Ny arbetsvecka, ja, det har faktiskt redan hunnit bli onsdag. Vart tar tiden vägen, egentligen? Martin har besök från Sverige och håller till på golfbanan på heltid. Igår när de anlände stod regnet som spö i backen, det var översvämning och vägarna rasade samman. Nu skall det för oroliga läsare tilläggas att detta inte hör till ovanligheterna i Spanien. Sker typ vid varje skyfall. David ville inte ta av sig varken galonisar eller gummistövlar när vi kom in efter vår lilla promenad – han fullkomligen strålade där han låg i vattenpölarna (typ 20 cm djupa), helt oberörd över att det sipprade in vatten överallt. Hela eftermiddagen igår tillbringade vi i kyrkan. Först var det körövning för Sanna, sedan pyssel och därefter middagssamling för David och barnligan. Fullt ös. David gjorde allt för att få vara med de större killarna och spela bordtennis, och han lyckades riktigt bra. Har otrolig bollkänsla. Men – så blir det ju också fotbollsträning ute på plazan varje dag – vet inte hur många bollar han skjutit punka på eller skjutit upp på någons balkong… han gillar att skjuta ”dônare”, som han säger. Martin är förstås överförtjust, ser väl säkert sig själv på fotbollsplanen hemma i Sverige och gläder sig åt att slippa en kall och ruggig ridmanage även för barn nummer 2. Men, där skall han nog inte vara för säker… David är jätteintresserad av hästar, men fortfarande för harig för att sitta upp på hästryggen. Vi får hem och öva på en shettis! Sedan får han gärna spela fotboll också, men Sanna har kommit på, att om David också vill rida, då köper nog pappa en häst! Ja, egen häst står naturligtvis längst upp på julens önskelista, därefter hundvalp… Vi har dock inte lovat mer än en ny kattunge när vi kommer hem, så vi får väl hoppas att det blir bra – åtminstone ett tag till.
På söndag kommer mamma ner och hälsar på – jag bokade biljett till henne i helgen. Nu håller vi tummarna för att solen skall komma tillbaka, och prognosen ser faktiskt lovande ut. Förra veckan hade vi några riktigt härliga dagar, med 28 grader och strålande sol. Då var vi nere vid havet och badade – härligt skönt. David tror dock att han kan simma utan flythjälp, så han kastar sig helt orädd ut i vågorna. Upp igen med ett gapskratt på läpparna och sand i hela håret. Med mamma kommer förhoppningsvis även en del ”nödproviant” som vi beställt – alla saknar något: Martin pepparchips (vem är förvånad), Sanna fiskbullar, David Byggarebob tandkräm, och jag – hallonté! Men, med helgens laddning skall vi nog klara oss till vi kommer hem igen, någon gång i december.
I fredags var det ju Halloweenfest, och det var en upplevelse utöver det normala. Vi körde en mörk, slingrig väg upp i bergen, tog sedan av på en ännu mindre väg, i sämre skick än en dålig svensk grusväg. Helt plötsligt kom vi fram till en säkert 6 meter hög järngrind, klädd i spindelväv. Portarna öppnade, gnisslade naturligtvis enligt värsta skräckfilmsmanér, och vi körde upp mot huset. Nåväl – hus är helt klart en underdrift. Värsta jäkla palatset. En kompis pappa som äger det, men som aldrig bott där… Byggde det tillsammans med sin fru, men träffade under tiden sin älskarinna och har inte kunnat bestämma sig för vem han skall flytta in med… värsta Dallas! Nåväl – huset var helt fantastiskt, vilka ytor, vilka materialval… men samtidigt – hu, så opersonligt. Hade jag gått där, hade jag blivit rädd för mina egna ekande fotspår. Men – lyxigt var det, i allra högsta grad. Hela nedervåningen hade inretts med levande ljus, spindelväv och spindlar. Inomhuspoolen såg lockande ut och David försökte vid flera tillfällen krångla sig ur sin skelettdräkt och hoppa i. Ute fanns också en jättefin pool och med tanke på den värme som var på fredagskvällen, så hade det varit bättre att ha ett poolparty! Allt vin hade fått nya vampyretiketter, märkta med Blod, och som tilltugg serverades blodig pumpasoppa och potatispizza. Var ca. 30 människor där och när barnen tröttnat på att sjunga karaoke, tog de vuxna över. Ja, där fick vi oss många goa skratt.
I lördags var vi för andra gången på en helt otrolig asiatisk restaurang och frossade i sushi och wokad mat. Man väljer precis själv vad man vill ha, medan en kock i ett öppet landskap tillbereder allt. MUMS säger jag bara. Sanna var också helförtjust, medan David var ytterst skeptisk. Jag äter bara mat i mitt hus, sa han. Men, när personalen kom med glass, fick det tydligen plats 3 bägare i den lilla magen… Sanna åt 4 portioner glass, efter en riktig brakmiddag, men sedan åt vi inget mer på hela dagen! Vi somnade redan vid 22-tiden på lördagen och var härligt utsövda på söndagen. Då åkte vi till en stad som heter La Linea. Ligger precis vid Gibraltar. Landskapet där är verkligen vackert, men tyvärr var det ganska disigt, så naturen kom inte riktigt till sin rätt. Mötte upp med en engelsk översättare, som har lägenhet i Portugal, men som tillfälligt var där på besök. Det var en trevlig eftermiddag och Sanna och David njöt av att få stå i centrum.
Nya planer inför kommande helg, men det får ni höra mer om nästa gång.
Passa på att mysa i höstmörkret,
Kram
Angelica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar