Hopp om livet!

Ja, så har vi då åter varit på Östra för att kolla benet. Böjprovet gick väl att genomföra sådär - David är ju fortfarande väldigt stel i benet, men doktor Fabian sa i alla fall att knät kändes stabilt och att korsbandet nog inte är av i alla fall. Ingen hade kunnat vara lyckligare än jag. Nu måste David börja böja mer på benet. Fick tid för återbesök i slutet av maj (tyvärr inte samma läkare) och då borde han ha full rörlighet igen. Känner mig tveksam till det i nuläget, men ingen är gladare än jag om Fabian har rätt. På måndag blir det alltså dagis igen - blir konstigt att inte ha honom vid min sida hela dagarna - har vant mig vid det och det är absolut det enda positiva som kommit ur detta trauma: Att jag och David fått så jättemycket kvalitetstid tillsammans och kunnat göra så många roliga saker. Det har varit ett underbart avbrott i livet och kanske finns det en orsak till varför olyckan inträffade.

I alla fall lätt att tro det, så här i efterhand. Fortsätter min rapport när nya framsteg gjorts! (Det är nästan som när båda barnen lärde sig gå - man letar efter framsteg varje dag och gläds oerhört när de inträffar).

Martin åkte på traditionsenligt Valborgsfirande till Alingsås för någon timme sedan (läses fylleslag). Kan inte förstå det roliga i att dricka sig full och säkert odräglig när man så sällan träffar sitt ungdoms grabbgäng. Vid 36 års ålder borde de ha kommit ett steg längre i utvecklingen. Men så är det ju män det handlar om (eller stora barn, för något annat lär de aldrig bli). Antar att det förklarar det hela.

Funderar över vad jag ska hitta på med barnen. Firande vid Valborgsbrasan uppe vid sjön eller kanske Liseberg? Hmm, får se hur jag gör.