3 brev med posten idag har fått följande personer att hamna på Sannas ”veckans bästa” lista:
Sigge – tusen tack för DVD-skivorna – både Sanna och David tyckte att det var som julafton!
Mamma och pappa – vad söta ni är som skickade hit hästtidningen (men 40 SEK känns dyrt – ni behöver verkligen inte skicka hit sådan post, även om det är uppskattat – och om ni gör det – sätt på 2 frimärken, det kommer fram ändå – det dröjer bara lite längre!!! (Ni kan väl testa med en hus och hem???)
Louise – som skickade ett gulligt brev till sin kompis och som dessutom skickade med några påsar hallonté – MUMS! Nu har jag så att det räcker ett tag. (Och ja – detta brev tog nog 3 veckor på sig??! Men, den som väntar på något gott…)
Allt väl med oss alla fyra och inga nya bilkrockar att berätta om. I helgen åkte vi som planerat till Tarifa med Anna och Asse + barn, inhandlade ett tält på vägen ner och förvandlades till värsta camparna. David ville gå och lägga sig så fort vi fått upp tältet – och ja, det tog faktiskt bara 3 sekunder, som reklamen lovade. Det tog dock mer än 3 sekunder att få ihop tält-f-skapet, men det är en helt annan historia… hihi! Nåväl, nu var det ju inte så att han gick och la sig direkt, utan först stack vi ner på stranden och lekte i den kritvita sanden. En tysk stackars ensam pojke blev snart kompis med våra barn och snart lekte de björnen sover på stranden bland palmer och sand. Martin blev lekledare och drog barnen på surfbrädor utmed strandkanten – David tyckte att det var jättekul att ”åka pulka”. Jag lovar att skicka över kort så snart jag varit hemma hos Anna och sparat ned dem på mitt memory stick. I söndags hade Martin träningsverk i låren… Så som svar på frågan för den som undrar – nej, han har inte börjat träna ännu (eller inte fram tills helgen i alla fall). Till Tarifa kom även en annan mamma (en annan Anna) med sina barn Jack (i Sannas klass) och Bianca. De hade också med sig ett tält, så vi bildade snart en liten Sverigekoloni. Tyska pojkens pappa dök snart upp och ville vara med på kalaset och sa, att när nordborna kommer, brukar också regnet komma. Visst, tyckte vi, men lade inte så mycket vikt vid detta. Ner på stranden och våtdräkter på barnen, höga vågor som det var häääääääääääärligt att surfa i (jag har dock fortfarande sand i både hårbotten och öron, och det verkar vara omöjligt att tvätta bort). Ja, nu är det ju inte så att vi kite surfar eller windsurfar, om det var någon som fick för sig att vi skulle vara så pass avancerade, nej, det räcker gott med en lite surfplatta som man slänger sig upp på när vågorna sköljer in. Vi vuxna höll oss en bra bit ut och slängde oss in i 2-3 meter höga vågor, surfade sedan omkring 100 meter in till land. Barnen höll sig längre in (ja, jag lovar att det var vuxna som fanns precis i närheten och hade det hela under uppsikt), men surfade också på vågorna i ett 20-tal meter. Skithäftigt. Och de ser så coola ut i sina våtdräkter – faster Louise skulle säkert avundas dem om hon såg kort (jag skickade förresten ett par kort från Tarifa till henne förra helgen, men eftersom jag inte fått något svar, antar jag att hon fortfarande försöker återhämta sig efter svimningen – ja, för varje surfare måste helt enkelt svimma när de ser detta surfparadis (och då berättade jag inte ens något om alla singelkillar…!!!! – ja för de som är singlar, så att ingen missförstår mig!!!)
Lyckligt gifta är vi också fortfarande och vi måste återigen slå ett slag för detta med giftermål – det är mer fantastiskt än vad jag vågat drömma om, så ni som inte prövat ännu – WOW! Ja, det räcker väl??! Nähä, här skall ni få en liten uppdatering:
Medan jag jobbar (ja, för det gör jag även här nerifrån, om det nu är någon som skulle tro något annat)
Packas barnens ryggsäckar med vatten och frukt varje morgon
Serveras barnen frukost
Serveras jag frukost
Blir Sanna följd till skolan
Handlas det mat
Tvättas det kläder
Lagas det lunch
Serveras jag lunch
Blir lägenheten städad
…
Nehej, hade inte alla det så??! Det trodde jag!!! Tja, ni som är singlar – se då till att göra ett riktigt bra val innan ni bestämmer er!
Nejdå, stackars Martin får minsann lite hjälp, men plötsligt tror jag att det gått upp ett ljus för honom vad som faktiskt blir gjort när han är på jobbet, trots att jag ”jobbar, jobbar jämt” som Sanna fortsätter att säga, även om jag faktiskt tycker att jag skärpt till mig här nere. Men, det är kanske dålig självinsikt?!
Till Tarifa kom även nyfunna väninnan Stina med familj (pappa Håkan och barnen Hermann och Ture). Vi bestämde oss för att börja ett nytt liv på måndagen (alltså för ett par dagar sedan) och möttes alltså på skolgården klockan 9 i joggingkläder. Det blev en mycket lång förstarunda för mig, och jag har träningsverk i hela magpartiet. Fattar ingenting, har aldrig haft träningsverk där förut, men som sagt, det var en låååååååååååååååååång första runda. I går fick de besök och då kunde hon inte följa med, så jag snörade på mig löparskorna klockan 7.15 och stack ut på egen hand. Idag blev det Power Walk i en dryg timme – och Martin följde med. Sedan har han varit trött hela dagen! Vi gick bort till borgen (ja, mamma och pappa är väl de enda som känner till denna – nej, förresten – Rebecka – du har ju varit där!) och tillbaka. Himla härligt. ”Får man inte ta paus”, undrade Martin. ”När man spelar golf, så får man ju åtminstone stå stilla när man puttar”. Men nej, pauser ingår inte i min Power Walk. Skall gå in och fråga honom om han skall med imorgon bitti också (jag får väcka honom, för han sover – knappast oväntat??!), eller om jag skall ut och jogga igen på egen hand. På fredag skall jag försöka komma iväg på spinning med Anna (Jacks mamma) som tydligen hade lite kontakter på gymmet.
Tja, livet här nere är himlans skönt. Man umgås så otroligt mycket och det är verkligen jättetrevligt. Alltså inte bara med varandra (i familjen) utan också tillsammans med andra. Förra veckan blev vi sittandes på ett fik med en massa andra föräldrar. Vi kom väl dit fem över nio på morgonen och sa inte hej förrän det var dags att gå iväg på lunchdejt kl. 12.30. Det spolierade visserligen mina jobbplaner, men just den dagen var det ganska coolt på morgonen i alla fall, så det passade bra. Denna veckan är det fullt ös som gäller, och till helgen får jag ta mig tid för bokföring, skatt och momsrapportering. Tjoho!
Fast, kanske skall vi åka ca. 70 mil mot Alicante (och lite till) och hälsa på tyskgänget som var på vårt bröllop – men, vi känner oss lite matta inför alla mil med barnen i bilen – dessutom har jag ingen större lust att färdas i Alicante-trakten, där rånarna slog till sist… Känns som om jag kan vara utan det där jäkla tillhållet ett bra tag framöver.
Tisdag i nästa vecka får vi besök – Malle flyger ner från München och Martin skall äntligen lufta golfklubborna (ja, att han inte använt dem hitintills är helt otroligt – han säger att han inte haft någon lust att spela själv, men jag tror faktiskt att han njutit av att koppla av helt från alla måsten, även om golf tillhör ett trevligt ”måste”.) Nu säger väl den vasse att han inte haft tid efter mitt fulla program… Men nej, det är faktiskt han själv som bromsat… För fritid – ja, det ingår naturligtvis också i hans schema!!!
Ja, just det, regnet i Tarifa… Det kom. 03.00 började det smattra på tältduken och någon timme senare började så smått oroa mig för om tältet skulle vara vattentätt, eller om jag nästa gång jag vaknade skulle upptäcka att vi flöt omkring därinne. Trots ihärdigt regn höll vi oss dock torra och på morgonen sprack det upp och blev soligt igen. Så, summa summarum: tyskarna kan sitt väder. Och efter regn kommer ju solsken… De sista tre dagarna har vi haft 32 grader i skuggan och ”Inte ett moln, så långt ögat kan nå, inte en droppe regn, på fleeeeeera dar….”
KRAMAR till er alla där hemma,
Angelica o. co.
P.S. Ett extra tack till alla som kikar till vårt hus med jämna mellanrum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar