Det är och har varit en oerhörd påfrestning att vara skadad. Att inte känna att kroppen kan, fastän att hjärnan vill. Kropp och själ i obalans - ja, jag befinner mig helt enkelt i ett fysiskt motlut. En uppförsbacke som heter duga och som jag inte ser slutet på, hur mycket jag än lyfter blicken och blickar upp mot det där krönet som jag vet ska komma. Krönet där utförsåkningen börjar, där kroppen får sin välförtjänta vila efter att hjärtat pumpat runt blodet i 180. Men krönet lyser med sin frånvaro. Jag är fast i motlutet. Slukad.
Med Kvantumserien tändes ändå ett litet hopp. Någonstans långt där framme såg jag ett ljus för mitt inre. Som om någon ville visa vägen och få mig att våga tro. Efter 10 dagar utan ens en liten promenad gissar jag att ljuset jag såg inte alls var en vägvisare, utan snarare ett missvisande sken som bara fick mig på villovägar. Fick hjärnan att hoppas, kroppen att längta och själen att glittra. Jag borde förstås vetat bättre. Insett att glittret i själen inte var något annat än stjärnstoft från mina drömmar. Drömmen om att allt bara ska vara som vanligt, eller om inte så väl, så åtminstone en hel natts sömn.
Natten som gick var för jävlig. Jag förstår inte kroppens reaktion, för med tanke på min lugna livsstil finns det liksom inget att reagera på. Kanske skulle behöva en fet spark där bak för att komma igång med lite styrka och upprätthålla det knappa flås jag har kvar, men förmodligen hade det inte hjälpt. Känner att jag tappat lusten. Fullständigt. Det kanske blir så om man får ont av precis ingenting.
Den vise tänker säkert att jag borde boka in mig på första bästa lediga läkartid, men där kommer väl nästa ömma punkt - jag hatar tanken på mig själv som skadad och är så himla trött på att känna mig ostark, så smarta råd om ytterligare vila eller fler medicinkurer vill jag bara inte höra talas om. Jag är frisk och stark. Det är bara det att kroppen inte tycks fatta...
Martin och barnen förstår förstås hur jag känner och är det bästa stöd jag kan tänka. Men i övrigt känns det lite tufft just nu. När jag får frågan hur det är med ryggen så ser jag nästan rött för mitt inre, för ryggen är liksom inte problemet just nu och har inte varit på väldigt länge. Jag försöker att inte lägga någon vikt vid omgivningens kommentarer om att jag borde kunna göra si och så, att jag säkert tränar mer än vad jag säger, åtminstone borde kunna åka rullskidor... Jag lovar, hade jag kunnat hade jag varit den första att vara igång så snart tiden tillät. Normalt sett tycker jag att jag är ganska bra på att sortera bort skitsnack, men i det läge jag befinner mig nu, så gör det faktiskt ganska ont att mötas av människors tvivel. Jag önskar inte någon den där brännande känslan i skelettet runt höfterna, men om de som tvivlar bara kunde känna det jag känner för en kort sekund, så hade de kanske förstått. Det gör mig hur som helst ledsen.
Ibland önskar jag att det fanns en träningsgrupp för halta och lytta. Tror att det hade underlättat. Nu ska jag istället be Martin, övrig familj och vänner att masa sig runt med mig på mina villkor - och det inser jag förstås inte är alltför lockande. Kanske borde köpa ett 10-kort med PT på Sportlife och chansa att det kommer att funka, om inte annat för att få en välbehövlig klapp på axeln ibland. Ja, något måste jag hitta på, för det känns sannerligen ganska ensamt i mitt livs värsta fysiska uppförsbacke, för att inte säga helt öde.
