Jag söp bort min jacka i Pisa...

Torsdag - söndag (6-9 maj) hade det blivit dags för den årliga resan med Martins kunder med respektive. Förra årets succé i Marseille skulle följas upp av härliga dagar i Pisa. Som vanligt när vi ska hitta på något, så strulade det något vansinnigt med barnvakt, men efter många om och men lyckades vi lösa det med kompisars hjälp. Tack fam. Larsson/Eriksson.

Redan på nedresan sattes nivån med vitt vin och bubbel. Smidig flight och Pisa flygplats härligt nära staden och vårt superfina hotell, Abitalia Tower Plaza, som verkligen höll allt som broschyrerna utlovat. Wow! Kanonfina rum med utsikt över lutande tornet, egen balkong och mormorklädda dubbelduschar. Ja, det var sannerligen inte svårt att trivas. Sällskapet var i vanlig ordning helt utomordentligt och visst skulle det bli några härliga dagar i Pisa med omnejd.

Fredagen tillbringade vi som typiska turister. Vi knatade de 297 marmorstegen upp genom lutande tornet, vilket var en hisnande känsla. Men att betala 15 € per skalle för att känna sig livrädd är kanske inte något jag väljer att göra om. Gick och kikade på övriga byggnader på Piazza dei Miracoli och njöt allmänt av livet, med god italiensk mat och vitt vin. Eftermiddagen ägnade vi åt shopping och jag hade riktigt flyt på Pisas gator. :)

Fredag kväll skulle vi prova den 5-stjärniga restaurangen på hotellet - våra ben orkade inte ta oss längre. Vissa i sällskapet lät sig övertalas av kyparen att beställa en Sirloin Steak Fiorentina. Den skulle vara alldeles fantastisk. Ett dyrt rödvin beställdes in som komplement. Vinet visade sig vara en mindre besvikelse. Själv satt jag och njöt av mitt vita vin och tänkte, att vilken tur att jag valt ett lokalt vin från Toscana och en fräsch pastarätt med pinjenötter, körsbärstomater och pesto. Ännu mer nöjd blev när jag den Fiorentiska steken dök upp. Den kom i ett stycke och skars upp vid bordet. Flott värre, kan man tycka, tills vi insåg att köttet var mer rått än tillagat... Blodet rann på tallrikarna och det var inte svårt att tappa aptiten. Framför mig hamnade plötsligt en helt annan pastarätt än den jag beställt och när jag påpekade detta, tog det nog en halvtimme innan jag fått in den jag egentligen beställt. Man kan ju tycka att det inte borde gå att misslyckas med pasta i dess hemland, men i allvarlighetens namn har jag nog aldrig förr stött på så eländig pasta. Inte ens i bamba. En stor kletig hög, så långt ifrån al dente man någonsin kan komma. Mina bordskompisar klagade nu högljutt över köttets röda färg (ja, det var till och med kallt ända ut i kanterna!) och efter många om och men fick vi kyparen att ta ut det och lägga det på grillen. Mindre än 5 minuter senare kom det in lika rått, och serverades på samma tallrikar som förut, bland allt blod som fortfarande flöt kring. Ni förstår säkert att vi avslutade måltiden väldigt snabbt. Betalade för oss (under protest) och lämnade restaurangen. Ingen var egentligen mätt, men hungerskänslorna infann sig ju liksom aldrig mer den kvällen efter upplevelsen kring slaktbordet! Kyparen hade dessutom mage att säga att det skulle se ut på det sättet... Ja, vad ska man säga?! Han fick i alla fall inte fler besök från oss i sin restaurang och 2 andra par som såg köttets karaktär valde också de att inte återvända till restaurangen. Så, högsta betyg till Abitalia Tower Plaza när det gäller boende, frukost, mottagande, bar etc, men restaurangen bör absolut undvikas.

På lördagen tog vi ett tidigt tåg till Florens, med guidad visning genom staden och diverse inköp av härliga kashmir-sjalar, sidenslipsar, väskor, fotbollströjor och krimskrams. Härlig utsikt vid Davidstatyn och staden bar helt klart på en intressant historia. I solen, som plötsligt valde att titta fram, blev dock 4 av oss mest sittande på en sidogata till Il Duomo där vi åt en härlig lunch och drack vin. En saftig nota senare (men det var det värt - här var det verkligen en 5-stjärnig restaurang som levde upp till sina stjärnor) begav vi oss tillbaka till Pisa och tog en kvällspromenad till en fiskrestaurang. Det känns tråkigt att behöva skriva att inte heller denna middag imponerade på oss. Lägg därtill urursel service, så förstår ni säkert varför vi snart tog taxi tillbaka till hotellet för att dricka vin i foajén.

Söndag morgon var vi på flygplatsen kl. 04.30, bara för att få reda på att planet var inställt på grund av askmoln. Vi hade läst om det dagen innan, så det kom väl inte som någon direkt överraskning, men in i det sista hade man förstås hoppats på att Italien inte skulle drabbas. Tillbaka till hotellet och en andra frukost, någon timme vid poolen när solen tittade fram igen, sedan en tur till charmiga Lucca, som dock hade gjort sig bra mycket bättre på en annan dag än en söndag, då hela byn tömts på folk. Fick ordna med ny barnvakt och boka nya biljetter hem.

Måndagen återvände vi till Florens. Vi tog bussen upp till Fiesole tillsammans med ett annat par, där vi satt och drack vin och åt underbart god Breasola hela eftermiddagen. Många flaskor vitt senare var vi ganska glada och mötte upp med det tredje paret på tåget tillbaka till Pisa. Min jacka hade kommit fram under en kort stund då himlen öppnade sig och tro inte att jag kom ihåg att ta den med från tåget, trots att jag satt på den... Ja, så kan det gå till när man super bort sin favvo-jacka i Pisa. Det har naturligtvis stört mig oerhört. Jag har naturligtvis säkert 10 andra jackor, men just denna skräckgröna jacka från Haglöfs, som är helt vind och vattentät, men samtidigt kan bli så liten att den utan problem går ned i sminkfacket i handväskan, var verkligen en trogen resekamrat. Än mer kommer jag naturligtvis att störa mig när jag inser att modellen utgått ur Haglöfs sortiment /alt. ändrats, så att den inte är lika bra som MIN! Jag har inte vågat undersöka den saken ännu och får kanske vänta tills den värsta besvikelsen har lagt sig.

Tisdag em var nya biljetterna bokade till. Måndag kväll visade dock prognosen att ny aska var på väg in. Jag tog det säkra före det osäkra och krånglade mig tidig tisdagsmorgon hem via flyg till Oslo/Torp, färja mellan Sandefjord-Strömstad och sedan bil sista vägen tillsammans med ett annat par. Martin flög planenligt hem med det kvarvarande paret tisdag eftermiddag. Mindre än en halvtimme efter de lyft, stängdes Pisa flygplats igen. Jag är säker på att vi inte kommit hem om vi alla valt att stanna kvar.

Men slutet gott, allting gott. Förutom det där med jackan då...