Men. Man skall nog inte ha för stora planer. I skrivandet stund sitter jag på en filt utmed AP7 (motorvägen) 65 km norr om Alicante. Punktering. Däcket exploderade i 130 km / h och vi låg i yttersta omkörningsfilen. Som tur var utan alltför mycket annan trafik, men läskigt var det. Hela bilen skakade och styrförmågan var knapp men duglig. Kom in till kanten. Ringde Saab assistance. Telefonnumret funkade inte. Ringde hem till mamma och bad henne ringa svenska motsvarigheten. Visade sig vara fel på tangenterna i Martins järnålderstelefon från Ecophon, från min funkade allt utmärkt. Fick tag på en kille som sa att det kunde dröja ett par timmar. Att vi skulle vänta. Blev precis uppringd av spansk kille som, tror jag, sa att de kommer om 30-40 minuter. Vi får väl se. Vi är ju trots allt i mañana-land, vilket i princip kan innebära att de kommer hit om 5 minuter eller 5 timmar. Nåväl. Det är ganska mysigt här i diket. Lite högljutt, men varför vara så petig med detaljerna? Resans längsta stopp hittills – alltid något. Martin springer fram och tillbaka utmed väggrenen och rättar upp vår varningstriangel som envisas med att krascha så fort en större lastbil kör förbi. Bra för motionen – han ville inte inleda sitt nya liv som joggare idag på stranden, så då är det ju ett utmärkt tillfälle att ta chansen nu.
Sms:ade hem till mamma och meddelade att allt var lugnt. Vi känner oss riktigt lugna och ett nytt däck fick vi också på inom ett par minuter. Men vilken syn det måste ha varit – alla våra prylar utmed vägen. Tihi! Ja, så kan det gå. Hoppas nu på hjälp vidare till en Saab-verkstad (tyvärr är väl klockan för mycket för att hinna få hjälp idag…) och nytt däck på fäljen. Reservhjulet är väl ingen större trygghet några längre mil. Jävla Good Year däck. Och jag som till och med valde däck med omsorg. Skall jag minsann reklamera till bilförsäljaren – för det är väl ingen som tror att jag tänker stå för denna extrakostnad??!
---
Att det tog 3 timmar för Saab assistance att dyka upp, trots att Martin var klar med däckbytet efter 10 minuter, bör väl inte förvåna någon. Allra minst oss som satt där och väntade. Men att vi sedan inte blev erbjudna någon som helst hjälp kändes rent av skamligt. I sakta gemak körde vi vidare mot Alicante och San Juan costa för övernattning. Himlans mysigt lyxrum med två rum och ett jättebadrum, som kändes totalt glamoröst i jämförelse med gårdagens inkvartering. Kändes skönt att komma fram. Var faktiskt lite skakig efter incidenten på motorvägen. Just då full koll, men sedan – ja, då smyger sig tankarna på om vad som hade kunnat hända. Usch! Tyvärr slutade kvällen inte med detta. Martin upptäckte att vi förlorat en mycket värdefull väska på vägen, förmodligen ”vägpirater”. Allt som fanns i denna väska vill jag inte ens skriva om – då bryter nog till och med ni ihop, men denna kväll kändes allt mycket jobbigt (det är därför jag skriver om denna incident först 2 dygn senare).
Hur som helst. Igår, fredag, skulle vi ta oss de sista 53 milen genom Spanien. Reservhjulet skulle förmodligen inte stå pall i augustihettan meddelade svenske bilförsäljaren, så det var bara att hitta ett nytt däck. Bara… Tja, inte i Spanien. Inte i Spanien i semestertider… Detta bara tog oss 5 ½ h från början till slut, men på knackig spanska och initiativrikedom (det var naturligtvis Angelica som stod för denna, Martin var fortfarande knäckt efter förlusten…) samt ett rörligt kroppsspråk lyckades jag faktiskt få fram ett däck (speciellt ditkört) till en liten däckfirma, Farino. Det kändes som en enorm lättnad när däcket levererades. Ännu större när vi kunde konstatera att fälgen var tillräckligt rund för att kunna användas (annars hade vi säkert varit fast där ännu!!!). Det blev dock ett dyrt kalas (usch!), men huvudsaken var att allt ordnade sig.
De sista 53 milen blev långa. En knasig känsla och rädsla för ny punktering förföljde mig. Kände mig helt känslomässigt urladdad när vi anlände till Fuengirola strax före kl. 18 på fredagskvällen. Pia fanns på plats i lägenheten och det kändes skönt att få ventilera lite med en svensk. På kvällen packade vi upp och försökte glömma vissa smärtsamma detaljer. Gick ut och åt och började längta efter lördagen, då Sanna och David äntligen skulle dyka upp med mormor och morfar. Våra älsklingar – gud, vad vi saknar er.
Tog tåget till flygplatsen. Löjligt billigt. Dessutom – jag har ingen större lust att sätta mig i någon bil igen. Någonsin. Fy – hoppas ni slipper uppleva vår mardröm. Planet lite försenat, nog för att göra mig sjuk av oro för att något skulle ha hänt. Men, de kom fram. Lika strålande glada som alltid. Med en gång kändes allt 100-procentigt. Ingenting som saknades. Bara en härlig helhet. Fy hundan, vad vore vi utan dem… Hemska tanke.
Dagen firade vi på stranden i strålande sol. Förvånandsvärt kallt i Medelhavet, men hellre det än Brännmanetsinvasionen på spanska sydkusten som vi läste om före avfärd. Men härligt somrigt i luften. God mat, vin resp. öl för den som önskar. Känner mig härligt avslappnad, trots att jag suttit och jobbat i någon timme när de andra slocknade. Skall snart vika ned styret själv. Så vänner – vi hörs snart igen.
Många kramar till er alla.
Angelica och Martin (ja, han sover som vanligt)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar