Liten kille med gips!

Tja, när man är liten kan man få plötsliga infall. Som att hoppa baklänges från klätterställningen, nästan 2 meter upp i luften. Bara för att testa. Det kan ju vara kul. Eller också inte så roligt. Det var en kille med en arm som gjorde ont som jag hämtade från dagis igår. På kvällen gjorde det plötsligt väldigt ont (man kan ju lyckas ramla på armen en extra gång när man ska gå balans). I morse tänkte jag, att nej - han har nog lurat mig, för visst kunde han använda handen, om än något begränsat. Blev tidsbeställning på vårdcentralen. Neej, inget brutet, trodde doktor Mikael. Kanske en "grönkvistsfraktur". (Ja, inte hade jag då hört begreppet förut, men tänk dig att du försöker bryta en färsk gren - barken skadas nog inte på utsidan, men däremot kan ju strukturen på insidan skadas). Remiss till röntgen. Ni kan nog vänta tills imorgon, sa han. Doktorn. Men nej, jag skickade Martin till Kungälvs sjukhus med lilleman och visst visade röntgen på en spricka intill handleden. (Ja, nu är det så att Martin ska vara borta typ 8 av 16 veckor framöver, så jag kör just nu hårt med honom - han är bortskämd med att jag alltid finns till hands, och det var inte utan sura miner han fick planera om sin dag). Flera timmar senare, bland annat på grund av en bilolycka som fick högsta prioritet, fick David så sitt gips om handen. Ett litet paket som han stolt visade upp när han kom hem. 2 Halvan-böcker rikare hade han också lyckats lura till sig av pappa på ICA och försenad lunch från pizzerian - David var trots den långa väntan på akuten (varför man nu måste sitta där och vänta på en gipsning) ganska nöjd med sin dag.

Själv sitter jag här och snickrar på diverse översättningar. Åter dags för högtryck på firman. Ligger väl en så där 6000 ord efter planeringen, men hoppas på att det ska flyta på bra imorgon (utan att det kommer in alltför många nya uppdrag...). Nu vet jag i alla fall vad jag ska göra tills slutet av mars. Precis som vanligt. Ja, allt är med andra ord precis som vanligt. Förutom den lilla gipsade handen då.

Den som känner sig manad får gärna tvinga ut mig på en lunch eller biokväll någon dag framöver, så att jag kommer bort från denna kontorsstol. Ryggen värker redan (efter 2 alltför sena kvällar), mushandleden gör sig minst sagt påmind (jag har väl lyckats ladda ur den 3 gånger idag...), så jag hoppas verkligen att någon antar erbjudandet (jag bjuder till och med!) Och om ni inte hittar mig framför datorn, så är jag i stallet. Gnägg!