Vilken fantastisk skitdag!

Ute lyser vårsolen och det känns som om en hel vinter har passerat, utan att jag skrivit ett enda inlägg om skidor eller snö. Till viss del beror det naturligtvis på att vintern inte riktigt infunnit sig på samma sätt som tidigare år. Visst har vi fått snö, men vinterkylan har verkligen lyst med sin frånvaro och många gånger ersatts av både plusgrader och regn. Konstsnön som tillverkades i Dammekärr veckan efter nyår, då termometern kortvarigt orkade upp till minus åtta, är sedan veckor ett minne blott. Just idag, när solen äntligen lyckats leta sig fram, ser det inte bara ut som vår, utan det känns i hela kroppen och doftar så där härligt som bara våren gör.

Den andra orsaken till avsaknaden av snörapporter stavas naturligtvis fortsatta höft- och bäckenbesvär. Trots att jag inte tränat på gym sedan i mars förra året, endast gått långsamma promenader under hösten (med undantag från några snabba pass under Kvantumserien, som gav bakslag) och haft många uppehåll från alla typer av fysisk aktivitet (senast en och en halv månad från slutet av november till mitten av januari) så har smärtan i höfterna inte velat ge vika. Nattetid har det varit en riktig j-a pärs. Först pga att det är svårt att somna för att smärtan gör sig påmind så fort jag ligger ned, sedan dessa eviga uppvaknanden, så snart jag vänder mig om i sängen. Har känt mig zombiskt trött det senaste året, likväl ligger jag där varje kväll utan att kunna somna. Värsta terrorn!

Men så kändes det som om det kom till en vändpunkt för någon vecka sedan. Jag har vaknat färre gånger på nätterna och framför allt har jag kunnat åka skidor! Började med en weekend i Mora under sportlovet, där vi hittat en supermysig timrad stuga i centrum, bara ett stenkast från Vasaloppsspåren. Medan resten av familjen skidade 3 gånger per dag, nöjde jag mig med ett skidpass följt av soffläge och OS-framgångar. Nätterna var fruktansvärda, trots att jag varken åkte långt eller snabbt, men sista dagen (söndagen) började det långsamt kännas bättre. Till och med på skidorna. Känslan av att bäckenet håller på att gå isär och svanskotan är loss och skaver gjorde sig plötsligt mindre påmind och det var underbart att glida fram i spåren på Hemus och faktiskt kunna njuta av den aktivitet jag gillar bäst. Det tändes ett hopp i min själ, samtidigt som nätterna talade sitt tydliga språk och förmedlade att jag minsann borde hålla mig i skinnet.

Helgen i Mora var inte enbart tänkt som en sportlovsutflykt, utan också som ett absolut måste för att ta reda på hur barnen låg till inför den kommande helgens tänkta Kortvasa på 30 km. Bristen på snö har ju inneburit att antalet km på snö varit ovanligt lågt även för dem. Min oro för bristande ork visade sig dock vara fullständigt obefogad. David flög som vanligt fram som ett jehu och när skidvägarna korsades hade vi aldrig någon aning vart han tagit vägen. Tror han utforskade varje cm av Hemusterrängen, medan vi själva främst snurrade runt kring stadion. Sanna var ofta snäll och väntade på mig, som absolut inte kunde stoltsera med någon fart i spåret. Jag tvingade mig dock utför branta nedförsbackar och gladdes åt att spåren var hårda och fina och åtminstone gav en känsla av att jag åkte skidor på riktigt. Teknik, styrka och fysik var dock en bristvara, men just där och då kändes det ändå ganska bra. Jag stod på ett par skidor.

Väl hemma var det bara till att packa upp, tvätta och packa ned och förbereda oss inför kommande Mora-resa, bara 4 dygn efter första hemkomsten. Hela veckan gick jag med en klump i bröstet och brottades med mina inre demoner. Medan mitt skidåkarhjärta skrek att jag naturligtvis skulle göra familjen sällskap på startlinjen i Kortvasan, gormade mitt förnuft att jag absolut gjorde bäst i att låta bli. Förnuft mot känsla. Den som känner mig, vet förstås vad som vann...

Torsdag eftermiddag rullar bilen mot Mora igen. Två förväntansfulla barn i baksätet. David taggad ända till tänderna. Nummerlappar hämtas ut i Vasaloppstältet, vallningstips inhämtas från källaren på Johns Sport, nya vallor hamnar i vallaboxen och vi styr vår kos mot Alehofs uppsamlingsplats i Blyberg. Skidor vallas till långt in på natten. Ute vräker snön ner sedan många timmar och de redan meterdjupa snödrivorna blir bara högre och högre. Tid till att prova fäste och glid finns inte. Ooops....!!!

Tidigt fredag morgon skriker väckarklockan redan kl. 6. Ett sömndrucket gäng hoppar ned i skidkläder, spänner fast chip och tar på sig nummerlappar och sätter sig till dukat frukostbord. Snart sitter vi i bilen, på väg mot Oxberg, bara 10 minuter bort. Snön vräker fortfarande ner och det har börjat blåsa. Väl på plats läggs skidorna i spåret, eller nja - låt mig kalla det snömoddet. Några spår syns inte till. Överdragskläderna tas motvilligt av och läggs i plastsäckar för transport till målet. Fastfrusen is under pjäxorna krånglas bort sekunderna före start och vi är iväg. David glömmer med en gång förmaningarna om att ta det lugnt och försöka hålla ihop till första kontrollen och försvinner i rasande tempo bland ett virrvarr av stavar och skidor. Martin får naturligtvis rusa efter och tror efter första klättringen att hjärtat ska hoppa ur kroppen på honom. Den första milen, som är den som går mest uppför, visar sig senare bli Davids snabbaste mil under Kortvasan!

Jag och Sanna glider med strömmen i makligt tempo. Uppför första klättringen har jag för första gången fäste hela vägen, trots fullständig avsaknad av spår. När vi närmar oss 25 km skylten säger jag till Sanna att vi har den sämsta biten bakom oss. Men oj, så fel jag hade...

När de första utförslöporna börjar dyka upp är det lätt att hålla sig för skratt. Människor ligger i djupa snöhögar till höger och vänster och drar med sig andra åkare i fallet genom sprattlande armar och ben. Trots att vi startat precis efter tävlingsledet, så är det ett virrvarr av människor, som jag sällan skådat. Spåren är utplånade, trots att vi kan utläsa att det endast är 709 åkare som passerat före oss (David och Martin rapporterar i efterhand samma sak, trots att de passerade efter 304 åkare!!). Emellanåt hittar ena skidan fäste i lössnön, men allt är så sladdrigt så att det enda att göra är att staka sig fram med en halvmeter mellan skidorna. Efter en mil tror jag på fullt allvar att jag ska spricka på mitten. Gör mitt bästa för att hålla ihop skidorna, men underlaget gör det omöjligt. Efter 13 km har jag flera gånger ropat på Sanna och sagt att jag inte riktigt hänger med i hennes tempo. Jag uppmuntrar henne därför att åka vidare på egen hand och att vi istället träffas på kommande kontroller eller i mål.

Från omkring 7 km börjar det dessutom frysa i riktigt ordentligt i vallan. Temperaturskiftningarna är stora mellan dal och topp och snön som inledningsvis gick att stampa bort biter snart fast ordentligt under skidorna och gör att man långa stunder snarare ägnar sig åt styltgång än skidåkning. När jag ser Sannas rygg försvinna bland åkarna framför mig hoppar jag ur skidorna och river av snön mot ett staket. Detta skulle jag komma att upprepa 6 gånger under de kommande 17 km. Lägg därtill lika många stopp bland snälla funktionärer med isskrapor, snöskyfflar och brädbitar samt hjälp vid vallabodarna vid kontrollerna så inser snart även den mest orutinerade åkare att sträckan in till mål kändes lååååååååååååååååååång. Mellan Högberg och Eldris försökte förnuftet övertala känslan att kliva av och ta bussen till mål, men någonstans i snökaoset tog viljan att fortsätta överhanden. Ville ju inte heller riskera att missa Sanna, som kanske kunde få för sig att vänta i Eldris.

Ingen Sanna i Eldris. Men plötsligt något som börjar likna spår! För första gången under 21 km står jag i fartposition - så skönt att få sträcka ut ryggen lite och kunna vila utför. Hittills har det verkligen varit en kamp. Ifrysningen under skidorna fortsätter i det ymniga snöfallet, men några yngre killar hjälper till att skrapa bort snö med snusdosa och stavar. "Försök hålla dig i det mest glansiga spåret", ropar de efter mig när jag åker vidare. Jo, det hade jag förstås gjort om det nu hade funnits några spår... Sista 7 km in mot mål är det nämligen spårlöst igen. Jag börjar bli riktigt trött - har fått staka mer än jag på förhand trodde skulle vara möjligt med tanke på min obefintliga träning. Diagonalåkning ger bara ifrysning med framåtvolter som resultat, så det är inte att tänka på. Känns som om skidorna glider åt alla håll och kanter, utom just framåt. Känner en vansinnig glädje när jag passerar Hemus och inser att det bara är dryga 3 km in till mål. Då slår den till - den bekanta väggen! Armstyrkan, som jag det dåliga glidet och ifrysningen till trots tidigare glatts över, är plötsligt helt borta. Benen känns stumma och tunga som stockar. Kilometerna in till mål blir en kamp. Det är jag mot kroppen. Vid Moraparken hör jag David och Martin hojta och glädjs över att de kommit i mål. Ifrysning i de sista uppförsbackarna får mig att stappla fram över upploppet. Det är ingen som spurtar. Alla omkring mig är lika slut. Jag passerar mållinjen med en oerhörd lättnad. Tacksam för att jag klarat det. Mot alla odds. Otränad, men med en vilja av stål.

Efter en stund ser jag Sanna. Jag kan se att hon gråtit. Den stackaren berättar att hon blivit påkörd strax efter Eldris och att bindningen lossnat från skidan. En hjälpsam själ hade till slut rapporterat till en funktionär i Hemus, som kört ut på skoter och hjälpt henne laga skidan. "Jag kände mig så start och glad vid Eldris mamma, och så hände det här. Jag bara satt och bölade i 20 minuter". Åh, stackars fina Sanna - min älskling. Efter en stund, när jag värmt hennes iskalla händer och chocken (för ja, jag tror hon var chockad) lagt sig sammanfattade hon upplevelsen oerhört bra: "Det är ändå häftigt att man klarar så mycket mer än man tror". När vi hade duschat hade hon redan börjat prata om nästa års lopp. Och en sak står definitivt klar: Det kan inte bli sämre spår och förutsättningar än i år.

Väder: Snöfall, plus fyra grader, kraftiga vindbyar
Valla: Blandning av kallvallor från Rode enligt vallaprognos - resultat: Dåligt glid, livsfarligt fäste med kraftig ifrysning (detta var vi dock inte själva om att lida av...) Hade kunnat göra annorlunda: Kört ovallat!
Träning: Totalt otränad - ändå positivt överraskad av överlevande armstyrka från gamla meriter
Spårstatus: Sämsta någonsin - var hundra gånger bättre spår vid Vasaloppets sista tre mil för två år sedan och det säger en hel del... Hela vägen (med undantag för några km efter Eldris) trampade man runt i 15 cm nysnö.
Utveckling under loppet: jag fick träna på att trampa i kurvorna
Största utmaningen: ifrysningen och att ALDRIG kunna vila utför. Den lösa snön satte stopp för precis allt vad vila hette.

Våra sluttider måste naturligtvis också rapporteras:
David: 2:52:38 (slog Martin i en spurt på upploppet)
Martin: 2:52:46
Sanna: 3:17:30
Angelica: 3:23:39

Tiderna kan verkligen tyckas vara högst mediokra, men jag är säker på att alla som tog sig från start till mål i fredagens Kortvasa vet vilken kämparinsats som krävdes och att glädjen över att lyckas därmed överskuggar alla tider i världen. Värt att notera är att hela 684 åkare valde att bryta (att jämföra mot förra årets 98!!!) - det motsvarar hela 9,3 procent av alla startande (dessutom valde 24 procent av de anmälda att inte komma till start)!!! Med det i beaktande är jag oerhört stolt - inte bara över min egna insats, utan framför allt över Sannas och Davids. Vilka hjältar ni är! Nästa år hoppas jag att jag själv är i bättre form och kan hålla jämna steg med er - och om inte annat: Att vi får spår att åka i.

Detta får tills vidare sammanfatta årets Vasaloppshelg, även om det faktiskt finns ytterligare ett litet kapitel att skriva...

Snart dags för start.

Lyckligt ovetandes om vad som väntar.

Glad över att vara i mål.

Milen satt kvar i armar och ben när det på söndagen var dags för ungdomsvasan. 5 km på 19:30 var dock mer än godkänt. Grattis!

Även Sanna lät sig övertalas att åka ungdomsvasan på söndagen. 9 km på 41:42 var kanonfint jobbat. "Tänk vad snabbt det gått om det varit så här i fredags, mamma".

Gladast i mål?

Det är över - grattis till en härlig kämparinsats!

Gött - jag slog pappa!

Segnar ihop - det är okej efter tre tuffa mil!

Försöker väl få en snygg bild att sätta på väggen?

I Eldris ser det lite tuffare ut...

"Skojar du med mig - är det 24 km kvar? Jag vill hem nu", sa David efter 6 km. Med 9 km kvar till mål, är han fortfarande på banan. Här efter att precis ha slukat tre nya bullar i Eldris.

Sanna glad och motiverad i Eldris, fortfarande ovetandes om att skidan bara sekunderna senare ska gå sönder.

Sliten efter ifrysningar och ospårat, men glad över att se att det finns tillstymmelse till spår i den nedförsbacke som alldeles strax ska börja.

Det är mycket snö i ögonen...

Då är det skönt att ha ett par glasögon!

Härligt rosig efter kämparinsatsen!

Bilder: Privat, Photomic

Nyårsafton

Blev avbruten senast när jag skulle uppdatera bloggen, så detta inlägg hamnade visst bland utkast. Vill förstås föreviga vårt härliga nyårsfirande hos familjen Salomonsson i Glommen. Tusen tack kära ni för två fantastiska dagar.

Gjorde ett litet arrangemang och tog med till värdparet.

Våra härliga kidz - vad fina ni är allihop!

Toast Skagen till förrätt följdes upp av helstekt oxfilé och småländsk ostkaka. Smaskens!

Dagen till ära i nya kläder.

David gladdes åt jättebomben som Camilla och Niclas ordnat och som på nyårsslaget underhöll i flera minuter. Wow! 

På bilden David med sin gulsvarta BVB-mössa, som mystiskt försvann medan vi sov. Ska bli spännande att se när och var den dyker upp!

Gott Nytt 2014!

Härligt minne!

Matchdagen på Signal Iduna Park kommer vi nog alltid att minnas - får hoppas att mössan dyker upp efter att den trollades bort på nyår (troligtvis nedbäddad i en säng av trött undertecknad!)

Vår katt

Vår katt är inte riktigt som alla andra katter. Han gillar att bli fixad med och så här söt blev han när Sanna fick för sig att hämta ned sina gamla dockkläder från vinden häromkvällen!

Älskade Stitcheman!

Jul, jul, strålande jul...

Utan minusgrader och snö ville väl inte den riktiga julkänslan infinna sig på julaftons morgon, men efter vittjning av julstrumporna, samling vid krubban, jullunch och kusinträff hemma hos Martins föräldrar, lugn och mysig julkväll på egen hand här hemma och som avslutning midnattsmässa i kyrkan, så blev det till slut jul ändå - precis som alla andra år. Granen var finare än någonsin och hade platsat i vilken Disney-saga som helst.

Se på vår fina gran, den finaste granen i stan...

Dortmund-prylarna avlöste varandra denna julkväll - här smörgåsunderlägg från kompisarna i Tyskland.

Sanna lyckades vi överraska med ett par paket, men lyckligast blev hon nog ändå för den rosa peruken som hon så länge drömt om!

Årets julkort har varit många och fina, men gladast blir man förstås av meddelanden som dessa. Tack David!

På juldagen bar det av till mormor och morfar, där kusinerna Elin och Samuel väntade med öppna famnar. Blev två mysiga dygn med julklappsspel och god mat. Tack mamma och pappa för allt ni fixat med.

Julupptakt i Tyskland

19-22 december tillbringade vi hos goda vänner i tyska Oldenburg. Härligt att kunna göra julklappsinköp i stad som värnar om småbutiker framför köpcentra. I kombination med en supermysig julmarknad med doft av brända mandlar och glühwein infann sig snart julkänslan som jag så länge varit på jakt efter.

Gott med sockervadd!

Lördagen tillbringade vi i Dortmund, där Davids dröm gick i upplevelse: Träningscamp på Borussia Dortmunds träningsanläggning med ett gäng jämngamla spelare! Efter en god portion beröm för sin teknik och fantastiska bollkänsla avrundades dagen med Bundesliga match på mäktiga Signal Iduna Park med plats för nästan 85 000 åskådare. Det var fullsatt och det var en härlig känsla både före, under och efter match, trots en snöplig förlust mot Hertha Berlin med 1-2.

Tränaren var väldigt imponerad av David och frågade efter avslut om vi möjligtvis bodde i närheten av Dortmund... Flera gånger lyftes han fram för att visa sin teknik inför gruppen och det blev en sån där magisk träning där bollarna sattes stenhårt i kryssen och bollen tycktes limmad på foten. Heja! Var fantastiskt kul att få uppleva detta - inte bara för David, utan naturligtvis även för övriga familjen som självklart fanns med som åskådare denna dag. Innan träningen började berättade jag förstås att David var från Sverige och förstod engelska. Tror dock bara att tränaren pratade engelska med honom två gånger - därefter var det som om ungen förstod varenda ord på tyska. Häftigt! När det avslutningsvis spelades match hördes David ropa på tyska till de andra killarna i laget. Grabbens språköra har otvivelaktigt följt med i generna från mamma!

När det blev dags att gå och lägga sig hördes en mycket lycklig kille från rummet intill: Mamma, det har var mitt livs bästa dag.

På plats ca 90 minuter före avspark. Fortfarande ganska tomt runtomkring oss.

Personlig träff med maskotten Emma ingick också för alla spelare som deltog på Dortmunds fotbollscamp tidigare på dagen. 

Snart dags för avspark!

Marco Reus (närmast i bild) och resten av grabbarna värmer upp!

Tagen av stundens allvar. Riktigt häftigt när 85 000 fans sjunger och stadion sjuder av liv.

Borussia....

Ledsen efter förlusten, men snart glömdes tårarna bort bland alla andra fantastiska minnen från dagen.

Häftiga arenan i kvällsskrud.

Spelarpresentation...

Inmarschen...

Full fart på Gelbe Wand - hela stadion sjunger!

Av en ren tillfällighet filmar jag när Dortmund gör mål!

Eufori över hela stadion!

Host, host...

Min förkylning vill inte ge med sig. Rösten är hyggligt tillbaka sedan några dagar, men för övrigt är det status quo. Två 30 minuters promenader under den senaste månaden är ett mycket skralt resultat i min träningskalender, men likväl ett konstaterat faktum. Någon comeback på Sportlife har det inte heller blivit och det kan jag nog inte skylla förkylningen för, utan snarare min bristande motivation. Försöker i brist på annat jaga julkänsla genom att ljussätta trädgården, fylla frysen (och familjens magar) med bakverk och diverse julgodis, koka senap och pynta julgranen - eftersom det blir julfirande lite här och var och kors och tvärs även i år känns det som vanligt härligast med jul innan den infaller. När den väl är över kommer jag nog liksom tidigare år vilja städa bort den snarast möjligt! Har varit en mysig helg med julbad och julbord på fina Ästad Gård, trevlig kväll hemma hos familjen Brännvall och en glad sammankomst med adventsfika hemma hos oss idag tillsammans med Björkarna och familjen Larsson/Eriksson. Den efterföljande julkonserten i kyrkan lämnade väl som förväntat en del övrigt att önska, men nog bidrog den till att sprida lite julkänsla i alla fall. Ha en fin vecka - själv har jag tänkt att samla julmys på hög - bildbevis utlovas längre fram.

Snöglädje

När snön faller från vinterhimmeln är det inget som stoppar familjen från att släppa allt och leka loss. Inte ens en envis halsinfektion med tappad röst och elak hosta, dvs följderna efter vad jag gissar är årets influensa. Efter en olycklig incident i snöbollskriget lyckades jag efter fjäsk få alla på bättre tankar, varpå projekt snögubbe tog form. I en fotbollstokig familj som denna (tja, med undantag för stackars Sanna då) var temat naturligtvis självklart. Sanna, som absolut inte ska beskyllas för att vara fotbollstok, var som vanligt den mest kreativa och med lite sprayfärger från garaget växte ett äkta BVB-fan fram på gräsmattan. För att skydda vår skapelse mot snön, som mot slutet av leken tyvärr hann övergå i regn, kom Martins golfparaply äntligen till användning i ett mer familjeomslutande sammanhang än normalt! Flera timmar senare står vårt egenskapade fans lika ståtlig i trädgården!

När vi lekt klart och fått av oss alla kläder, som blivit blöta av både snö och regn, blev det glöggmys med lussebulle i soffan. Smågodis i allmänhet lockar mig inget vidare, men på hallon- och lakritsskallar är jag helt såld! När jag hittade glögg med samma smak var jag ju bara tvungen att testa! Jag erkänner villigt att kombon låter ganska äcklig, men det var faktiskt en alldeles förtjusande blandning, som jag mer än gärna häller i glöggmuggen igen! Nu ska jag vara hänsynslös nog (jag tänker på mina inte alltför friska symtom) att följa med Sanna till kyrkan på andra advents-konsert - hon samlar gudstjänster i konfirmandboken och har kommit på att adventsgudstjänster är väldigt mysiga. Ha en mysig andra adventskväll.

Stormen Sven tränger sig på

När jag satt och jobbade igår kväll tyckte jag mig nästan förnimma vinddragen från stormen Sven, som ylade runt husknutarna. Dessutom kändes det som om snön som föll (eller snarare piskades) mot fönstret hade god lust att ta sig in och göra mig sällskap. Kolla in bilden nedan - det sitter alltså snö innanför spröjsen!

Den kraftiga blåsten lämnade en hel del spår i trädgården, men tydligast var förstås rotvältan, som fått den säkert minst 100-åriga enen att ge vika. Om vi lyckas välta tillbaka den behöver jag inför kommande år inte fundera över hur man enklast får julbelysningen på plats - den här sorten är tydligen hopvikbar (till skillnad från kanoten i Göta Kanal...varför jag nu kom och tänka på den!)!!!

Juldofter

Ett gäng lussekatter har i eftermiddag spridit juldofter i köket tillsammans med ett gäng vita hyacinter som verkar vilja slå ut alldeles lagom till första advent. Känns härligt att julen (och förhoppningsvis även vintern!) är i antågande och visst är det underbart med alla juldofter? På nedervåningen har adventsljusstakarna fått göra entré och till helgen blir det till att pynta övervåningen och ta in lite mossa. Och så måste naturligtvis även stugan få sin touch av jul, så en resa dit får det också bli. Åh, tänk om vi ändå kunde fira jul där ute med meterhögt snötäcke mitt i skogen - det hade blivit en jul att minnas!

Saftigt smaskiga lussebullar bakade på kesella. På bilden ser de inte så maffiga ut, men i verkligheten är de större än de där man brukade få i skolan (ni minns väl den där torra historien utan saffran?!!). Måste ha varit något alldeles särskilt med jästen idag, nästan så att man trodde att bullarna fått liv och tänkte lämna ugnen på egen hand!

Vintern äntligen på väg

Minusgrader, frostbitna kinder och strålande sol. Den som känner mig vet att dagar som dessa innebär ren och skär lycka. Skynda på vintern - du är efterlängtad!

Hockey!

Igår var David med kompisarna och såg Frölunda tvåla dit Luleå med 2-1 (tacka målvakten för det!). Efter ett besök i Fans Zone hade han även fått indianernas färg i ansiktet! Nästa vecka väntar möte mot HV71 - då vet ni väl vilka som vinner??!!

Universitetstiden ett minne blott

Denna dag ska jag minnas som dagen då jag blev skuldfri hos CSN. Det tänker jag fira med havskräftor till lunch!

Fysiskt motlut

Det är och har varit en oerhörd påfrestning att vara skadad. Att inte känna att kroppen kan, fastän att hjärnan vill. Kropp och själ i obalans - ja, jag befinner mig helt enkelt i ett fysiskt motlut. En uppförsbacke som heter duga och som jag inte ser slutet på, hur mycket jag än lyfter blicken och blickar upp mot det där krönet som jag vet ska komma. Krönet där utförsåkningen börjar, där kroppen får sin välförtjänta vila efter att hjärtat pumpat runt blodet i 180. Men krönet lyser med sin frånvaro. Jag är fast i motlutet. Slukad.

Med Kvantumserien tändes ändå ett litet hopp. Någonstans långt där framme såg jag ett ljus för mitt inre. Som om någon ville visa vägen och få mig att våga tro. Efter 10 dagar utan ens en liten promenad gissar jag att ljuset jag såg inte alls var en vägvisare, utan snarare ett missvisande sken som bara fick mig på villovägar. Fick hjärnan att hoppas, kroppen att längta och själen att glittra. Jag borde förstås vetat bättre. Insett att glittret i själen inte var något annat än stjärnstoft från mina drömmar. Drömmen om att allt bara ska vara som vanligt, eller om inte så väl, så åtminstone en hel natts sömn.

Natten som gick var för jävlig. Jag förstår inte kroppens reaktion, för med tanke på min lugna livsstil finns det liksom inget att reagera på. Kanske skulle behöva en fet spark där bak för att komma igång med lite styrka och upprätthålla det knappa flås jag har kvar, men förmodligen hade det inte hjälpt. Känner att jag tappat lusten. Fullständigt. Det kanske blir så om man får ont av precis ingenting.

Den vise tänker säkert att jag borde boka in mig på första bästa lediga läkartid, men där kommer väl nästa ömma punkt - jag hatar tanken på mig själv som skadad och är så himla trött på att känna mig ostark, så smarta råd om ytterligare vila eller fler medicinkurer vill jag bara inte höra talas om. Jag är frisk och stark. Det är bara det att kroppen inte tycks fatta...

Martin och barnen förstår förstås hur jag känner och är det bästa stöd jag kan tänka. Men i övrigt känns det lite tufft just nu. När jag får frågan hur det är med ryggen så ser jag nästan rött för mitt inre, för ryggen är liksom inte problemet just nu och har inte varit på väldigt länge. Jag försöker att inte lägga någon vikt vid omgivningens kommentarer om att jag borde kunna göra si och så, att jag säkert tränar mer än vad jag säger, åtminstone borde kunna åka rullskidor... Jag lovar, hade jag kunnat hade jag varit den första att vara igång så snart tiden tillät. Normalt sett tycker jag att jag är ganska bra på att sortera bort skitsnack, men i det läge jag befinner mig nu, så gör det faktiskt ganska ont att mötas av människors tvivel. Jag önskar inte någon den där brännande känslan i skelettet runt höfterna, men om de som tvivlar bara kunde känna det jag känner för en kort sekund, så hade de kanske förstått. Det gör mig hur som helst ledsen.

Ibland önskar jag att det fanns en träningsgrupp för halta och lytta. Tror att det hade underlättat. Nu ska jag istället be Martin, övrig familj och vänner att masa sig runt med mig på mina villkor - och det inser jag förstås inte är alltför lockande. Kanske borde köpa ett 10-kort med PT på Sportlife och chansa att det kommer att funka, om inte annat för att få en välbehövlig klapp på axeln ibland. Ja, något måste jag hitta på, för det känns sannerligen ganska ensamt i mitt livs värsta fysiska uppförsbacke, för att inte säga helt öde.

Confusion

Första helgen på höstlovet åkte Sanna och kompisen Caroline till Göteborg för att närvara på Confusion i dagarna tre. De var minst sagt betagna av miljön, alla cosplay-figurer och nyfunna vänner, dessutom fulla på kärlek efter tusentals kramar och sockerhöga som skyskrapor efter masskonsumtion av japanskt godis! Kanske svårt för andra att förstå charmen med allt det här, men för två inbitna visual kei-fantaster var evenemanget förstås en av livets absoluta höjdpunkter. Nu har det naturligtvis börjat tjatas om konvent i Uppsala, Stockholm, Jönköping mm, men än så länge har dessa flickors mammor inte låtit sig övertalas...

Finalloppet och avslutning i Kvantumserien

I lördags sprang Martin och David sedvanligt Finalloppet. Uppehållsväder gjorde den tidigare år så leriga banan mindre -just det- lerig, men likväl ganska blöt. David fick en perfekt öppning och låg tvåa efter drygt halva loppet, hack i häl på ettan. En liten vrickning och avsaknad av jävlaranamma resulterade till slut i en åttondeplats, som han efter någon timme (och prisutdelning med pokal till de 15 främsta) ändå blev ganska nöjd med. Någon förklaring på varför det var mentalt motigt hade han inte, men tiden talade i alla fall sitt tydliga språk, drygt 45 sekunder efter tidtagningen på senaste träningen. En upprepning av det hade förstås räckt till seger. Nu är ju inte seger det primära, utan att man gör sitt bästa och det var nog precis det vår lille gasell insåg att han inte gjort när han gick i mål. En stund och några mammakramar senare var det i alla fall en glad kille vid min sida igen. 

Älskling - för mig är du alltid nummer ett, oavsett placering!

Martin kämpade sig några timmar senare igenom 19 km och kom stelbent hem framåt eftermiddagen. Glad över att ha tagit tillbaka positionen som etta i jobbligan, men fortfarande tydligt besviken över att formen inte hann infinna sig till Lidingöloppet. Tror minsann han ska få en startplats till 2014-års Lidingölopp i julklapp!

Igår kväll var det dags för sista deltävlingen i Kvantumserien. Kan inte fatta hur snabbt de senaste sex veckorna gått. David förbättrade sin tid med några sekunder och blev ohotad etta i totalen. Även Sanna fick ta emot medalj och folkets jubel när hon klev upp som 3:a i F15-klassen, bara en sekund i sammandraget från tvåan och kompisen Olivia. Martin sprang som vanligt 6,8 km, igår på 32:50 och var nöjd med att inte känna sig trött i kroppen, men dock fortfarande något stum i benen sedan lördagens lopp. Själv noterade jag rekordtid efter att ha gått och småjoggat runt 3,4:an med Lena. Och ja, jag vet att jogging inte är någon höjdare för min rygg, men genom att försöka hålla mig på tårna och ute i "ruffen" så känns det faktiskt helt okej. Min förhoppning är att till våren kunna jogga kortare stunder på mjukt underlag - jag har spanat in en mjuk äng (gäller bara att inte vricka fötterna), som jag tror kan vara trevlig för oss med trasiga diskar!

I och med slutet på Kvantumserien gäller det nu att fortsatt komma upp till Dammekärr en dag i veckan och gå med lite puls. Dessa 6 tisdagspass har verkligen varit den enda form av "riktig" träning som jag varit i närheten av det senaste halvåret. Har vissa veckor lagt till en promenad (och då snackar jag just promenadtempo), men i övrigt har träningen fått lysa med sin frånvaro. Planerar att från och med nästa vecka börja med kortare belastningsövningar (planka, rygglyft, säteslyft) och se om kroppen vill vara med eller går i strejk. Känner att det är en skör balansgång och att det är oerhört viktigt att jag går sakta, sakta framåt - men bara känslan av att det finns hopp om att återgå i träning är fantastisk. Och att slippa känna sig som sämsta möjliga träningssällskap ser jag också fram emot...

Snacka om höstsallad!

Femte november och odlingen på altanen fortsätter att växa så att det knakar. Senaste sådden gjordes för ca 6 veckor sedan!!!

Sommargrön sallad i krukorna på altanen (OBS! Den är inte inglasad!) är minst sagt fantastiskt - helt otroligt att vi i princip varit självförsörjande på sallad sedan mitten av maj - alltså i nästan 6 månader!

Vansinnesdåd i samhället

Hade en fruktansvärd natt jämte maken som för andra natten i rad snarkade mer än vanligt. Håller på att driva mig till vansinne. Vid halvfyra-tiden stördes min sömn emellertid av något annat (han snarkade fortfarande högljutt). Det var som en dov smäll, men jag tänkte sömndrucket att det var stormen Simone som fortfarande härjade (trots att det aldrig blev så mycket till storm över vårt lilla samhälle igår). Somnade i alla fall tillfälligt om igen, för att sedan åter väckas av vibrerande snarkljud. Suck. Det blev morgon och med bultande skalle tog jag mig in på kontoret för att kolla mail och den dagliga nyhetsskörden i diverse e-tidningar. Läser då om förödelsen i vårt lilla samhälle, den eldhärjade bygdegården och bilbränderna hundra meter ner på vår gata! Brandbilarna måste ha smugit sig dit, eller också kommit precis när jag somnat om efter smällen vid halvfyra-tiden - det var tydligen då larmet om brand kommit.

Med tanke på tiden på dygnet är det ju knappast några småkottar som varit ute och busat. Skulle snarare gissa att det är någon psyksjuk idiot som nyligen blivit frisläppt (förmodligen igår!!!) och blixtsnabbt återfallit i gammalt mönster. Skulle gissa att polisen har full koll på vem det är de har att göra med. Brukar vara återfallsförbrytare det handlar om i situationer som dessa - minns det tydligt från en inbrottsvåg för några år sedan, då det tydligen var en narkoman som blivit frisläppt dagarna innan. Tog inte många timmar innan han blev inburad igen, men man kan ju fråga sig till vilken nytta.

Kan bara tacka väder och vind att skadorna inte blev värre, att lågorna letade sig bort mot husen och inte in mot det närliggande radhusområdet. Och att det var en bygdegård och inte ett bostadshus som tändes på. Och du som bär ansvaret, för jag är ganska säker på att det är en och samma person: Varför drar du inte bara åt helvete?!

Ahlafors Fria Skola 2013

Ända sedan dagistiden har det årligen tagits foton av barnen varje höst, i år var inget undantag. Funderar dock på att bojkotta detta (allt annat än prisvärda) fotopaket och istället låta någon annan fotografera barnen i en mer avslappnad miljö - för hur som helst har ju nära och kära vant sig vid att ett nytaget foto tillhör årets julklappar (hoppas de tycker att det är roligare än de silverskedar jag själv fick i present varje år som barn...!!!).

David, naturligtvis i favorittröjan. Olé, hier kommt die BVB... Heja Dortmund!

Davids klass med fröken Pia.

Sannas klass med klassföreståndare Anna.

Sanna är på detta kort nästan en kopia av mig själv i samma ålder. 

Måste leta fram åttans kort och lägga ut här!