Resan går mot sitt slut

Jaha, så hände det igen... allt jag precis skrivit in försvann...Ibland hatar jag det här bloggandet...

Nåväl - en kortversion...

Detta blir med största sannolikhet det sista inlägget från vår Spanienvistelse - nästa gång ni hör ifrån mig är jag förhoppningsvis i Sverige igen. Ja, tiden har verkligen rusat - det ser man inte minst nu, när man inser att dessa härliga månader redan tagit slut.

Det här har varit en dag i fullt tempo, ända från det att klockan ringde i morse strax före 7. Med lägenhetsstädning, avslutningsfika i skolan, 2 extra barn efter skolan (jag passade Alva och Ebba), lussefirande, slutbesiktning på lägenheten och packning är jag verkligen helt slut, men jag kände ändå att jag behövde lite tid på egen hand när barnen väl somnat. Lovade i ett svagt ögonblick under dagen att jag skulle passa Alva och Ebba en timme på eftermiddagen. Det blev istället 2 1/2 timme, vilket innebar att jag hade 35 minuter på mig att skynda hem, laga middag, packa luciakläder och komma iväg till kyrkan. Jag behöver väl knappast säga att dessa 35 minuter inte alls blev till dagens bästa? Nej, jag tänkte väl det...

Hur som helst - väl i kyrkan kunde jag glädjas över två små kritvita ljus som sjöng för allt vad de hade. David log med hela ansiktet under Staffan Stalldräng, där han stod med alla stora barn och sjöng - ja, han lyckas nästla sig in lite vart som helst, den ungen. Tyvärr hade Martin tagit med sig digitalkameran hem till Sverige (han hade i och för sig lyckats sabba displayen, men ändå...) och filmkameran låg här hemma, och det var verkligen synd: Sofia ska ha all heder åt det luciatåg hon lyckats sätta ihop i år. Helt fantastiska julsånger, även mer okända, och kören sjöng helt änglalikt. Wow! Det går inte att beskriva med ord.

När lussefirandet var slut var det dags att säga hejdå till alla kompisar. Kön av kompisar som skulle krama om Sanna tog aldrig slut, och när vi väl lyckats slita oss, så stod det en hel skara barn uppe på terassen och ropade: Jag älskar dig Sanna - kom snart tillbaka. I det ögonblicket tror jag inte att någon av oss ville åka tillbaka till Sverige. Inte blev det bättre när vi skulle säga hejdå till Anna, Asse, Ebba och Alva, men vi får se fram emot många nya gemensamma äventyr under 2007.

Igår kväll hann vi med ytterligare en avskedsmiddag. Var närmaste kompisarna, som vanligt, Anna & Asse + barn, Anna G + barn, Richard och Anna-Carin + barn. Gick ut och åt efter skolans avskedsfest (ja, det flyttar till nya lokaler under julen, så det blev att ta farväl av den kulturskatt, som de nu huserar i). Luciatåg under palmerna med varm glögg kändes som ett ypperligt farväl, och det var en härlig kväll. Tres Amigos blev återigen restaurangen vi hamnade på, men på något sätt har det blivit bekvämt att gå dit. Barnen känner igen sig och uppträder oftast ganska civiliserat. Till och med igår när vi hade 8 barn till bordet. Ja, det var verkligen en trevlig kväll. Blev även utbjuden ikväll, men jag kände att barnen behövde komma till ro. Det har varit hektiska dagar hela veckan.

Julkorten tycks ju ha kommit fram, trots allt. Och dessutom riktigt hyfsat fort. Skönt. Slipper jag tänka på det. Martin har också kommit fram och är redan i Nödinge. Han måste ha slagit alla rekord när han körde hem... Ja, hur pass fort det gick, trots en övernattning, vill jag inte ens tänka på. Men, hemma är han och det känns skönt. Fick ett sms när han kommit in i huset. Han skrev:

Det är inte klokt så fint vi har det. Och så stort det är. Ja, vi har verkligen ett underbart hem. Tro det eller ej, men man glömmer fort vad det är man har lämnat, men desto mer uppskattar man det förhoppningsvis när man kommer tilllbaka. Ja, nu längtar jag också hem. Till ett hem. Vårt hem. Även om jag absolut hade kunnat tänka mig att kalla Spanien hem, så krävs det ändå ett hem, ett riktigt hem, för att man ska kunna se en flytt av detta slag som permanent. Ändå har jag inte saknat något här nere, trots vår enklare livsstil - men det är klart, jag har haft det viktigaste i livet runtomkring mig, Martin, Sanna och David, och där de är, där hör jag hemma.

Så hem ljuva hem (eller älskade Martin) - här kommer vi, de sista tre i skaran.
Hasta luego!