Våren är här!

Vilken helg! Strålande sol och massor av fix i trädgården. Jag har krattat löv och rensat häcken, luntat bort gammalt fjolårsgräs, hjälpt Martin att hugga ved och bara njutit av vårsolen. Mmm... underbart! Inte svårt att trivas då - och inte svårt att förstå varför Spanien ständigt återkommer som ett så soligt och härligt minne. Med solen kommer helt enkelt ett stort välmående, som lätt försvinner i grådis och kyla.

Sista veckan har varit sjuk på jobbet. Fick riktigt dålig feeling när jag natten till fredagen insåg att jag inte kunde somna för att hela kroppen kändes på helspänn. Hade tryck över bröstet och fick efter någon timme ropa efter Martin som fick komma in och skaka i armarna. Då stack det elakt i dem, från fingerspets upp till axel, över bröstet och ned i nästa arm, precis samma känsla som när en fot somnar. Fick nästan panik där inne i mörkret. Tänkte, att nu är min sista stund kommen, och ingen kommer ens att märka det.

Jaa, dödligheten har gjort sig påmind i släkten veckan som gått. Minns kanske mitt inlägg om hur jag skulle reagera om det verkligen hände något hemskt. Tja, nu är personen i fråga inte död ännu, men jag vet inte om det finns så mycket som en strimma hopp... Jag återkommer om detta en dag, när det inte är så sent om kvällen. Och kanske, kanske, kanske finns det då lite hopp? Ja, det ber jag verkligen till Gud om. Annars står en 6-åring och 10-åring i vår närhet utan pappa. Grymma tanke.

Kvarstår lite "skräp" efter jobbintensiven. Hoppas att det kan bli klart i början av veckan. Är så trött på leverantörer som segar... Sedan måste jag fakturera och bokföra, betala in moms och skatt. Kan inte fatta att det gått en hel månad sedan sist... Men - om jag gasar på i ett par dagar till väntar skidåkning i Kläppen torsdag-söndag, sedan några trevliga dagar med besök från Spanien och därefter 10 dagar i Italien. Mmm. Det ska bli underbart.

Men nu ska jag försöka sova. Det börjar bli dags. Dröm sött!

Soon getting there!

Så är det då slutspurten på jobbfronten som gäller. Känner mig helt slutkörd, men försöker tänka att om en vecka, så...bordet det har lugnat ner sig! När det var som jobbigast och ingen ville sälja Spanienbiljetter till bra pris, så bokade jag in en vecka i Italien veckan efter påsk. Skidåkning hägrar. Vet inte om det bara finns "mjukglass" i backarna då, men vem har ork att vara kräsen? Om det är solsken och jag kan sitta i en solstol på balkongen hela veckan, då är jag också nöjd. Väl investerade tusenlappar... Fniss! Det blir bara jag och Sanna som åker. Hade även tänkt ta med Martin och David, men så försökte vi oss på lite skidåkning med sonen i Hestra i helgen och insåg väl att det nog kan bli lite kinkigt i Italien om backarna i Hestra är för långa... Men usch och hu - vara utan lilleman en hel vecka. Det blir tufft. Men samtidigt skönt att få ägna sig 100 %-igt åt Sanna. Tja, som ni märker och säkert förstår, så ligger min nya kamera fint nedpackad i sin kameraväska... Inga bilder, ingen uppladdning... Suck - jag är för bedrövlig. Vill inte tänka på hur tråkig jag varit den sista tiden. Ett riktigt freak! Känns som om jag har åldrats 100 år efter alla dessa timmar framför datorn. Projekt trappa är lite försenat pga makens influensa. Låg och stirrade tak i en hel vecka och har efter det varit dunderförkyld (jag känner mig sugen att lägga till den snorkiga kommentaren, att tja, ni vet ju hur sjuka män alltid blir...). Men, slipningen är nästan klar. Lite smådetaljer kvar, sedan målning och STORSTÄDNING av hela huset. Det ligger slipdamm typ överallt, även om jag har försökt hänga för och gått och torkat överallt till förbannelse. Men - den blir så fin. Så nu får jag snart dra igång nästa övertalningsprojekt (om jag nu inte får med honom till Spanien på heltid) - att lägga in plankgolv i hela huset. Det är inte klokt så mycket finare det är med levande material. Jag blir överlycklig varenda gång jag går i trappan - den är så mjuk och fin! Nu har klockan rusat förbi midnatt och David vaknar väl snart, så jag borde krypa ned. Martin är i Sälen med 8 kunder och kommer väl hem totalt utslagen på söndag kväll... Så får man då höra hur synd det är om honom igen... SUCK! Fniss! Godnatt!

Influensatider

Efter Sanna insjuknade i influensa i onsdags, så har man ju känt att risken varit överhängande även för David. Och i eftermiddag kom turen, eller oturen, till honom. Nu ligger han och yrar med mer än 40 graders feber och ont i huvudet. Stackars liten. Sanna känns lite mindre varm nu ikväll, men gick ändå nyss i sömnen och yrade. Får bara hoppas att vi vuxna håller oss på benen.

Ja, eftersom nu influensan satt käppar i hjulet för vår planerade skidutflykt, så har jag inlett projekt renovera trappan. Ända sedan vi flyttade in har jag haft lust att slita bort den inklädnad han så käckt gjort, helt övertygad om att det döljer sig en oslipad diamant under skalet. Och ja, oslipad var väl rätta ordet. Men - vad fint det kommer att bli. Martin har hela tiden kämpat emot detta projekt, men den senaste tiden har jag anat en liten öppning och idag kom han självmant hem med en ny kofot - det var bara att sätta igång. Att han dessutom lyckades sabba tapeten öppnar ju dessutom upp för en möjlighet att tapetsera om! Yippie! Jag älskar projekt. Till och med i Spanien målade jag ju om hela lägenheten, utan att någon bad mig om det. Ja, sån är jag. Projektens bästa vän.

Var ju meningen att jag skulle bokat biljetter på Sterling idag. Göteborg-Malaga skulle ju vara dagens erbjudande. Men vad händer då - jo, FlyMe passar på att gå i konkurs och Sterling meddelar snabbt att dagens erbjudande blir Stockholm-London istället... Hrmpf! De såg väl sin chans att käna pengar på alla som måste ha tag i nya biljetter. Förstår naturligtvis deras strategi, men tyckte ändå att det kändes snopet. Men - i helgen bokar vi biljetter oavsett hur det blir - ska ringa och stämma av med Anna och Asse (som kanske kommer till Sverige över påsk!!!)

Nej, nu ska jag stänga ned och krypa till kojs. Förhoppningsvis mår hela familjen bättre imorgon. Jag ska äntligen försöka hinna experimentera med min kamera och ladda upp lite nya bilder. KRAM

Jobb, jobb, jag tror jag drunknar

Hej alla,
att det inte blev ett enda inlägg under februari månad tänker jag inte skylla på något annat än mig själv. Sista 6 veckorna har det varit jobb på längden och på tvären och det tycks aldrig ta slut. Hjälp! Jag drunknar i högarna på skrivbordet. Mitt upp i detta har barnen provat på både kräksjuka och influensa, den senare variaten drabbades Sanna av igår - för andra gången på två veckor. Jag kan bli så trött och förbannad på alla föräldrar som släpar iväg sina barn till skolan innan de ens tillfrisknat. Det är ju nästan så att man känner för att bojkotta skola och dagis under hela februari. Börjar också känna mig stel i nacken och tjock i halsen, men jag försöker intala mig att det hela beror på för många timmar framför datorn. Något annat har jag liksom inte tid med.

Och hur låter det... Emellanåt tänker jag på hur det skulle bli om det hände något verkligt tråkigt under denna intensiva jobbperiod. Om jag ens hade haft tid att tänka på sådana saker. Om jag bara hade fortsatt jobba 18 timmar om dygnet och sparat alla känslor till ett senare tillfälle. Jag vet allvarligt talat inte. Bara att hela situationen naturligtvis är helt sjuk och att jag inte fattar vad jag gör mitt i den. Visst, jag försöker verkligen hålla kvar mycket av det som kändes viktigt och angeläget i Spanien, men herregud, ska jag vara ärlig mot mig själv, så är jag väl hästlängder därifrån. Kanske är därför som längtan tillbaka inte går över. Tankarna på vad vi överhuvudtaget gör här dyker ständigt upp för mitt inre, och jag undrar hur länge jag ska behöva tänka så. Eller hur länge jag ska tänka så innan vi konkret gör något åt situationen.

Jo, nog har tankarna varit mer än nära en flytt till Spanien. Men så är det då det där sista steget. Huset. Vi är nog lite kära i vårt hus. Men vadå materiellt skitsnack. Visst, det är en jättetröskel att kliva över. Men ändå ett väldigt enkelt beslut. Ja, så känns det. Exakt vad skulle vi sakna här? Förutom huset? Nej, just det. Ingenting.

Jag börjar kanske bli knäpp, men jag är så skittrött på människor som alltid säger hur trevligt det vore att träffas snart, men aldrig gör något åt det. Jag är trött på att det alltid är jag som ska organisera och bjuda in - inte för att jag inte gärna gör det - men jag har helt enkelt tröttnat på att det alltid ska hänga på oss. Häromkvällen satt jag och Martin och spekulerade i vad det är för fel på oss - för något måste det ju vara. Åtminstone i det här landet. För i Spanien gick det ju bra. Eller? Var det bara en illusion? Kanske har jag drömt om alla trevliga utflykter, middagar, morgonkaffe, strandpromenader, pepparkaksbak... Ja, ni som vet - lova att säga till. Och om ni tycker att vi är helt j-a hjärndöda, ja, då vill jag gärna veta det också.

Imorgon släpper Sterling kampanjbiljetter på sträckan Göteborg-Malaga. Jag har ställt 2 klockor! Vill inte missa detta. Känns som jag gör vad som helst för en enkel biljett.

Idag fick barnen post från Spanien. Söta kort på kompisarna, brev och en skolkatalog. Då kände jag - det är ju här vi hör hemma. Bland våra vänner. Bland sol och palmer. Bland brunbrända ungar, engagerade föräldrar och en underbar vardag. Ja, vad gör vi här? Egentligen.

Det får jag nog fundera på en stund.

P.S. Jag har köpt en jättefin kamera till mig själv i födelsedagspresent, som jag knappast har hunnit använda. Men - en dag när jag hinner, så ska jag ladda upp lite nya bilder.

KRAM till alla som bryr sig. Resten skiter jag i.