På svensk mark

Sedan 2 veckor befinner vi oss alla 4 på svensk mark igen, och visst var det skönt att komma tillbaka till ett riktigt hem med alla dess bekvämligheter, men jag måste nog tyvärr ändå erkänna att månaderna i Spanien grusar min tillvaro lite. Det känns som om jag bara är "hemma" på semester, för att snart åka tillbaka till spanska livet igen. Blir smått deprimerad när jag sedan inser att det faktiskt inte alls ingår i våra planer. Splittrande. Och riktigt, riktigt jobbigt. Jaa, näst intill förkrossande faktiskt. Barnen, och framför allt Sanna, har fullt upp med sina kompisar här hemma och har väl inte riktigt börjat fundera över livet vi lämnat bakom oss ännu. David är glad över att vara i gula huset, men tyckte ändå att vi kunde åka och hälsa på Alva idag. Jag vill hem till Spanien, sa han, för att i nästa ögonblick övertyga sig själv om att han visst älskar Nödinge. Ja, det blir nog en tuff omställning för alla när skolan drar igång för Sanna, David ska till ett dagis utan Alva, Ture, Lauritz, John, Gustav och alla andra Spanien-kompisar. Och för mig, när Martin ska börja jobba igen... Usch! Det känns med all säkerhet betydligt värre för mig än för honom. Och om 3 dagar vet jag - på tisdag morgon är det dags. Redan! Ja, trots att han varit ledig sedan den 14 juli eller något sådant, så känns det inte alls som särskilt länge. Jaa, man kan verkligen fråga sig vad det är vi skulle hem till - det ska jag fundera över en stund innan jag går och lägger mig. Många kramar och tankar till alla här hemma, men just ikväll (och många andra stunder) till mina underbara "Spanienvänner". Anna, jag saknar dig så himla mycket!