2.00.00

Fotad strax efter drickapaus i Eldris.


Ur balans på slirig is efter omåkning utanför spår vid målgång.

Efter osäkra vallningsprognoser och diverse vallatester kvällen före start, vaknade vi till en morgon som var ungefär lika varm som jag befarat. 2 plusgrader i Oxberg, där morgonens gråmulna väder snart sprack upp i strålande solsken. Ut en sväng på Madshus-skidorna (Rode Chola i botten + 70/30-blandning av Rode Multigrade och Swix Universal) som hade härligt grepp uppför, men också gav känslan av att bromsa något utför. In i startfållan för snabbt byte mot Fischer-skidorna, som endast hade Chola och Universal-klister under. Ganska bra glid - något vassare än Madshus, men fäste som släppte något uppför... Velade fram och tillbaka före start men bestämde mig slutligen för Fischer-paret. Kände oro för att snön skulle fastna under Madshus i uppförslöporna och sedan bromsa mig nedför. Men, med facit i hand hade kanske greppet uppför inte varit så dumt i alla fall.

Sekunder före startskottet kl. 9.45 står jag så på startlinjen med eliten en armlängd framför mig. Nedräkningen börjar och jag drar in ett djupt andetag och tänker att idag får du ta det lugnt Angelica. Lämna tävlingsnerven på startlinjen och kör ditt eget lopp. När tusentals skidlöpare sedan drar iväg lyckas jag bevara lugnet och tar mig med rytmisk stakning fram till första klättringen upp mot Oxberg. Som vanligt snösörja med stavgenomslag ned i asfalten, diverse skidor som trampar över mina stavar och lycka över att de ännu en gång håller, kaos i den mjuka snön, där allt vad heter spår är ett minne blott trots startled 1. Inte rusa, inte rusa, tänker jag där jag sakta klättrar mig upp emot den första flacken. Det går bra. Lugn och fin hjärtrytm, inget press över bröstet eller rosslande ljud från lungorna. Skönt. Jag lyckas bevara lugnet och tänka bort tävlingsmomentet den första milen uppför mot Hökberg. Smakar gott med lite sportdryck på toppen. Blir knuffad i sista uppförslöpan efter kontrollen och går stenhårt i backen. Vänster skida fastnar i en rot (tror minsann att jag fastnade i samma rot för 2 år sedan!), river högra armen mot skaren, eller om det är en stavspets. Kavlar upp armarna när jag rest mig, förbannar att jag satt pulsklockan över vänstra tröjärmen, men lyckas med ett hårt ryck få upp den till armbågen. Skönt - höll på att få värmeslag i stigande plusgrader och gassande sol. Vinden ventilerar skönt mot min bara hud och nu börjar 5 härliga kilometrar med långa, snabba utförslöpor. Passerar 15 km på 1.01 och känner mig nöjd över att hålla ungefär samma tempo som förra året, årets förkylningar, hosta och skador till trots. Stakar mig fram i härlig terräng och det som jag tidigare upplevt som backar upp till Eldris kändes nu som små kullar, som jag enkelt stakade mig upp för. Skönt att armstyrkan finns kvar, hinner jag tänka, det här går ju lätt. Kommer plötsligt till insikt om att jag överhuvudtaget inte känner mig trött och tänker att jag måste öka intensiteten i stakningen inför nästa år. Undrar just vem som skulle kunna träna mig i det? Kämpar på i samma tempo upp till Eldris och får en kick av sportdrycken igen. 9 km stakning fram till mål känns lätt. Armarna går som om de vore programmerade för uppgiften. Får i vanlig ordning ingen rygg att åka på, men resan mot mål känns ändå lätt. Vid Hemus står fam. Ullman och hejar, har då fastnat bakom 4 tjejer som blockerar samtliga spår, men inser att en omkörning i den lösa snön inte är att tänka på. Utanför Moraparken får jag syn på Martin och barnen som uppmuntrande hojtar att jag är bäst i spåret. 1,5 km kvar, stakar upp för första backen in mot stadion, diagonalar upp för den andra. In på målrakan med samma 4 framför mig som förut. Sista två stavtagen blir utanför spår och jag tror minsann att min skida var först över mållinjen av oss 5. Hör i bakgrunden att de fått in en åkare på tiden 2.00.00. Förstår senare att det var jag! En förbättring från förra året trots alla motgångar de senaste veckorna. Härligt förstås. Men mest nöjd är jag ändå över att jag lyckades hålla min plan om att inte låta hjärtat rusa. Kände mig helt oberörd när jag korsade mållinjen. Hade utan problem kunnat fortsätta i samma tempo flera mil till. Härligt att känna denna styrka i kroppen, motgångarna till trots. Tack L.K. för uppmuntrande ord om detta inför starten - du hade rätt i att tekniken var bättre i år och att jag kunde förlita mig på att kroppen skulle hjälpa till.

Hade verkligen tänkt att detta skulle bli den sista Tjejvasan på ett tag. Behöver en ny utmaning. Men så vaknar man då dagen efter Tjejvasan och tänker att det var då h-vete att jag blev sjuk under uppladdningen i år och inte kunde köra på mitt max på tävlingsdagen. Får nog ställa upp i en Tjejvasa igen och då verkligen tänka att jag ska tävla. Inte mot någon annan, men mot mig själv. Se vilken tid jag skulle kunna göra om jag verkligen var frisk. Så, bli nu inte förvånade om det även nästa år står en Angelica Johansson från OK Alehof på startlinjen.

Lite statistik:
På samtliga sträckor lyckades jag faktiskt förbättra min tid i år.
I klubbfajten (nu har jag endast kikat på tävlingsled) var jag den enda som lyckades förbättra min totala tid.
A-L hamnade under 3 timmar för första gången och tackade mig och L.K för den fantastiska skidträningen, så även K som premiäråkte på 3.13. Grattis till er båda!
De energislukare som jag bakvägen hört skulle göra allt för att slå mig i år, och som definitivt tillryggalagt fler träningstimmar än jag, försämrade sina tider. Skadeglädje är egentligen en väldigt ful känsla, som jag absolut aktar mig för att känna, men i detta fall kan jag faktiskt inte låta bli att tänka: HA!

På söndag sänds Vasaloppet i TV. Känner mig nyfiken på väderprognosen. Kroppen känns fortfarande laddad. Hade gjort vad som helst för att ha gjort Martin sällskap i spåret igår. OK Alehof har en buss som går upp till Mora i helgen. Någon mer som vill följa med?!

Bilder lånade från photomic.com

Härlig helg i vasaloppsspåren

Så kan vi då lägga ännu en härlig helg i vasaloppsspåren till handlingarna. Kändes oerhört vemodigt att lämna snön och Mora igår eftermiddag, efter att Martin tagit sig i mål i Öppet spår på utmärkta 6.41, dessutom utan att vara speciellt trött. Barnens deltagande i Ungdomsvasan blev också en härlig upplevelse. Sanna överträffade definitivt sig själv genom att åka på mindre än 4 minuter per kilometer (27:23 på 7 km), David låg riktigt bra med i täten ut från starten, men slog tyvärr en volt över en åkare som ramlade i en nedförsbacke precis framför hans fötter, och efter att hans ena stav satt fast under den förste killen som ramlade, hade han tyvärr ingen chans att åka ikapp de främsta löparna. Hans stakning över 3 km var ändå imponerande (13.28) och om han slipper vurpor nästa år kan han nog slå sig in på en topp 10-placering. Både Sanna och David tävlade ju med en åldersgrupp äldre, så det är ju egentligen nästa år de ska ha chans till bra placering, även om det naturligtvis är svårt att hamna på pallen, eftersom hela Sveriges och Norges undomselit står på startlinjen. Huvudsaken är att de fick en härlig upplevelse - båda var strålande glada efter målgång och var efter helgen i Mora lika förälskade i denna stad som jag.

Bilder lånade från photomic.com

Hjälp oss fram i spåren!

https://www.facebook.com/Alecta.se?sk=app_277521602320266

Via denna formidabla länk kan ni skicka en hälsning till mig i Tjejvasaspåret! Har förvisso inte sett dessa skyltar under mina två tidigare lopp, men jag gissar att det beror på bristande teknik! I år ska jag försöka följa expertråden om att skjuta fram höften vid diagonalåkning, kasta fram skidan i uppförslöporna och framför allt hålla blicken högt - gör jag rätt så ser jag era glada tillrop på de svarta skärmarna!

Angelica Johansson
Tjejvasan
OK Alehof
Startnummer 1011

Ni kan även heja på Sanna och David och söker då på
Sanna Eriksson (startnummer 1031)
Ungdomsvasan
Nödinge

David Eriksson (startnummer 43)
Ungdomsvasan
Nödinge

Tjejvasan sänds för övrigt i Vinterstudion på lördag morgon med start omkring 9.30 skulle jag gissa. Hela loppet kan den intresserade sedan följa i SVT Play. Ska försöka vinka till er i morgonsoffan - står ju i ledet bakom eliten, men alla tips om färgglada kläder och mössor för att synas maximalt kommer jag inte att följa. Det blir en mörkblå skiddräkt och en svart mössa, så att jag smälter in i den stora massan!

Make me smile - skicka en hälsning!

Strålande sol

Strålande sol med isiga och hårda spår i Dammekärr fick mig att under förmiddagens lugna pass förnimma en känsla av att det någonstans därinne i kroppen fortfarande finns en strimma av hopp om att Tjejvasan ska kunna genomföras nästa helg. Önskar så att kroppen snart ska kännas frisk och stark och att jag slipper fler bakslag. Jag som verkligen aldrig är sjuk mår fruktansvärt dåligt av att inte kunna vara igång. Träning är verkligen min drog och ger för mig riktig abstinens så fort den inte kan utföras efter huvudets vilja. Det är verkligen så att utan en frisk kropp är livet helt enkelt mycket svårare, och tråkigare, att leva. Tack för alla positiva tankar hittills - bombardera mig gärna med ännu fler! KRAM och trevlig helg!

Antibiotika

Min sega hosta har vägrat släppa taget om min kropp, med smärtande lungor och dålig sömn som resultat. Fick nog efter nattens hostattacker och sökte återigen läkarhjälp. Läkaren tyckte att jag varit krasslig lite väl länge för en vanlig förkylning och misstänkte att jag fått TWAR eller mykoplasma och skrev därför ut antibiotika utan att ta några ytterligare prover. Tyckte att det var onödigt att vänta i veckor på provsvar som ändå inte är hundraprocentiga - om jag nu inte tyckte att jag ville vara sjuk ett par veckor till?! Och nej, det vill jag ju förstås inte. Så nu står mina förhoppningar (och min tjejvasestart) till ett paket antibiotika. Sämre uppladdning går förmodligen inte att få, men om nu hostan försvinner och tröttheten med den får jag försöka lita på att kroppen är stark nog för att göra jobbet under 3 mils åkning. Har ju kunnat träna på riktigt bra under hela hösten egentligen, så grundstyrkan finns ju där. Bara att jag inte kunnat underhålla den på gymmet den senaste månaden, men några skidmil har det ju ändå blivit. Så jo, blir jag frisk tänker jag köra ett mentalt mantra dygnet före start för att intala mig om att mitt motto MOTIVATION SLÅR KLASS kommer att bära mig på min resa genom spåret även i år. Men först och främst krävs förstås en frisk och stark kropp - får hoppas att någon vill mig väl under den kommande veckan och påskyndar läkningsprocessen. Vänliga tankar mottages tacksamt!

Se, men inte röra...

Ett tips för alla som känner att kärleken går på lågfart är att se till att vara iväg på semester på samma ort som din partner, dock inte i samma sällskap! Så var fallet för mig och Martin den gångna helgen och effekterna av att kunna se, men inte röra, är absolut positiva. Testa själv!

Vilken toppenhelg!

Hosta, två elaka munsår och avsevärt färre skidmil än önskat (dock så många som fysiskt möjligt) till trots, blev helgen i Lindvallen en av de bästa på mycket länge. Resesällskapet var i absolut världsklass, så tack Lena, Anna-Lena och Kerstin för att ni följde med. SkiLodge Lindvallen var en fullständig fullträff - första besöket där för samtliga, men absolut inte det sista. Lindvallen får med detta boende och fasciliteter en vuxnare prägel, som jag absolut inte trodde var möjlig. Eller för att sammanfatta: Wow!

Under lördagen skramlade vi i underbart solsken och isande kyla ihop 17 km i längdspåren. Åkte med ett brett leende på tandraden, efter att återigen ha inhalerat astmamedicin. Kände mig stark, tekniken satt ut i främsta skidspetsen och inte ens axelskadan kunde hindra min framfart. Jag och Lena hade teknikskola med övriga 2, vilket genererade lite träningsvärk för de senare på kvällen. Vad kunde då passa bättre än njutning på Lammet och Grisen? Ni som inte provat denna restaurang (de har för övrigt en lokal även på Öland) måste absolut lova att göra så. Krävs visserligen en hyfsad del av månadslönen för att bli utlöst, men absolut väl investerat kapital! Åt lilla gourmetmenyn bestående av 3 huvudrätter! Den första med en fläskfilé som höll en klass, som jag aldrig tidigare skådat, därefter lammfilé och slutligen oxfilé, alla tre med för ändamålet avsedda tillbehörsbufféer med läckerheter såsom rostad sötpotatis, ljummen spetskålssallad, portvinssås, rödvinssmör, rödbetor med chevré, grön sparris och mycket mer därtill. Tunna skivor och små portioner var naturligtvis framgångsreceptet för att orka med 3 huvudrätter - tja, åtminstone för oss. Fanns all möjlighet att äta flera kilo kött, för den som så önskade. Köpte till ett vinpaket, som absolut fick maten att blomma ut och fick alla rätterna att komma till sin rätt. Ja, det var en smakupplevelse utöver det vanliga och absolut det bästa jag någonsin ätit på restaurang (och förmodligen även överallt annars också!) Smått runda under fötterna och med höggravidrundade magar (åtminstone var upplevelsen sådan) pulsade vi hem i snön. Anna-Lena skulle visa oss en genväg, som vid vissa passager snarare påminde om oplogade pulkabackar. Många skratt hördes när den första tog sig ned på fötterna, den andra sittandes på rumpan och kraschandes in i en gran, den tredje rakt ned i en snöhög och den första i efterlämningarna av gapskratt framstupa huvudläge ned i nysnön. Den fjärde skrattade mest och hjälpte oss andra upp! Det var skönt att komma in i SkiLodge-baren och värma kropp och själ med Irish Coffee.

Söndagsnatten bjöd på dålig sömn, dessutom nysnö och hård vind, som gjorde att spåren var som bortblåsta på morgonen, så även lusten att åka skidor. Vi packade därför snabbt ihop och påbörjade resan hem, på isiga, blankpolerade vintervägar men med en härlig känsla av en perfekt helg i bagaget. TACK alla!


Här ser ni vinerna som vi drack till de olika filéerna, från vänster till höger: fläsk, lamm och nöt. Samtliga absolut bäst tillsammans med just sin rätt.

Nu får det sannerligen räcka!

Ligger vaken i sköna sängen på SkiLodge Lindvallen efter en fantastisk kväll bland glada vänner. Här bor man verkligen alldeles toppen, väl värt varenda krona. Imorgon kväll väntar middag på Grisen och Lammet, ska bli ett kärt återseende.

Vaknade upp till minus 22 och tog därför en lugn morgon i lägenheten innan det blev dags för en tur i skidspåret. Strålande sol förgyllde våra vägar och det var inte annat än pur njutning. Om det då inte hade varit för mina tilkortakommanden... Blev något bättre efter knakelibrak-knäckningarna i veckan, men morgonen efter vaknade jag med en konstig, rosslande känsla i bröstet. Värre blev det vad dagen led och torsdag morgon var det absolut allt annat än bra - särskilt med tanke på att en skidhelg med tjejgänget i Sälen stod på schemat. Bara att ta sig samman, packa bilen och åka iväg. Åkte en mil igår när vi kom upp. Kände mig pigg i benen, andnöd till trots, men smärtan i axel, bröst, rygg gjorde sig naturligtvis påmind. Kände mig dock glad att kunna åka överhuvudtaget och insåg att det är just vila som kommer att få det hela att bli helt bra. Hostade mig sedan igenom natten och kände mig inte alls pigg i morse, men tyckte ändå att morgonen var för härlig för att helt lägga skidorna på hyllan. Blev 12 km i makligt tempo. Kunde bara andas i övre delen av bröstet och funderade på att uppsöka vårdcentralen när vi kom tillbaka. En av mina kära medresenärer hade dock astmamedicin i väskan, så efter några djupa inhalationer kände jag mig härligt befriad från mina problem. Eftermiddagen valde vi - trots syftet att åka skidor i helgen - att tillbringa på Spa-avdelningen, med flera olika sorters aromaterapi, bastu, is- och varma källebad. Höjdpunkten blev ändå simturen ut under den stjärnklara fjällkvällen, där vattnet snart frös till istappar i håret. Underbart, vilket skådespel! 3,5 timmar efter första doppet kom vi tillbaka till lägenheten och har nu avnjutit en god fisksoppa. A-L, som fyllde år idag (igår), tyckte att hon haft en perfekt födelsedag. Vi andra kunde inte annat än att hålla med - det har varit en fantastisk dag! Men när det gäller sjukdomar och skador, så får det faktiskt verkligen räcka nu! Dags att turen vänder?!