Med nya myggbett på fötterna har jag nu bytt balkongen mot köksbordet, även om det är olidligt varmt härinne. Men, en kort rapport före bedtajm hade jag minsann ändå tänkt klämma in (för den som orkar läsa)! Det känns som om det har hänt hur mycket som helst sedan jag sist författade några rader, även om det bara är fem dagar sedan. De flesta planer jag hade då har jag nog hunnit bocka av på min lista, dock inte besöket på kulturhuset. Men – vi börjar väl där vi var sist?
Fredag och dags för kyrkbesök. För alla er som inte provat svenska kyrkan i utlandet, måste vi varmt rekommendera detta tillhåll. Vi har svängt förbi flertalet gånger under våra tidigare besök på solkusten, så visst anade vi att bullkalaset skulle bli uppsluppet och roligt, men knappast inte språngbrädan för vårt fortsatta umgänge här nere. Men, så blev nog fallet. Vi hann knappast in i lokalen förrän nya prästfamiljen slängt sig över oss och introducerat sig själva (med 3 barn), barnen lagt beslag på våra och sedan försvann ut på terrassen för en vild lek med David efter sig i 180 knyck (behöver jag säga att Sanna försökte bli av med honom??!). Skönt – bulle och kaffe/té i lugn och ro, tänkte vi, men hann knappast sätta oss ner innan nästa tass räcktes fram. Catharina. Med barnen Max och Sofia, där Max (även han kvartsdansking som Sanna) visade sig vara en av Sannas nya klasskompisar. Jo, men visst kom hem till oss imorgon vid 18-19-snåret, så bjuder vi på middag. Vi ringer till en annan familj i klassen och kollar om de också kan komma. Vi vet ju själva hur det känns att vara nya. Jaha, och inget skulle vi ta med. Men det gjorde vi förstås ändå: Vi laddade med lördagsgodis till barnen och lite vin och strax före kl. 19 på lördagskvällen ringde vi på dörren. In i en lägenhet där man nästan gick vilse mellan alla rum, och sedan ut på en jätteterrass. Jag vet inte hur jag skall beskriva denna ”balkong”, men om man tänker sig en halv fotbollsplan (åtminstone 7-manna) så kan ni säkert själva tänka er omfattningen. David hade somnat i vagnen, men kom en bit in på kalaset vandrandes med famnen full av leksaker. Han hade varit inne i Max rum och botaniserat utan att någon märkt något, och var helt nöjd efter sin lilla tupplur. På balkongen hittade han dessutom fullt utrustad lekstuga, polis-mc i miniformat och cykel med stödhjul, så det förvånar väl ingen att han hade fullt upp till kl. kvart i två på natten? Sanna var nöjd med sitt nya umgänge, som utöver Max och Sofia innebar en Ebba och en Alva. Alva och David fann varandra direkt och gosade emellanåt riktigt mysigt i stora fåtöljen. Och utöver Christina och Per stiftade vi bekantskap med Anna och Asse, föräldrar till Ebba och Alva. När våra vägar skiljdes åt på kvällen blev vi hembjudna till de senare på söndagen. Vi skulle höras efter vår ridskole-rekognosering. David blev naturligtvis väldigt trött med en gång när vi gick den korta vägen genom Fuengirola och skrek hjärtskärande efter sitt gula hus, som han ville återvända till på stört. Men, hos mamma somnade han sedan gott… Jag blev dock liggandes med en spännande bok och förstörde ytterligare några timmars skönhetssömn.
Söndag morgon och barnen vaknade naturligtvis kl. 7.30. Bara att gå upp. Martin var lite halvseg, men – han är ju pappaledig, så någon gång skall han ju få vila!!! Något sena gav vi oss ut på vår ridskolejakt och åkte verkligen berg upp och berg ned i det andalusiska landskapet. Men vilket landskap – och vad härligt med lite genuint spanskt lantliv. En dåre körde på vår bil bakifrån (man börjar bli van) när vi stod parkerade, men som tur var ingen skada på oss! Helt plötsligt, ur ingenstans, var vi framme vid El Jinete. Vet i hundan hur vi tog oss dit, men fram kom vi i alla fall. Helt utan vägbeskrivning. Därifrån var det sedan ganska enkelt att ta sig vidare upp i bergen till Anna och Asse (vilket hus de byggt ute på vissjan!) – nåja enkelt skall jag inte säga. En smal och brant backe, stenig och i uselt skick, ledde ned till deras hacienda, och jag tänkte i mitt stilla sinne, att vi nog fick lov att lämna bilen där – för hur 17 skulle man ta sig upp igen? Men, med ytterligare en Saab på garageuppfarten (vägen var dock knappast i sådant skick att den fått heta så i Sverige) blev jag lite lugnare. Sanna och David flög ur bilen och lärde snart känna ytterligare en tjej, Fanny, från Norge – och tänk – hennes pappa kom ursprungligen från Ahlafors. Tja, världen är bra liten.
Nåväl – barnen tog sig några hopp på studsmattan. Det var den varmaste dagen sedan vi kom ned, 35 grader i skuggan, så studsmattan byttes snart mot pool. David flög i och simmade på efter bästa förmåga med kuddar på armarna. Han har blivit riktigt kavat här nere. Sedan lekte han och Alva Byggare Bob innan det blev dags för somrig sallad och grillad kyckling. Vi vuxna softade med lite rosé och satt och pratade långt in på kvällen. Före mörkret åkte vi dock, för att ha koll på klippavsatserna…
På måndagen hade vi beställt tid för ridskolevisning hos Monica, som vi trodde skulle finnas på El Jinete, men som i själva verket hade börjat arbeta på en liten privat spansk gård någonstans i närheten. Ja, precis så odefinierat var det. Men – vi hittade dit i alla fall, och hon hade påpassligt en lucka i programmet, och då kan ni ju gissa vem som var snabb… Sanna såg naturligtvis till att fixa en ridlektion på ponnyn Pinocchio, som enligt spanska mått mätt ansågs vara lite övergödd – men, då skall vi minnas att spanska hästar med svenska mått mätt knappast kan anses som annat än anorektiska kusar, så denna ponny var riktigt snygg! Inte riden på ett tag, men med starka ben och bestämd vilja skulle det gå. Jodå, Sanna ville ju pröva. Monica skrattade glatt åt hennes envishet och ponnyn förvandlades snart från tjurig åsna till riktigt duktig arbetshäst. Trav, övergångar och galopp var inga problem – men efter 30 minuter var både Sanna och ponnyn blöta av svett, så då väntade duschen. Eller slangen. 2 ½ timme senare var ponnyn ryktad, riden, duschad och ryktad igen och när vi släppte ut hästen i hagen, ville han inte lämna Sannas sida. Förälskelse (inte så svårt att förstå efter den SPA-kuren!) Är han till salu, undrade Sanna, och spanjorerna myste glatt åt denna lilla vithåriga cowboy. Jo, säkert – varför inte ställa en ponny på balkongen efter värsta Pippi-manér? På kvällen var vi inte sena med att krypa ned mellan lakanen. Pirrig Sanna inför skolstarten dock.
Tisdag och dags för skola. Äntligen. Klockan 9 tog rektorn till orda och hälsade alla välkomna. Där stod vi under svajande palmer medan gamla elever sjöng skolans egna sång, och jag fick nästan tårar i ögonen – fattade inte riktigt att jag var där. Tydliga regler kom från rektorns mun om vad som var tillåtet och ej under skolans tak. Alla, från 3 – 19 år, stod och lyssnade, nästan andaktsfullt. Inga svordomar, inga fula ord, trevligt bemötande, vårdad klädsel, rök- och drogfritt (jo, alla barn testas med enkelt urinprov), alla tar hand om varandra etc, etc. Mycket har man i och för sig läst om i skolpolicies förut, men här – ja, ni skulle ha sett – det var något helt fantastiskt. Här gavs inte för en sekund utrymme för feltolkning av reglerna, klart och tydligt – detta gäller, utan diskussion. Upprop, och sedan gick barnen med sina lärare till klassrummen. Sanna går i en integrerad grupp med 6 och 7-åringar (endast 2st 6-åringar). Jag kom väl in i klassrummet 2 minuter efter det att de lämnat skolgården. Alla satt blick stilla i sina bänkar och fröken berättade om vilka regler som gällde i Villa Isabell, skolhuset. Ingen spring, inget prat rakt ut, inget ”du får inte vara med” och obligatorisk frukt och vatten varje dag. Föräldrarnas ansvar för att barnen ALDRIG kommer för sent tryckte man också på, både skriftligen och muntligen. Förhållningsregler som både vuxna och barn undertecknar – den som inte håller vad han/hon skrivit, står också för konsekvenserna. Äntligen lite regler! Jag hoppas innerligen att jag slipper allt kravlöst skolnonsens under lång tid framöver. Sanna trivdes som fisken i vattnet och efter ett par minuter fick alla föräldrar lov att lämna klassrummet. Lektionen började. Tills på fredag är det dock ”inskolning” och barnen går endast mellan kl. 9 och 13, därefter fram till kl. 15. Under de första skoldagarna arbetar man socialt i gruppen (så att alla känner sig välkomna och fungerar tillsammans), alla informeras om vad som gäller, vad som är tillåtet och ej. Man arbetar också åldersintegrerat upp till årskurs 5 och det såg härligt ut när de företog någon gemensam lek på skolgården (vi kan ju spana från balkongen). Ja, jag hoppas sannerligen att det första intrycket blir bestående. Det är en underbar skolmiljö med till synes fantastisk och engagerad personal, och förhoppningsvis kan det här bli så bra som det redan känns. Nu känns det som om jag berättat mitt livs historia, men med färre sociala telefonsamtal hem än normalt, så känns det viktigt att få dela med sig av allt detta.
Men nu måste jag stänga av datorn. Massor av jobb imorgon och snart dags för en ny skoldag.
Många kramar till er alla,
Angelica
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar