Orsa Grönklitt, 1-6 januari

Det blev minsann ett härligt skidläger i Orsa Grönklitt under det nya årets första vecka. Väderförhållandena var perfekta, skidföret likaså. Många mil skrapades minsann också ihop, hela 15.4, så den biten är jag förstås också nöjd med. Mindre nöjd är jag över den trötthet som blockerar mig. Trots djup och lång sömn känner jag mig alltid lika trött och eländig när jag vaknar. Kanske borde gå och ta några blodprover och kontrollera att alla värden är som det ska. Börjar misstänka att jag lider brist på något.

Träningspassen i Orsa förflöt i stort sett som planerat. På torsdagen hade vi Bengt Hassis (tvåfaldig vasaloppsvinnare) som skidinstruktör i någon timme. Absolut givande, men under det efterföljande träningspasset med backträning gick jag helt emot mina inför träningsveckan fastsatta principer: Jag lät hjärtat rusa och tog ut mig mer än vad kroppen var redo för efter en veckas sängläge och fortsatt snuvig näsa. Idiot. Nästföljande två dagar fick jag betala surt för detta vill jag lova. Kroppen kändes seg, benen som gelé och skidorna trögare än vad de egentligen var. Som kronan på verket blev det förstås genast mer snörvel, så här brottas man i skrivandets stund fortsatt med näsfräs och kråkor i halsen. Hu! Får bli fortsatt vila nu, vill ju så gärna vara helt frisk till Marcialonga, som för övrigt bara ligger 19 dagar fram i tiden... Wow, ska bli kul!

Fick precis svar från tävlingsledningen i Italien att våra tider från Vasaloppet hade räck till start i startled 3, men att vi på grund av utrymmesbrist (och sen anmälan, vilket ju tyvärr var det enda möjliga) kommer att få starta i sista ledet. Trist. Snön kommer vara så mycket sämre, vilket framför allt kommer att vara till en gigantisk nackdel när det går uppför de första två milen. Blir nog till att räkna med allt annat än skönåkning - spåren kommer med all sannolikhet redan vara sabbade av saxande blåbär och det är bara att hoppas att många tar lååååånga pauser vid vätskestationerna, så att man snabbt kan passera de 2000 sämsta åkarna. Eller också att alla åkare som startar i år kommer att vara superduktiga pga den extra höga prisbilden och svårigheten att få tag på startplats, så att spåren kommer att hålla sig fina för alla åkare, oavsett startled. Nog... Lika bra att ställa in sig på 7 mil i mjukglassliknande sörja och planera för en comeback ett annat år, förhoppningsvis utan de krångliga regler som tillämpades inför 2013 års tävling. Om solen lyser från en klarblå himmel, så kan det ju ändå bli en ganska angenäm upplevelse, tänker jag. Och enligt diverse utsagor ska Marcialonga vara ett av de trevligaste loppen världen över, publiksmässigt, så det gäller väl att fokusera på allt trevligt runtomkring, så kommer man väl beta av de där 7 milen på något sätt, förhoppningsvis oerhört nöjd vid målgång oavsett tid och före.

Känns hur som helst skönt att ha tillryggalagt "tillräckligt" många träningsmil för att genomföra ett 7 milslopp. Rapporterna om spårstatus i Dammekärr med isiga och smutsiga spår får mig inte direkt att längta efter nästa träningspass på snö (enligt almanackan ikväll). Tror helt enkelt att jag lägger skidorna på hyllan tills kung Bore förärat oss med en ny omgång natursnö. När förkylningen gett med sig får det bli promenader istället och fram tills dess helt enkelt forsatt vila.

Och för en gångs skull känner jag mig inte rastlös av att inte kunna träna. Bara fortsatt trött.