Bilfärden upp mot Mora på lördagen gick som på räls. Efter alla turer till Dalarna sedan nyår gissar jag att bilen hittar dit helt på egen hand. In på John´s sport (som för övrigt måste vara Sveriges bästa sportbutik) för att kolla vallatips, vi bestämde oss snabbt för att köra en egen mix av tipsen från Rode, Swix och Start. En tur in i Vasaloppstältet kändes också nödvändigt, om inte annat så för stämningens skull.
Fortsatte ut mot Blyberg, där OK Alehof traditionellt hyrt en bygdegård för klubbens medlemmar. Var snabba med att ta plats i ett sexbäddsrum innan bussen anlände - alternativet, en öppen sal med madrasser på golvet, kändes mindre lockande - åtminstone som uppladdning inför ett Vasalopp. Härliga Alehofmedlemmar hade förberett mat och snart satt ett glatt gäng skidåkare och laddade med lasagne och chokladpudding. Efter det begav vi oss ned till vallaboden där full aktivitet rådde. Vissa pratade öppet och glatt om hur de skulle valla, eller helt skulle låta bli att valla, medan andra var lite mer hemlighetsfulla och menade att de inte riktigt hade bestämt hur de skulle valla ännu... Chefsvallare (!) Angelica tog i alla fall kommandot över våra egna skidor och lade Rodes Chola i botten, däröver ett tunt lager Start Universal med inslag av Rode Multi Grade. Efter kylning av respektive lager följde så 4 lager kallvalla, Rode Super Gialla. Kände mig nöjd över resultatet och ganska säker på att vi skulle få bra skidor.
Kl. 21 skulle det vara tyst i huset och även om vi kanske inte helt lyckades på den punkten, släcktes nog ljuset i vårt rum strax därefter i alla fall. Tryckte in ett par öronproppar i huvudet och hoppades på några timmars sömn. Kändes som om man låg halvt vaken hela natten, men kände mig ändå hyfsat utvilad när klockan ringde kl. 03.05. Upp till serverad frukost. En tallrik gröt och 2 glas mjölk, mer fick inte plats. Förberedde en dubbelmacka till bussen - tänkte att jag skulle hinna bli vrålhungrig tills starten skulle gå kl. 8. Klockan var inte mer än 04.14 när bussen lämnade Blyberg och resan mot Sälen inleddes. De flesta slöt nog ögonen och försökte vila en stund, men jag gissar att det var många som inte kunde slappna av helt och somna. Kände mig lugn som en filbunke. 05.25 stod vi och köade in till startled 6 och efter insläppet 5 minuter senare var det bara att placera ut skidorna och ta sig tillbaka för en värmande stund i bussen. Nästan minus 15 och det bet rejält i kinderna, så värmen i bussen kändes minst sagt välkomnande. Dubbelmackan smakade lika gott som jag tänkt några timmar tidigare och sköljdes ned med lite sportdryck. Stämningen på bussen blev alltmer spänd, kön till toaletten ringlade sig lång. Martin tyckte att jag hade kalla fötter och borde byta strumpor. Lät mig övertalas och krånglade av mig chipet kring högerfoten. Ställde mig i toalettkön för att slippa stressa i kylan utanför, men då blev det plötsligt väldigt bråttom att komma iväg till startfållan. Tänkte att jag nog skulle hinna kissa före start. Iväg med väska och säck för överdragskläder. Kommer ner till startfållan... och chipet saknas på min högra vrist... Knappt 13 minuter kvar tills startfållan stänger och Martin får ge sig ut på en joggingtur till bussen... Inser samtidigt att jag inte fått med mina handledsvärmare... Sluter mina ögon där jag står och ber en stilla bön till Gud om att Martin ska hitta chipet och bussen inte ska ha hunnit åka (den skulle lämna startområdet så snart alla gått ur bussen)... 2 minuter innan startfållan stänger kommer Martin, den stackarn, genomsvett med chippet i handen. Drar en lättnadens suck - hade inte varit kul att inte få sin tid registrerad, när man nu ändå bestämt sig för att åka.
Värmer upp lite på stället, knäpper på skidorna (fortfarande kissnödig) och hör nedräkningen. Inser ganska snabbt att vår placering längst ut till vänster är på tok fel. De högra leden går framåt i rasande tempo, medan det står helt still i vår vänstra ytterkurva. Ser hur åkarna flyger upp i första backen i högerkant, hos oss till vänster går det sakta, sakta uppför. Steg för steg. Förbannat att jag inte studerat starten noggrannare i tidigare vasalopp, tänker jag förstås, men känner mig samtidigt lugn där jag står. Steg för steg, meter för meter tar vi oss upp för backen. Ser den inte alls som ett sådant monster den ofta beskrivs som. Hade folk bara låtit bli att saxa, inbillar jag mig faktiskt att jag skulle kunna åka upp för den. Känner att jag har gott bett under skidorna, tråkigt bara att inte kunna utnyttja det. Når toppen av första backen efter 47 minuter. Har då åkt mindre än 2 km. Lite frustrerande förstås, men inget att göra. Fortsätter att gå uppför ett tag och långsamma åkare är hopplöst dåliga på att hålla till höger. Spåren är utraderade och kvar finns bara ett flera decimeter djupt sockerlikt snöskikt. Trampa, trampa, klättra, klättra. Tittar bakåt och inser att det nu endast är ca 10 meter kvar till sista åkaren. Herregud, vänster sida är verkligen kass. När det börjar plana ut skingras folkmassan snabbt och vi kommer ut på sagolikt vackra, öppna vidder. Solen skiner och värmer härligt, det bultar i de köldskadade fingrarna och gör riktigt ont, men det vackra landskapet får mig att tänka på annat. Passerar åkare efter åkare, minst ett tiotal med varje stavtag känns det som. Hundratals på några meter, tusentals på några minuter. Kommer till första kontrollen i Smågan - känns som om vi åkt riktigt snabbt sedan den mänskliga bromsen försvunnit ur spåret. Känner mig glad och nöjd över att resan mot Mora är påbörjad och tar ett glas sportdryck. När jag får mitt andra glas, ser jag hur någon vinkar i högra perifirin. Lägger märke till en TV-kamera och kända ansikten från Sportnytt och dricker lugnt vidare. Det vinkar igen. Har du tid en stund? frågar sedan Jovan Radomir. Visst, säger jag utan att egentligen fatta vad det är jag tackar ja till. Någon halvminut senare börjar nedräkning och det blir SVT-intervju. Hinner tänka att jag borde hälsa till barnen och minsann utmana L.K där hon förmodligen sitter i TV-soffan, men nej, så jäkla pinsam ska jag inte vara. Hatar när folk ska hälsa hit och dit i TV. Intervjun är snart avklarad och jag och Martin ger oss iväg med ett gapflabb. Tänker på vilka förvånade miner det måste ha blivit bland de vi känner!
Fram till nästa kontroll känns det långt. När vi åkt 17 km känns det som om vi varit igång i en evighet, och med tanke på stillaståendet i de inledande backarna så är det ju nästan sant. Mångsbodarna dyker upp som ur intet och vi fyller på med sportdryck och buljong. 3 glas. Mer fixar inte blåsan, som börjar kännas i akut behov av tömning. Tar oss snabbt förbi SVT:s kameror, där Albert Svanberg håller utkik efter intervjuobjekt. Tänkte att måtte de inte ha fått för sig att följa mig under hela loppet...
Efter några kilometer i härlig terräng börjar det bli lite trångt i spåret igen, klättringen upp mot Risberg börjar och spåren försvinner på nytt. Trampa, trampa, steg för steg, backe för backe. 2 glas sportdryck och 1 glas buljong smakar återigen gott när kontrollen nås.
Nästa etapp består av en del utförsåkning och en del klättring. Tycker ändå att klättringen upp mot Evertsberg känns skön. Benen är lätta och känns starka. Ingen mjölksyra. Kan diagonala där det fortfarande finns spår och har ett härligt frånskjut. Fästvallan är perfekt! Börjar kännas tufft i rygg och nacke efter ca. 40 km, men slår snabbt bort tanken. I Evertsberg väntar SVT:s Lisette (tror i alla fall att det är så hon heter), men kameran ligger på marken så att vi stannat inom infångsradie känns tryggt. Sköljer ned en energibar med lite sportdryck och buljong. Oväntat gott. Lite sportdryck till och så bär det av mot Oxberg.
Landskapet vid Evertsbergssjöarna är bedårande, likaså alla härliga människor som bjuder på extra vätska. IK Stern delar glatt med sig till Alehofare och det blir både sportdryck och apelsinklyftor (MUMS!!!). Försöker värva oss till klubben i farten, men nej - vi lovar dock att bjuda igen vid tillfälle! Alehof finns också representerat i området, så det blir lite dricka även där. Utförslöporna består blott och enbart av is och det är ett under att vi klarar oss helskinnade ned i dalen, där Elvy och Britta dukat upp med sportdryck. Stärkta av en paus klättrar vi sedan uppför backarna till Oxberg. Tycker återigen att det känns bra. Benen svarar fint och känns pigga. Ny bar och mer sportdryck väntar i Oxberg. Bara en tjejvasa kvar, säger jag till Martin.
Redan vid Gopshus väntar en extra vätskekontroll (tack Stadium!) och strax därefter har Veteran-klubben langning till de åkare som åkt Vasaloppet mer än 30 gåner. Ni har väl novislangning också, frågar jag och visst, inga problem! Heja Göteborg, ropas det från sidan av spåret. Vem är du? tänker jag.
Resan till Hökberg känns inledningsvis bra. Det finns tillräckligt mycket spår kvar för att man ska kunna diagonala. Fyller på med sportdryck så ofta vi kommer åt. Stannar till för att kissa (Martin får panik). Hittar en container som jag tänker att jag kan få vara ifred bakom. Då kliver det ur en gubbe ur en bil, som inte verkar fatta att man vill ha en privat stund. Får tysk låsning och tänker att det var då helvete. Krånglar på mig ryggskyddet, vantarna kärvar förstås av fukten från händerna. Känns enormt motsträvigt att ta på skidorna igen och känner mig för första gången orkeslös. 23 km kvar. Lipfärdig. Martin får syn på mig och undrar vad som hänt. Låt mig vara, muttrar jag. Några sympatier nu och jag börjar böla på riktigt! Ryggskyddet är löst, vantarna har knölat sig och skaver under stavfästet. Vilken jävla skit. Men när jag ätit en bit energibar i Hökberg och fyllt på med buljong, sportdryck och energitablett känns det bra igen. Vantarna kommer på plats, ryggskyddet spänns åt. 19 km kvar.
Tycker alltid att etappen mellan Hökberg och Eldris är Tjejvasans bästa. Härlig stakning i 10 km. Men när man redan åkt 70 km får man en annan bild. Att inte få vila armarna i en enda utförslöpa är inte skönt. Att staka i decimetertjock sockersnö är energikrävande. Stakning utan skidspår är inte att föredra. Det är en lång mil och ont som 17 gör det i axlarna. Känns som dubbelsidig nackspärr. Krampkänsla under stortåns trampdyna på båda fötterna. Frånskjut och diagonalåkning är inte att tänka på. Upprätthåll frekvensen i stakningen, tänker jag. Slå inte av på takten.
I Eldris fyller vi på depåerna för sista gången före mål. Kvinnan som langar sportdryck säger, att dig känner jag igen. Jaha, svarar jag. Nu vet jag, det var ju du som var med på TV förut! Vad bra du har åkt! Polletten ramlar ner - därav alla glada påhejningar utmed spåret från för mig till synes okända människor. Skönt med en förklaring.
9 km kvar. Eller fel: 9 km stakning kvar. Emellanåt försvinner spåren men den välkända terrängen känns ändå härligt inbjudande. Backen upp till Hemus springer vi upp för, likaså i backarna bort mot Moraparken. Ser 1 km-skylten och ropar högt att jag är glad över att se denna etta-jävel! Springer uppför sista två backarna mot målrakan, glatt påhejad av en härlig publik. Resan in mot målet känns oerhört lätt. Som bortblåst är smärtan i axlar och tår. Vasaloppsarenan är välfylld av glada människor som hejar fram oss de sista metrarna. Gör ett glädjetjut när jag åker över nya kullen och avger ett högljutt YES, YES, YES! när vi korsar mållinjen. Så jäkla skönt! 7.45.31 känns som en kanontid. Känner mig så nöjd och glad. Men ni som läser min blogg vet att det alltid kommer ett men när det gäller Angelica: Tiden kan slås. En ny härlig vinter med många skidtimmar, härligt vinterföre på dagen D och rätt placering vid starten och jag tror absolut att 7-timmarsgränsen är möjlig. Vilket år det blir ett andra Vasalopp för mig låter jag vara osagt, men om vädergudarna vill måste jag väl ändå prova denna galenskap en gång till? Eller?
Vi får väl se. Nya skidäventyr väntar, det är jag ganska säker på. När och var återstår för er läsare att se. Men jag vet...
I klippen nedan kan du se intervjun från SVT och min målgång. Lite mörk bild vid målgången, men det är jag som hojtar och sträcker armarna i vädret!
Videoklipp lånade och avfilmade från SVTplay med min iPhone.
Martin, den stackarn, blåslagen under höger öga efter att själv har förorsakat ett fall.
Glada när vi passerar mållinjen.
Här kämpar man på ute i spåret.
YES, YES, YES - vi fixade det!
Bilder lånade från photomic.com
1 kommentar:
Superhäftigt! Strålande jobbat. Visste att du skulle köra tjejvasan sedan såg jag att Weronica hade lagt ut en länk med dina tider på facebook. Kul att ni körde ihop du och Martin.
Kram
Camilla
Skicka en kommentar