Den andra orsaken till avsaknaden av snörapporter stavas naturligtvis fortsatta höft- och bäckenbesvär. Trots att jag inte tränat på gym sedan i mars förra året, endast gått långsamma promenader under hösten (med undantag från några snabba pass under Kvantumserien, som gav bakslag) och haft många uppehåll från alla typer av fysisk aktivitet (senast en och en halv månad från slutet av november till mitten av januari) så har smärtan i höfterna inte velat ge vika. Nattetid har det varit en riktig j-a pärs. Först pga att det är svårt att somna för att smärtan gör sig påmind så fort jag ligger ned, sedan dessa eviga uppvaknanden, så snart jag vänder mig om i sängen. Har känt mig zombiskt trött det senaste året, likväl ligger jag där varje kväll utan att kunna somna. Värsta terrorn!
Men så kändes det som om det kom till en vändpunkt för någon vecka sedan. Jag har vaknat färre gånger på nätterna och framför allt har jag kunnat åka skidor! Började med en weekend i Mora under sportlovet, där vi hittat en supermysig timrad stuga i centrum, bara ett stenkast från Vasaloppsspåren. Medan resten av familjen skidade 3 gånger per dag, nöjde jag mig med ett skidpass följt av soffläge och OS-framgångar. Nätterna var fruktansvärda, trots att jag varken åkte långt eller snabbt, men sista dagen (söndagen) började det långsamt kännas bättre. Till och med på skidorna. Känslan av att bäckenet håller på att gå isär och svanskotan är loss och skaver gjorde sig plötsligt mindre påmind och det var underbart att glida fram i spåren på Hemus och faktiskt kunna njuta av den aktivitet jag gillar bäst. Det tändes ett hopp i min själ, samtidigt som nätterna talade sitt tydliga språk och förmedlade att jag minsann borde hålla mig i skinnet.
Helgen i Mora var inte enbart tänkt som en sportlovsutflykt, utan också som ett absolut måste för att ta reda på hur barnen låg till inför den kommande helgens tänkta Kortvasa på 30 km. Bristen på snö har ju inneburit att antalet km på snö varit ovanligt lågt även för dem. Min oro för bristande ork visade sig dock vara fullständigt obefogad. David flög som vanligt fram som ett jehu och när skidvägarna korsades hade vi aldrig någon aning vart han tagit vägen. Tror han utforskade varje cm av Hemusterrängen, medan vi själva främst snurrade runt kring stadion. Sanna var ofta snäll och väntade på mig, som absolut inte kunde stoltsera med någon fart i spåret. Jag tvingade mig dock utför branta nedförsbackar och gladdes åt att spåren var hårda och fina och åtminstone gav en känsla av att jag åkte skidor på riktigt. Teknik, styrka och fysik var dock en bristvara, men just där och då kändes det ändå ganska bra. Jag stod på ett par skidor.
Väl hemma var det bara till att packa upp, tvätta och packa ned och förbereda oss inför kommande Mora-resa, bara 4 dygn efter första hemkomsten. Hela veckan gick jag med en klump i bröstet och brottades med mina inre demoner. Medan mitt skidåkarhjärta skrek att jag naturligtvis skulle göra familjen sällskap på startlinjen i Kortvasan, gormade mitt förnuft att jag absolut gjorde bäst i att låta bli. Förnuft mot känsla. Den som känner mig, vet förstås vad som vann...
Torsdag eftermiddag rullar bilen mot Mora igen. Två förväntansfulla barn i baksätet. David taggad ända till tänderna. Nummerlappar hämtas ut i Vasaloppstältet, vallningstips inhämtas från källaren på Johns Sport, nya vallor hamnar i vallaboxen och vi styr vår kos mot Alehofs uppsamlingsplats i Blyberg. Skidor vallas till långt in på natten. Ute vräker snön ner sedan många timmar och de redan meterdjupa snödrivorna blir bara högre och högre. Tid till att prova fäste och glid finns inte. Ooops....!!!
Tidigt fredag morgon skriker väckarklockan redan kl. 6. Ett sömndrucket gäng hoppar ned i skidkläder, spänner fast chip och tar på sig nummerlappar och sätter sig till dukat frukostbord. Snart sitter vi i bilen, på väg mot Oxberg, bara 10 minuter bort. Snön vräker fortfarande ner och det har börjat blåsa. Väl på plats läggs skidorna i spåret, eller nja - låt mig kalla det snömoddet. Några spår syns inte till. Överdragskläderna tas motvilligt av och läggs i plastsäckar för transport till målet. Fastfrusen is under pjäxorna krånglas bort sekunderna före start och vi är iväg. David glömmer med en gång förmaningarna om att ta det lugnt och försöka hålla ihop till första kontrollen och försvinner i rasande tempo bland ett virrvarr av stavar och skidor. Martin får naturligtvis rusa efter och tror efter första klättringen att hjärtat ska hoppa ur kroppen på honom. Den första milen, som är den som går mest uppför, visar sig senare bli Davids snabbaste mil under Kortvasan!
Jag och Sanna glider med strömmen i makligt tempo. Uppför första klättringen har jag för första gången fäste hela vägen, trots fullständig avsaknad av spår. När vi närmar oss 25 km skylten säger jag till Sanna att vi har den sämsta biten bakom oss. Men oj, så fel jag hade...
När de första utförslöporna börjar dyka upp är det lätt att hålla sig för skratt. Människor ligger i djupa snöhögar till höger och vänster och drar med sig andra åkare i fallet genom sprattlande armar och ben. Trots att vi startat precis efter tävlingsledet, så är det ett virrvarr av människor, som jag sällan skådat. Spåren är utplånade, trots att vi kan utläsa att det endast är 709 åkare som passerat före oss (David och Martin rapporterar i efterhand samma sak, trots att de passerade efter 304 åkare!!). Emellanåt hittar ena skidan fäste i lössnön, men allt är så sladdrigt så att det enda att göra är att staka sig fram med en halvmeter mellan skidorna. Efter en mil tror jag på fullt allvar att jag ska spricka på mitten. Gör mitt bästa för att hålla ihop skidorna, men underlaget gör det omöjligt. Efter 13 km har jag flera gånger ropat på Sanna och sagt att jag inte riktigt hänger med i hennes tempo. Jag uppmuntrar henne därför att åka vidare på egen hand och att vi istället träffas på kommande kontroller eller i mål.
Från omkring 7 km börjar det dessutom frysa i riktigt ordentligt i vallan. Temperaturskiftningarna är stora mellan dal och topp och snön som inledningsvis gick att stampa bort biter snart fast ordentligt under skidorna och gör att man långa stunder snarare ägnar sig åt styltgång än skidåkning. När jag ser Sannas rygg försvinna bland åkarna framför mig hoppar jag ur skidorna och river av snön mot ett staket. Detta skulle jag komma att upprepa 6 gånger under de kommande 17 km. Lägg därtill lika många stopp bland snälla funktionärer med isskrapor, snöskyfflar och brädbitar samt hjälp vid vallabodarna vid kontrollerna så inser snart även den mest orutinerade åkare att sträckan in till mål kändes lååååååååååååååååååång. Mellan Högberg och Eldris försökte förnuftet övertala känslan att kliva av och ta bussen till mål, men någonstans i snökaoset tog viljan att fortsätta överhanden. Ville ju inte heller riskera att missa Sanna, som kanske kunde få för sig att vänta i Eldris.
Ingen Sanna i Eldris. Men plötsligt något som börjar likna spår! För första gången under 21 km står jag i fartposition - så skönt att få sträcka ut ryggen lite och kunna vila utför. Hittills har det verkligen varit en kamp. Ifrysningen under skidorna fortsätter i det ymniga snöfallet, men några yngre killar hjälper till att skrapa bort snö med snusdosa och stavar. "Försök hålla dig i det mest glansiga spåret", ropar de efter mig när jag åker vidare. Jo, det hade jag förstås gjort om det nu hade funnits några spår... Sista 7 km in mot mål är det nämligen spårlöst igen. Jag börjar bli riktigt trött - har fått staka mer än jag på förhand trodde skulle vara möjligt med tanke på min obefintliga träning. Diagonalåkning ger bara ifrysning med framåtvolter som resultat, så det är inte att tänka på. Känns som om skidorna glider åt alla håll och kanter, utom just framåt. Känner en vansinnig glädje när jag passerar Hemus och inser att det bara är dryga 3 km in till mål. Då slår den till - den bekanta väggen! Armstyrkan, som jag det dåliga glidet och ifrysningen till trots tidigare glatts över, är plötsligt helt borta. Benen känns stumma och tunga som stockar. Kilometerna in till mål blir en kamp. Det är jag mot kroppen. Vid Moraparken hör jag David och Martin hojta och glädjs över att de kommit i mål. Ifrysning i de sista uppförsbackarna får mig att stappla fram över upploppet. Det är ingen som spurtar. Alla omkring mig är lika slut. Jag passerar mållinjen med en oerhörd lättnad. Tacksam för att jag klarat det. Mot alla odds. Otränad, men med en vilja av stål.
Efter en stund ser jag Sanna. Jag kan se att hon gråtit. Den stackaren berättar att hon blivit påkörd strax efter Eldris och att bindningen lossnat från skidan. En hjälpsam själ hade till slut rapporterat till en funktionär i Hemus, som kört ut på skoter och hjälpt henne laga skidan. "Jag kände mig så start och glad vid Eldris mamma, och så hände det här. Jag bara satt och bölade i 20 minuter". Åh, stackars fina Sanna - min älskling. Efter en stund, när jag värmt hennes iskalla händer och chocken (för ja, jag tror hon var chockad) lagt sig sammanfattade hon upplevelsen oerhört bra: "Det är ändå häftigt att man klarar så mycket mer än man tror". När vi hade duschat hade hon redan börjat prata om nästa års lopp. Och en sak står definitivt klar: Det kan inte bli sämre spår och förutsättningar än i år.
Väder: Snöfall, plus fyra grader, kraftiga vindbyar
Valla: Blandning av kallvallor från Rode enligt vallaprognos - resultat: Dåligt glid, livsfarligt fäste med kraftig ifrysning (detta var vi dock inte själva om att lida av...) Hade kunnat göra annorlunda: Kört ovallat!
Träning: Totalt otränad - ändå positivt överraskad av överlevande armstyrka från gamla meriter
Spårstatus: Sämsta någonsin - var hundra gånger bättre spår vid Vasaloppets sista tre mil för två år sedan och det säger en hel del... Hela vägen (med undantag för några km efter Eldris) trampade man runt i 15 cm nysnö.
Utveckling under loppet: jag fick träna på att trampa i kurvorna
Största utmaningen: ifrysningen och att ALDRIG kunna vila utför. Den lösa snön satte stopp för precis allt vad vila hette.
Våra sluttider måste naturligtvis också rapporteras:
David: 2:52:38 (slog Martin i en spurt på upploppet)
Martin: 2:52:46
Sanna: 3:17:30
Angelica: 3:23:39
Tiderna kan verkligen tyckas vara högst mediokra, men jag är säker på att alla som tog sig från start till mål i fredagens Kortvasa vet vilken kämparinsats som krävdes och att glädjen över att lyckas därmed överskuggar alla tider i världen. Värt att notera är att hela 684 åkare valde att bryta (att jämföra mot förra årets 98!!!) - det motsvarar hela 9,3 procent av alla startande (dessutom valde 24 procent av de anmälda att inte komma till start)!!! Med det i beaktande är jag oerhört stolt - inte bara över min egna insats, utan framför allt över Sannas och Davids. Vilka hjältar ni är! Nästa år hoppas jag att jag själv är i bättre form och kan hålla jämna steg med er - och om inte annat: Att vi får spår att åka i.
Detta får tills vidare sammanfatta årets Vasaloppshelg, även om det faktiskt finns ytterligare ett litet kapitel att skriva...
Snart dags för start.
Lyckligt ovetandes om vad som väntar.
Glad över att vara i mål.
Milen satt kvar i armar och ben när det på söndagen var dags för ungdomsvasan. 5 km på 19:30 var dock mer än godkänt. Grattis!
Även Sanna lät sig övertalas att åka ungdomsvasan på söndagen. 9 km på 41:42 var kanonfint jobbat. "Tänk vad snabbt det gått om det varit så här i fredags, mamma".
Gladast i mål?
Det är över - grattis till en härlig kämparinsats!
Gött - jag slog pappa!
Segnar ihop - det är okej efter tre tuffa mil!
Försöker väl få en snygg bild att sätta på väggen?
I Eldris ser det lite tuffare ut...
"Skojar du med mig - är det 24 km kvar? Jag vill hem nu", sa David efter 6 km. Med 9 km kvar till mål, är han fortfarande på banan. Här efter att precis ha slukat tre nya bullar i Eldris.
Sanna glad och motiverad i Eldris, fortfarande ovetandes om att skidan bara sekunderna senare ska gå sönder.
Sliten efter ifrysningar och ospårat, men glad över att se att det finns tillstymmelse till spår i den nedförsbacke som alldeles strax ska börja.
Det är mycket snö i ögonen...
Då är det skönt att ha ett par glasögon!
Härligt rosig efter kämparinsatsen!
Bilder: Privat, Photomic
