onsdag, november 27, 2013

Juldofter

Ett gäng lussekatter har i eftermiddag spridit juldofter i köket tillsammans med ett gäng vita hyacinter som verkar vilja slå ut alldeles lagom till första advent. Känns härligt att julen (och förhoppningsvis även vintern!) är i antågande och visst är det underbart med alla juldofter? På nedervåningen har adventsljusstakarna fått göra entré och till helgen blir det till att pynta övervåningen och ta in lite mossa. Och så måste naturligtvis även stugan få sin touch av jul, så en resa dit får det också bli. Åh, tänk om vi ändå kunde fira jul där ute med meterhögt snötäcke mitt i skogen - det hade blivit en jul att minnas!

Saftigt smaskiga lussebullar bakade på kesella. På bilden ser de inte så maffiga ut, men i verkligheten är de större än de där man brukade få i skolan (ni minns väl den där torra historien utan saffran?!!). Måste ha varit något alldeles särskilt med jästen idag, nästan så att man trodde att bullarna fått liv och tänkte lämna ugnen på egen hand!

onsdag, november 20, 2013

Vintern äntligen på väg

Minusgrader, frostbitna kinder och strålande sol. Den som känner mig vet att dagar som dessa innebär ren och skär lycka. Skynda på vintern - du är efterlängtad!

fredag, november 15, 2013

Hockey!

Igår var David med kompisarna och såg Frölunda tvåla dit Luleå med 2-1 (tacka målvakten för det!). Efter ett besök i Fans Zone hade han även fått indianernas färg i ansiktet! Nästa vecka väntar möte mot HV71 - då vet ni väl vilka som vinner??!!

Universitetstiden ett minne blott

Denna dag ska jag minnas som dagen då jag blev skuldfri hos CSN. Det tänker jag fira med havskräftor till lunch!

Fysiskt motlut

Det är och har varit en oerhörd påfrestning att vara skadad. Att inte känna att kroppen kan, fastän att hjärnan vill. Kropp och själ i obalans - ja, jag befinner mig helt enkelt i ett fysiskt motlut. En uppförsbacke som heter duga och som jag inte ser slutet på, hur mycket jag än lyfter blicken och blickar upp mot det där krönet som jag vet ska komma. Krönet där utförsåkningen börjar, där kroppen får sin välförtjänta vila efter att hjärtat pumpat runt blodet i 180. Men krönet lyser med sin frånvaro. Jag är fast i motlutet. Slukad.

Med Kvantumserien tändes ändå ett litet hopp. Någonstans långt där framme såg jag ett ljus för mitt inre. Som om någon ville visa vägen och få mig att våga tro. Efter 10 dagar utan ens en liten promenad gissar jag att ljuset jag såg inte alls var en vägvisare, utan snarare ett missvisande sken som bara fick mig på villovägar. Fick hjärnan att hoppas, kroppen att längta och själen att glittra. Jag borde förstås vetat bättre. Insett att glittret i själen inte var något annat än stjärnstoft från mina drömmar. Drömmen om att allt bara ska vara som vanligt, eller om inte så väl, så åtminstone en hel natts sömn.

Natten som gick var för jävlig. Jag förstår inte kroppens reaktion, för med tanke på min lugna livsstil finns det liksom inget att reagera på. Kanske skulle behöva en fet spark där bak för att komma igång med lite styrka och upprätthålla det knappa flås jag har kvar, men förmodligen hade det inte hjälpt. Känner att jag tappat lusten. Fullständigt. Det kanske blir så om man får ont av precis ingenting.

Den vise tänker säkert att jag borde boka in mig på första bästa lediga läkartid, men där kommer väl nästa ömma punkt - jag hatar tanken på mig själv som skadad och är så himla trött på att känna mig ostark, så smarta råd om ytterligare vila eller fler medicinkurer vill jag bara inte höra talas om. Jag är frisk och stark. Det är bara det att kroppen inte tycks fatta...

Martin och barnen förstår förstås hur jag känner och är det bästa stöd jag kan tänka. Men i övrigt känns det lite tufft just nu. När jag får frågan hur det är med ryggen så ser jag nästan rött för mitt inre, för ryggen är liksom inte problemet just nu och har inte varit på väldigt länge. Jag försöker att inte lägga någon vikt vid omgivningens kommentarer om att jag borde kunna göra si och så, att jag säkert tränar mer än vad jag säger, åtminstone borde kunna åka rullskidor... Jag lovar, hade jag kunnat hade jag varit den första att vara igång så snart tiden tillät. Normalt sett tycker jag att jag är ganska bra på att sortera bort skitsnack, men i det läge jag befinner mig nu, så gör det faktiskt ganska ont att mötas av människors tvivel. Jag önskar inte någon den där brännande känslan i skelettet runt höfterna, men om de som tvivlar bara kunde känna det jag känner för en kort sekund, så hade de kanske förstått. Det gör mig hur som helst ledsen.

Ibland önskar jag att det fanns en träningsgrupp för halta och lytta. Tror att det hade underlättat. Nu ska jag istället be Martin, övrig familj och vänner att masa sig runt med mig på mina villkor - och det inser jag förstås inte är alltför lockande. Kanske borde köpa ett 10-kort med PT på Sportlife och chansa att det kommer att funka, om inte annat för att få en välbehövlig klapp på axeln ibland. Ja, något måste jag hitta på, för det känns sannerligen ganska ensamt i mitt livs värsta fysiska uppförsbacke, för att inte säga helt öde.

fredag, november 08, 2013

Confusion

Första helgen på höstlovet åkte Sanna och kompisen Caroline till Göteborg för att närvara på Confusion i dagarna tre. De var minst sagt betagna av miljön, alla cosplay-figurer och nyfunna vänner, dessutom fulla på kärlek efter tusentals kramar och sockerhöga som skyskrapor efter masskonsumtion av japanskt godis! Kanske svårt för andra att förstå charmen med allt det här, men för två inbitna visual kei-fantaster var evenemanget förstås en av livets absoluta höjdpunkter. Nu har det naturligtvis börjat tjatas om konvent i Uppsala, Stockholm, Jönköping mm, men än så länge har dessa flickors mammor inte låtit sig övertalas...

onsdag, november 06, 2013

Finalloppet och avslutning i Kvantumserien

I lördags sprang Martin och David sedvanligt Finalloppet. Uppehållsväder gjorde den tidigare år så leriga banan mindre -just det- lerig, men likväl ganska blöt. David fick en perfekt öppning och låg tvåa efter drygt halva loppet, hack i häl på ettan. En liten vrickning och avsaknad av jävlaranamma resulterade till slut i en åttondeplats, som han efter någon timme (och prisutdelning med pokal till de 15 främsta) ändå blev ganska nöjd med. Någon förklaring på varför det var mentalt motigt hade han inte, men tiden talade i alla fall sitt tydliga språk, drygt 45 sekunder efter tidtagningen på senaste träningen. En upprepning av det hade förstås räckt till seger. Nu är ju inte seger det primära, utan att man gör sitt bästa och det var nog precis det vår lille gasell insåg att han inte gjort när han gick i mål. En stund och några mammakramar senare var det i alla fall en glad kille vid min sida igen. 

Älskling - för mig är du alltid nummer ett, oavsett placering!

Martin kämpade sig några timmar senare igenom 19 km och kom stelbent hem framåt eftermiddagen. Glad över att ha tagit tillbaka positionen som etta i jobbligan, men fortfarande tydligt besviken över att formen inte hann infinna sig till Lidingöloppet. Tror minsann han ska få en startplats till 2014-års Lidingölopp i julklapp!

Igår kväll var det dags för sista deltävlingen i Kvantumserien. Kan inte fatta hur snabbt de senaste sex veckorna gått. David förbättrade sin tid med några sekunder och blev ohotad etta i totalen. Även Sanna fick ta emot medalj och folkets jubel när hon klev upp som 3:a i F15-klassen, bara en sekund i sammandraget från tvåan och kompisen Olivia. Martin sprang som vanligt 6,8 km, igår på 32:50 och var nöjd med att inte känna sig trött i kroppen, men dock fortfarande något stum i benen sedan lördagens lopp. Själv noterade jag rekordtid efter att ha gått och småjoggat runt 3,4:an med Lena. Och ja, jag vet att jogging inte är någon höjdare för min rygg, men genom att försöka hålla mig på tårna och ute i "ruffen" så känns det faktiskt helt okej. Min förhoppning är att till våren kunna jogga kortare stunder på mjukt underlag - jag har spanat in en mjuk äng (gäller bara att inte vricka fötterna), som jag tror kan vara trevlig för oss med trasiga diskar!

I och med slutet på Kvantumserien gäller det nu att fortsatt komma upp till Dammekärr en dag i veckan och gå med lite puls. Dessa 6 tisdagspass har verkligen varit den enda form av "riktig" träning som jag varit i närheten av det senaste halvåret. Har vissa veckor lagt till en promenad (och då snackar jag just promenadtempo), men i övrigt har träningen fått lysa med sin frånvaro. Planerar att från och med nästa vecka börja med kortare belastningsövningar (planka, rygglyft, säteslyft) och se om kroppen vill vara med eller går i strejk. Känner att det är en skör balansgång och att det är oerhört viktigt att jag går sakta, sakta framåt - men bara känslan av att det finns hopp om att återgå i träning är fantastisk. Och att slippa känna sig som sämsta möjliga träningssällskap ser jag också fram emot...

tisdag, november 05, 2013

Snacka om höstsallad!

Femte november och odlingen på altanen fortsätter att växa så att det knakar. Senaste sådden gjordes för ca 6 veckor sedan!!!

Sommargrön sallad i krukorna på altanen (OBS! Den är inte inglasad!) är minst sagt fantastiskt - helt otroligt att vi i princip varit självförsörjande på sallad sedan mitten av maj - alltså i nästan 6 månader!