Tja, får väl börja med att ursäkta mig för att jag inte skrivit vidare på David-följetongen. Får skylla på att det fortfarande känns lite jobbigt och påfrestande - mest av att inte riktigt veta läget.
Tog loss gipset i tisdags. Stackars lilla benet såg alldeles dött ut efter dessa tre veckor (de längsta i mitt liv!) och knät pekade misstänkt utåt. Läkaren ville ju göra böjprover, men icke. David hade jätteont och ville absolut inte att någon skulle röra vid hans ben. Så vi har fått en ny tid för böjprov, nu på onsdag. Första dagen hemma rörde han sig inte ur fläcken. Satt i soffan och jag fick bära honom dit han skulle. Hela natten grät han i sömnen och när han skulle vända sig, ojade han sig av smärta. Kan tro att jag funderade över vad f-n de hade skickat hem oss för... Följande morgon var benet alldeles svullet (det var ganska markant, eftersom det gipsade benet hade varit så smalt dagen innan). David hade ont och ville återigen inte lämna soffan. Jag satte honom dock på en pall i duschen och så satt vi där och lekte i en dryg halvtimme. Sedan fick han massage. Frågade efter ett tag om vi inte skulle prova att stå upp lite. Jo, lite motvilligt kunde han tänka sig det. Och så gick han sina tre första trevande steg. Sedan satte jag honom i vagnen (vilket han tycker är väldigt skämmigt nu när han snart blir 5!) och gick på en långpromenad. Tog vägen om dagis och där var barnen ute och lekte. David ville stanna och när han väl var ur vagnen, var det många som ville skjutsa honom på dagiscyklar mm. Efter en stund gick (!!!) han av och började leka i sandlådan (dock med ett mycket stelt ben). Tog väl 5 minuter så sa han - jag har ont i mitt ben och vill gå hem. Så hem gick vi. Först på kvällen började han sakteligen ta sig fram igen. På torsdagen gick han ganska ok (med tanke på omständigheterna), men efter det har det inte blivit några direkta framsteg. Han böjer fortfarande inte på knät, är väldigt stel och haltar fram. Inte så konstigt kanske. Vi får helt enkelt vänta tills på onsdag och höra vad de säger. De ska kolla om ledbanden läkt ihop för tajt (vilket man då kan tänja ut), med glapp (som kanske kräver operation) och ta ställning till sjukgymnastik. De ska även försöka fastställa om minisken och/eller korsbandet är skadade/av. Vi håller tummarna för att det "bara" är ledbanden som krånglar - och håll gärna en tumme för oss! Det är dock lätt att måla upp en monsterbild, eftersom hela knät "gnisslar" när man känner på det. Det känns att något sitter löst därinne. Hu! Men som vanligt är denne lille kille vid gott mod, strålande gott humör som alltid, och det känns skönt. Vår tappre lille soldat. Ovan en bild med det gipsade benet. När läkaren frågade vilken färg han tyckte om, sa han Gult. När han var klar (det är en ny typ av gips för livliga barn!, glasfiberarmerad) sa David: Jag gillar blått också. Och det är historien om när Davids ben blev Sverigefärgat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar