Jobb, jobb, jag tror jag drunknar

Hej alla,
att det inte blev ett enda inlägg under februari månad tänker jag inte skylla på något annat än mig själv. Sista 6 veckorna har det varit jobb på längden och på tvären och det tycks aldrig ta slut. Hjälp! Jag drunknar i högarna på skrivbordet. Mitt upp i detta har barnen provat på både kräksjuka och influensa, den senare variaten drabbades Sanna av igår - för andra gången på två veckor. Jag kan bli så trött och förbannad på alla föräldrar som släpar iväg sina barn till skolan innan de ens tillfrisknat. Det är ju nästan så att man känner för att bojkotta skola och dagis under hela februari. Börjar också känna mig stel i nacken och tjock i halsen, men jag försöker intala mig att det hela beror på för många timmar framför datorn. Något annat har jag liksom inte tid med.

Och hur låter det... Emellanåt tänker jag på hur det skulle bli om det hände något verkligt tråkigt under denna intensiva jobbperiod. Om jag ens hade haft tid att tänka på sådana saker. Om jag bara hade fortsatt jobba 18 timmar om dygnet och sparat alla känslor till ett senare tillfälle. Jag vet allvarligt talat inte. Bara att hela situationen naturligtvis är helt sjuk och att jag inte fattar vad jag gör mitt i den. Visst, jag försöker verkligen hålla kvar mycket av det som kändes viktigt och angeläget i Spanien, men herregud, ska jag vara ärlig mot mig själv, så är jag väl hästlängder därifrån. Kanske är därför som längtan tillbaka inte går över. Tankarna på vad vi överhuvudtaget gör här dyker ständigt upp för mitt inre, och jag undrar hur länge jag ska behöva tänka så. Eller hur länge jag ska tänka så innan vi konkret gör något åt situationen.

Jo, nog har tankarna varit mer än nära en flytt till Spanien. Men så är det då det där sista steget. Huset. Vi är nog lite kära i vårt hus. Men vadå materiellt skitsnack. Visst, det är en jättetröskel att kliva över. Men ändå ett väldigt enkelt beslut. Ja, så känns det. Exakt vad skulle vi sakna här? Förutom huset? Nej, just det. Ingenting.

Jag börjar kanske bli knäpp, men jag är så skittrött på människor som alltid säger hur trevligt det vore att träffas snart, men aldrig gör något åt det. Jag är trött på att det alltid är jag som ska organisera och bjuda in - inte för att jag inte gärna gör det - men jag har helt enkelt tröttnat på att det alltid ska hänga på oss. Häromkvällen satt jag och Martin och spekulerade i vad det är för fel på oss - för något måste det ju vara. Åtminstone i det här landet. För i Spanien gick det ju bra. Eller? Var det bara en illusion? Kanske har jag drömt om alla trevliga utflykter, middagar, morgonkaffe, strandpromenader, pepparkaksbak... Ja, ni som vet - lova att säga till. Och om ni tycker att vi är helt j-a hjärndöda, ja, då vill jag gärna veta det också.

Imorgon släpper Sterling kampanjbiljetter på sträckan Göteborg-Malaga. Jag har ställt 2 klockor! Vill inte missa detta. Känns som jag gör vad som helst för en enkel biljett.

Idag fick barnen post från Spanien. Söta kort på kompisarna, brev och en skolkatalog. Då kände jag - det är ju här vi hör hemma. Bland våra vänner. Bland sol och palmer. Bland brunbrända ungar, engagerade föräldrar och en underbar vardag. Ja, vad gör vi här? Egentligen.

Det får jag nog fundera på en stund.

P.S. Jag har köpt en jättefin kamera till mig själv i födelsedagspresent, som jag knappast har hunnit använda. Men - en dag när jag hinner, så ska jag ladda upp lite nya bilder.

KRAM till alla som bryr sig. Resten skiter jag i.