Glad sommar!

Skön smygstart på semestern i Turkiet

Martin har av olika anledningar alltid varit en stor motståndare till semester i Turkiet, men så satt vi där en vinterdag och kikade i våra almanackor och kom fram till att våren skulle bli minst lika hektisk som vanligt och att det därför skulle vara skönt med en tidig semester. Urvalet i början av sommaren kändes inte alltför brett, särskilt inte om man ville vara garanterad sköna sommartemperaturer, så efter att ha kikat runt lite på Vings resesajt föreslog Martin att jo, Turkiet skulle vi minsann åka till. Snabb som en vessla knappade jag in uppgifterna - ville ju inte riskera att han ångrade sig, och vips så var resan till charmiga Gümbet på Bodrumhalvön bokad. Kan varmt rekommendera detta resmål, som inte alls kändes så påfluget som andra turkiska turistmål som jag besökte under tidigt 90-tal. Dessutom kändes det genuint, trots vissa turistfällor, och man kände sig faktiskt mer som en besökare bland turkar än som ett gäng tätpackade turister i en sardinburk, eftersom resmålet var populärt bland turkarna själva. 

Vings hotell höll i vanlig ordning mer än vad broschyren lovade, läget var toppen, städningen klanderfri och omgivningen snygg och välstädad. Helt enkelt svårt att bli besviken när man reser med Ving! Endast vid ett tillfälle under de senaste 15 åren har vi åkt med ett annat resebolag och den erfarenheten gör vi aldrig om! 

Turkiet har dock ett och annat att lära: Låt turisterna shoppa i fred - själva hade vi nog handlat minst 20 gånger så mycket utan affärsinnehavaren i hasorna.

Härligt poolhäng!

Vår fina balkong.

David med fina Filippa, som han blev tajt med de sista två dagarna (och som visade sig vara syssling med en av bästa kompisarna i fotbollslaget!)

Sanna njuter av musik i skuggan av parasollet.

Poolvy från lägenheten.

Snart dags för turkisk afton med god mat och dans.

Även om Yohio-febern lagt sig, finns det något som säger mig att idolen fortfarande har en viss inverkan...

Mor och dotter.

Far och son.

Morsan.

Farsan.

En kväll i Bodrum.

Med godaste kababen.

Mysigt på balkongen på kvällarna. 

Vätskepaus i väntan på pappas jeans! 

Jodå, hit kan vi tänka oss att åka igen.

David 11 år

Smygstart på födelsedagen igår när mormor och morfar, moster, Peter, Elin och Samuel, samt farmor och farfar kom och grattade.

Älskar dig skatt!

Midsommar i Solvik

I fredags firade vi midsommar i Solvik tillsammans med familjen Björk och Eriksson/Larsson. I strålande sol och skön sommartemperatur åt vi både sill och potatis, jordgubbar med grädde och grillmat på altanen. Ja, vi satt ute ända tills det var dags att krypa till kojs. Barnen hann med både fiske, galen dans runt midsommarstången, täljning, kortspel och spontandans på altanen innan några kröp ner under täckena på sovloftet och andra i sina sovsäckar i tälten. Tack alla för en härlig midsommardag. Vi kan väl hoppas att våra kära makar lärt sig en läxa, annars lär de väl inte vara så väldigt kära framöver... Upp till bevis i Spanien, eller vad säger ni girls?

Midsommardans mitt i natten - vi hade ju fullt upp fram till dess!

Nørdhalne Cup i Danmark

Några bilder från Davids fotbollsäventyr i Danmark, 28-31 maj 2014

Ankomst till Arenan.

Fantastisk träningsanläggning - minst 20 st 11-mannaplaner!

Vi er røde, vi er hvide...

Lagfoto.

Koncentrerad.

Uppvärmning.

I duell med Finland.

I spelarbussen.

Sannas konfirmation

Den 10 maj var det dags för Sannas konfirmation. Månader av gudstjänster och sammankomster var plötsligt till ända och summerades på ett fint sätt i kyrkan. Hade 25 gäster på enklare lunch och efterföljande fika och det var en härlig dag från början till slut. Även om det varit lite stressigt från skolan några gånger, verkar Sanna tycka att hon fattat rätt beslut om konfirmationen och jag måste säga att jag tycker att hon växt som person på många plan under året som gått. Har nog dessutom varit skönt att få komma till en plats där var och en tillåts vara just som den är, i en ålder där det annars är mycket tankar och känslor. Tack Reine och Marcus för ert stöd till Sanna och alla härliga diskussioner, som även jag som mamma fått!

Gestaltandes en ängel i predikstolen.

Morfar slank bakom kyrkan och lyckades få med alla konfirmander på bild. Jag och Martin hade varken kamera eller mobil till hands...

Dukat i vitt och lila inför mottagningen - kändes somrigt och fint denna härliga försommardag.

"Vilket tält" sa Sanna, när hon för första gången provade kåpan. Skönt när den åkte av - det var en varm dag, trots att vi bara var i början av maj.

Vår fina tjej!

Älgdans

Det har flyttat in en älg i vår trädgård, som gillar att ligga intill garaget och sola sig. David såg förstås chansen att utmana skogens kung i en älgdans!

Fotboll, fotboll, fotboll och en tur till Danmark

Sedan ganska exakt två månader tillbaka är det mer fotboll än någonsin här i huset. På en av blåvitts öppna extraträningar uppmärksammades vårt fysiska fenomen till son och sedan dess har han hunnit gå från gästträning till provträning och blåvit miniängel i IFK akademin. Det har naturligtvis varit, och är förstås fortfarande, en oerhört spännande resa för honom och han trivs toppen bland de nya kompisarna - liksom vi, i den varma goa föräldragruppen. Kul med nya människor, både för David och oss.

Helgen som gick fick David åka med ett år äldre IFK-killarna på cup i Danmark, Nørdhalne Elite Cup. Det var sannerligen en utmaning på många nivåer. Motståndarna var storleken större, närkamperna smärtsamt hårda och emellanåt riktigt fula, men det var förstås en nyttig lärdom att se hur det fungerar internationellt och för att inte ha spelat 11-mannafotboll förut (och dessutom vara yngst i klassen) tycker jag att David skötte sig med bravur. Han lyckades till och med ställa motståndarnas backar offside 3 gånger och det är nästan 1 eller 2 gånger för mycket för att bara vara tur!

Solen sken över grannlandet i dagarna 4 och resan kom på många sätt att bli en minnesvärd upplevelse. För oss alla.

David bodde vid pittoreska Tranum Klit Feriecenter intill Västerhavet - fantastiskt ställe, som jag bara måste semestra på någon gång. Havet var kristallklart, strändarna sammetslena och de danska klitterna precis så vackra som jag minns från förr. 

Innan vi tog båten hem hann vi med en liten utflykt till Palmestranden, där det både blev beachfotboll och glass. Kan varmt rekommenderas för er som inte hittat hit.

Man fick riktigt känslan av att befinna sig vid ett helt annat hav än Kattegatt.

Mellanmål i Danmark väcker min danska halva och massor av minnen från barndomen till liv - rundstykke med spegepølse tillhör fortfarande mina favoriter. Martin föredrog att gnaga på blåmögelost!

På hemvägen ville David förstås prova det de stora killarna hade testat på utresan.

Tur i spel två gånger om, men sen gäller det förstås att sluta spela...

Sardinien

I vår familj är det som bekant alltsom oftast fart och fläkt - hade absolut inte velat ha det annorlunda, men ibland är det faktiskt riktigt skönt med en paus från vardagen. En väninna kände likadant och vips hade vi lyckats boka in en resa mellan männens olika golfresor och andra "tvungna" arrangemang. Förra gången vi rymde tillsammans, Stina och jag, styrde vi kos till La Cala de Mijas på spanska solkusten. Visst hade vi det skönt i var sin solsäng från morgon till kväll, men vi bestämde oss ändå för att ombyte förnöjer. Flygtiderna till Sardinien passade bra in i våra scheman, dessutom verkade vädret vara hyfsat stabilt och maten började jag förstås drömma om omedelbart!

Så bar det då iväg i tisdags morse. Lite cava och tilltugg på planet fick de 2,5 timmarna i luften att flyga iväg och innan vi visste ordet av hade vi checkat in på det trevliga hotellet Alma di Alghero. Det blev en promenad in till gamla stan för sen lunch. Solen tittade fram emellanåt, men det som slog oss mest var att den välkända "brisen" över Alghero var betydligt mer omfattande än vad resesajterna glåtit påskina. Temperaturen var ändå behaglig och extra skönt blev det förstås när solen tittade fram. Efter att ha knatat runt i flera timmar tog vi oss tillbaka till hotellet, vilade en stund för att lite senare gå ut och äta middag. Hamnade på trevliga Daps, som jag varmt kan rekommendera. Bra mat och bra service - vilket faktiskt inte hörde till självklarheterna på Sardinien.

Nej, jämför man med maten i norra Italien och i Rom, så har Sardinien verkligen en hel del att lära. Hade på förhand t.ex. sett fram emot pizza bresaola, men när jag väl hittade den lyckades de bränna botten och dessutom lägga på bresaolan före gräddning, vilket ju är helt FEL! Morr! Fanns dock en gnocchi a la Sardegna som jag tyckte var förträffligt god och bruschettan och det vita vinet lyckades de också bra med! 

Andra dagen tillbringade jag och Stina på takterassen på vårt hotell. Solen lyste med sin frånvaro även denna dag, med undantag för kortare stunder, så något dopp i poolen på hotelltaket blev det inte. På eftermiddagen blev det lunch och shopping och många stopp för ett glas vitt, så snart solen tittade fram. Blev kvar ända till kvällen och hann med ett andra matstopp på trevlig restaurang med goda pastarätter.

Tredje dagen hoppades vi åter på sol, men efter en blåsig historia på hotelltaket bestämde vi oss för att promenera bort från Alghero och ta oss en titt på den omtalade Maria-Pia stranden. Efter en kort promenad genom en mysig pinjeskog kom vi fram till en nästan magisk plats, som förde tankarna till Thailand eller Karibien. Den där stranden skulle jag gärna återvända till, men för att ligga på en solstol hade jag velat ha några grader varmare. Vi blev sittandes på ett strandcafé i flera timmar, solen värmde skönt och det hann bli flera glas vitt innan vi balanserade tillbaka mot hotellet på kalkstenar utmed vattenkanten. Passade på att ta mig ett dopp i eftermiddagssolen och överraskades av att havet på fullt allvar kändes riktigt varmt och skönt - ja, faktiskt varmare än i luften. På kvällen blev det återigen middag inne i gamla stan, som plötsligt vimlade av folk (helgdag) i ett annars mycket lugnt Alghero.

Fredag morgon vaknade vi till regn och bestämde oss för att göra en bussrundtur på ön. Såg mycket fint och när vi kom tillbaka några timmar senare hade det spruckit upp. Handlade med oss lite godsaker ner till stranden och slog oss ner i blåsten. Kvällen avslutade vi på Daps, som vi tyckte var värt ett andra besök. 

Tidigt lördag morgon tog vi en taxi till flygplatsen och snart var vi hemma igen. Känner mig härligt utvilad och tacksam över att ha fyllt livets säck med ytterligare en lyckad resa i trevligt sällskap. Det här gör vi väl om, snart hoppas jag?

Gratinerade havskräftor passade förstås en skaldjursfantast som jag.

Små miniträd med tuff, kvastliknande blomma. Någon som vet vad det heter?

Promenad genom pinje-skogen till Maria-Pia stranden. Fantastiskt vatten, fantastisk strand. Hit återvänder jag gärna...

...särskilt om det är varmt nog för att ligga i en solstol!

Vy över Alghero, med gamla stan i bakgrunden.

Superfina vallmofält kantade vår bussrundtur på fredagen.

Trånga gränder med charmiga små vägar av kullersten i miniformat var karaktäristiskt för gamla stan, där vissa hus var ända från 1100-talet.

Det finns många sätt att fördriva en dag på...

...så här har jag fördrivit min!

Och plötsligt kom tankarna på nästa års vintersäsong...

I vanlig ordning KAOS när Vasaloppet öppnade sin anmälan i söndags morse kl 9. Efter överbelastning öppnades sajten på nytt kl 10 och jag hann på klubbens uppdrag anmäla två lag till 2015-års Stafettvasa. Puh! En bedrift, eftersom de 1600 platserna (liksom de 15 000 startplatserna till Vasaloppet) såldes slut på 90 sekunder!!!

Igår kväll öppnade anmälan till Kortvasan och ni kan säkert gissa er till vilka 4 som är anmälda... Dessutom fick vi i uppdrag att anmäla en av Davids bästa kompisar och hans pappa - alltid kul att värva nya skidåkare! Dessutom får ju kompisen ett bra träningsmål - det var nämligen i denne kompis namn och personnummer David åkte Kortvasan i år, så nu har ju båda killarna en tid att försöka slå!

Vasaloppsveckan 2015 känns plötsligt inte alls så avlägsen... och trots att våren hittills endast varit på tillfälligt besök, känns tanken på nästa vinter plötsligt så där härligt lockande som den säkert bara kan göra för en vinterfantast som jag. Men först vill naturligtvis även jag har mer vår, sol och energi och en härligt lång och varm sommar, som mer än gärna får vara ända fram till första snön behagar komma.

4 dagar kvar tills besked på min CT. Hoppas sannerligen på positiv information!

Vårkänslor!

Det är något alldeles extra när våren är i antågande. Från en dag till en annan kan man se vårlökarna skjuta i höjden och krokusarna så sakteliga slå ut. Det är nästan som magi. Imorgon har de lovat sol och jag gissar att dagens nykläckta vårlöksknoppar kommer att stå i full blom redan om ett dygn. Härligt!

Med våren är det inte bara naturen som fylls med energi. Även mina egna energidepåer tycks plötsligt svämma över och allt det där jag skjutit på framtiden känns med ens riktigt lockande att ta itu med. Medan barnen varit i skolan har jag passat på att tvätta soffkuddar, piska mattor, dammtorka och skrubba hela nedervåningen, putsa fönster, dammsuga och moppa golv. Vissa golv blev till och med handtorkade, men efter en stund sa både rygg och knän ifrån, så då fick det bli light-versionen med mopp istället. Nu doftar hela huset härligt friskt av grönsåpa och med nya blommor i vaserna känns det som vår även inomhus! Om energinivån fortsätter att ligga på skyhöga nivåer blir det till att feja vidar på micronivå i sovrummen under helgen - annars känns det som ett lagom bra projekt att erbjuda min käre make när han kommer hem på söndag, efter 4 dygn med golf på Gran Canaria. För visst borde väl även han ha fyllt på sina energinivåer - han har ju till och med varit på tillfälligt besök mitt i sommaren!!!

Vasaloppsveckan, kapitel 2

Jag utlovade ju ett andra kapitel för Vasaloppsveckan, så håll till godo:

Tvätthögen från senaste skidhelgen minskade i rasande snabbt tempo under veckans första dagar - lika snabbt som snötillgången i Vasaloppsspåret skulle det snart visa sig. Oroväckande prognoser om vattensjuka spår och översvämmade myrar fick oss att börja fundera. Skulle vi verkligen slå på autopiloten och låta bilen styra norrut mot en tredje Dala-helg på lika många veckor? Vårt deltagande i stafettvasan kändes plötsligt lika osäkert som vallaprognosen. När laget dessutom drabbades av avhopp började jag på allvar ifrågasätta meningen med att ge sig ut på snösladdriga vägar.

Likväl fattade vi under onsdagmorgonen beslutet att ge oss av. Skidor vallades. Skidkläder packades. Bilen fylldes. Barnvakt ordnades. Det hann bli sen torsdag eftermiddag innan vi lämnade hemmet och ännu senare kväll innan vi nådde klubbkompisarna i Blyberg. Laget kom under dagen att förstärkas med diverse glada människor och strax före midnatt rapporterades startordningen in på vasaloppet.se:

Sträcka ett (24 km): Tobias Persson
Sträcka två (24 km): Magnus Ullman
Sträcka tre (14 km): Martin Eriksson
Sträcka fyra (9 km): Olivia Ullman
Sträcka fem (19 km): Angelica Johansson

Det hade blivit natt innan fästvallan lades på. Vallaprognosen var lika osäker som föregående helg och dessutom hade det börjat snöa. Inte igen, tänkte jag. Kände mig inte redo för ytterligare en KAMP i vasaloppsspåret. För jo, det är just och blott och enbart så fredagens kortvasa med lite distans kan beskrivas.

Tidig morgon, eller ja, till och med innan natten hunnit bli dag, började de första stafettmedlemmarna bege sig till sina respektive startplatser. Efter diverse logistik var det till slut bara jag, Olivia och Mats kvar i bystugan. Spänt följde vi övriga lagmedlemmars framfart i spåret - och vilken framfart!

Tobias öppnade starkt uppför backen i Sälen och nådde Smågan efter bara 45 minuter. 46 minuter senare var han i Mångsbodarna och växlade som 328:e lag till Magnus. Magnus framfart i spåret var nästintill osannolik - redan efter 35 minuter hade han passerat Risberg och därefter plöjde han fram likt ett urspårat lok i ytterligare 46 minuter tills han nådde Evertsberg, där Martin väntade på stafettpinnen. Magnus växlade som 128:e lag (89:e man på sträckan) och nu började jag på allvar fundera över vad jag gett mig in på. Här hade jag för ett år sedan (eller nåja, åtminstone sedan jag insett att kroppen inte ville läka) föreställt mig en stafettvasa i genomförandets tecken. Plötsligt dundrar folk fram som vettvillingar i spåret. Hur kommer det sig att alla tar sin uppgift på yttersta allvar och gör allt för att ta laget till en framskjutande placering? Hur hamnade jag egentligen här, hinner jag tänka och högljutt framföra i bilen på väg mot Oxberg, där vi släpper av Olivia och sedan styr vidare mot Hökberg och min växlingsfålla. Pratar med Magnus, som manar på. Hur 17 ska jag ta mig igenom detta, utan att vara till en stor besvikelse för övriga? Känner en klump i magen. Jävla skithöfter.

Martin ångar på uppför Lundbergsbackarna och tar ytterligare placeringar. 120:e plats nu. Han växlar till Olivia som storartat kämpar på i varierad terräng från Oxberg till Hökberg. Jag får en förvarning 700 meter före växling. Tar mig ut i växlingsfållan, pillar bort isen från pjäxorna, knäpper fast skidorna och justerar stavremmarna. Näve möte näve i våldsam fart och så är jag iväg. Först det lilla motlutet och kort därefter den härliga utförsåkningen. Spåren är grunda, men håller ändå att stå i. Ett tjugotal åkare glider förbi och jag förbannar i tysthet glidet. Borde nog rillat skidorna. Fästet känns sådär i den småkuperade terrängen upp mot Eldris. Efter 2 km blir spåren plötsligt sämre och uppför är det endast möjligt att saxa. Passerar 17 km-skylten där jag bara för en vecka sedan fick be Sanna att åka vidare utan mig och blir nästintill sentimental. Är ganska själv i spåret. Försöker hålla hög och jämn frekvens, även om skidorna bromsas lite av den sträva snöstrukturen. I den sista motlutan upp mot Eldris passeras jag av ytterligare några åkare, men regnet som börjat falla ger mig bättre fäste och ingjuter mod. Jippie - jag kör förbi en stafettåkare och en nisse som går på tur! Känns som om jag balanserar på en skör tråd. Inte riskera några tjuvsläpp som frestar på höfterna eller gå in i väggen till följd av bristande kondition. Sportdryck och blåbärssoppa smakar gott i Eldris, men stoppet blir kort. I första uppförsbacken är blåbärssoppan uppe och vänder otaliga gånger. Förbannar att jag inte höll mig till sportdryck. Ett gäng åkare passerar, men jag väljer att inte haka upp mig på det. Spåren är grunda och här och var får "stenslipade skidor" en ny innebörd. Vattnet stänker upp på benen vid en snöfylld bilöverfart och jag tackar högre makter för att slippa köra Vasaloppet på söndag. Spåren är sladdriga, men jag inbillar mig att regnet gett mig bättre skidor, så avståndet mellan kilometerskyltarna känns inte alltför långt. Snabbare än jag vågat hoppas på når jag Hemus. 4 km kvar till mål. Ytterligare två stafettlöpare och en turåkare passeras och jag känner mig jublande glad. Blir bara frånåkt av tre åkare den sista biten, trots att snön nu blivit tråkigt lös och inte alls håller ihop. Saxar upp i backarna mot målrakan och känner mig spyfärdig. Hör Erika och Tobias heja på från sidan av spåret, men uppfattar inte min omgivning. Med tunnelseende tar jag mig fram på upploppet och korsar mållinjen sprudlande glad och utmattad. Jag har visserligen tappat 68 placeringar sedan växlingen i Oxberg, men kroppen har svarat förvånande bra och hållit hela vägen in i mål. Och jag körde ju ändå förbi hela fem åkare, även om nu två av dem var motionärer... I mål är laget 215:e av totalt 1600 anmälda och vad jag tror 1307 startande lag. Sluttid blir 6:07:53 - mer än en timme före prins Carl Philips lag!

Martin står och väntar efter målet och tar över skidor och stavar. Snart är även Erika och Tobias på plats. En stund senare är hela laget, inklusive logistikcheferna Erika, Mats och Greger, samlade på Vasagatan 32. Med medaljer runt halsarna, och efter en grekdusch på toaletten, smakar det gott med mat. Jag och Erika utser oss frivilligt till chaufförer och låter de andra fira med både öl och spetsat kaffe. Övriga deltagare är snälla och gratulerar mig till en bra sträcka, trots mina ganska mediokra sträcktider på 4:44 respektive 4:45 min/km. Men med tanke på att motsvarande sträcktider bara en vecka tidigare var 7:45 repektive 6:13 min/km (i och för sig inklusive otaliga stopp till följd av ifrysning) känner jag mig oerhört nöjd med min prestation. Under 6 min/km har jag faktiskt inte gjort på hela säsongen! Jag vägrar att jämföra med förra årets sträcktider på strax under 4 minuter/km - för det var både kropp och skidor i sämre skick i år. Och kanske är det just med anledning av detta som jag känner mig extra nöjd. Med tanke på den nästintill obefintliga träningsdosen de senaste 10 månaderna har jag lyckats med något jag sällan gör - att imponera på mig själv. Det är en härligt underbar känsla, som jag tänker bära med mig länge, länge! Och teammedlemmar - det här räknar jag med att vi gör om?!! Var bland det roligaste jag upplevt på skidor!

Tack alla för en härlig dag och ett fantastiskt roligt dygn!

OK Alehof Team Extra

Väl samlade i bystugan firade vi med cava och skrattade gott och länge åt historier kring "Groggy 560" och "festvalla". Någon gång i framtiden hoppas jag kunna återkomma till detta, men det krävs en del planering inför lanseringen, så to be continued...

Trots att bäcken och höfter hållit sig i hyfsat skick trots påfrestningarna i vasaloppsspåret var jag på Carlanderska i onsdags morse för CT-röntgen. Valde av olika anledningar att bekosta den själv, men om den inte ger de svar läkarna tror får jag nog lov att traggla mig igenom det traditionella vårdsystemet trots allt - en MR lär ju vida överskrida det fyrsiffriga belopp jag fick punga upp för några få minuters undersökning. Hur som haver - det känns skönt att ha tagit tag i detta igen.

Inte ens en vinterfantast som jag är alltför ledsen över att säsongen är slut, även om den - med undantag för vasaloppsveckorna - egentligen aldrig hann börja. 

Foto: Privat, Photomic.com