2.00.00

Fotad strax efter drickapaus i Eldris.


Ur balans på slirig is efter omåkning utanför spår vid målgång.

Efter osäkra vallningsprognoser och diverse vallatester kvällen före start, vaknade vi till en morgon som var ungefär lika varm som jag befarat. 2 plusgrader i Oxberg, där morgonens gråmulna väder snart sprack upp i strålande solsken. Ut en sväng på Madshus-skidorna (Rode Chola i botten + 70/30-blandning av Rode Multigrade och Swix Universal) som hade härligt grepp uppför, men också gav känslan av att bromsa något utför. In i startfållan för snabbt byte mot Fischer-skidorna, som endast hade Chola och Universal-klister under. Ganska bra glid - något vassare än Madshus, men fäste som släppte något uppför... Velade fram och tillbaka före start men bestämde mig slutligen för Fischer-paret. Kände oro för att snön skulle fastna under Madshus i uppförslöporna och sedan bromsa mig nedför. Men, med facit i hand hade kanske greppet uppför inte varit så dumt i alla fall.

Sekunder före startskottet kl. 9.45 står jag så på startlinjen med eliten en armlängd framför mig. Nedräkningen börjar och jag drar in ett djupt andetag och tänker att idag får du ta det lugnt Angelica. Lämna tävlingsnerven på startlinjen och kör ditt eget lopp. När tusentals skidlöpare sedan drar iväg lyckas jag bevara lugnet och tar mig med rytmisk stakning fram till första klättringen upp mot Oxberg. Som vanligt snösörja med stavgenomslag ned i asfalten, diverse skidor som trampar över mina stavar och lycka över att de ännu en gång håller, kaos i den mjuka snön, där allt vad heter spår är ett minne blott trots startled 1. Inte rusa, inte rusa, tänker jag där jag sakta klättrar mig upp emot den första flacken. Det går bra. Lugn och fin hjärtrytm, inget press över bröstet eller rosslande ljud från lungorna. Skönt. Jag lyckas bevara lugnet och tänka bort tävlingsmomentet den första milen uppför mot Hökberg. Smakar gott med lite sportdryck på toppen. Blir knuffad i sista uppförslöpan efter kontrollen och går stenhårt i backen. Vänster skida fastnar i en rot (tror minsann att jag fastnade i samma rot för 2 år sedan!), river högra armen mot skaren, eller om det är en stavspets. Kavlar upp armarna när jag rest mig, förbannar att jag satt pulsklockan över vänstra tröjärmen, men lyckas med ett hårt ryck få upp den till armbågen. Skönt - höll på att få värmeslag i stigande plusgrader och gassande sol. Vinden ventilerar skönt mot min bara hud och nu börjar 5 härliga kilometrar med långa, snabba utförslöpor. Passerar 15 km på 1.01 och känner mig nöjd över att hålla ungefär samma tempo som förra året, årets förkylningar, hosta och skador till trots. Stakar mig fram i härlig terräng och det som jag tidigare upplevt som backar upp till Eldris kändes nu som små kullar, som jag enkelt stakade mig upp för. Skönt att armstyrkan finns kvar, hinner jag tänka, det här går ju lätt. Kommer plötsligt till insikt om att jag överhuvudtaget inte känner mig trött och tänker att jag måste öka intensiteten i stakningen inför nästa år. Undrar just vem som skulle kunna träna mig i det? Kämpar på i samma tempo upp till Eldris och får en kick av sportdrycken igen. 9 km stakning fram till mål känns lätt. Armarna går som om de vore programmerade för uppgiften. Får i vanlig ordning ingen rygg att åka på, men resan mot mål känns ändå lätt. Vid Hemus står fam. Ullman och hejar, har då fastnat bakom 4 tjejer som blockerar samtliga spår, men inser att en omkörning i den lösa snön inte är att tänka på. Utanför Moraparken får jag syn på Martin och barnen som uppmuntrande hojtar att jag är bäst i spåret. 1,5 km kvar, stakar upp för första backen in mot stadion, diagonalar upp för den andra. In på målrakan med samma 4 framför mig som förut. Sista två stavtagen blir utanför spår och jag tror minsann att min skida var först över mållinjen av oss 5. Hör i bakgrunden att de fått in en åkare på tiden 2.00.00. Förstår senare att det var jag! En förbättring från förra året trots alla motgångar de senaste veckorna. Härligt förstås. Men mest nöjd är jag ändå över att jag lyckades hålla min plan om att inte låta hjärtat rusa. Kände mig helt oberörd när jag korsade mållinjen. Hade utan problem kunnat fortsätta i samma tempo flera mil till. Härligt att känna denna styrka i kroppen, motgångarna till trots. Tack L.K. för uppmuntrande ord om detta inför starten - du hade rätt i att tekniken var bättre i år och att jag kunde förlita mig på att kroppen skulle hjälpa till.

Hade verkligen tänkt att detta skulle bli den sista Tjejvasan på ett tag. Behöver en ny utmaning. Men så vaknar man då dagen efter Tjejvasan och tänker att det var då h-vete att jag blev sjuk under uppladdningen i år och inte kunde köra på mitt max på tävlingsdagen. Får nog ställa upp i en Tjejvasa igen och då verkligen tänka att jag ska tävla. Inte mot någon annan, men mot mig själv. Se vilken tid jag skulle kunna göra om jag verkligen var frisk. Så, bli nu inte förvånade om det även nästa år står en Angelica Johansson från OK Alehof på startlinjen.

Lite statistik:
På samtliga sträckor lyckades jag faktiskt förbättra min tid i år.
I klubbfajten (nu har jag endast kikat på tävlingsled) var jag den enda som lyckades förbättra min totala tid.
A-L hamnade under 3 timmar för första gången och tackade mig och L.K för den fantastiska skidträningen, så även K som premiäråkte på 3.13. Grattis till er båda!
De energislukare som jag bakvägen hört skulle göra allt för att slå mig i år, och som definitivt tillryggalagt fler träningstimmar än jag, försämrade sina tider. Skadeglädje är egentligen en väldigt ful känsla, som jag absolut aktar mig för att känna, men i detta fall kan jag faktiskt inte låta bli att tänka: HA!

På söndag sänds Vasaloppet i TV. Känner mig nyfiken på väderprognosen. Kroppen känns fortfarande laddad. Hade gjort vad som helst för att ha gjort Martin sällskap i spåret igår. OK Alehof har en buss som går upp till Mora i helgen. Någon mer som vill följa med?!

Bilder lånade från photomic.com