Efter en natt i Hodenhagen var det då återigen dags att erövra Europas vägar. GPSen tog sikte mot München och Birnauerstrasse. Ca 6 timmar på Autobahn. Kassel var avklarat på nolltid, medan Würzburg kändes som en hel evighet. Autobahn slingrade sig fram som värsta serpentinvägen i alperna och vi började fundera över hur vi skall ordna vinterdäck i Spanien inför hemresan. Äsch, vi får väl helt enkelt förlänga vår vistelse. Började väl bli lite trötta efter bilfärden och hamnade i värsta fniss-stämningen. Började översätta tyska ortsnamn till svenska. Och det blev hur knäppt som helst. Ringde Malle och avtalade närmre inför kvällen, vilket fick honom att rusa till närmaste supermarket för att handla.
München var sig likt. Malle fanns i samma lägenhet som sist. Franziska kom efter en timme och det var kul att äntligen få träffa henne. Jag fick jobba någon timme medan övriga skaran lagade mat. Kycklingschnitzel med klyftpotatis. Resultatet blev riktigt lyckat. På natten smög vi upp på hustaket och kollade utsikten och temperaturen i poolen. Iskalt. Även i luften. Kändes skönt att krypa ned mellan lakanen.
Det kalla Münchenvädret höll i sig även på morgonen. Ca 12 grader och iskall vind. All packning inne i bilen igen. Dags att dra vidare. Luzern i Schweiz blir dagens mål. Träffa tyska kompisar. 4 timmar skulle resan ta och det stämde rätt väl. Helgdag i Bayern gjorde Autobahn alldeles tom, så det kändes som om vi körde i ensamt majestät. Så plötsligt dök alperna upp. Som från ingenstans. Vilken vy. Helt underbart. Vädret slog om och när vi löste vägtullar för Österrike och Schweiz möttes vi av en varm och somrig vind och blå himmel. Vägtullar – en riktigt smart lösning där jag och Martin har spånat vidare på en svensk lösning som skulle innebära lägre skattekostnader för gemene man. Kanske mer om det senare. 350 spänn fattigare fortsatte vi vår resa, kort genom Österrike och sedan in i Schweiz. Hela tiden utmed österrikiska gränsen, senare även utmed Liechtenstein. Landskapet blev alltmer förtrollande. Den som någon gång tar sig tid att åka genom Europa måste vi absolut rekommendera staden Sargans och dess omgivningar. Vi åkte utmed en underbart alpblå sjö, Walensee, som omgavs av skyhöga, bråkigt spetsiga berg och vi satt båda som förtrollade. Vevade ned rutan och försökte fotografera som värsta turisten. Två kort blev faktiskt riktigt fina, men – för dessa båda bilder krävdes många försök… Men, det vore ju dumt att stanna bilen. Vi roadrunners måste ta oss vidare.
Luzern visade sig också vara en söt liten stad. Ett centrum som vida överskred 2 x Göteborg storleksmässigt, men avsedd för en befolkning på 57 000! Beror väl säkert på att landets invånare har lite mer kapital att bränna. Landet har dock många fördelar. Eller vad sägs om 7,6% matmoms? Tål att jämföras med Sveriges ”något” högre procentsats… På kvällen blev vi hämtade av Frank för en liten rundtur, sedan vidare till deras hem för en aperitif före middagen. Kom till en fantastisk restaurang, där barnen gavs en självklar plats mitt i restaurangen: utomhus en lekplats centralt i restaurangen, inomhus ett helt lekrum. Fantastiskt. Och där satt alla föräldrar och samtalade med varandra i lugn och ro, medan barnen lekte och hade kul. Vilken affärsidé – borde man importera till Sverige. Vi slås alltmer av innovationsrikedomen runtomkring i Europa, där restauranger görs tillgängliga för alla med bättre priser och bättre miljöer. Ja, det känns knappast som om vi kommer att sakna det svenska restaurangutbudet. Ett par glas vin senare följde vi med Frank upp i bergen och tittade på den vidunderliga utsikten över staden by night. Svårslagen. (Vi var vid Golfbanans 3´ tee). Martin kommer tillbaka……
Onsdag morgon och återigen dags för bilen. Måste börja avverka lite mil efter vårt ”soft”-körande. Frukost med Frank på drei Könige, sedan var det till att packa bilen igen. GPSen visar 1078 km för dagens route, 107 mil…. Suck. Det blir långt. Inte minst eftersom hastighetsbegränsningen i Schweiz oftast är 60 eller 80 km / h. Och det är ingen idé att köra för fort. Radarövervakning överallt. Coolt nog visar de också sista månadens statistik vid varje kamera: Senaste månaden; 2976 fast för fortkörning, 3 beslagtagna körkort. Så, det är bäst att vara laglydig.
Så kommer vi till Frankrike…..,.. då börjar problemen. Inga skyltar som visar hur man skall köra, betala mm. 30 minuter senare hamnar vi i världens Stau. Tre st Autobahn filer leds om till 1 st fil som skall passera genom en vägtull i 5 graders uppförslutning efter det att en lastbil vält över vägen. Hurra !!!!! 3h och 20minuter senare är vi åter på G med massa positiva känslor för Viva la France. Vi vänder om mot nya mål och småvägarna. Tror nog att det stog Champange på en skylt men vi valde skylten med stort M. Mums. Nu rejält försenade. Fuck the french som Al Bundy brukar säga.
Med ca 80 mil till Barcelona så var det bara att stå på ordentligt. Pissa i muggen och gasa på. Det var en lång resa. Hela tiden samma vy, berg upp, berg ned. Totalt enformigt. Var finns charmen med detta land? Ens om någon hade försökt förklara, så hade vi nog knappast blivit övertygade. Sjaskigt överallt, fallfärdiga hus, smutsiga gator, och du som brukar köpa apelsiner från staden Orange bör definitivt tänka om – staden omges av ett enormt kärnkraftverk som spottar ut tjock och äcklig rök. Nej, Frankrike är verkligen inte vårt land. Maten var dessutom usel, människorna vi tvingades prata med luktade svett och fattade inte ett ord engelska. Tur att jag läst tre år franska på komvux och kunde haspla ur mig lite standardfraser, som Cést possible de payez avec VISA? Eller Un receipt, merci. Tja, dessa fransmän. Och som om det inte var nog: Summa vägtullar: €52!!!
Spanska gränsen. Allt kändes med ens så civiliserat (nåväl, engelska kan de inte här heller, men med lite turistspanska så går allt!). upplysta slott och borgar högt uppe i bergen välkomnade oss i den svarta natten, glada människor med ett leende på läpparna. Ja, det till och med luktade bättre. (Att människorna var glada berodde dock förmodligen mest på Martins försök att göra sig förstådd! Av kroppsspråket att döma, valde jag dock att snabbt komma till hans undsättning på macken). 30 litros gasolina, si.
Nästan 14 timmar efter det att vi lämnade Schweiz ankom vi äntligen till dagens slutmål. Castelldefels söder om Barcelona. En härlig spansk semesterort, där vi nog är de enda turisterna. 25 grader varmt, havets brus inne i vårt superlyxiga rum (i Schweiz fick vi ett halvsjaskigt rum där man fick backa in på toaletten för samma peng som vi här har en tvårumslägenhet med separat dusch och wc och en jättelik balkong med havsutsikt!). Palmer som svajar i vinden. Det här är vår melodi. Och ett övervakat garage. Vi behöver inte tömma bilen. Bara det. Vilken lättnad! Efter en uppfriskande drink på uteserveringen har det nu blivit dags att vika ned styret och försöka samla nya krafter inför morgondagen. Det är nämligen 105 mil kvar till Fuengirola…
Vi hörs snart igen!
Angelica o. Martin
onsdag, november 01, 2006
Vår resedagbok, del 1
Puh, så kom vi då äntligen iväg. Påbörjade vår resa mot Spanien. Känns nästan lite overkligt. Har varit en ganska ovanlig vecka. Först bröllopet (ja, tack alla ni som var där och firade med oss), sedan en massa jobb och packning, och nu på Europas gator. Wow! Vi kan nästan inte fatta det. Sitter och pratar om vad vi kommer att göra, hur vårt liv kommer att se ut, vilka nya vänner vi kommer att träffa och vilka ”gamla” vänner vi skall få nöjet att ta emot på varmare breddgrader. Ja, vilket äventyr. Säkert lite galet, men – vi kommer i alla fall ha något att tala om på ålderns höst, ett gemensamt minne, som sträcker sig ut i vår vida sköna värld.
Tja, fast så där skön är ju inte världen överallt. Åkte i nybyggda Götatunneln i Göteborg veckan före bröllopet – nästan värd en dagsutflykt – och charmades av den helt unika karaktären arkitekterna givit detta tunnelbygge. Så kom vi till Malmö. Tänkte ta bron över sundet, för omväxlings skull. Dyrt. Fin utsikt. Totalt skabbig. (om du nu tänker att jag förlorat förståndet och jämför en tunnel och en bro, så kan du lugnt läsa vidare). Skabben började när man kör ned i tunneln på Danmarkssidan. Helt algvuxen, grönbrun sliskig infart och knappast känslan av nybygge (jodå, för visst är den fortfarande ganska ny). Nåväl – det är väl dags att sluta jämföra standarden med goa, glada Göteborg – vi kommer nog att se betydligt sliskigare detaljer under resans gång.
Ja, och det gjorde vi också – fast det var faktiskt på svensksidan. Jag säger bara en sak: stanna inte på McDonald´s i Löddeköpinge. Började bli riktigt hungriga, dessutom led vi båda av juniorblåsa. STOPP skrek vi nästan parallellt i bilen och tog första bästa avfart. Löddeköpinge. Visst låter det lite romantiskt? Nej. Inte alls. Snabbt in på toaletterna. Upptaget, eller Stau, som senare skulle bli dagens ord… Martin valde handfatet. Någon satt och sket på toaletten. Ut igen. Jag ställer mig i kön. Nej, sa jag, vi åker. Pekade på Mc´s egna ”återvinningsstation”, vilken sade mer än 1000 ord. Högar av skräp, matrester, brickor och drickor tornade upp sig och vällde ut över både bord och golv. Och om det ser så ut på ”framsidan”, hur ser det då inte ut på baksidan, bakom disk??*! Nej, vi åkte vidare. Hungriga. Nästa stopp Fossie. Ingen gullig fot man vill pussa, även om det låter så. Där hann vi knappt betala innan maten var i bilen. Varma hamburgare, kall dricka. *På nolltid. 2 minuter senare var vi på väg igen. Imponerade. Tala om fast food. Heja Fossie. Stanna där. Om du får tillfälle.
SMSade hem och kollade att allt var bra med Sanna och David. Blev hämtade av mamma och pappa johansson för avfärd mot värnamo. Gulliga mormor och morfar – tusen tack för all er hjälp. Martin undrade varför jag snyftade när vi lämnade nödinge, är det huset? Nej, Sanna och David. Och all hjälp vi fått inför, under och efter bröllopet. Man blir alldeles varm i hjärtat. Måste fundera på hur vi skall återgälda. De 4 flyger till Spanien på lördag. Då får vi en mysig semestervecka tillsammans. Skönt med lite ledighet efter alla planer. Bröllop och Spanienflytt i kombination kan bli mycket, även för en van projektledare…
Danmark gick som på räls. Såg hela landets grävskopeflotta. MJ Eriksson. Hi, kanske skulle släppa av Martin här. Han börjar bli orolig för vad han skall hitta på i Spanien. Funderar på att svira om till murare. Jag föreslog, att han bara skulle försöka koppla av. Ja, jag kan ju börja träna… Ja, det blir en fin förstärkning till innebandylaget till våren! Vi får väl se. Var tydligen 39 grader häromnatten i Fuengirola. Martin i joggingskor? Nej, knappast.
Missade Rødbyfärjan med 1 minut. J-a vägarbeten. Danskarna har verkligen en speciell vägbyggemetod. Gräv upp allt du ser, lämna arbetsmaskinerna och återkom när du får lust. Inte en man i syne. Men många jordhögar.
Så kom vi då på färjan. Kaffe. Lite parfym för att dölja den smygande odören av lång bilfärd. Bara lite. Ingen huvudvärk. 45 minuter senare var vi i Tyskland.
Det började med en fet j-a Stau… Ja, i Puttgarden tog det bom stopp. Någon turist som kört upp i häcken på framförvarande bil. Tror vi. Vi stannade inte för att kika efter. Första bästa avfart (efter 3 km och 1 h 20 min. köande) smet vi av och körde ut på landsbygden och njöt av det charmiga tyska landskapet, med sina lokala pubar och restauranger. Ja, ni som har en annan bild av Tyskland bör nog ta er en sväng off road – det finns verkligen en hel del charm att ta del av. Snart dags att ringa första stoppet och säga att vi blir sena till kvällsmaten. Ja, tyskarna som hamnade i diket på vårt bröllop, ni vet? Det är där vi sover i natt. De hade bokat familjerum och glömt att barnen tar flyget. Så, nu kan vi ta ut svängarna rejält ikväll. Hoppa mellan sängarna – precis som man gör hemma. Gå runt och leta efter en ledig säng, som en annan sömngångare.
Inga fler bilköer före första stoppet. Var framme kl. 21. Sen middag på restaurang med tyskarna. På parkeringen fanns en varningsskylt med en bil och ett dike! Vi funderar på att gå ut och stjäla den och sätta upp den på församlingshemmets parkering. Funkar kanske inte med stöldgods där. Det vore just snyggt. Åt buffe och drack champagne och vin. Fick även besök av en tredje tysk (som egentligen är tjeck), Olav Jäger, som jag träffade kort för flera år sedan. Han var på den tiden fästman till tyskarnas dotter. När hon omkom blev han liksom kvar i familjen. Kallas Teddy. Hade en snygg mörkblå BMW cab, mina drömmars bil. Jag föreslog att vi kunde ta den bilen och åka vidare i, lämna Saaben här. Ja, gärna, tyckte han. Batteriet var urladdat. Blir dock svårt med packningen. Den är tvåsitsig och har ett minimalt bagageutrymme…. Men ändå... Martin har tröttnat på denna lilla kommentar, som blivit mitt standarduttryck… Aber trotzdem… Jag tycker att det är kul. Martin måttligt road. Nåväl, nog om detta.
Efter middagen, omkring halv tolv, checkade vi in på rummet. Tyskarna tog vår bil bort till sig (naturligtvis med ett par glas vin i kroppen). Vi stod och såg på när han försökte få in backen. Tog en stund. Martin blev riktigt orolig. De klarade dock diket. Frågan är dock om de spände fast sig –om inte kommer de nog fundera över vad det är som plingar efter en stund. Tja, det där plingljudet blir faktiskt smått hysteriskt efter ca 100 m. Vi kunde inte låta bli att skratta lite för oss själva.
Rummet ja – helt kanon. Trådlöst bredband. Ha, köpte mig en licens med en gång. Lika bra. Och ja, det hade kommit ett par jobbmail, så det var lika bra att ladda ned. 37 spanska filer. Passande, inte minst med tanke på destinationen. 1,5 h senare är jag klar med genomgången och tänkte att det var lika bra att skriva detta sista avsnitt på resans första dagboksdag. Martin tycker att det är dags att släcka. Ja, han ser redan ut att ha vikt ned styret. Det blev väl en lång dag bakom ratten för honom. Själv har jag mest varit underhållande. Eller suttit och babblat. Beror väl på vem man frågar. Imorgon väntar 70 nya mil till Muenchen. En rejäl omväg, men inte vill vi missa ”Nalle” (Davids benämning på Malle), som hedersvärt flög över halva Europa för att närvara vid vårt bröllop. Nej, inte för allt i världen. Dessutom hoppas vi få träffa den hemliga tjejen, som får honom att stanna så långt söderöver.
Nej, nu får det vara slut på denna dag. Skall bara skicka iväg en beställning till fotografen först. Kanske hinner han fixa tackkort under veckan? Om inte, så kommer de väl lagom till julposten… Tja, vänner, hoppas ni har förståelse för en viss fördröjning med tanke på vår nya adress.
Vi hörs igen.
Hälsar Angelica, och en snarkande Martin (jag fick honom att gå upp och släcka lampan, trots att jag tydligen kunde släcka på strömbrytaren jämte min säng – men det visste jag inte. Helt säkert!)
Tja, fast så där skön är ju inte världen överallt. Åkte i nybyggda Götatunneln i Göteborg veckan före bröllopet – nästan värd en dagsutflykt – och charmades av den helt unika karaktären arkitekterna givit detta tunnelbygge. Så kom vi till Malmö. Tänkte ta bron över sundet, för omväxlings skull. Dyrt. Fin utsikt. Totalt skabbig. (om du nu tänker att jag förlorat förståndet och jämför en tunnel och en bro, så kan du lugnt läsa vidare). Skabben började när man kör ned i tunneln på Danmarkssidan. Helt algvuxen, grönbrun sliskig infart och knappast känslan av nybygge (jodå, för visst är den fortfarande ganska ny). Nåväl – det är väl dags att sluta jämföra standarden med goa, glada Göteborg – vi kommer nog att se betydligt sliskigare detaljer under resans gång.
Ja, och det gjorde vi också – fast det var faktiskt på svensksidan. Jag säger bara en sak: stanna inte på McDonald´s i Löddeköpinge. Började bli riktigt hungriga, dessutom led vi båda av juniorblåsa. STOPP skrek vi nästan parallellt i bilen och tog första bästa avfart. Löddeköpinge. Visst låter det lite romantiskt? Nej. Inte alls. Snabbt in på toaletterna. Upptaget, eller Stau, som senare skulle bli dagens ord… Martin valde handfatet. Någon satt och sket på toaletten. Ut igen. Jag ställer mig i kön. Nej, sa jag, vi åker. Pekade på Mc´s egna ”återvinningsstation”, vilken sade mer än 1000 ord. Högar av skräp, matrester, brickor och drickor tornade upp sig och vällde ut över både bord och golv. Och om det ser så ut på ”framsidan”, hur ser det då inte ut på baksidan, bakom disk??*! Nej, vi åkte vidare. Hungriga. Nästa stopp Fossie. Ingen gullig fot man vill pussa, även om det låter så. Där hann vi knappt betala innan maten var i bilen. Varma hamburgare, kall dricka. *På nolltid. 2 minuter senare var vi på väg igen. Imponerade. Tala om fast food. Heja Fossie. Stanna där. Om du får tillfälle.
SMSade hem och kollade att allt var bra med Sanna och David. Blev hämtade av mamma och pappa johansson för avfärd mot värnamo. Gulliga mormor och morfar – tusen tack för all er hjälp. Martin undrade varför jag snyftade när vi lämnade nödinge, är det huset? Nej, Sanna och David. Och all hjälp vi fått inför, under och efter bröllopet. Man blir alldeles varm i hjärtat. Måste fundera på hur vi skall återgälda. De 4 flyger till Spanien på lördag. Då får vi en mysig semestervecka tillsammans. Skönt med lite ledighet efter alla planer. Bröllop och Spanienflytt i kombination kan bli mycket, även för en van projektledare…
Danmark gick som på räls. Såg hela landets grävskopeflotta. MJ Eriksson. Hi, kanske skulle släppa av Martin här. Han börjar bli orolig för vad han skall hitta på i Spanien. Funderar på att svira om till murare. Jag föreslog, att han bara skulle försöka koppla av. Ja, jag kan ju börja träna… Ja, det blir en fin förstärkning till innebandylaget till våren! Vi får väl se. Var tydligen 39 grader häromnatten i Fuengirola. Martin i joggingskor? Nej, knappast.
Missade Rødbyfärjan med 1 minut. J-a vägarbeten. Danskarna har verkligen en speciell vägbyggemetod. Gräv upp allt du ser, lämna arbetsmaskinerna och återkom när du får lust. Inte en man i syne. Men många jordhögar.
Så kom vi då på färjan. Kaffe. Lite parfym för att dölja den smygande odören av lång bilfärd. Bara lite. Ingen huvudvärk. 45 minuter senare var vi i Tyskland.
Det började med en fet j-a Stau… Ja, i Puttgarden tog det bom stopp. Någon turist som kört upp i häcken på framförvarande bil. Tror vi. Vi stannade inte för att kika efter. Första bästa avfart (efter 3 km och 1 h 20 min. köande) smet vi av och körde ut på landsbygden och njöt av det charmiga tyska landskapet, med sina lokala pubar och restauranger. Ja, ni som har en annan bild av Tyskland bör nog ta er en sväng off road – det finns verkligen en hel del charm att ta del av. Snart dags att ringa första stoppet och säga att vi blir sena till kvällsmaten. Ja, tyskarna som hamnade i diket på vårt bröllop, ni vet? Det är där vi sover i natt. De hade bokat familjerum och glömt att barnen tar flyget. Så, nu kan vi ta ut svängarna rejält ikväll. Hoppa mellan sängarna – precis som man gör hemma. Gå runt och leta efter en ledig säng, som en annan sömngångare.
Inga fler bilköer före första stoppet. Var framme kl. 21. Sen middag på restaurang med tyskarna. På parkeringen fanns en varningsskylt med en bil och ett dike! Vi funderar på att gå ut och stjäla den och sätta upp den på församlingshemmets parkering. Funkar kanske inte med stöldgods där. Det vore just snyggt. Åt buffe och drack champagne och vin. Fick även besök av en tredje tysk (som egentligen är tjeck), Olav Jäger, som jag träffade kort för flera år sedan. Han var på den tiden fästman till tyskarnas dotter. När hon omkom blev han liksom kvar i familjen. Kallas Teddy. Hade en snygg mörkblå BMW cab, mina drömmars bil. Jag föreslog att vi kunde ta den bilen och åka vidare i, lämna Saaben här. Ja, gärna, tyckte han. Batteriet var urladdat. Blir dock svårt med packningen. Den är tvåsitsig och har ett minimalt bagageutrymme…. Men ändå... Martin har tröttnat på denna lilla kommentar, som blivit mitt standarduttryck… Aber trotzdem… Jag tycker att det är kul. Martin måttligt road. Nåväl, nog om detta.
Efter middagen, omkring halv tolv, checkade vi in på rummet. Tyskarna tog vår bil bort till sig (naturligtvis med ett par glas vin i kroppen). Vi stod och såg på när han försökte få in backen. Tog en stund. Martin blev riktigt orolig. De klarade dock diket. Frågan är dock om de spände fast sig –om inte kommer de nog fundera över vad det är som plingar efter en stund. Tja, det där plingljudet blir faktiskt smått hysteriskt efter ca 100 m. Vi kunde inte låta bli att skratta lite för oss själva.
Rummet ja – helt kanon. Trådlöst bredband. Ha, köpte mig en licens med en gång. Lika bra. Och ja, det hade kommit ett par jobbmail, så det var lika bra att ladda ned. 37 spanska filer. Passande, inte minst med tanke på destinationen. 1,5 h senare är jag klar med genomgången och tänkte att det var lika bra att skriva detta sista avsnitt på resans första dagboksdag. Martin tycker att det är dags att släcka. Ja, han ser redan ut att ha vikt ned styret. Det blev väl en lång dag bakom ratten för honom. Själv har jag mest varit underhållande. Eller suttit och babblat. Beror väl på vem man frågar. Imorgon väntar 70 nya mil till Muenchen. En rejäl omväg, men inte vill vi missa ”Nalle” (Davids benämning på Malle), som hedersvärt flög över halva Europa för att närvara vid vårt bröllop. Nej, inte för allt i världen. Dessutom hoppas vi få träffa den hemliga tjejen, som får honom att stanna så långt söderöver.
Nej, nu får det vara slut på denna dag. Skall bara skicka iväg en beställning till fotografen först. Kanske hinner han fixa tackkort under veckan? Om inte, så kommer de väl lagom till julposten… Tja, vänner, hoppas ni har förståelse för en viss fördröjning med tanke på vår nya adress.
Vi hörs igen.
Hälsar Angelica, och en snarkande Martin (jag fick honom att gå upp och släcka lampan, trots att jag tydligen kunde släcka på strömbrytaren jämte min säng – men det visste jag inte. Helt säkert!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
