I lördags sprang Martin och David sedvanligt Finalloppet. Uppehållsväder gjorde den tidigare år så leriga banan mindre -just det- lerig, men likväl ganska blöt. David fick en perfekt öppning och låg tvåa efter drygt halva loppet, hack i häl på ettan. En liten vrickning och avsaknad av jävlaranamma resulterade till slut i en åttondeplats, som han efter någon timme (och prisutdelning med pokal till de 15 främsta) ändå blev ganska nöjd med. Någon förklaring på varför det var mentalt motigt hade han inte, men tiden talade i alla fall sitt tydliga språk, drygt 45 sekunder efter tidtagningen på senaste träningen. En upprepning av det hade förstås räckt till seger. Nu är ju inte seger det primära, utan att man gör sitt bästa och det var nog precis det vår lille gasell insåg att han inte gjort när han gick i mål. En stund och några mammakramar senare var det i alla fall en glad kille vid min sida igen.
Älskling - för mig är du alltid nummer ett, oavsett placering!
Martin kämpade sig några timmar senare igenom 19 km och kom stelbent hem framåt eftermiddagen. Glad över att ha tagit tillbaka positionen som etta i jobbligan, men fortfarande tydligt besviken över att formen inte hann infinna sig till Lidingöloppet. Tror minsann han ska få en startplats till 2014-års Lidingölopp i julklapp!
Igår kväll var det dags för sista deltävlingen i Kvantumserien. Kan inte fatta hur snabbt de senaste sex veckorna gått. David förbättrade sin tid med några sekunder och blev ohotad etta i totalen. Även Sanna fick ta emot medalj och folkets jubel när hon klev upp som 3:a i F15-klassen, bara en sekund i sammandraget från tvåan och kompisen Olivia. Martin sprang som vanligt 6,8 km, igår på 32:50 och var nöjd med att inte känna sig trött i kroppen, men dock fortfarande något stum i benen sedan lördagens lopp. Själv noterade jag rekordtid efter att ha gått och småjoggat runt 3,4:an med Lena. Och ja, jag vet att jogging inte är någon höjdare för min rygg, men genom att försöka hålla mig på tårna och ute i "ruffen" så känns det faktiskt helt okej. Min förhoppning är att till våren kunna jogga kortare stunder på mjukt underlag - jag har spanat in en mjuk äng (gäller bara att inte vricka fötterna), som jag tror kan vara trevlig för oss med trasiga diskar!
I och med slutet på Kvantumserien gäller det nu att fortsatt komma upp till Dammekärr en dag i veckan och gå med lite puls. Dessa 6 tisdagspass har verkligen varit den enda form av "riktig" träning som jag varit i närheten av det senaste halvåret. Har vissa veckor lagt till en promenad (och då snackar jag just promenadtempo), men i övrigt har träningen fått lysa med sin frånvaro. Planerar att från och med nästa vecka börja med kortare belastningsövningar (planka, rygglyft, säteslyft) och se om kroppen vill vara med eller går i strejk. Känner att det är en skör balansgång och att det är oerhört viktigt att jag går sakta, sakta framåt - men bara känslan av att det finns hopp om att återgå i träning är fantastisk. Och att slippa känna sig som sämsta möjliga träningssällskap ser jag också fram emot...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar