Reglerbar hastighet

Tja, ibland önskar man ju att livet vore lika enkelt att justera som de de reglerbara hastighetsskyltar som lanserats i veckan - här på Fyrklövergatan tycks allt ständigt gå som på Autobahn, typ 180 km/h. Och jag pratar då inte enbart om trafiken som flödar förbi (om än inte i 180, så i alla fall för snabbt), utan även livet i största allmänhet. Jag förstår helt enkelt inte vart dagarna tar vägen. Vips, så är det fredag igen och i nästa stund åter måndag morgon. Visst har vi en del aktiviteter på schemat som i allra högsta grad bidrar till att tiden tycks försvinna, men ska det verkligen gå så här snabbt? Känns som om barnen kommer att ha flyttat hemifrån innan jag ens riktigt hunnit förstå att jag varit mamma till dessa båda underbara liv. Nåja, det är väl en överdrift, men visst är det skumt, det där med tiden.

Jag kan aldrig minnas att tiden gick så fort när jag var liten. Eller att det kändes som om jag alltid var på väg någonstans. Ändå vet jag att jag sprang från körsång för att hinna till fotbollsträning och under många år hade jag även gymnastik och scouter på schemat. Alltså 4 aktiviteter i veckan. Minst. Men ändå känns det som om jag alltid var någonstans och lekte. Brännboll nere på grönområdet, kojbygge nere vid reningsverket (det var den optimala platsen, eftersom det var så öde!) barbiedockor hemma hos bästisen, eller att ta med någon annan kompis och smyga på bästisen när kvällsmörkret sänkt sig (det var det roligaste vi visste!). Kanske var det annorlunda för att mamma var hemma när vi var små och inte behövde tänka på så mycket mer än min syster och mig, rena kläder, mat på bordet och ett rent hem - förstå mig rätt, det är ett hedersvärt jobb på alla sätt och vis, men samtidigt är det just det man själv försöker uppnå varje vecka, samtidigt som man ska jobba också. Jag kan inte heller minnas mina föräldrars närvaro på träningar, att jag någonsin blev skjutsad någonstans (förutom till söndagsskolan som 4-åring) - idag, åtminstone i våra krokar, inte bara kör vi barnen till deras aktiviteter, vi stannar också kvar medan de utför dem (i vårt fall åtminstone vid flera av dem). Försöker utnyttja tiden och själv springa när Sanna och David är på orientering, simma när David är på simskola, jobba när de har kompisar med sig hemma etc etc. Och kanske är det bara i min värld allt ter sig så inrutat och strukturerat, som om jag projektleder hela familjens liv och fritid. Herregud, krasst sett så är jag ju projektledare dygnet runt -tala om arbetsskada! Förhoppningsvis känner barnen inte av effekterna av detta pussel, även om de naturligtvis är en del av det. Jag kan i alla fall bli galen av att så mycket i vardagslivet kräver sådan planering, om än bara att leka med kompis. Vart 17 tog spontaniteten vägen? Plötsliga infall.

Ska nog lämna tråden, annars finns risk för att jag börjar minnas allt som var så härligt spontant i Spanien och börjar sakna det livet alldeles för mycket. Och jag har ingen lust att projektleda mig ur en svacka just nu, eftersom livet ändå känns som på topp, det är bara det med tiden, att man undrar vart den tar vägen...

Nu ser jag dock fram emot en härlig lunch med Helena! Ett spontant infall som jag blev inbjuden till igår kväll - sådant älskar jag!