Midnatt råder...

Tja, efter de senaste veckorna med vakna nätter är jag inte direkt förvånad över att jag inte verkar kunna komma till ro i kväll heller. Och nej - det hjälper inte att jobba som en galning... Har ikväll suttit med bokföring, momsregistrering och skatteinbetalningar. Låter som värsta sömnmedlet, eller hur? Men ack, det tycks inte bita på mig i alla fall.

Festen hemma hos Anna och Darren blev trevlig och sen, igår kände jag mig verkligen helt slutkörd. Men, Martin och Asse skulle ju iväg på formel 1, så om jag inte ville vara utan bil hela dagen, var det bara att stiga upp kl. 8 och göra sig klar för avfärd till kl. 9.30. In i bilen med barn och kassar - för ja - stora julbaket stod på schemat. Och så bakade vi lussekatter och pepparkakor på längden och tvären hela dagen. Vid 17-tiden gav jag upp och åkte hemåt med barnen. Klockan 19 sov vi allihop, men då kom naturligtvis Martin hem från sin utflykt utan nyckel, så det var bara för mig att stiga upp. Och, kl. 2 i natt var jag fortfarande vaken. Usch! Men, det är klart. Det är många tankar inför hemresan nu också. Och mycket som ska hinnas med innan den.

Igår var det andra gången jag satte mig bakom ratten sedan vi kom hit. Har inte direkt känt någon större lust att köra bil efter punkteringen på vägen ner. Kändes ganska okej ändå, men så lyckades jag verkligen pricka in en hellugn eftermiddag med relativt lite trafik. Skönt. Tyckte annars nästan att hjärtat slog volter emellanåt.

Idag har vi varit ute vid stallet och sagt hej då till Monica och söta Pinocchio. Sanna var lite deppig när vi åkte därifrån, men tog det ändå bra, tycker jag. Ridlektionen var lyckad, så hon levde kanske på lyckoruset från den. Men nog var det lite sorgligt i alla fall. Inte att det nödvändigtvis var sista gången i livet man var där, men allt som man säger hejdå till nu gör ändå att slutet på vår vistelse känns så definitivt. Man fattar helt enkelt inte hur snabbt tiden har gått. Vansinnigt.

I ett och annat fönster, till vad jag antar vara svensklägenheter, syns nu adventsljusstakar och julpynt. Spanjorerna pyntar också, men med sol och shortsväder infinner sig inte riktigt julstämningen. Igår när vi bakade, vilket i och för sig var jättemysigt, kändes det jättesuspekt. Som om någon satt en lussedeg i händerna på mig i juli månad eller nåt och sagt att du, nu är det snart jul. Men jag vet - jag kommer nog få nog av mörker, regn och rusk (för snö lär man väl som vanligt få vänta på) så snart vi kommit hem, så jag borde nog inte klaga så högljutt. Och - jag klagar inte heller - det är superskönt med solen och värmen, det är bara att det inte blir så juligt.

Nu ska jag försöka väcka Martin och be om lite ryggmassage - kanske kan det få mig att släppa alla tankar på allt och inget! Han somnar ändå alltid om på 5 minuter, så tyck inte alltför synd om honom.

Tjolahopp!