja, det blir nog en tuff omställning för alla när skolan drar igång för Sanna, David ska till ett dagis utan Alva, Ture, Lauritz, John, Gustav och alla andra Spanien-kompisar. Och för mig, när Martin ska börja jobba igen... Usch! Det känns med all säkerhet betydligt värre för mig än för honom. Och om 3 dagar vet jag - på tisdag morgon är det dags. Redan! Ja, trots att han varit ledig sedan den 14 juli eller något sådant, så känns det inte alls som särskilt länge. Jaa, man kan verkligen fråga sig vad det är vi skulle hem till - det ska jag fundera över en stund innan jag går och lägger mig. Många kramar och tankar till alla här hemma, men just ikväll (och många andra stunder) till mina underbara "Spanienvänner". Anna, jag saknar dig så himla mycket!

Resan går mot sitt slut

Jaha, så hände det igen... allt jag precis skrivit in försvann...Ibland hatar jag det här bloggandet...

Nåväl - en kortversion...

Detta blir med största sannolikhet det sista inlägget från vår Spanienvistelse - nästa gång ni hör ifrån mig är jag förhoppningsvis i Sverige igen. Ja, tiden har verkligen rusat - det ser man inte minst nu, när man inser att dessa härliga månader redan tagit slut.

Det här har varit en dag i fullt tempo, ända från det att klockan ringde i morse strax före 7. Med lägenhetsstädning, avslutningsfika i skolan, 2 extra barn efter skolan (jag passade Alva och Ebba), lussefirande, slutbesiktning på lägenheten och packning är jag verkligen helt slut, men jag kände ändå att jag behövde lite tid på egen hand när barnen väl somnat. Lovade i ett svagt ögonblick under dagen att jag skulle passa Alva och Ebba en timme på eftermiddagen. Det blev istället 2 1/2 timme, vilket innebar att jag hade 35 minuter på mig att skynda hem, laga middag, packa luciakläder och komma iväg till kyrkan. Jag behöver väl knappast säga att dessa 35 minuter inte alls blev till dagens bästa? Nej, jag tänkte väl det...

Hur som helst - väl i kyrkan kunde jag glädjas över två små kritvita ljus som sjöng för allt vad de hade. David log med hela ansiktet under Staffan Stalldräng, där han stod med alla stora barn och sjöng - ja, han lyckas nästla sig in lite vart som helst, den ungen. Tyvärr hade Martin tagit med sig digitalkameran hem till Sverige (han hade i och för sig lyckats sabba displayen, men ändå...) och filmkameran låg här hemma, och det var verkligen synd: Sofia ska ha all heder åt det luciatåg hon lyckats sätta ihop i år. Helt fantastiska julsånger, även mer okända, och kören sjöng helt änglalikt. Wow! Det går inte att beskriva med ord.

När lussefirandet var slut var det dags att säga hejdå till alla kompisar. Kön av kompisar som skulle krama om Sanna tog aldrig slut, och när vi väl lyckats slita oss, så stod det en hel skara barn uppe på terassen och ropade: Jag älskar dig Sanna - kom snart tillbaka. I det ögonblicket tror jag inte att någon av oss ville åka tillbaka till Sverige. Inte blev det bättre när vi skulle säga hejdå till Anna, Asse, Ebba och Alva, men vi får se fram emot många nya gemensamma äventyr under 2007.

Igår kväll hann vi med ytterligare en avskedsmiddag. Var närmaste kompisarna, som vanligt, Anna & Asse + barn, Anna G + barn, Richard och Anna-Carin + barn. Gick ut och åt efter skolans avskedsfest (ja, det flyttar till nya lokaler under julen, så det blev att ta farväl av den kulturskatt, som de nu huserar i). Luciatåg under palmerna med varm glögg kändes som ett ypperligt farväl, och det var en härlig kväll. Tres Amigos blev återigen restaurangen vi hamnade på, men på något sätt har det blivit bekvämt att gå dit. Barnen känner igen sig och uppträder oftast ganska civiliserat. Till och med igår när vi hade 8 barn till bordet. Ja, det var verkligen en trevlig kväll. Blev även utbjuden ikväll, men jag kände att barnen behövde komma till ro. Det har varit hektiska dagar hela veckan.

Julkorten tycks ju ha kommit fram, trots allt. Och dessutom riktigt hyfsat fort. Skönt. Slipper jag tänka på det. Martin har också kommit fram och är redan i Nödinge. Han måste ha slagit alla rekord när han körde hem... Ja, hur pass fort det gick, trots en övernattning, vill jag inte ens tänka på. Men, hemma är han och det känns skönt. Fick ett sms när han kommit in i huset. Han skrev:

Det är inte klokt så fint vi har det. Och så stort det är. Ja, vi har verkligen ett underbart hem. Tro det eller ej, men man glömmer fort vad det är man har lämnat, men desto mer uppskattar man det förhoppningsvis när man kommer tilllbaka. Ja, nu längtar jag också hem. Till ett hem. Vårt hem. Även om jag absolut hade kunnat tänka mig att kalla Spanien hem, så krävs det ändå ett hem, ett riktigt hem, för att man ska kunna se en flytt av detta slag som permanent. Ändå har jag inte saknat något här nere, trots vår enklare livsstil - men det är klart, jag har haft det viktigaste i livet runtomkring mig, Martin, Sanna och David, och där de är, där hör jag hemma.

Så hem ljuva hem (eller älskade Martin) - här kommer vi, de sista tre i skaran.
Hasta luego!

Årets julkort...

I år tänkte jag vara förutseende. Slippa julstressen. Att den nu ändå inte skulle infinna sig i Spanien är ju en annan sak, men något jag var helt ovetande om då. I början av november. När jag började tillverkningen av mina hemmagjorda julkort (som traditionen bjuder). Nåväl - allt var klart när mamma kom. Så att hon skulle kunna ta med sig julkorten hem och posta i Sverige. Men, så tänkte jag, bättre att hon tar med andra saker - julkorten kan ju faktiskt postas från Spanien. Ja, jag fattar inte vad jag tänkte på när jag fick för mig att de skulle postas från Sverige, men skit samma. Ibland tänker man väl inte alls.

Och - det är just det som ska bli poängen...

Sagt och gjort. I torsdags gick jag och köpte frimärken till mina 60 julkort (ja, det tog tid att skapa dessa alster, även om de inte alls var särskilt avancerade). Frimärken på och bort mot brevlådan tågade vi alla 4. När jag lade på det sista kortet sa Martin: Har du glömt att skriva Suecia på alla kort? Och ja, det hade jag. Jag hade tänkt tanken minst 1000 gånger, att jag var tvungen att ta upp alla kort och komplettera med land, men nej... Tydligen kom jag inte så långt. Fastän jag var ganska övertygad om att jag hade gjort det. Jag hade ju tänkt tanken så många gånger. Nåväl, med snabba steg vände jag hem till lägenheten och skrev tre stora plaket, som Martin sedan gick och postade: Atención! Las cartas sin país enviarán a Suecia, por favor. Ung. OBS! Breven utan land ska skickas till Sverige, tack. Nu återstår det att se hur pass kluriga de är på det spanska postväsendet... Breven kommer säkert fram någon gång, men jag hade ju tänkt att det skulle bli till den här julen och inte till någon jul någon gång i framtiden... Eller till påsk, för den delen. Ja, ja, det är väl summan av att inte sova på nätterna - för jag vill ju inte kalla mig glömsk!

Nåväl - oavsett dessa julkorts öde, kommer jag inte skicka några nya julkort i år, möjligtvis en e-posthälsning. Men - med 60 julkort vågar jag lova att ingen av er där hemma blivit glömd. Bara eventuellt försvunnit någonstans i hanteringen. För - jag är inte säker på att spanjorerna lyckas sätta Nödinge, Saltsjö-Boo, Ödenäs, Kungsbacka, Rydebäck eller Vislanda på kartan. Men vem vet - jag kanske har fel - vi lever ju i en förunderlig värld, så man bör nog aldrig sluta hoppas. Den som först får ett kort kan ju hojta till, så att vi alla får en hint om vilken svensk stad/by/håla/ort som är mest känd i världen!

KRAM - Angelica, som är så fumlig att jag lyckades radera hela denna historia när jag skulle publicera den på bloggen, och därför fick skriva en ny version... Suck... tala om att vara trött, på sig själv.

Jag är helt slut!!!

Puh! Vilken dag. Känns som om jag har sprungit ett Marathon! Men - nu ligger två lussefirande bakom oss - två lyckade framträdanden. Jättegulligt på eftermiddagen när alla 3-7-åringar lussade tillsammans för alla föräldrar. De sjöng så duktigt. David hängde med riktigt bra och såg så söt ut i sin Staffanstrut och stjärna. Men innan vi kom så långt hade jag hunnit med en morgonfika med mammagänget, inhandlat juldukar, servietter, plastglas etc, på Mercadonan och dessutom sprungit till Svenskaffären för att köpa saft och pepparkakor. Efter vad som kändes som en evighet framför kaffebryggaren var det dags att duka upp på dagisets terass - och tänk - det var verkligen helt perfekt planerat. Hihi, det var väl den där projektledaren som dök upp i mig igen... Själva lusseframträdandet gav som vanligt stående hår på armarna, men att sedan avnjuta pepparkakor och lussebullar utomhus i strålande sol matchade inte riktigt mina nyvunna julkänslor. Men å andra sidan - när man hör om översvämningar i ösregn i hela Göteborgsregionen, ger ju knappast det heller några så där urmysiga julkänslor. Då föredrar jag nog sol och värme, trots allt. Hörde dock att det väntas snö och minusgrader nästa måndag och tja, får man beställa det till just måndag, så vore det väl inte så dumt.

Nu ikväll var vi på ett jättemysigt, men enormt stort, hotell, där hela lobbyn smyckats med en fantastisk julgran, stor julkrubba och snölandskap med granar och isbjörnar. Barnen bara gick omkring och myste. Det var nu dags för de lite äldre barnen att lussa för Solkustens Rotary-gäng, vilket naturligtvis förevigades av lokal-TV. David var förtvivlad över att inte få vara med, och i sanningens namn hade det nog varit enklare att låta honom få ha sin Staffansdräkt igen, än att försöka förklara varför han inte skulle vara med kl. 20.30 på kvällen... Men - han kom till ro när det började sjungas och en stor tomte dök upp med en korg full av godisstrutar. Och - helt utan tvekan smög han sig fram och såg till att även han fick ta del av tomtens gottor. Lite förvånande - inte minst eftersom han var mycket tveksam till hela tomtehistorien på kyrkans julbazar för mindre än två veckor sedan.

Nu har jag jobbat undan det jag inte hunnit med idag, och eftersom klockan börjar närma sig midnatt är det väl dags att vika ned styret. Imorgon ska jag unna mig manikyr tillsammans med Anna och försöka laga en nagel som jag rivit halvt av idag (aj!), sedan får det bli full fart på jobbfronten tills på kvällen, då det tydligen planeras tjejfest. Jag känner mig dock lite seg i kolan, så om jag får bestämma skulle jag nog föredra en familjemiddag, inte minst eftersom ju Martin åker på onsdag morgon, men vi får väl se vad som händer.

Ett halvt fel lyckades jag åstadkomma på mitt spanskaprov - förargligt. Hade glömt ett litet -s på ett ställe. Stör mig lite, trots allt, även om det verkligen inte spelar någon som helst roll. Men ändå.

Nej, nu ska jag försöka få lite ryggmassage - jag har upplyst Martin om att det ingår bland behoven i mitt kärleksspråk (han hade tydligen hoppat över den delen i boken!)

Godnatt och kram
Angelica

Hej där hemma,

Att allt är stängt när det är söndag är knappast något vi är vana vid hemifrån. Och jag ryser nästan vid tanken att inte kunna handla mjölk på söndag kväll när man upptäcker att den är slut, eller att kunna åka till ByggMax och köpa tapetklister när man helt plötsligt får för sig att tapetsera om söndag eftermiddag. Likväl är detta ständiga öppethållande den största orsaken till att vi får allt mindre tid hemma. Tid till att bara koppla av, umgås och bara njuta av att finnas till. Tanken har naturligtvis slagit mig många gånger förr här nere, men det var nog först idag som jag verkligen fick tanken bekräftad. Vi var ute på en av våra ordinarie eftermiddagspromenader. Barnen lekte på en gigantisk klätterställning nere på stranden. Tillsammans med ett 50-tal andra barn. Där satt vi i solskenet (men jo, nu måste man ha jacka på sig, åtminstone om man sitter still), bland hundratals andra föräldrar, mor- och farföräldrar, och bara njöt av livet. Hela familjerna var ute, inget jag hinner inte, vi måste fixa ditt och datt i helgen… Familjen i fokus – åh, vad jag gillar detta. Att jag sedan kommer att falla in i vårt vanliga helgfixarmönster så snart vi kommer hem, stör mig inte så mycket – nu vet jag åtminstone vad receptet heter mot att bota tidstjuven.

Mamma och pappa är återigen värda vårt gigantiska tack! 42 mil tur och retur för att pynta vårt hus med adventsljusstakar. Ni ska veta hur det värmer – tusen tack för detta. Har nämligen funderat på hur mörkt och tråkigt det kommer att se ut när vi kommer hem, när alla andra hus är pyntade… Nu kan jag se fram emot lite värmande julstämning redan innan jag kliver innanför dörren. KRAM, KRAM, KRAM i miljoner.

Barnen har varit långlediga i veckan, onsdag-fredag har varit katolska helgdagar, så här har det mesta varit stängt. Vi har varit på middagar hit och dit och hunnit ta ordentligt farväl av de flesta av våra nyfunna vänner. I tisdags var det ju hemma hos Anna och Darren, i fredags kväll hemma hos Rickard och Anna-Carin och igår kväll slöt Asse och Anna med Ebba och Alva samt Anna med Jack och Bianca upp på vår favoritrestaurang, och sedan festade vi på sushi och Wok hela kvällen. När vi kom hem tittade vi på videon från vårt bröllop – det känns verkligen som om det var igår, men samtidigt får man känslan av att man betraktar någon annans bröllop. Kanske för att man inte vill att det ska vara över, den här underbara dagen, utan att man får uppleva den om och om igen. Ja, gifta mig hade jag verkligen kunnat göra 100 gånger. Men, det vore kanske lite jobbigt att lämna in skilsmässoansökan 100 gånger bara för att gifta om sig med den man redan älskar. Puss Martin – du är bäst – men vi får försöka komma på ett sätt att få gifta oss igen! Det var så otroligt fantastiskt och roligt, så där har vi fått mersmak. Och – det är också fantastiskt roligt att vara gift. Vi fick ju en bok av mina föräldrar som handlar om de 5 kärleksspråken – jag kan inte få nog av denna. Så fort jag läst ut den, börjar jag om från början igen. Detta i hopp om att jag ska kunna identifiera vilket som verkligen är mitt primära kärleksspråk. Det är jättesvårt att säga tycker jag. Jag skulle vilja välja 2 eller kanske 3 stycken. Skall på skoj be Martin, och även mamma och pappa, fundera över vad de anser vara mitt primära kärleksspråk (jo, för det ska man även kunna se i föräldrar/barn-relation). Ja, när jag kommer hem ska jag försöka få tag i fler exemplar av denna fantastiska bok och dela med mig till andra av – den är faktiskt en hjälp på vägen i livet (om man nu vill dela det med någon annan).

Imorgon är det skolvecka igen och massor av lussefirande står på programmet. Så ikväll blir det till att stryka lusselinnena som hänger på tork och ladda mentalt inför mitt livs stora lusserace (och ändå ska jag inte delta i större utsträckning än att serva med rena kläder och glitter!!!) 2:a adventsgudstjänst i kyrkan kl. 18 får väl avrunda den här superlånga helgen vi haft – det finns inget finare än kyrkan i advent, totalt avstressande dessutom.

Nu ska jag ladda upp detta brev på bloggen också, där jag förövrigt ska försöka bli lite flitigare att skriva lite kortare inlägg också.

Soliga kramar från vår balkong.
Angelica

Midnatt råder...

Tja, efter de senaste veckorna med vakna nätter är jag inte direkt förvånad över att jag inte verkar kunna komma till ro i kväll heller. Och nej - det hjälper inte att jobba som en galning... Har ikväll suttit med bokföring, momsregistrering och skatteinbetalningar. Låter som värsta sömnmedlet, eller hur? Men ack, det tycks inte bita på mig i alla fall.

Festen hemma hos Anna och Darren blev trevlig och sen, igår kände jag mig verkligen helt slutkörd. Men, Martin och Asse skulle ju iväg på formel 1, så om jag inte ville vara utan bil hela dagen, var det bara att stiga upp kl. 8 och göra sig klar för avfärd till kl. 9.30. In i bilen med barn och kassar - för ja - stora julbaket stod på schemat. Och så bakade vi lussekatter och pepparkakor på längden och tvären hela dagen. Vid 17-tiden gav jag upp och åkte hemåt med barnen. Klockan 19 sov vi allihop, men då kom naturligtvis Martin hem från sin utflykt utan nyckel, så det var bara för mig att stiga upp. Och, kl. 2 i natt var jag fortfarande vaken. Usch! Men, det är klart. Det är många tankar inför hemresan nu också. Och mycket som ska hinnas med innan den.

Igår var det andra gången jag satte mig bakom ratten sedan vi kom hit. Har inte direkt känt någon större lust att köra bil efter punkteringen på vägen ner. Kändes ganska okej ändå, men så lyckades jag verkligen pricka in en hellugn eftermiddag med relativt lite trafik. Skönt. Tyckte annars nästan att hjärtat slog volter emellanåt.

Idag har vi varit ute vid stallet och sagt hej då till Monica och söta Pinocchio. Sanna var lite deppig när vi åkte därifrån, men tog det ändå bra, tycker jag. Ridlektionen var lyckad, så hon levde kanske på lyckoruset från den. Men nog var det lite sorgligt i alla fall. Inte att det nödvändigtvis var sista gången i livet man var där, men allt som man säger hejdå till nu gör ändå att slutet på vår vistelse känns så definitivt. Man fattar helt enkelt inte hur snabbt tiden har gått. Vansinnigt.

I ett och annat fönster, till vad jag antar vara svensklägenheter, syns nu adventsljusstakar och julpynt. Spanjorerna pyntar också, men med sol och shortsväder infinner sig inte riktigt julstämningen. Igår när vi bakade, vilket i och för sig var jättemysigt, kändes det jättesuspekt. Som om någon satt en lussedeg i händerna på mig i juli månad eller nåt och sagt att du, nu är det snart jul. Men jag vet - jag kommer nog få nog av mörker, regn och rusk (för snö lär man väl som vanligt få vänta på) så snart vi kommit hem, så jag borde nog inte klaga så högljutt. Och - jag klagar inte heller - det är superskönt med solen och värmen, det är bara att det inte blir så juligt.

Nu ska jag försöka väcka Martin och be om lite ryggmassage - kanske kan det få mig att släppa alla tankar på allt och inget! Han somnar ändå alltid om på 5 minuter, så tyck inte alltför synd om honom.

Tjolahopp!

Vår resedagbok, del 13

Ja, inte hade jag trott att jag skulle avnjuta lunchen på balkongen iförd endast bikini den 5 december, om någon hade ställt frågan tidigare i år. Nej, varken före eller efter vi bestämde oss för att ge oss ut på detta äventyr. Men, med en dagstemperatur på 19 grader i skuggan är det helt enkelt fortfarande för skönt för att packa ned badkläderna. Återstår bara ett dopp i havet också!

Sitter och laddar inför dagens stora uppgift (fniss!) – spanskaprov. Dags att tentera av höstens kurs. Jag har knappt öppnat böckerna, men jag tror mig ha ganska bra koll på läget ändå. Har istället ägnat förmiddagen åt jobb, jobb, jobb, vilket varit en återkommande tendens de senaste tre veckorna. Därför har det varit lite tyst på skrivarfronten den senaste tiden. Har helt enkelt känt att jag velat prioritera familjen när jag väl lyckats slita mig från dataskärmen (tja, om det nu är någon som har saknat mina rapporter). Sedan har det ju som vanligt varit en hel del aktiviteter här nere, julpysselkvällar på kyrkan, skolmöten, utvecklingssamtal, julbazar, 1:a adventkonserter, mysiga middagar med Anna och Asse, ja – och Sverigebesök. Martins mamma och lillasyster var här i förra veckan. Oturligt nog var jag tvungen att jobba en hel del, men med sol och värme gick det nog ingen större nöd på dem vid poolkanten. Martin och Louise hann även med en golfrunda på Los Olivos, som Martin fortfarande känner sig mycket nöjd med. Att klubborna flög med Alingsåsarna hem grämer han sig lite över, men det kanske är som de säger – att man ska avsluta säsongen när man är på topp!

Ikväll börjar de sista två veckornas intensiva program på riktigt. Det blir avskedsfest hemma hos Anna och Darren, det ryktas om tapas och paella… Mums! Imorgon åker Asse och Martin på formel 1, antar att jag och Anna hittar på något med barnen och fixar middag på kvällen. Barnen är lediga från skolan onsdag-fredag. Det är katolska helgdagar, men i själva verket går allt ut på Compra, compra, compra…Alltså värsta köphysterin inför jul – skönt att man slipper det i år! Under de lediga dagarna är diverse utflykter planerade, men Sanna längtar mest till ridningen på torsdag morgon. Det blir ett jobbigt avsked från Pinocchio och det har hon nog börjat bli lite varse om nu. Det rör sig många tankar inne i det lilla huvudet, hur det kommer att vara i skolan hemma, om det finns några kompisar kvar eller om de har glömt henne, och om vi åker tillbaka hit om det inte känns bra hemma. David är mest bara förväntansfull och hoppar nästan jämfota av glädje så snart man säger Nödinge. Åker vi hem idag mamma? är hans standardfråga. Men så undrar han förstås var Alva ska bo. Han har nog inte riktig koll på att det faktiskt kan bo människor här. På riktigt. Själv är jag inte så orolig för hemkomsten – där min familj är, där vill jag också vara, där mår jag bra. Och det svaret köpte även Sanna.

Sannas nya hobby - klättring.

Ja, det ska faktiskt bli riktigt kul att komma hem, även om det blir jättetråkigt att åka härifrån. Ser fram emot att dyka ned i allt bröllopsstök vi lämnade bakom oss – då kommer man ju känna sig härligt nygift igen! Bröllopskorten är klara hos fotografen, och har väl varit det i två månader nu, så dem får jag också se till att hämta hem. För att inte tala om tackkorten… Det ska dessutom bli kul att komma hem till er söta kompisar som skrivit att ni saknar oss – vi saknar er också.

I nästa vecka avlöser det ena lussetåget det andra. Sanna lussar två gånger på måndag, tre gånger på onsdag, två gånger på torsdag och två gånger på fredag – tja, 9 gånger om jag inte missat något framträdande. Det är värsta lyxhotellen som ska besökas med klassen, svenska bokhandeln, kyrkan, skolan etc, etc, och som tack blir det pengar till klasskassan och en och annan gotta, kan jag tänka mig! Ett ställe ska tydligen vara helt magnifikt, med en 20 meter hög Kalle Anka-gran, smyckad i rött och tusentals ljus. Det ska bli kul att se. Mot slutet av nästa vecka packar Martin bilen och ger sig av de 350 milen mot Sverige. Själv flyger jag med barnen några dagar senare. Mycket packning har redan skeppats hem med mamma och svärmor, sulkyn struntar jag nog i att släpa med hem – jag får istället koncentrera mig på tre monsterresväskor och två barn. Och min dator förstås. Och alla bokföringspapper som jag inte vågar överlämna till Martin… inte för att jag tror att han blir rånad igen, men han är ju ändå rätt bra på att slarva bort saker! Flyget kan man dock inte heller lita på – Kerstin saknade en resväska när hon kom hem i lördags – som tur var kom den till rätta dagen efter, men nej – det är inget jag tänker utsätta mina kära papper för!
Nej, mer långrandig än så här tänker jag inte bli nu – tänker istället avnjuta en kopp hallonté innan det är dags att gå till spanskan. (mamma, det var tur att du tog med dig tre förpackningar)

Må väl i decembermörkret!
Angelica & co.