Marcialonga - eller: bland blåbär och morfinsprutor

Vilken härlig resa till Italien vi har bakom oss - som vid alla tidigare Italienbesök måste jag återigen fastslå att jag absolut måste vara född i fel del av världen. Den hemmakänsla som infinner sig så snart jag strosar längs italienska små gränder går inte att ta miste på och kräver naturligtvis en åtgärd i framtiden. Vore förstås smidigt att vänta tills barnen gått ut åtminstone grundskolan, men frågan är om min otålighet ger utrymme för sådan väntan. Tanken på att bedriva hemundervisning känns inte allt för avlägsen, även om det förstås hade skapat ytterligare ett krav på en redan (kanske) ganska uppdragsåtagande person... Möjligheten att gå i italiensk skola finns naturligtvis också och förmodligen hade barnen klarat det galant efter bara ett par veckor. Så, vad är det egentligen jag väntar på?

Marcialonga kom väl knappast att bli mina drömmars lopp, men så här ett par dagar efter målgång i vart fall en fantastisk upplevelse. Att starta från sista startled var dock så nära en mardröm man kan tänkas komma och något jag lovat mig att aldrig utsätta mig för igen: åtminstone när det visar sig att tusentals åkare borde ha stannat i sina välbekanta pister istället för i längdspåren. Låt mig ta er med på min resa från Moena till Cavalese:

Söndag morgon. Grötfrukost på hotellet. Schyssta busschaffisen Frasse hade stigit upp i tidig otta för att laga gröt till alla skidglada fantaster. Som vanligt före tävling kändes det mest som om maten växte i munnen för varje tugga, men med kroppens extra "naturliga" reserver brukar det ju vara lugnt.

Strax före kl. 8 rullade bussen från hotellet ned mot start. Ut för att testa glid och fäste och kika när eliten lämnade startfållan. Skidorna kändes bra. Eliten såg snabb ut.

Efter ett sista toabesök bar det av mot egna startfållan ca 20 min före utsatt preliminär starttid, 9.20. Trångt. Ett hav av människor som gjorde sitt bästa för att hålla värmen när överdragen flugit av. Enligt startlistan 700 personer i vår fålla, åtföljda av 1400 skidor och lika många stavar. Därtill ett hav av väskor och orange klädsäckar.

Ett par minuter efter utsatt tid öppnades grindarna och folk satte av i ett fasligt tempo mot spårområdet. Kastade skidorna på marken och stakade iväg. Aha, flygande start - bara att haka på. Hade dagen innan testkört stigningen utifrån startområdet och visste vad som väntade. Efter ett par dagar på höghöjd fick jag denna morgon plötsligt känslan av att hjärtat och kroppen börjat anpassa sig. Visst hörde jag mig själv flåsa och hjärtat dunka när jag nådde toppen på den första stigningen, men i jämförelse med dagen innan kändes det förvånansvärt bra. Lite plankörning mot den första nedförsbacken och så STOPP. Fångade upp Martins midja, som älgat iväg före mig i motlutet och nu funkade som bromskudde. Snön var plötsligt ankeldjup, sockervaddslik och omhuldade skidorna så att folk till synes stod stilla badandes i en isvak. Men vad är detta? En norrman på röda Madshus tog tillfället i akt att ta upp en konversation, vi pratade om Skatås, Hellner-backen i Holmenkollen och stundande sportlov. Drygt 20 minuter passerade, samtidigt som vi uppskattningsvis förflyttade oss lika många meter. Plötsligt blev det lite mer rörelse i fältet och framfarten genom snösörjan fortsatte ett par hundra meter. Stavar bröts, människor ramlade, ett par var på dåligt humör. Själv väntade jag. En svag, trång nedförslöpa visade sig ligga bakom stoppet, inklämd mellan Martin och norrmannen passerade jag utan problem och följde sakta det mänskliga tåget förbi polishuset. Så gick det uppför igen. Folk framför mig började saxa och det blev onödigt trångt. Lyckades tränga mig in i höger spår och följde enkelt framförvarande. Störde mig på att det gick så långsamt. Hade bra fäste och hade gärna trampat på lite här. När det återigen planade ut var det dags för nästa mänskliga stopp. En nedförsbacke med S-liknande avslut fick folk att masa sig fram. Såg Martin försvinna nedför backen, medan jag själv satt fast bakom en långsam klunga. Trots att spåren sedan länge försvunnit och underlaget mestadels bjöd på is blev backfärden inte speciellt dramatisk och resan kunde fortsätta. Uppför, uppför, uppför, JÄTTE MYCKET uppför och ibland lite utför. Trång, trångt och mestadels JÄTTE TRÅNGT i de 2, ibland 3 spåren. Försökte komma förbi den ena bromsklossen efter den andra. Bytte spår. Åkte utanför spår. Åkte mellan spår. Fick skäll.

Upp mot första vätskestationen i Pozza di Fassa var det fullständigt kaos och STOPP igen. Såg min chans att sticka på utsidan av folk, i lössnön. På toppen möttes jag av ett mänskligt hav som fick mig att plocka fram min egna vätska istället för att krångla mig fram till den som bjöds. Fortsatte att byta spår i ännu en mil. Fram och tillbaka, hit och dit. Med stopp. Omöjligt att hålla sin egen takt, bara att försöka följa med i hasorna på framförvarande. Långsamt. Långsamt. Dryck och apelsinklyftor smakade gott vid andra vätskedepån i Campitello. Helvete. Bara 16 km tillryggalagda...

Fortsatt klättring upp mot Canazei, därefter vändning och tillbaka mot Moena, fast på andra sidan floden. I Canazei möttes man återigen av sockerslö snö, denna gång långt upp på vaderna. Lätt att hålla sig för skratt. Kikade på klockan och undrade varför jag redan åkt fler kilometer än vad markeringarna visade. Skulle få min förklaring närmare mål.

Efter vändningen väntade några härliga ögonblick. Spåren blev plötsligt mindre trånga och jag gladdes över att köra om alltfler åkare med startnummer 3000+ och därmed ha tagit in en halvtimme på dem sedan start. Härliga vidder susade förbi och även om spårbytena fortfarande var extremt många, kändes det i alla fall som om jag började närma mig min egen takt. Glidet var fantastiskt i utförslöporna, blev inte omåkt av en enda mellan Canazei och Pozza. Åkte däremot om hundratals åkare, kanske tusentals, och gladde mig åt att jag blivit så bra på att byta spår, även utför. Ett par rejäla klättringar med 13 % lutning väntade innan man åter nådde Moena, men eftersom vi provåkt denna sträcka ett par dagar tidigare kände jag mig lugn inför uppgiften. Minsta uppförsbacke (som i och för sig inte var så liten...!!!) skapade fortfarande stopp. Folk saxade uppför i makligt tempo och det var bara att försöka följa strömmen och fokusera på att hålla skidor och stavar hela.

Efter klättringen ovanför Soraga öppnades landskapet upp, solen värmde härligt och jag kavlade upp tröjärmarna inför den kommande utförskörningen. Brava Angelica, hörde jag ortsborna ropa intill mig. Spåren var fortfarande fina och eftersom jag provåkt svängarna visste jag att det bara var att ställa sig i spåren och följa med. Tyngdpunkten på vänster sida och snabb överflyttning till höger. Den lilla knixen och den härliga branten..... En blind åkare med ledsagare dyker upp i vänster spår. För att undvika inbromsning byter jag snabbt över från det mittersta till det högra spåret. SNÖMOLN! Den blinde gör en praktvurpa och drar med sig åkaren i mitten. Den norska tjejen framför mig ramlar över mittgubbens stavar och skidor, själv kastar jag mig över spåren till vänster - med sikte på en stor snövall. Uppe ganska snart och ser norska tjejen komma kravlandes tillbaka upp på spåret från det stup som fanns till höger. Tack gode gud för att jag kastade mig till vänster. Välbehållna båda två slår vi följe ett slag, tills jag känner att mina skidor ger mig extra skjuts och snart tvingar norskan att välja annan rygg.

Djävulsbacken ner mot Moena, som skulle leda oss in på stadens gator, såg hyfsta ok ut från toppen. En snösträng i högra kanten gjorde det enkelt att ploga och jag följde fint efter framförvarande italienare som gång på gång sträckte stavarna åt sidorna och ropade piano, piano (typ, ta det lugnt!). Ett rasslande ljud på min vänstra sida får mig själv att utropa samma ord, men störtlopsåkaren tycks ha fokus på allt annat än det. Dundrar förbi över mina skidor, tappar därefter balansen och fäller mig stenhårt i backen. Ännu en kraschlandning på min vänstra sida. Aj. Handleden smärtar lite, men glad över att stavarna höll även denna gång åker jag vidare, utan att känna efter för mycket.

Varmt, sockersött te i Moena och ännu en mugg från en söt italiensk tjej lite längre ned, ger mig extra skjuts på skidorna. Har nu fått en norrman i hasorna, som tycks uppskatta sin position bakom mig. Byter spår stup i kvarten för att komma förbi bromsklossarna som fortfarande ligger före mig. Det tar mer kraft än önskvärt. Norrmannen följer i mina spårbyten. Fan, kan inte han göra lite av jobbet?

Ankomsten till Predazzo kändes kul. På förhand. Gillar denna lilla by. Känns alltid så välkomnande. Men så förbyts glädje, fint glid och härliga spår hastigt och olustigt mot en ny omgång sockersnö. Denna gång knädjup. Stavarna slår igenom ned i asfalten och kullerstenarna. De annars så mysiga gränderna får mig på dåligt humör. Stannar till för att äta några russin och ser hur folk jublande går i mål i Marcialonga Light, 45 km loppet. Kul för er! Själv har jag b.a.r.a. 25 km kvar. Känns som en evighet där jag fortsätter pulsa fram genom snön. Fortfarande med norrmannen hack i häl. Ska vi aldrig komma ut ur Predazzo och få ägna oss åt skidåkning igen? Så blir underlaget plötsligt lite bättre. En backe tar oss ut från stan, ska åka under vägen. Vid backens slut är det en 90 graders kurva. Spåren ser fina ut med undantag för svängen, där det ändå ser ut som om det bara är att trampa. Vad som händer därefter har jag bara svaga minnen från. Känner hur vänsterskidan får ett felskär precis före svängen och får mig att åka rakt fram istället för att svänga till höger. Skidspetsarna går rakt in i en hård snövall med stenmur bakom. Staven och vänstra handen träffar mig stenhårt i mellangärdet samtidigt som huvudet dunsar in i den hårda snön. Blir liggande med skidspetsarna fastkilade i snön, eller tja - snarare halva skidorna. Mellangärdet värker, det svartnar för ögonen när jag försöker ställa mig upp. Norrmannen som varit mig i hasorna i säkert 2 mil är åtminstone inte efter mig mer, men hade väl kunnat visa lite medmänsklighet efter all draghjälp? På svajiga ben kör jag vidare. Tar mig till nästa vätskedepå, där finns även sjukvårdare, tänker jag.

Kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Kroppen gör ont. Fruktansvärt ont. Hugger så fort jag sätter stavarna i marken. Har svårt att krypa ihop när det går utför. Går en verklig kamp mot mig själv. Vid Lago di Tesero (här ligger Skidstadion som man brukar se när det går VM och Tour de Ski) tar jag mig tid att stanna lite extra. Händerna skakar som asplöv, förmodligen pga av allt adrenalin kroppen pumpar ut för att försöka blockera smärtan. Inte gråta, inte gråta. Kan inte lägga några krafter på det. Funderar på allvar att kliva av, trots att det "bara" är 15 km till mål, men nej - kliver jag av, kommer jag aldrig att åka det här loppet igen. Kämpar vidare.

Med fallet i Predazzo försvann även fästet under skidorna. Eller ja, det är säkert en sanning med modifikation. Det som egentligen försvann var nog orken (eller förmågan, till följd av olidlig smärta) att trycka ifrån. Fästvallan slets förstås bort under de många spårbytena, men utan ett fall gissar jag att förnimmelsen av fäste hade varit tillräckliga för att kunna trycka ifrån den sista ganska flacka milen, innan den avslutande klättringen. Diagonalåkning var inte att tänka på, det gjorde helt enkelt för ont. Fick istället staka efter bästa förmåga, en förmåga som jag i denna stund inte höll alltför högt.

När jag passerade vätskestationen i Cascata visade min klocka på knappt 1 mil till mål, skyltningen utmed spåren dock på 13 km. Höll på att knäcka mig totalt. Har jag lagt drygt 3 km extra på bara spårbyte?! Kändes tungt till nästa depå i Castello, där jag passade på att äta lite fler russin och några apelsinklyftor. Röd fästvalla lät jag också kleta på, när Tokos team ändå erbjöd sig. Något fäste gav det dock inte. Tvingade benen att flytta sig diagonalt, nu 7 km från mål. Hade inte velat se en stilstudie av min teknik under de nästkommande kilometrarna, men å andra sidan tycktes inte någon runtomkring kunna frambringa så mycket bättre teknik de heller. Sakta, sakta uppför. Passerade 3 km-skylten. Yes, äntligen har jag kommit till backen, the final climb. Hade aldrig trott att jag skulle glädja mig så åt att komma hit. En ung italienare erbjöd mig sprayklister i fästzonen och oförskämt piggt slängde jag upp skidorna i 180 graders vinkel - ja, först den ena, sen den andra förstås! Närmast euforisk påbörjade jag sedan den spännande klättringen upp emot målet. Höger, vänster, höger, vänster... Fästet var helt ok och jag förbannade att det inte fanns några spår. Hade kanske kunnat diagonala annars, trots smärtan i mellangärdet? Behövde i alla fall inte saxa. Fortsatte uppför. Höger, vänster, höger, vänster... Forza, forza! Håll käften, för helvete - jag kämpar väl redan så gott jag kan!

Efter många serpentinvändor fram och tillbaka planar vägen plötsligt ut. Lite. Ultimo KM, visar banderollen ovanför mig. Yes. 1 km kvar - känns ju lugnt. Och så dyker eländet upp igen - sockersnön... Förbannar alla som skrivit hur mysigt det är att köra genom de italienska byarna. DET TYCKER INTE JAG! Vill ha riktig snö, riktiga spår och.... MÅLRAKAN uppenbarar sig. Känner igen bron vi stått under ett par dagar tidigare. Snön känns plötsligt fastare. Mellangärdet skriker av smärta när jag stakar de sista 150 m in mot mål. Gör ett sista spårbyte strax innan jag korsar mållinjen. Hör speakern ropa Complimenti Angelica! Bravissimo! 

Känner tårarna rinna nedför kinderna. Tänker först att det är av glädje, men påminns snabbt om smärtan i mellangärdet igen. Hugger illavarslande när jag böjer mig ned för att ta av skidorna. Inte bra. Lämnar ifrån mig mitt chip och tar mig ut från målfållan. Martin kommer springandes och tycker att jag gjort ett fantastiskt lopp. Ser min sargade min och ropar på två förbipasserande sjukvårdare som snabbt tar tag i var sin arm och leder mig till sjuktältet. Med mina ytterst begränsade kunskaper i italienska försöker jag förklara att jag störtat rakt in i en vägg. Neve molto... forze och så teckenspråk för krasch. Efter en stund får vi sällskap av en engelsktalande läkare som klämmer lite här och var, oroar sig för mitt höga blodtryck, men snart lugnar sig när han inser att kroppen mest går på högvarv pga att jag i drygt 25 km kämpat för att hålla undan tårar och alla tankar på smärta.

Fick möjlighet att välja mellan piller och iniezione och valde förstås det senare. Morfinsprutan i rumpan var snabbverkande och snart kunde jag lämna sjuktältet för en rejäl portion pasta, som tyvärr var allt annat än al dente, men knappast något man lägger någon större vikt vid efter 6:34 h på skidor.

På bussen tillbaka mot hotellet kändes det inte helt självklart att upprepa detta dårskap, men redan nästa morgon infann sig tankar på revanschlusta. För visst måste jag åka en gång till, om jag inte även nästa gång hamnar i sista startled?

Vill avsluta med att tacka Ulf och Lena för härligt resesällskap, en fantastisk upplevelse och underbara dagar i Italien - trots urladdningen under loppet, är jag säker på att minnet från de soliga vyerna i San Pellegrino kommer att återladda våra batterier många gånger den närmaste tiden.