Projekt renovera trappan börjar gå mot sitt slut, eller nja... det var väl kanske till att ta i - men, själva trappan är klar. Att Martin sedan lyckades sabba tapeten och jag vill snygga upp däromkring i största allmänhet är en annan sak. Och, ett projekt som jag får ta tag i någon regnig dag i sommar. Men, jag gillar ju projekt, så från trappan förflyttade jag mig snabbt in i Sannas rum, där man ser en tydlig förändring från liten till stor. Varför ska tiden gå så himlans fort? Men, det blir fint. Bilder får det dock bli efter Spanien, när jag hunnit få alla möbler på plats, kompletterat med lite detaljer osv, osv. Alltså - någon gång i augusti, eller så... Nya golv skall det också bli i Sannas och Davids rum. Men, det får bli nästa gång mamma och pappa har vägarna förbi Nödinge - kan behöva lite assistans av far (medan mamma får mysa med Sanna och David och bjuda på god middag!). Har sett ut finfina trägolv, så de skall bara beställas. Och nya fönster skall in i hela huset under sommaren, men... gissa vad?!! De har Martin inte beställt ännu, så good luck! Karlar!
Nu ska jag tvätta av mig målarfärgen och sedan sova gott!
onsdag, maj 23, 2007
måndag, maj 21, 2007
Kanelbullar
Tänkte ägna eftermiddagen åt att baka kanelbullar tillsammans med barnen och sedan mumsa på varma bullar och iskall mjölk. Mums! Degen står precis och jäser, så om ca 30 minuter kör vi igång.
Var på bröllop i helgen, det första sedan vi själva gifte oss. Kan bara konstatera, att det är bra att gå på bröllop emellanåt - man blir på något sätt nyförälskad per automatik! Men, även som gift händer det ju att man undrar vad man överhuvudtaget skall med en manlig partner till... Ibland förstår jag helt enkelt inte hur det andra könet är funtat.
Spanien på torsdag känns nästan lite konstigt - vi har ju varit iväg hela våren på diverse spektakel, så jag bävar nästan över att börja packa igen. Funderade över det igår - känslan är inte att vi ska åka på semester, utan att vi ska hälsa på oss själva, fast i en annan livssituation. Knepigt. Fullspäckat schema lär det väl bli i alla fall. Sanna vill ju hälsa på i skolan, ev. även David (han vet inte ännu!). Sedan hade vi tänkt åka ut på landet och överraska Sanna med en ridtur på Pinochio (favvohästen). Och så alla småutflykter vi planerade för när vi var nere i höstas, men aldrig hann med - de skall vi också försöka hinna med. Och träffa kompisar, om de har tid och lust! Och bara njuta av god mat, gott vin, varandra och förhoppningsvis sol och varm sand. Men - väderprognosen för de närmaste 10 dagarna ser faktiskt inte alltför ljus ut. Får hoppas på sol dock - det vore skönt. Nej, nu skall jag förbereda baket och njuta av mina två favoriter på jorden. Sanna och David.
Var på bröllop i helgen, det första sedan vi själva gifte oss. Kan bara konstatera, att det är bra att gå på bröllop emellanåt - man blir på något sätt nyförälskad per automatik! Men, även som gift händer det ju att man undrar vad man överhuvudtaget skall med en manlig partner till... Ibland förstår jag helt enkelt inte hur det andra könet är funtat.
Spanien på torsdag känns nästan lite konstigt - vi har ju varit iväg hela våren på diverse spektakel, så jag bävar nästan över att börja packa igen. Funderade över det igår - känslan är inte att vi ska åka på semester, utan att vi ska hälsa på oss själva, fast i en annan livssituation. Knepigt. Fullspäckat schema lär det väl bli i alla fall. Sanna vill ju hälsa på i skolan, ev. även David (han vet inte ännu!). Sedan hade vi tänkt åka ut på landet och överraska Sanna med en ridtur på Pinochio (favvohästen). Och så alla småutflykter vi planerade för när vi var nere i höstas, men aldrig hann med - de skall vi också försöka hinna med. Och träffa kompisar, om de har tid och lust! Och bara njuta av god mat, gott vin, varandra och förhoppningsvis sol och varm sand. Men - väderprognosen för de närmaste 10 dagarna ser faktiskt inte alltför ljus ut. Får hoppas på sol dock - det vore skönt. Nej, nu skall jag förbereda baket och njuta av mina två favoriter på jorden. Sanna och David.
måndag, maj 14, 2007
Känner mig lite nere
Har kännt mig uppriktigt nere sedan Martins kusin begravdes i förra veckan. Det är som ett skräckscenario som spelas upp framför mig, gång på gång, när de båda flickorna bryter ihop och inte vill säga hejdå till pappa ännu. Jag trodde på allvar att mitt hjärta skulle brista. Blev alldeles kallsvettig, samtidigt som tårarna forsade ned för mina kinder. Blev illamående och fick sätta mig med huvudet mellan benen. Nej hu... Det var en ruskig upplevelse. Är fortfarande alldeles skakig.
Martins mamma tyckte att barnen skulle följa med, för "det vore ju så roligt att träffas allihopa". Jag ångrar inte en sekund att jag sa blankt nej redan från början, även om jag fick en del sura gliringar över detta. Det blev precis som jag trodde, en skräckupplevelse, där jag inte haft en chans att hålla mig stark inför barnen. Inte heller velat förklara massor av det hemska man såg.
Sanna har varit med på begravning förut, men då har det varit gamla människor, mellan 86 och 101 år, som har gått bra. Helt odramatiskt och oftast väntat har de somnat in. Eller också har åldern helt enkelt tagit ut sin rätt. Det är lite skillnad när det är på det viset. En 42-årig människas död berör desto mer och blir naturligtvis mycket mer påtaglig.
Antar att man borde gå och prata med någon om hur man känner inombords. Tänker, att nästa gång, då kommer det förmodligen vara någon som står mig ännu närmare. Det är väl kanske inte en yngre människa med familj och barn i lägre åldrar (nej, Gud förbjude), men våra föräldrar blir ju knappast yngre. Tycker att GP översvämmas av dödsannonser med födelseår omkring 1940. "Ja, men de är ju så många", säger en del, men likväl kvarstår att det är till just denna skara mina båda föräldrar hör (om än de är födda 1949 och 1950). Förstår inte hur jag skulle ta mig igenom något sådant. Tänker på hur man ska kunna hantera barnens sorg mitt uppe i sin egen. Och så jobbet. Vem tar hänsyn till att även en egenföretagare behöver få sörja i fred? Det kommer väl att fortsätta välla in jobb, som värsta tsunamin. Ja, ingen rolig liknelse, men allvarligt - jag börjar bli riktigt trött på allt jobb. Det tar liksom aldrig slut. Känner mig mentalt blassé och har verkligen ingen arbetslust. Tror jag ska göra slag i saken och pensionera mig vid 35, som jag tidigare skämtat om. Det verkar vara en förnuftig lösning. Annars finns väl risken att det är mina barn som står jämte en kista nästa gång.
Kanske lite morbid, men man måste i alla fall fundera över det hela efter den upplevelsen vi haft den senaste tiden. Livet lever man bara en gång.
Martins mamma tyckte att barnen skulle följa med, för "det vore ju så roligt att träffas allihopa". Jag ångrar inte en sekund att jag sa blankt nej redan från början, även om jag fick en del sura gliringar över detta. Det blev precis som jag trodde, en skräckupplevelse, där jag inte haft en chans att hålla mig stark inför barnen. Inte heller velat förklara massor av det hemska man såg.
Sanna har varit med på begravning förut, men då har det varit gamla människor, mellan 86 och 101 år, som har gått bra. Helt odramatiskt och oftast väntat har de somnat in. Eller också har åldern helt enkelt tagit ut sin rätt. Det är lite skillnad när det är på det viset. En 42-årig människas död berör desto mer och blir naturligtvis mycket mer påtaglig.
Antar att man borde gå och prata med någon om hur man känner inombords. Tänker, att nästa gång, då kommer det förmodligen vara någon som står mig ännu närmare. Det är väl kanske inte en yngre människa med familj och barn i lägre åldrar (nej, Gud förbjude), men våra föräldrar blir ju knappast yngre. Tycker att GP översvämmas av dödsannonser med födelseår omkring 1940. "Ja, men de är ju så många", säger en del, men likväl kvarstår att det är till just denna skara mina båda föräldrar hör (om än de är födda 1949 och 1950). Förstår inte hur jag skulle ta mig igenom något sådant. Tänker på hur man ska kunna hantera barnens sorg mitt uppe i sin egen. Och så jobbet. Vem tar hänsyn till att även en egenföretagare behöver få sörja i fred? Det kommer väl att fortsätta välla in jobb, som värsta tsunamin. Ja, ingen rolig liknelse, men allvarligt - jag börjar bli riktigt trött på allt jobb. Det tar liksom aldrig slut. Känner mig mentalt blassé och har verkligen ingen arbetslust. Tror jag ska göra slag i saken och pensionera mig vid 35, som jag tidigare skämtat om. Det verkar vara en förnuftig lösning. Annars finns väl risken att det är mina barn som står jämte en kista nästa gång.
Kanske lite morbid, men man måste i alla fall fundera över det hela efter den upplevelsen vi haft den senaste tiden. Livet lever man bara en gång.
tisdag, maj 08, 2007
Nedräkningen kan börja...
Härligt snart är det dags... Börja nedräkningen - vi är på väg!
To be continued...
To be continued...
lördag, maj 05, 2007
Hundpiss!
Martins föräldrar var här på besök 1:a maj. Med sina två hundar. Den ena är så gammal att han både är döv och blind, har väl pinkat inomhus i tre år, eller nåt! Den andra, en ärvd dvärgpudel på fem år, är jättesöt, men tycker väl att kan gamlingen lyfta på benet inomhus, så kan väl jag.
I två dagar har jag försökt komma på vad det är som luktar när man kommer in genom dörren. Idag förstod jag att det var hundpink. Så, denna fredag har jag ägnat åt att skrubba hela nedervåningen (jag gjorde det även igår och i förrgår...), tvätta gardiner, tvätta alla ytterkläder och torka av alla skor - och slutligen, tvätta mattor. Nu hoppas jag att hemmet skall vara sanerat och att jag slipper fler otrevliga överraskningar. Fy hundan för innepissande hundar!
I två dagar har jag försökt komma på vad det är som luktar när man kommer in genom dörren. Idag förstod jag att det var hundpink. Så, denna fredag har jag ägnat åt att skrubba hela nedervåningen (jag gjorde det även igår och i förrgår...), tvätta gardiner, tvätta alla ytterkläder och torka av alla skor - och slutligen, tvätta mattor. Nu hoppas jag att hemmet skall vara sanerat och att jag slipper fler otrevliga överraskningar. Fy hundan för innepissande hundar!
torsdag, maj 03, 2007
Storstädning
Ja, så fort mannen lämnade garageuppfarten påbörjades projekt återställa huset till sin vanliga ordning. Förstår inte vad det är med män egentligen och varför allt blir så rörigt så fort de är inblandade i något? Fniss - tur att det finns golfresor!
Har börjat plantera lite härliga sommarblommor i krukorna på trappan och altanen, men än så länge saknar jag många av de favoriter jag normalt sett brukar botanisera bland. Beställde en hög hos frukt- och grönsakshandlarn nere på torget - han vet vad jag vill ha och tar hem det. Smidigt. Vad dyrt det blir mamma, sa Sanna - men jag försäkrade henne om att vår ekonomi knappast går under och att man dessutom mår bra av att omge sig av vackra ting - och blommor i synnerhet. Hon verkade dock få lika mycket energi av vårplanteringen som jag och gick loss i värsta farten nere i köket efter kvällsmaten. Städade alla lådor med bestick och annat tjafs som brukar hamna i de där kökslådorna. Inte så mycket som ett dammkorn kvar. Och detta helt frivilligt. Utan förmaningar. Utan krav på ersättning. Blir sugen på att mynta ett nytt uttryck: Man får de barn man förtjänar... Men så pass mycket gott kan jag knappast inte ha gjort!
Ja, dessa båda guldklimpar. Känns så otroligt bra just nu. Allt i harmoni. Det är väl kanske bara en sådan där mellanperiod före nästa trotsålder, men då gäller det väl att passa på att njuta i än högre grad. Ja, nu ska jag gå och lägga mig och fundera över hur lyckligt lottad jag är och hur underbart livet är. Det måste bli en god natts sömn!
Har börjat plantera lite härliga sommarblommor i krukorna på trappan och altanen, men än så länge saknar jag många av de favoriter jag normalt sett brukar botanisera bland. Beställde en hög hos frukt- och grönsakshandlarn nere på torget - han vet vad jag vill ha och tar hem det. Smidigt. Vad dyrt det blir mamma, sa Sanna - men jag försäkrade henne om att vår ekonomi knappast går under och att man dessutom mår bra av att omge sig av vackra ting - och blommor i synnerhet. Hon verkade dock få lika mycket energi av vårplanteringen som jag och gick loss i värsta farten nere i köket efter kvällsmaten. Städade alla lådor med bestick och annat tjafs som brukar hamna i de där kökslådorna. Inte så mycket som ett dammkorn kvar. Och detta helt frivilligt. Utan förmaningar. Utan krav på ersättning. Blir sugen på att mynta ett nytt uttryck: Man får de barn man förtjänar... Men så pass mycket gott kan jag knappast inte ha gjort!
Ja, dessa båda guldklimpar. Känns så otroligt bra just nu. Allt i harmoni. Det är väl kanske bara en sådan där mellanperiod före nästa trotsålder, men då gäller det väl att passa på att njuta i än högre grad. Ja, nu ska jag gå och lägga mig och fundera över hur lyckligt lottad jag är och hur underbart livet är. Det måste bli en god natts sömn!
onsdag, maj 02, 2007
Härligt, härligt i Stockholm
Passade på att fira långhelgen i Stockholm tillsammans med syrran och hennes familj. Det hann både bli besök på Skansen i vårsolen och i Velamsund, där David fick för sig att ta sig ett premiärdopp - men oj, så kallt om tårna. Martin stannade hemma och fixade med huset, för att sedan fira Valborg med grabbgänget. Tänk att de inte lär sig...
Ja, det var några härliga dagar. Lilla Elin är en kanonfin krabat som tyckte att det var toppen att ha kusinerna på besök. Denna lilla kropp med söt stockholmsk dialekt får mig att le inombords - det är så fräckt med livet - hur barnen utvecklas från dag till dag. Ja, man får verkligen en wow-känsla när man funderar över detta.
Idag kommer Martin hem vid 16-tiden. Får bli en härlig kväll i solskenet på altanen. Imorgon åker han till Skottland och blir borta tills på söndag. Nästa vecka är det också fullt upp - han har blivit headhuntad till en chefsposition, men är inte överväldigad - han tycker nog han har det bra nog med allt golfspelande och härliga kundrelationer. Nåväl, vi får väl se vad han beslutar sig för - är ju alltid roligt när någon annan får upp ögonen för en, utan att man själv behöver anstränga sig. Ett gott betyg, med andra ord.
Annars är vi i full fart med att leta efter sommarhäst till Sanna, att boka resa till något härligt resmål under maj (Spanien och vännerna eller chartertripp håller vi som bäst på att vela mellan) och fundera över nya husprojekt. Eller varför inte - hitta något annat trevligt projekt?! Tja, ena dagen känner vi si, andra dagen så och tredje dagen har vi sålt allt vi äger och flyttat till Spanien. Men det känns ganska skönt att hålla alla dörrar öppna - man lever ju ändå bara en gång.
KRAM
Ja, det var några härliga dagar. Lilla Elin är en kanonfin krabat som tyckte att det var toppen att ha kusinerna på besök. Denna lilla kropp med söt stockholmsk dialekt får mig att le inombords - det är så fräckt med livet - hur barnen utvecklas från dag till dag. Ja, man får verkligen en wow-känsla när man funderar över detta.
Idag kommer Martin hem vid 16-tiden. Får bli en härlig kväll i solskenet på altanen. Imorgon åker han till Skottland och blir borta tills på söndag. Nästa vecka är det också fullt upp - han har blivit headhuntad till en chefsposition, men är inte överväldigad - han tycker nog han har det bra nog med allt golfspelande och härliga kundrelationer. Nåväl, vi får väl se vad han beslutar sig för - är ju alltid roligt när någon annan får upp ögonen för en, utan att man själv behöver anstränga sig. Ett gott betyg, med andra ord.
Annars är vi i full fart med att leta efter sommarhäst till Sanna, att boka resa till något härligt resmål under maj (Spanien och vännerna eller chartertripp håller vi som bäst på att vela mellan) och fundera över nya husprojekt. Eller varför inte - hitta något annat trevligt projekt?! Tja, ena dagen känner vi si, andra dagen så och tredje dagen har vi sålt allt vi äger och flyttat till Spanien. Men det känns ganska skönt att hålla alla dörrar öppna - man lever ju ändå bara en gång.
KRAM
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
