Marcialonga - eller: bland blåbär och morfinsprutor

Vilken härlig resa till Italien vi har bakom oss - som vid alla tidigare Italienbesök måste jag återigen fastslå att jag absolut måste vara född i fel del av världen. Den hemmakänsla som infinner sig så snart jag strosar längs italienska små gränder går inte att ta miste på och kräver naturligtvis en åtgärd i framtiden. Vore förstås smidigt att vänta tills barnen gått ut åtminstone grundskolan, men frågan är om min otålighet ger utrymme för sådan väntan. Tanken på att bedriva hemundervisning känns inte allt för avlägsen, även om det förstås hade skapat ytterligare ett krav på en redan (kanske) ganska uppdragsåtagande person... Möjligheten att gå i italiensk skola finns naturligtvis också och förmodligen hade barnen klarat det galant efter bara ett par veckor. Så, vad är det egentligen jag väntar på?

Marcialonga kom väl knappast att bli mina drömmars lopp, men så här ett par dagar efter målgång i vart fall en fantastisk upplevelse. Att starta från sista startled var dock så nära en mardröm man kan tänkas komma och något jag lovat mig att aldrig utsätta mig för igen: åtminstone när det visar sig att tusentals åkare borde ha stannat i sina välbekanta pister istället för i längdspåren. Låt mig ta er med på min resa från Moena till Cavalese:

Söndag morgon. Grötfrukost på hotellet. Schyssta busschaffisen Frasse hade stigit upp i tidig otta för att laga gröt till alla skidglada fantaster. Som vanligt före tävling kändes det mest som om maten växte i munnen för varje tugga, men med kroppens extra "naturliga" reserver brukar det ju vara lugnt.

Strax före kl. 8 rullade bussen från hotellet ned mot start. Ut för att testa glid och fäste och kika när eliten lämnade startfållan. Skidorna kändes bra. Eliten såg snabb ut.

Efter ett sista toabesök bar det av mot egna startfållan ca 20 min före utsatt preliminär starttid, 9.20. Trångt. Ett hav av människor som gjorde sitt bästa för att hålla värmen när överdragen flugit av. Enligt startlistan 700 personer i vår fålla, åtföljda av 1400 skidor och lika många stavar. Därtill ett hav av väskor och orange klädsäckar.

Ett par minuter efter utsatt tid öppnades grindarna och folk satte av i ett fasligt tempo mot spårområdet. Kastade skidorna på marken och stakade iväg. Aha, flygande start - bara att haka på. Hade dagen innan testkört stigningen utifrån startområdet och visste vad som väntade. Efter ett par dagar på höghöjd fick jag denna morgon plötsligt känslan av att hjärtat och kroppen börjat anpassa sig. Visst hörde jag mig själv flåsa och hjärtat dunka när jag nådde toppen på den första stigningen, men i jämförelse med dagen innan kändes det förvånansvärt bra. Lite plankörning mot den första nedförsbacken och så STOPP. Fångade upp Martins midja, som älgat iväg före mig i motlutet och nu funkade som bromskudde. Snön var plötsligt ankeldjup, sockervaddslik och omhuldade skidorna så att folk till synes stod stilla badandes i en isvak. Men vad är detta? En norrman på röda Madshus tog tillfället i akt att ta upp en konversation, vi pratade om Skatås, Hellner-backen i Holmenkollen och stundande sportlov. Drygt 20 minuter passerade, samtidigt som vi uppskattningsvis förflyttade oss lika många meter. Plötsligt blev det lite mer rörelse i fältet och framfarten genom snösörjan fortsatte ett par hundra meter. Stavar bröts, människor ramlade, ett par var på dåligt humör. Själv väntade jag. En svag, trång nedförslöpa visade sig ligga bakom stoppet, inklämd mellan Martin och norrmannen passerade jag utan problem och följde sakta det mänskliga tåget förbi polishuset. Så gick det uppför igen. Folk framför mig började saxa och det blev onödigt trångt. Lyckades tränga mig in i höger spår och följde enkelt framförvarande. Störde mig på att det gick så långsamt. Hade bra fäste och hade gärna trampat på lite här. När det återigen planade ut var det dags för nästa mänskliga stopp. En nedförsbacke med S-liknande avslut fick folk att masa sig fram. Såg Martin försvinna nedför backen, medan jag själv satt fast bakom en långsam klunga. Trots att spåren sedan länge försvunnit och underlaget mestadels bjöd på is blev backfärden inte speciellt dramatisk och resan kunde fortsätta. Uppför, uppför, uppför, JÄTTE MYCKET uppför och ibland lite utför. Trång, trångt och mestadels JÄTTE TRÅNGT i de 2, ibland 3 spåren. Försökte komma förbi den ena bromsklossen efter den andra. Bytte spår. Åkte utanför spår. Åkte mellan spår. Fick skäll.

Upp mot första vätskestationen i Pozza di Fassa var det fullständigt kaos och STOPP igen. Såg min chans att sticka på utsidan av folk, i lössnön. På toppen möttes jag av ett mänskligt hav som fick mig att plocka fram min egna vätska istället för att krångla mig fram till den som bjöds. Fortsatte att byta spår i ännu en mil. Fram och tillbaka, hit och dit. Med stopp. Omöjligt att hålla sin egen takt, bara att försöka följa med i hasorna på framförvarande. Långsamt. Långsamt. Dryck och apelsinklyftor smakade gott vid andra vätskedepån i Campitello. Helvete. Bara 16 km tillryggalagda...

Fortsatt klättring upp mot Canazei, därefter vändning och tillbaka mot Moena, fast på andra sidan floden. I Canazei möttes man återigen av sockerslö snö, denna gång långt upp på vaderna. Lätt att hålla sig för skratt. Kikade på klockan och undrade varför jag redan åkt fler kilometer än vad markeringarna visade. Skulle få min förklaring närmare mål.

Efter vändningen väntade några härliga ögonblick. Spåren blev plötsligt mindre trånga och jag gladdes över att köra om alltfler åkare med startnummer 3000+ och därmed ha tagit in en halvtimme på dem sedan start. Härliga vidder susade förbi och även om spårbytena fortfarande var extremt många, kändes det i alla fall som om jag började närma mig min egen takt. Glidet var fantastiskt i utförslöporna, blev inte omåkt av en enda mellan Canazei och Pozza. Åkte däremot om hundratals åkare, kanske tusentals, och gladde mig åt att jag blivit så bra på att byta spår, även utför. Ett par rejäla klättringar med 13 % lutning väntade innan man åter nådde Moena, men eftersom vi provåkt denna sträcka ett par dagar tidigare kände jag mig lugn inför uppgiften. Minsta uppförsbacke (som i och för sig inte var så liten...!!!) skapade fortfarande stopp. Folk saxade uppför i makligt tempo och det var bara att försöka följa strömmen och fokusera på att hålla skidor och stavar hela.

Efter klättringen ovanför Soraga öppnades landskapet upp, solen värmde härligt och jag kavlade upp tröjärmarna inför den kommande utförskörningen. Brava Angelica, hörde jag ortsborna ropa intill mig. Spåren var fortfarande fina och eftersom jag provåkt svängarna visste jag att det bara var att ställa sig i spåren och följa med. Tyngdpunkten på vänster sida och snabb överflyttning till höger. Den lilla knixen och den härliga branten..... En blind åkare med ledsagare dyker upp i vänster spår. För att undvika inbromsning byter jag snabbt över från det mittersta till det högra spåret. SNÖMOLN! Den blinde gör en praktvurpa och drar med sig åkaren i mitten. Den norska tjejen framför mig ramlar över mittgubbens stavar och skidor, själv kastar jag mig över spåren till vänster - med sikte på en stor snövall. Uppe ganska snart och ser norska tjejen komma kravlandes tillbaka upp på spåret från det stup som fanns till höger. Tack gode gud för att jag kastade mig till vänster. Välbehållna båda två slår vi följe ett slag, tills jag känner att mina skidor ger mig extra skjuts och snart tvingar norskan att välja annan rygg.

Djävulsbacken ner mot Moena, som skulle leda oss in på stadens gator, såg hyfsta ok ut från toppen. En snösträng i högra kanten gjorde det enkelt att ploga och jag följde fint efter framförvarande italienare som gång på gång sträckte stavarna åt sidorna och ropade piano, piano (typ, ta det lugnt!). Ett rasslande ljud på min vänstra sida får mig själv att utropa samma ord, men störtlopsåkaren tycks ha fokus på allt annat än det. Dundrar förbi över mina skidor, tappar därefter balansen och fäller mig stenhårt i backen. Ännu en kraschlandning på min vänstra sida. Aj. Handleden smärtar lite, men glad över att stavarna höll även denna gång åker jag vidare, utan att känna efter för mycket.

Varmt, sockersött te i Moena och ännu en mugg från en söt italiensk tjej lite längre ned, ger mig extra skjuts på skidorna. Har nu fått en norrman i hasorna, som tycks uppskatta sin position bakom mig. Byter spår stup i kvarten för att komma förbi bromsklossarna som fortfarande ligger före mig. Det tar mer kraft än önskvärt. Norrmannen följer i mina spårbyten. Fan, kan inte han göra lite av jobbet?

Ankomsten till Predazzo kändes kul. På förhand. Gillar denna lilla by. Känns alltid så välkomnande. Men så förbyts glädje, fint glid och härliga spår hastigt och olustigt mot en ny omgång sockersnö. Denna gång knädjup. Stavarna slår igenom ned i asfalten och kullerstenarna. De annars så mysiga gränderna får mig på dåligt humör. Stannar till för att äta några russin och ser hur folk jublande går i mål i Marcialonga Light, 45 km loppet. Kul för er! Själv har jag b.a.r.a. 25 km kvar. Känns som en evighet där jag fortsätter pulsa fram genom snön. Fortfarande med norrmannen hack i häl. Ska vi aldrig komma ut ur Predazzo och få ägna oss åt skidåkning igen? Så blir underlaget plötsligt lite bättre. En backe tar oss ut från stan, ska åka under vägen. Vid backens slut är det en 90 graders kurva. Spåren ser fina ut med undantag för svängen, där det ändå ser ut som om det bara är att trampa. Vad som händer därefter har jag bara svaga minnen från. Känner hur vänsterskidan får ett felskär precis före svängen och får mig att åka rakt fram istället för att svänga till höger. Skidspetsarna går rakt in i en hård snövall med stenmur bakom. Staven och vänstra handen träffar mig stenhårt i mellangärdet samtidigt som huvudet dunsar in i den hårda snön. Blir liggande med skidspetsarna fastkilade i snön, eller tja - snarare halva skidorna. Mellangärdet värker, det svartnar för ögonen när jag försöker ställa mig upp. Norrmannen som varit mig i hasorna i säkert 2 mil är åtminstone inte efter mig mer, men hade väl kunnat visa lite medmänsklighet efter all draghjälp? På svajiga ben kör jag vidare. Tar mig till nästa vätskedepå, där finns även sjukvårdare, tänker jag.

Kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Kroppen gör ont. Fruktansvärt ont. Hugger så fort jag sätter stavarna i marken. Har svårt att krypa ihop när det går utför. Går en verklig kamp mot mig själv. Vid Lago di Tesero (här ligger Skidstadion som man brukar se när det går VM och Tour de Ski) tar jag mig tid att stanna lite extra. Händerna skakar som asplöv, förmodligen pga av allt adrenalin kroppen pumpar ut för att försöka blockera smärtan. Inte gråta, inte gråta. Kan inte lägga några krafter på det. Funderar på allvar att kliva av, trots att det "bara" är 15 km till mål, men nej - kliver jag av, kommer jag aldrig att åka det här loppet igen. Kämpar vidare.

Med fallet i Predazzo försvann även fästet under skidorna. Eller ja, det är säkert en sanning med modifikation. Det som egentligen försvann var nog orken (eller förmågan, till följd av olidlig smärta) att trycka ifrån. Fästvallan slets förstås bort under de många spårbytena, men utan ett fall gissar jag att förnimmelsen av fäste hade varit tillräckliga för att kunna trycka ifrån den sista ganska flacka milen, innan den avslutande klättringen. Diagonalåkning var inte att tänka på, det gjorde helt enkelt för ont. Fick istället staka efter bästa förmåga, en förmåga som jag i denna stund inte höll alltför högt.

När jag passerade vätskestationen i Cascata visade min klocka på knappt 1 mil till mål, skyltningen utmed spåren dock på 13 km. Höll på att knäcka mig totalt. Har jag lagt drygt 3 km extra på bara spårbyte?! Kändes tungt till nästa depå i Castello, där jag passade på att äta lite fler russin och några apelsinklyftor. Röd fästvalla lät jag också kleta på, när Tokos team ändå erbjöd sig. Något fäste gav det dock inte. Tvingade benen att flytta sig diagonalt, nu 7 km från mål. Hade inte velat se en stilstudie av min teknik under de nästkommande kilometrarna, men å andra sidan tycktes inte någon runtomkring kunna frambringa så mycket bättre teknik de heller. Sakta, sakta uppför. Passerade 3 km-skylten. Yes, äntligen har jag kommit till backen, the final climb. Hade aldrig trott att jag skulle glädja mig så åt att komma hit. En ung italienare erbjöd mig sprayklister i fästzonen och oförskämt piggt slängde jag upp skidorna i 180 graders vinkel - ja, först den ena, sen den andra förstås! Närmast euforisk påbörjade jag sedan den spännande klättringen upp emot målet. Höger, vänster, höger, vänster... Fästet var helt ok och jag förbannade att det inte fanns några spår. Hade kanske kunnat diagonala annars, trots smärtan i mellangärdet? Behövde i alla fall inte saxa. Fortsatte uppför. Höger, vänster, höger, vänster... Forza, forza! Håll käften, för helvete - jag kämpar väl redan så gott jag kan!

Efter många serpentinvändor fram och tillbaka planar vägen plötsligt ut. Lite. Ultimo KM, visar banderollen ovanför mig. Yes. 1 km kvar - känns ju lugnt. Och så dyker eländet upp igen - sockersnön... Förbannar alla som skrivit hur mysigt det är att köra genom de italienska byarna. DET TYCKER INTE JAG! Vill ha riktig snö, riktiga spår och.... MÅLRAKAN uppenbarar sig. Känner igen bron vi stått under ett par dagar tidigare. Snön känns plötsligt fastare. Mellangärdet skriker av smärta när jag stakar de sista 150 m in mot mål. Gör ett sista spårbyte strax innan jag korsar mållinjen. Hör speakern ropa Complimenti Angelica! Bravissimo! 

Känner tårarna rinna nedför kinderna. Tänker först att det är av glädje, men påminns snabbt om smärtan i mellangärdet igen. Hugger illavarslande när jag böjer mig ned för att ta av skidorna. Inte bra. Lämnar ifrån mig mitt chip och tar mig ut från målfållan. Martin kommer springandes och tycker att jag gjort ett fantastiskt lopp. Ser min sargade min och ropar på två förbipasserande sjukvårdare som snabbt tar tag i var sin arm och leder mig till sjuktältet. Med mina ytterst begränsade kunskaper i italienska försöker jag förklara att jag störtat rakt in i en vägg. Neve molto... forze och så teckenspråk för krasch. Efter en stund får vi sällskap av en engelsktalande läkare som klämmer lite här och var, oroar sig för mitt höga blodtryck, men snart lugnar sig när han inser att kroppen mest går på högvarv pga att jag i drygt 25 km kämpat för att hålla undan tårar och alla tankar på smärta.

Fick möjlighet att välja mellan piller och iniezione och valde förstås det senare. Morfinsprutan i rumpan var snabbverkande och snart kunde jag lämna sjuktältet för en rejäl portion pasta, som tyvärr var allt annat än al dente, men knappast något man lägger någon större vikt vid efter 6:34 h på skidor.

På bussen tillbaka mot hotellet kändes det inte helt självklart att upprepa detta dårskap, men redan nästa morgon infann sig tankar på revanschlusta. För visst måste jag åka en gång till, om jag inte även nästa gång hamnar i sista startled?

Vill avsluta med att tacka Ulf och Lena för härligt resesällskap, en fantastisk upplevelse och underbara dagar i Italien - trots urladdningen under loppet, är jag säker på att minnet från de soliga vyerna i San Pellegrino kommer att återladda våra batterier många gånger den närmaste tiden.

Marcialonga - kläder

- 5 C vid start, +/- 0 C vid målgång

Craft Windstopper Short Tights

Craft Windstopper Bra

Craft Windstopper T-shirt

Craft knälång gym-byxa

Craft tävlingströja

Craft tävlingsbyxa

Bomullsstrumpa

Craft tävlingshandske (tunn)

Tävlingsmössa (Sverige-mössan)

Alpina kängan

Utvärdering: Perfekt temperatur under hela loppet. Kavlade upp ärmarna när solen kom fram. Hade inte behöva ändra på något vid liknande förhållanden.

Marcialonga - valla

Förutsättning: - 5 C vid start, uppskattningsvis +/- 0 C vid målgång.
Blandsnö, natursnö, konstnö...

Glid: Blått, från Start, 2 lager. Välborstade.
Fäste: Swix base, värmdes in i 2 omgångar, mkt. tunt. Därefter 2 mkt. tunna lager Rode Gialla, endast i klisterzonen. Därefter 1 tunt lager Gialla, kortat ca 5 cm bak och fram, från klisterzonen räknat. Därefter 2 tunna lager mitt över trampet. Avslutningsvis ett tunt lager, ca. 5 cm, vid bindningsfästet.

Utvärdering: Mestadels perfekt glid, både i sol och skugga. Bra fäste vid diagonalåkning och frånskjut. Bortslitet efter ca. 4 mil, förmodligen på grund av tusentals spårbyten. Kan också ha berott på sämre teknik efter sista fallet - att jag inte orkade trampa till på skidan.

Åtgärd under loppet: Vallade om med Toko rött vid vändningen (utan effekt). Vallade om med Toko spray-klister inför sista klättringen. Bra fäste.

Förslag på ev. åtgärder inför kommande lopp med liknande förhållanden: 
- Hade ev. kunnat lägga ytterligare ett lager gialla under trampet.
- Hade kunnat grunda med klister, Rode Chola + Start Universal mitt under trampet.

Att testa inför framtiden:
- Testa nya klistret Rex Gold. Utvärdera. Verkar som om flera åkte med denna valla hade gott fäste under hela Marcialonga.

OBS! Dock inte värt att låta fästet gå ut över glidet.


OBS igen! Elitåkarna körde på nya klistervallan Rex Gold, utmärkt för konstsnö, och hade fäste även i sista stigningen. Får investera i den!

Wish me luck

Tänk på mig på söndag under min framfart i det italienska landskapet. Alla positiva tankar om bra spår, härligt, soligt väder och bra framkomlighet mottages tacksamt.

Bra genomkörare i Dammekärr igår kväll. Äntligen har kroppen börjat svara efter den långdragna förkylningen och dess inverkan på kroppen. Mamma och pappa håller ställningarna här hemma, så allt känns för tillfället toppen.

Lyckad skidtävling i Dammekärr

Ikväll ordnade OK Alehof skidtävling för distriktets juniorer. Blev en fantastisk skidkväll, lagom kallt, många startande och fina framgångar för klubben. David blev 2:a i sin klass, bara sekunder från segern, Sanna fyra och väldigt lycklig. Hela arrangemanget var oerhört lyckat och kvällen gav mig oväntat mycket positiv energi. TACK alla ni som medverkade och bidrog till att sätta Dammekärr på kartan.

En hefaklumps framfart

...kroppen är påtagligt trött efter min långdragna förkylning. Känner mig tung i kroppen, som om jag ska tränga undan all snö under skidorna och köra direkt på rullgruset. Oroväckande. Behöver vakna till liv nu för att hinna få lite positiva känslor inför Italien. Det känns som om tiden håller på att rinna mig ur händerna...suck...

En översättare på längdskidor

Fick precis förklaringen till varför översättare gillar längdskidåkning - de är så bra på att stava...

Ha, ha, ha!

Shabby Chic-möbler till salu

Några av de i förväg inhandlade sakerna till stugan har inte fått plats, därför säljer jag nu följande möbler:

Gediget skåp i nyrokoko, men utan en massa snirklar och detaljer. 

Skåpsluckorna kan hakas av och saknar i dagsläget speglar alt. glas.

I övrigt fint skick.

Inköpt på auktion tillsammans med bord och stolar.

Pris: 50:-

Underbara karmstolar, 2 st, säljes i par. 

Nyklädda sitsar i blått- och vitrandigt tyg från Nyblom och Kollén.

Pris: 1200:- el. högstbjudande.

Charmig lampa i industristil.

Pris: 300:- (nypris 500:-)

Orsa Grönklitt, 1-6 januari

Det blev minsann ett härligt skidläger i Orsa Grönklitt under det nya årets första vecka. Väderförhållandena var perfekta, skidföret likaså. Många mil skrapades minsann också ihop, hela 15.4, så den biten är jag förstås också nöjd med. Mindre nöjd är jag över den trötthet som blockerar mig. Trots djup och lång sömn känner jag mig alltid lika trött och eländig när jag vaknar. Kanske borde gå och ta några blodprover och kontrollera att alla värden är som det ska. Börjar misstänka att jag lider brist på något.

Träningspassen i Orsa förflöt i stort sett som planerat. På torsdagen hade vi Bengt Hassis (tvåfaldig vasaloppsvinnare) som skidinstruktör i någon timme. Absolut givande, men under det efterföljande träningspasset med backträning gick jag helt emot mina inför träningsveckan fastsatta principer: Jag lät hjärtat rusa och tog ut mig mer än vad kroppen var redo för efter en veckas sängläge och fortsatt snuvig näsa. Idiot. Nästföljande två dagar fick jag betala surt för detta vill jag lova. Kroppen kändes seg, benen som gelé och skidorna trögare än vad de egentligen var. Som kronan på verket blev det förstås genast mer snörvel, så här brottas man i skrivandets stund fortsatt med näsfräs och kråkor i halsen. Hu! Får bli fortsatt vila nu, vill ju så gärna vara helt frisk till Marcialonga, som för övrigt bara ligger 19 dagar fram i tiden... Wow, ska bli kul!

Fick precis svar från tävlingsledningen i Italien att våra tider från Vasaloppet hade räck till start i startled 3, men att vi på grund av utrymmesbrist (och sen anmälan, vilket ju tyvärr var det enda möjliga) kommer att få starta i sista ledet. Trist. Snön kommer vara så mycket sämre, vilket framför allt kommer att vara till en gigantisk nackdel när det går uppför de första två milen. Blir nog till att räkna med allt annat än skönåkning - spåren kommer med all sannolikhet redan vara sabbade av saxande blåbär och det är bara att hoppas att många tar lååååånga pauser vid vätskestationerna, så att man snabbt kan passera de 2000 sämsta åkarna. Eller också att alla åkare som startar i år kommer att vara superduktiga pga den extra höga prisbilden och svårigheten att få tag på startplats, så att spåren kommer att hålla sig fina för alla åkare, oavsett startled. Nog... Lika bra att ställa in sig på 7 mil i mjukglassliknande sörja och planera för en comeback ett annat år, förhoppningsvis utan de krångliga regler som tillämpades inför 2013 års tävling. Om solen lyser från en klarblå himmel, så kan det ju ändå bli en ganska angenäm upplevelse, tänker jag. Och enligt diverse utsagor ska Marcialonga vara ett av de trevligaste loppen världen över, publiksmässigt, så det gäller väl att fokusera på allt trevligt runtomkring, så kommer man väl beta av de där 7 milen på något sätt, förhoppningsvis oerhört nöjd vid målgång oavsett tid och före.

Känns hur som helst skönt att ha tillryggalagt "tillräckligt" många träningsmil för att genomföra ett 7 milslopp. Rapporterna om spårstatus i Dammekärr med isiga och smutsiga spår får mig inte direkt att längta efter nästa träningspass på snö (enligt almanackan ikväll). Tror helt enkelt att jag lägger skidorna på hyllan tills kung Bore förärat oss med en ny omgång natursnö. När förkylningen gett med sig får det bli promenader istället och fram tills dess helt enkelt forsatt vila.

Och för en gångs skull känner jag mig inte rastlös av att inte kunna träna. Bara fortsatt trött.

Förkylt slut på 2012

Vaknade halv fem på juldagens morgon med halsont och täppt näsa. Tog mig nedför trappan och skedade motvilligt i mig lite honung av den hälsotyp vi fått i present av Martins föräldrar på julafton. Blä, gillar verkligen inte honung, men kanske gör det gott, tänkte jag innan jag kröp till sängs igen. Vaknade om möjligt i ännu sämre skick någon timme senare, åt lite mer honung, packade bilen och körde sedan mot Värnamo för julfirande med mamma, pappa, syster och familj. Trots ett fruktansvärt snörvlande med ont i kropp och hals blev det en urmysig smålandsjul med allt man kan önska sig. När juldagarna var över gjorde jag och Martin dessutom en efterlängtad utflykt till Pölder i Nässjö. Detta längdåkningsmekka visade sig verkligen göra skäl för namnet som en av Sverige främsta längdskidleverantörer. Vilket utbud, vilken service, vilken personal, vilken butik! Efter drygt 2 timmar styrde vi vår kos tillbaka mot Värnamo, ett snuskigt antal tusenlappar fattigare, men med stora glada smile på våra läppar. Så hade man då åter börjat plussa på familjens idrottskonto, har inte räknat efter men är fullständigt övertygad om att den posten slår både hus- och sommarstugelån med hästlängder varje år...

På vägen hem blev det även ny slalomutrustning till barnen. En av Davids pjäxor glömdes dock kvar i butiken, så det får bli en ny resa till Småland inom kort...

Sängliggande blev jag så snart vi kom tillbaka till Nödinge, förkylningen intensifierades ytterligare (hur det nu ens var möjligt), kroppen värkte och huvudet bankade så att det kändes som om tinningarna var på flykt ut ur skallen. Dagen före nyårsafton började jag så sakta repa mig, med hjälp av övriga familjemedlemmar fick huset ett ansiktslyft inför nyårsaftonens kalas med 13 gäster och maten började förberedas. På menyn stod rökt laxrulle med pepparrotscreme, helstekt ytterfilé med potatisgratäng och enbärssås, blåbärssorbetbomb med vaniljgömma och varma hallon. All mat blev supergod, sällskapet fantastiskt trevligt och fyrverkerierna många, vackra och långa. Kvällen gick snabbt och kantades av spontandans och allehanda spännande uppträdanden - tack alla ni som var här och gjorde slutet på 2012 så fantastiskt lyckat!

På årets första dag ställdes klockan på 07.30, strax efter kl. 9 rullade bilen mot Orsa Grönklitt för 6 dagars skidläger och strax efter ankomst noterades träningsveckans första skidpass. Mer om detta vid annat tillfälle.

Julbrev 2012

Har ju som tradition att skicka ett julbrev till nära och kära varje år. Här följer 2012 års version, som tog sig uttryck som en saga:

Året var bara någon timme gammalt när familjen Johansson/Eriksson vände hemåt efter en trevlig kväll i glada vänners lag. Tomten låg inbäddad i mörker, julljusen som tidigare gnistrat lyste nu med sin frånvaro. Så även inredningen i lusthuset. Tomt. Öde. Våldfört. Årets första natt hade sannerligen inte blivit som familjen hoppats på, men planenligt styrde de likväl redan efterföljande morgon sin kos mot nordligare breddgrader. Familjen var som besatt av snö och kom under de närmaste månaderna att resa tur och retur till Dalarna så många gånger, att bilen tycktes hitta per automatik. Skidmil jagades i all typ av terräng, även om snön emellanåt lyste med sin frånvaro och bjöd på ofrivilliga fall och blodiga knän. När nya rekord slagits i fädernes spår, och mamman gjort karriär på TV, kom våren till det lilla samhället. När familjen insett att vintern skulle hålla sig borta ett tag, bytte de snart karriär och iklädde sig snickarbälten och målarkepsar. Efter två fall från takbjälkarna kände pappan sig redo att bjuda in Arga Snickaren (nu när hans fru ändå varit med på TV), men frun hade andra planer och bjöd in mycket trevligare medhjälpare till pappans stundande 40-års dag. Hjälpen kom som en skänk från ovan och räddade familjens stundande semesterlycka. Nya äventyr kom snart att vänta familjen i den grekiska arkipelagen, dit familjen åkte för en stunds rekreation. De två barnen tyckte dock att tempot var för långsamt och såg gång på gång till att skapa spänning med vattenscooterrace. Mammans scooter gick förstås alltid snabbast. Tillbaka i vardagen väntade skola och jobb i vanlig ordning, hur vanligt det nu kan bli med en 40-åring i huset. Pappan hade liksom alla andra höstar många resdagar och i brist på vuxet sällskap hittade mamman sig snart en ny partner under en av hennes upptäcktsresor till Nol. En riktig envis rackare, som troget väntade i gymmet, när än på dygnet mamman behagade dyka upp: Stakmaskinen hade gjort entré i mammans liv och fyllde tillfälligt tomrummet efter både make och snö. Helgerna tillbringades ofta i den numer beboliga sommarstugan, varvat med orienteringstävlingar, fotbolls- och innebandymatcher, löptävlingar och andra aktiviteter. Familjen tillhörde knappast sorten som låg på latsidan och framgångarna lät inte vänta på sig. I början av december återvände vintern till det lilla samhället och en stor glädje med den. Familjen förkovrade sig återigen i sin skidåkning och allt var precis som vanligt. Lugnet infann sig hos familjen i det gula huset och julljusen tändes ännu en gång…