David cyklar!!!

Davids första dag på dagis blev bättre än jag först trott. Ja, han började morgonen med att gråta, vilket försenade oss. Men efter 4 timmar på dagis var han nöjd. Det var kul med alla saker, i viss mån även kompisarna (även om han saknar jämnåriga pojkar) och de gulliga fröknarna. Och hör och häpna: När jag kom dit cyklade han omkring på en dagiscykel och böjde på sitt knä! Inte fullt ut förstås, men mer än sedan vårt senaste läkarbesök. Känner mig jublande glad och håller tummarna för fortsatta framsteg.

Solen fortsätter att skina och jag kan inte njuta nog av den härliga våren. Sa till Martin häromdagen, att det är bara ett litet hus i Spanien med tillhörande täppa som saknas (då kan vi ju ha vår nästan året om!). Jag får väl lägga in en extra "kampanj" under vår Spanienvistelse längre fram i maj. Spanienvänner - vad jag längtar efter att träffa er igen!

En något mindre roligt inslag i vardagen är just nu en trotsig 8-åring som blir supersur för minsta lilla motgång. Själv känner jag att jag har oerhört svårt att bemöta det beteendet på ett konstruktivt sätt, så jag hoppas att någon av er bloggläsare kan ge mig ett kreativt tips på hur man själv undviker att bli skitförbannad när man får sig oförtjänta slängar. Kan nästan känna hur det kokar inombords ibland, och när bägaren väl rinner över, så känner man ju sig knappast som världens bästa förälder. Tycker att det är ytterst svårt att hitta "rätt" väg i just detta, för om jag försöker prata med dottern, så är hon inte sen med att bli ledsen och verkligen tycka att hon är sämst på hela jorden, och det är ju inte det jag vill få henne att känna. Hmm. Hoppas att detta växer bort snart - annars tänker jag ta mig en lång ensamsemester och bara bry mig om mig själv.

Martin åker till Skottland i nästa vecka, så då blir det återigen 5 dagar på egen hand. Hoppas alltså att övergångsåldern (som kanske lika mycket drabbar mig för tillfället) växer bort fram till dess - annars blir det långa 5 dagar. Eller också går det lika bra som det brukar när jag är själv med barnen. Hemskt att erkänna, men ofta funkar allt bättre då. Som om alla gör sitt yttersta. Eller som om man slipper att plocka efter och ansvara för ytterligare en person. Beroende på humör kan man ju välja hur man vill se på det.

Nu ska det bli stallsysslor - men jag skriver nog snart igen.