Så här en vecka efter Davids skolstart i nya skolan kan jag med glädje fastställa att skolbytet gått fantastiskt smidigt och att vi numer har världens lyckligaste kille. Så fort han kommer hem längtar han efter nästa skoldag och tar sig an sina läxor med en lust vi tidigare aldrig upplevt. Av hans kommentarer att döma, är det först den senaste veckan han insett vilken destruktiv miljö han faktiskt befunnit sig i. På nya skolan är det okej att "bara" vara David. Man behöver inte vara tuff för att överleva dagen och studiero i klassrummet är en absolut självklarhet. Det gäng av omogna klasskamrater som dagligen ålat omkring på golvet och pratat bebisspråk har han inte frågat efter en enda gång. Tro 17 - knappast en miljö att sakna. Jag är så oerhört tacksam för denna möjlighet - äntligen kan jag skicka båda barnen till skolan, utan känslan av att skicka dem till en arbetsmiljö, som jag själv aldrig hade accepterat.
Und du, Schatz (du weisst, wer du bist!), vielen Dank dass du dich so um David die vergangene Woche gekümmert hast. Ich bin so froh, dass es dir gibt, und ich wünsche, wie immer, dass wir nicht so weit von einander lebten - dein Engagement für uns vermisse ich häufig unter vielen anderen. Die liebste Umarmung!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar