Banrekord i Finalloppet

I Finalloppet, som är säsongens sista tävlingslopp, har David under många år varit i överlägsen ledning efter halva loppet, för att därefter få håll och fullständigt ge upp. Vet inte om han någonsin haft håll i annan situation - det begreppet tycks inte finnas i hans värld. Förutom på Finalloppet. Tävlingen sammanföll naturligtvis med min träning i tunneln, så det blev Martin som fick ta hand om uppladdningen denna gång. Förutsättningarna var inte de bästa, eftersom David varit förkyld i drygt en vecka och på grund av halsont inte kunnat träna. Märkt av veckan som gått stod han i alla fall på startlinjen. Först ut i starten, som alltid, i ledning fram till sista backen. Då kom rivalen från Värnamo upp jämsides, som för övrigt är den ende som utöver David och en Stockholmskille kan tävla om titeln Sveriges snabbaste 8-åring, lyckades ta sig förbi och vinna med ett par sekunders marginal. Stolt 2:a blev David i alla fall på en imponerande tid - hela 15 sekunder under banrekordet. När jag pratade med honom i telefon efter loppet sa han: Om jag inte varit sjuk, så hade jag tagit honom i spurten, men nu ville kroppen helt enkelt inte. Jag tyckte att han skulle vara stolt som en tupp över sin insats, med tanke på att han faktiskt vunnit över sig själv. Han har verkligen alltid hatat Finalloppet och bevisade nu att han kunde bemästra det, även om det går av stapeln tidigt på morgonen, dvs. på en för honom ogynnsam tid (sett till resultat gör han bäst ifrån sig efter kl. 12.000!). Några elaka tungor har alltid påmint honom om att han brukar misslyckas i Finalloppet - kan tänka att de blev rejält tystade nu. Förstår faktiskt inte att vuxna människor kan vara så elaka mot barn och ge uttryck för sin missgynnsamhet, men det ligger kanske i den avundsjuke svenskens natur... Tur att man har möjlighet att välja sina vänner och kan omsluta sig av härligt positiva och energigivande människor! TACK för att ni finns (tror och hoppas att ni vet vilka ni är)!