tisdag, juni 26, 2012
Wanted!
torsdag, juni 21, 2012
måndag, juni 18, 2012
Sommarlooooov!
Några dagar före sommarlovet officiellt invigdes, valde jag att ta ledigt för barnen och åka en vecka till Spanien. Martin skulle ändå till Ukraina på fotbolls EM och efter otaliga resor denna vår kände jag att det var dags för oss övriga att unna oss något roligt. Hela livet tycks annars kretsa kring när maken behagar vara hemma och efter flera ensamma byggdagar på stugan kände jag absolut för att bara lämna allt vad ansvar heter därhän.
Sagt och gjort. Bokade med Ryanair, hittade lägenhet på internet och bokade hyrbil. För typ 8000 kronor totalt. Blev en fantastisk semestervecka och faktiskt den första, sedan jag startade eget (för mer än 10 år sedan), som jag faktiskt är benägen att kalla just semester. Packade inte ens upp jobbdatorn utan kunde sköta det som krävde åtgärd via mobilen. SUPERSKÖNT! Kände plötsligt vilken lyx man hade haft som anställd - känslan av att vara ledig på riktigt var underbar.
Hann utöver lata sovmorgnar (vi vaknade aldrig före kl. 10!!!) med härliga dopp i hav och pool, shopping, badlandskap, mysiga restaurangbesök och träff med kompisar från tiden vi bodde på Solkusten. Härligt var det hela tiden och underbart att återminnas miljöer, dofter, smaker och annat som minner om en numer nästintill förhistorisk tid (ja, det är faktiskt 6 år sedan vi bodde där)!
Sista kvällen väntade oss dock en obehaglig överraskning när vi kom tillbaka till lägenheten - vi hade haft inbrott. iPaden och min plånbok hade de tagit med sig, men i plånboken fanns bara några hundralappar och personliga tillhörigheter, så där kammade de ju typ noll. Nya iPaden var barnen förstås ledsna över att förlora, men när en ny införskaffades dagen efter hemkomst var det glada miner igen. Extra glada när iCloud skickade ned aktuell status på spel osv, så att det bara var att ta vid där de slutat. Trots att barnen var både rädda och ledsna när det hänt förklarade jag att saker alltid går att ersätta och att jag var glad så länge vi var helskinnade. Dock insåg jag ganska snart att brytmärkena på dörren var gjorda i efterhand för att få oss att tro att vi glömt att låsa dörren, men vi är alla tre säkra på att vi låste dörren med dubbla vred när vi gick och definitivt öppnade dörren med dubbla vred när vi kom hem. Det tog inte många minuter innan vi packat våra tillhörigheter och lämnat Miraflores Resort - tack Anna, Asse, Ebba och Alva för att vi fick sova hos er sista natten. Och fy skäms till Miraflores som inte har koll på vilka nycklar som finns i omlopp! Synd på en annars så fin anläggning, perfekt läge nära havet, 4 pooloer, mysiga lägenheter med radhuskänsla och egen trädgård.
Förutom just det sista som inträffade så hade vi verkligen en perfekt semestervecka. Barnen hade superkul och frågade dagligen om vi inte kunde flytta dit igen - och jo, det skulle vi ju kunna göra...
Sagt och gjort. Bokade med Ryanair, hittade lägenhet på internet och bokade hyrbil. För typ 8000 kronor totalt. Blev en fantastisk semestervecka och faktiskt den första, sedan jag startade eget (för mer än 10 år sedan), som jag faktiskt är benägen att kalla just semester. Packade inte ens upp jobbdatorn utan kunde sköta det som krävde åtgärd via mobilen. SUPERSKÖNT! Kände plötsligt vilken lyx man hade haft som anställd - känslan av att vara ledig på riktigt var underbar.
Hann utöver lata sovmorgnar (vi vaknade aldrig före kl. 10!!!) med härliga dopp i hav och pool, shopping, badlandskap, mysiga restaurangbesök och träff med kompisar från tiden vi bodde på Solkusten. Härligt var det hela tiden och underbart att återminnas miljöer, dofter, smaker och annat som minner om en numer nästintill förhistorisk tid (ja, det är faktiskt 6 år sedan vi bodde där)!
Sista kvällen väntade oss dock en obehaglig överraskning när vi kom tillbaka till lägenheten - vi hade haft inbrott. iPaden och min plånbok hade de tagit med sig, men i plånboken fanns bara några hundralappar och personliga tillhörigheter, så där kammade de ju typ noll. Nya iPaden var barnen förstås ledsna över att förlora, men när en ny införskaffades dagen efter hemkomst var det glada miner igen. Extra glada när iCloud skickade ned aktuell status på spel osv, så att det bara var att ta vid där de slutat. Trots att barnen var både rädda och ledsna när det hänt förklarade jag att saker alltid går att ersätta och att jag var glad så länge vi var helskinnade. Dock insåg jag ganska snart att brytmärkena på dörren var gjorda i efterhand för att få oss att tro att vi glömt att låsa dörren, men vi är alla tre säkra på att vi låste dörren med dubbla vred när vi gick och definitivt öppnade dörren med dubbla vred när vi kom hem. Det tog inte många minuter innan vi packat våra tillhörigheter och lämnat Miraflores Resort - tack Anna, Asse, Ebba och Alva för att vi fick sova hos er sista natten. Och fy skäms till Miraflores som inte har koll på vilka nycklar som finns i omlopp! Synd på en annars så fin anläggning, perfekt läge nära havet, 4 pooloer, mysiga lägenheter med radhuskänsla och egen trädgård.
Semesterlek på stranden.
Två snorklare på snäckjakt (frånlandsvind gjorde vattnet väl uppfriskande första dagen!)
På besök i Aqua Park.
Supersöt i nya bikinin.
En dag på stranden.
Besök av spanska Stitch, som gärna kom förbi på en burk tonfisk!
David älskar som vanligt det galnaste på varje anläggning. 15 gånger i fritt fall hann det bli denna dag!
Bus på stranden och tävling om vem som är först i.
tisdag, maj 15, 2012
Senaste vinsterna
För att dokumentera den fina starten på årets löpsäsong, måste jag naturligtvis publicera vinnarbilderna från Lilla Göteborgsvarvet (13 maj) samt den fina pokalen och tröjan från Näsetloppet (den 28 april).
Utöver pokal och medalj fick vinnaren även en ros, flera kg kexchoklad och en kanonsnygg rygga från Adidas.
Snyggaste pokalen i samlingen enligt David, som över 2,5 km krossade motståndaren med 43 sekunder (nästan 100 deltagande!). Om han tävlat i P11 hade han blivit 5a: på den tiden (5 sekunder från andra plats!) och om han ställt upp i P13 hade han blivit 11:a. Inte dåligt för en kille som inte hunnit fylla 9!
Davids resa
Visst, försöka blocka mig...
...trots att dina armar knuffar mig...
...vet jag att jag kan krossa dig!
Foton avbildade från Göteborgsvarvets fotoleverantör.
måndag, maj 14, 2012
Världens stoltaste mamma
Igår
gick Lilla Göteborgsvarvet åter av stapeln, årets absoluta happening inom
löpning bland barn och ungdomar. Sanna kände sig nöjd över att kunna jogga
banan runt, utan att få känningar av sitt schlatterknä – skönt! Känns som om
det har krånglat länge nog.
Det infinner sig alltid en mycket särskild känsla
kring detta lopp för alla i familjen. Vi har så många glada minnen härifrån med
Helena och på något mystiskt sätt känns det nästan som om hon vore närvarande och ginge vid vår sida - ja, det är nästan så att man blir religiös. Varje år inbillar jag mig (eller också är det så) att jag får ett litet tecken som en bekräftelse på att hon är där. Ja, det är sannerligen märkligt.
Helenas ängel måste i alla fall ha vakat över David igår, då han upprepade förra årets bragd och återigen stod överst på prispallen i sin åldersgrupp. Och vilket lopp han gjorde, ungen! Låg tvåa bakom en riktigt oschysst grabb, som sprang i sicksack för att hålla David bakom sig, flög ut med armarna för att hindra honom att springa om, men som på upploppet fick se sig fullständigt krossad, när David på de breda löparbanorna äntligen kunde komma förbi. Segermarginalen blev till slut 8 sekunder - och det lyckades han med på mindre än 100 meter. Vilken kille! Jag blir både stolt och rörd. Inte så mycket av själva vinsten, utan snarare av hans sinne för taktik, självkänsla och fantastiskt härliga ödmjukhet. Han hinner knappt passera mållinjen innan han börjar applådera och heja på sina konkurrenter. Och medan övriga pristagare presenterades, var det han som jublade och applåderade mest. Måste säga att jag är världens stoltaste mamma, just nu dessutom till en av Sveriges snabbaste killar!
Lika stolt är jag över Sanna, som alltid gläds med sin lillebror och stolt pratar om hans framgångar. Hon är den absolut bästa supportern man kan tänka sig. Fotbollsmatch, löptävling, innebandycup - you name it - storasyster är där och hejar på både David och laget. Gör high fives med alla, lånar ut jackan till den som fryser och klappar om den som känner sig ledsen. Fina tjej, vad du gör mig stolt. Funderar över om man som förälder kan uppleva något mysigare än odelad syskonkärlek. Att se att våra barn ser och bryr sig så om varandra och andra känns fantastiskt, särskilt med tanke på hur mycket avundsjuka och misunsamhet som jag tyvärr tycket präglar mycket av vårt samhälle idag. Dagens diss till sådana känslor! F-ing energislukare!
Ska naturligtvis lägga upp Martins filmklipp över upploppet. Martin brukar tycka att jag hejar högljutt, men i sitt egna klipp har han nog bevisat vem som hörs högst och mest! David älskar filmen och har nog sett den hundra gånger sen i går!
Ha det fint go vänner! Nu ska jag träna!
lördag, maj 12, 2012
Rapport från gymmet
Stakmaskinen är precis så bra man hade kunnat önska sig. Tyvärr sätter stugbygget stopp för önskat antal träningspass, men på sikt tror jag att det här ska kunna ge resultat. Indoor walking i kombination med ett Switching-pass har också blivit en favorit, även om jag inte hunnit prova på det mer än 2 gånger. Om kroppen får vara frisk och hel har jag höga förväntningar inför nästa skidsäsong - känner mig bättre tränad än på länge, även om träningsfrekvensen är lägre än jag önskar och konditionspassen hittills inte riktigt hunnits med. Känns ändå skönt att känna att man är på väg mot en bättre version av sig själv. Trevlig helg, vänner!
torsdag, april 26, 2012
Bilder från Italien
Några bilder från Italien. Ska försöka hinna skapa en bildmapp och få över fler bilder och filmer någon dag, men här kommer i alla fall några smakprov från backen.
Sanna är snart lika lång som mamma och hör till de snabbaste, och coolaste, i pisten.
David tar en välförtjänt drickapaus med nya kompisen Theo.
Smarrig pizza i Arabba, även om den på Marmolada var strået vassare med sin härligt sprödbakade botten.
Vy över bergen i Alpe Lusia.
Bakom mina solglasögon...
Härligt att kunna åka skidor i solskenet ovan molnen - sådant är möjligt när nedfarterna är drygt 4 km långa. Inte konstigt att våra barn tröttnat på svenska fjällvärlden!
måndag, april 23, 2012
Tävlingssäsongen igång
I helgen drog tävlingssäsongen igång. David sprang premiärloppet i lördags på ny rekordtid: 1 km på 3.32, hela 13 sekunder snabbare än vinnaren förra året. Var en stolt kille som klev längst upp på pallen och försvarade sin titel från förra året.
Igår anordnade OK Alehof Aleträffen, en orienteringstävling som bland deltagarna klassades som en av de svåraste banorna på många år. Tuff terräng gjorde att kroppen fick vara i rörelse under lång tid. En trött Sanna kom i mål efter 1.45 h, alla kontroller hittade så hon var supernöjd. Blir extra tufft för henne i år, eftersom hon tränar i en högre klass bland 14-åringar. Skiljer mycket på D12 och D14, men kluriga banor passar egentligen henne bra. Är duktig på orientering, men behöver träna kondition för att kunna göra bättre tider. Tyvärr sätter hennes schlatter-knä fortfarande stopp för frekvent löpträning, men viljan är det sannerligen inget fel på. Hoppas på snar bättring - verkar göra riktigt ont det där. Nya knäskyddet verkar dock hjälpa och enligt läkarna är det bara att fortsätta träna och vänja sig vid smärtan. Brukar tydligen ge med sig i 15-16 års åldern.
När jag summerar veckan som gått känner jag mig nöjd med träningen för egen del också. Hann både bli gruppträning och träning på egen hand i gymmet och jag kan rapportera att stakningsmaskinen är precis så beroendeframkallande som jag hade trott! Det kommer att bli många mil i den, det kan jag lova. Nu måste jag jobba på - några kunder fick ett rejält ryck i fredags kväll och mailbombade mig med nya uppdrag - och så ska jag hinna med ett dubbelpass nu på förmiddagen hade jag tänkt. Så nu gäller det att vara effektiv!
onsdag, april 18, 2012
Vilket klipp
Efter att ha kommit i fas på jobbfronten (läs översättning) får jag naturligtvis med en gång inspiration till att komma igång med träningen igen. Skulle behöva köra en total makeover här hemma och grundstäda varje skrymsle och vrå, men av någon anledning känns det inte alls lika inspirerande. Skulle också kunna lägga tusentals timmar ute vid stugan (som jag också ska göra), men tror jag inväntar lite skönare vårväder... Hämtade precis hem 60 liter färg från färghandeln, så jag lovar att jag kommer kunna hålla mig sysselsatt framöver.
Men, i väntan på nästa snösäsong njuter jag av detta klipp - hoppas själv kunna komma igång med stakning i maskin, så att skidåkarmusklerna är i god trim när första snön faller!
Är för övrigt oerhört lycklig över att igår ha tillryggalagt mitt andra joggingpass på drygt 3 år. Började med 3,5 km i Dammekärr för 3 veckor sedan, igår blev det 6 km tillsammans med söta L, som menade att hon inte skulle sprungit snabbare om hon tränat på egen hand, men jag undrar förstås om det var ett helt ärligt svar. Kände mig i alla fall väldigt glad över att få sällskap i spåret och att jag fortfarande inte ligger raklång på golvet med ryggskott. Kändes rejält i baksida lår och rumpa när vi kom "i mål", men efter 1,5 km nedvarvning i promenadtempo kändes det genast bättre. Skönt. Hoppas kunna fortsätta med detta en gång i veckan, eller - åtminstone någon gång då och då! (Tycker inte att det är för roligt att springa, alltså...)
Idag har jag varit på Sportlife och tecknat nytt årsabonnemang dessutom. Fick en rundvandring i nya fina lokalerna i Nol. Av bara farten bokade jag på mig på ett nytt pass, switching, som jag tror kan bli riktigt kul och tufft. Hej livet - jag är tillbaka! Hoppas nu att jobbet håller sig på en lagom nivå framöver - jag har helt enkelt jobbat alldeles för många timmar som egen företagare för att uppskatta övertid och helgarbete, även om det genererar extra klirr i kassan. Lagom är helt enkelt min melodi, så att man hinner med och leva också. Och extra livfullt blir det ju när man tränar, så ni kan förstå vem som längtar till kl. 16.00 när switching kör igång. Ett passande namn dessutom - dags att switcha från working mode till working out mode!
Men, i väntan på nästa snösäsong njuter jag av detta klipp - hoppas själv kunna komma igång med stakning i maskin, så att skidåkarmusklerna är i god trim när första snön faller!
Är för övrigt oerhört lycklig över att igår ha tillryggalagt mitt andra joggingpass på drygt 3 år. Började med 3,5 km i Dammekärr för 3 veckor sedan, igår blev det 6 km tillsammans med söta L, som menade att hon inte skulle sprungit snabbare om hon tränat på egen hand, men jag undrar förstås om det var ett helt ärligt svar. Kände mig i alla fall väldigt glad över att få sällskap i spåret och att jag fortfarande inte ligger raklång på golvet med ryggskott. Kändes rejält i baksida lår och rumpa när vi kom "i mål", men efter 1,5 km nedvarvning i promenadtempo kändes det genast bättre. Skönt. Hoppas kunna fortsätta med detta en gång i veckan, eller - åtminstone någon gång då och då! (Tycker inte att det är för roligt att springa, alltså...)
Idag har jag varit på Sportlife och tecknat nytt årsabonnemang dessutom. Fick en rundvandring i nya fina lokalerna i Nol. Av bara farten bokade jag på mig på ett nytt pass, switching, som jag tror kan bli riktigt kul och tufft. Hej livet - jag är tillbaka! Hoppas nu att jobbet håller sig på en lagom nivå framöver - jag har helt enkelt jobbat alldeles för många timmar som egen företagare för att uppskatta övertid och helgarbete, även om det genererar extra klirr i kassan. Lagom är helt enkelt min melodi, så att man hinner med och leva också. Och extra livfullt blir det ju när man tränar, så ni kan förstå vem som längtar till kl. 16.00 när switching kör igång. Ett passande namn dessutom - dags att switcha från working mode till working out mode!
tisdag, april 17, 2012
Skidsemester i Italien
Efter förra årets uteblivna Italienresa (pga sen påsk och för dålig snötillgång), kändes det extra underbart att återvända i år. Blev veckan före påsk, så barnen fick ett extra långt och härligt påsklov. Skönt att nationella matteprov hanns med innan vi åkte, blev i princip inte några extra läxor för barnen. När vi kom hem stannade Sanna och mormor och morfar en vecka, medan David förstås skulle fira påsklovet med mamma (vilket hand snart ångrade när han insåg att mamma bara jobbade och jobbade och jobbade...).
Veckan i Italien började på bästa tänkbara sätt. Första dagen bjöd på sådan värme att det var helt ofattbart. Minst 20 grader i backen och vi funderade över hur lite vi skulle kunna ta på oss nästkommande dag. Strålande sol värmde våra vinterbleka kroppar under lunchen. Rykande het gulaschsoppa fick följe av tomat- och mozzarellasallad med härligt krispig ruccola. Var härligt rosiga kinder som landade i hotellsängarna sent samma eftermiddag. Wow-upplevelsen och den långa bussresan hade naturligtvis satt sina spår. Efter trerätters middag på kvällen somnade vi gott.
Skidbussen kl. 8.30 nästa morgon tog oss återigen till Canazei, 2 minuter bort - den härliga vårsolen fanns kvar. Vi tog en lång sväng ned till Campitello - gissar att backen är drygt 6 km lång. Härligt! Barnen lekte i skicross-banan och äventyrsparken hela dagen, själv tog jag en extra paus i solen vid favoritrestaurangen, efter att ha njutit av smarriga Spaghetti aglio olio e peperoncino. Lite kall vind denna dag och eftersom vi valt kortärmat och shorts direkt under skidkläderna efter lördagens värmerekord, kändes det skönt att hitta lä intill husväggen. Magiskt blå himmel och bländande vit snö - underbarare kan det nog inte bli.
Måndag morgon gick skidbussen till Lusia, det absolut bästa man kan tänka sig i skidåkning. Underbart långa nedfarter med allt från snälla röda pister till galet branta svarta backar. Solen sken och vi njöt av god mat och dryck flera gånger i solgasset. Smaskigast var förstås de italienska churrosarna med nutella. Vansinnigt gott och oerhört onyttigt! Hade en perfekt skiddag och hade gärna återvänt hit fler gånger under veckan. Men så blev det inte i år.
Tidigt på tisdagsmorgonen tog vi med barnen på Sellaronda, en flera mil lång runda, där man klättrar över diverse toppar och åker ner i minst lika djupa dalar. Brukar ta hela dagen, men med barnens snabbhet på skidorna var vi klara redan vid lunch och kunde återigen avsluta dagen i skicrossen i Campitello. Många glada skratt blev det - härligt att barnen är så stora att de orkar med långa dagar i pisten helt utan gnäll. Lite molnigt denna dag, men emellanåt sprack det upp, så att man kunde njuta korta stunder i solen. Skönt.
På onsdagen gav vi oss iväg på veckans största äventyr - skidåkning på glaciären Marmolada. Snön där uppe är fantastisk, vilket sig bör på 3500 meters höjd. Hade gärna stannat hela dagen för att njuta av de fantastiska pisterna, men tät dimma gjorde att vi fick snigla oss ned i dalen (nästan så att man funderade på att bygga sig en snögrotta och invänta bättre väder!) och sedan vända hemåt igen. Halvvägs ned från Marmolada ligger dock en oupptäckt pärla (ja inte av oss då förstås!) Här serverar garanterat Italiens bästa pizza. Eller vad sägs om ingredienser som breasoala och riven peccorino? Oslagbart kan jag intyga. Ruccola-toppingen är dessutom pricken över i. Skönt med varmt bad när vi kom tillbaka till hotellet.
Torsdag morgon och vi möttes av regn i dalen. Dröjde en hel halvtimme (!!!) extra innan vi gav oss ut i pisten kl. 9 - väl uppe med kabinbanan möttes vi av härligt snöväder. Låg drygt 1 dm nysnö i pisterna och det blev många kullebyttor och glada skratt denna dag. Vid 15-tiden var benen oerhört möra efter all lössnö, så då drog vi oss tillbaka till hotellet för att mysa och bada bastu och jaccuzzi.
Fredag morgon var det återigen en hel del nysnö i pisten. Dimmigt värre i Canazei, så vi bestämde oss för att åka mot Arabba istället. Bra val, skulle det visa sig. Här sken solen stora delar av dagen och vi hade en fantastisk sista dag. Kändes vemodigt att åka hem, men vi får hoppas på ett snart återseende. Hela familjen är verkligen helt Italien-frälsta, så vem vet, det kanske kan bli en längre vistelse i detta underbara land någon gång i framtiden. Vi får väl se vad familjen "vi gillar spontana infall" hittar på.
/bilder kommer senare, internet strejkar!/
Veckan i Italien började på bästa tänkbara sätt. Första dagen bjöd på sådan värme att det var helt ofattbart. Minst 20 grader i backen och vi funderade över hur lite vi skulle kunna ta på oss nästkommande dag. Strålande sol värmde våra vinterbleka kroppar under lunchen. Rykande het gulaschsoppa fick följe av tomat- och mozzarellasallad med härligt krispig ruccola. Var härligt rosiga kinder som landade i hotellsängarna sent samma eftermiddag. Wow-upplevelsen och den långa bussresan hade naturligtvis satt sina spår. Efter trerätters middag på kvällen somnade vi gott.
Skidbussen kl. 8.30 nästa morgon tog oss återigen till Canazei, 2 minuter bort - den härliga vårsolen fanns kvar. Vi tog en lång sväng ned till Campitello - gissar att backen är drygt 6 km lång. Härligt! Barnen lekte i skicross-banan och äventyrsparken hela dagen, själv tog jag en extra paus i solen vid favoritrestaurangen, efter att ha njutit av smarriga Spaghetti aglio olio e peperoncino. Lite kall vind denna dag och eftersom vi valt kortärmat och shorts direkt under skidkläderna efter lördagens värmerekord, kändes det skönt att hitta lä intill husväggen. Magiskt blå himmel och bländande vit snö - underbarare kan det nog inte bli.
Måndag morgon gick skidbussen till Lusia, det absolut bästa man kan tänka sig i skidåkning. Underbart långa nedfarter med allt från snälla röda pister till galet branta svarta backar. Solen sken och vi njöt av god mat och dryck flera gånger i solgasset. Smaskigast var förstås de italienska churrosarna med nutella. Vansinnigt gott och oerhört onyttigt! Hade en perfekt skiddag och hade gärna återvänt hit fler gånger under veckan. Men så blev det inte i år.
Tidigt på tisdagsmorgonen tog vi med barnen på Sellaronda, en flera mil lång runda, där man klättrar över diverse toppar och åker ner i minst lika djupa dalar. Brukar ta hela dagen, men med barnens snabbhet på skidorna var vi klara redan vid lunch och kunde återigen avsluta dagen i skicrossen i Campitello. Många glada skratt blev det - härligt att barnen är så stora att de orkar med långa dagar i pisten helt utan gnäll. Lite molnigt denna dag, men emellanåt sprack det upp, så att man kunde njuta korta stunder i solen. Skönt.
På onsdagen gav vi oss iväg på veckans största äventyr - skidåkning på glaciären Marmolada. Snön där uppe är fantastisk, vilket sig bör på 3500 meters höjd. Hade gärna stannat hela dagen för att njuta av de fantastiska pisterna, men tät dimma gjorde att vi fick snigla oss ned i dalen (nästan så att man funderade på att bygga sig en snögrotta och invänta bättre väder!) och sedan vända hemåt igen. Halvvägs ned från Marmolada ligger dock en oupptäckt pärla (ja inte av oss då förstås!) Här serverar garanterat Italiens bästa pizza. Eller vad sägs om ingredienser som breasoala och riven peccorino? Oslagbart kan jag intyga. Ruccola-toppingen är dessutom pricken över i. Skönt med varmt bad när vi kom tillbaka till hotellet.
Torsdag morgon och vi möttes av regn i dalen. Dröjde en hel halvtimme (!!!) extra innan vi gav oss ut i pisten kl. 9 - väl uppe med kabinbanan möttes vi av härligt snöväder. Låg drygt 1 dm nysnö i pisterna och det blev många kullebyttor och glada skratt denna dag. Vid 15-tiden var benen oerhört möra efter all lössnö, så då drog vi oss tillbaka till hotellet för att mysa och bada bastu och jaccuzzi.
Fredag morgon var det återigen en hel del nysnö i pisten. Dimmigt värre i Canazei, så vi bestämde oss för att åka mot Arabba istället. Bra val, skulle det visa sig. Här sken solen stora delar av dagen och vi hade en fantastisk sista dag. Kändes vemodigt att åka hem, men vi får hoppas på ett snart återseende. Hela familjen är verkligen helt Italien-frälsta, så vem vet, det kanske kan bli en längre vistelse i detta underbara land någon gång i framtiden. Vi får väl se vad familjen "vi gillar spontana infall" hittar på.
/bilder kommer senare, internet strejkar!/
12.43.00 pip och för stunden i fas
Efter en mer än helt galen vecka med mindre än en natts sömn totalt känns det i just detta nu oerhört skönt att för stunden vara i fas. Periodisk rapporter, momsredovisningar och annat nödvändigt har dessutom skickats in till SKV med god marginal, så nu blir det förhoppningsvis snart lite tid för andrum (och träning!). KRÄKS just nu på allt vad jobb heter, urk!
måndag, mars 26, 2012
Drunknar!
Överöst med arbete på alla håll och kanter och gör allt för att hålla mig flytande i detta inferno. Tvinga gärna med mig ut på promenader, men ha för övrigt överseende med att jag är allt annat än social just nu. 9 veckor sedan sista besöket på Sportlife. Inga krämpor eller virus att skylla på senaste veckan, bara FÖR J-A MKT ATT GÖRA och helt SLUT! Just nu åtminstone i fas på skrivbordet, har till och med hunnit kontrollera alla siffror i deklarationerna. Ska bara hinna åka till revisorn och lämna pärmarna också... Tyvärr inte så bara, när man valt revisor på 20 mils avstånd... Måste ta itu med det där...
fredag, mars 23, 2012
Full fart på skejtrampen
Våren har kommit med stormsteg, vilket inte enbart fått vårblommorna att titta fram. Gatorna är numer fulla av glada barn och det är fantastiskt att se att det är fler än Sanna och David som är ute (började tvivla så smått i vintras...). Vid skejtrampen råder febril aktivitet och för David och kompisarna är det kickbike som gäller. Full fart i glada vänners lag, rödmosig om kinderna (och nya blåmärken på benen...) och somnar som en stock på kvällarna. Här kommer ett litet smakprov från i morse - bäst att börja ta följe med sonen till skolan igen, tänker jag. Finns viss risk för att det lockar med besök i lilla skejtparken redan på morgonkvisten med sen ankomst till skolan som följd... Ja, man får nog hålla ögonen öppna.
måndag, mars 19, 2012
Förfall och fall
8 veckor sedan jag var på Sportlife senast. Känns som värsta förfallet. Glömmer lätt bort att det finns en naturlig förklaring till denna paus i form av skada och sjukdom, 2 långlopp på skidor, en ny omgång förkylningsbaciller och dessutom välbehövlig vila efter ett Vasalopp. Konstigt att man så lätt snöar in på det man inte gör...
Som vanligt den här tiden på året är skrivbordet fyllt av projekt och kalendern av många och tighta deadlines. Med Martins många resor känns det dessutom som om jag inte gör annat än jobbar och jäktar hit och dit för att hinna hjälpa barnen med läxor, köra till träningar och organisera vårt hem. Under 2 av hans 4 dagar på senaste glädjeresan till Sälen jobbade jag dessutom som en idiot vid stugan. 11 timmar i torsdags, 9 i lördags. Idag var han ledig några timmar och det blev till att köra ett lass med material till stugan. Höll på att sluta riktigt illa när han bar in ett gäng spånplattor. 2 gånger ramlade han ned från loftet pga att han inte förankrat stegen ordentligt. Andra gången slog han sig riktigt illa och jag vågade knappt gå in i huset för att se vad som hänt efter att ha hört dunsen och sett fallet genom fönstret. Hu! Onda revben har han nu, men till läkaren tyckte han inte att han behövde gå... Envisa karl!
Själv lekte jag murare idag och gjöt en fin grund till framtida kaminerna. Har köpt marockanskt kakel att lägga runt murstocken och hoppas att det blir snyggt.
Har även varit på IKEA och ritat kök - plötsligt är det så mycket man måste veta, innan ens innerväggarna har vuxit fram. På vilken höjd ska överskåpen sitta, exakt vilket material (och hur tjockt bygger det) ska den ena och den andra väggen beklädas med, och vilken höjd är det på centrum rökrör till kaminen?! OMG! När ska jag hinna ta ställning till allt detta?!
Det är mycket med mycket när man bygger hus...
Som vanligt den här tiden på året är skrivbordet fyllt av projekt och kalendern av många och tighta deadlines. Med Martins många resor känns det dessutom som om jag inte gör annat än jobbar och jäktar hit och dit för att hinna hjälpa barnen med läxor, köra till träningar och organisera vårt hem. Under 2 av hans 4 dagar på senaste glädjeresan till Sälen jobbade jag dessutom som en idiot vid stugan. 11 timmar i torsdags, 9 i lördags. Idag var han ledig några timmar och det blev till att köra ett lass med material till stugan. Höll på att sluta riktigt illa när han bar in ett gäng spånplattor. 2 gånger ramlade han ned från loftet pga att han inte förankrat stegen ordentligt. Andra gången slog han sig riktigt illa och jag vågade knappt gå in i huset för att se vad som hänt efter att ha hört dunsen och sett fallet genom fönstret. Hu! Onda revben har han nu, men till läkaren tyckte han inte att han behövde gå... Envisa karl!
Själv lekte jag murare idag och gjöt en fin grund till framtida kaminerna. Har köpt marockanskt kakel att lägga runt murstocken och hoppas att det blir snyggt.
Har även varit på IKEA och ritat kök - plötsligt är det så mycket man måste veta, innan ens innerväggarna har vuxit fram. På vilken höjd ska överskåpen sitta, exakt vilket material (och hur tjockt bygger det) ska den ena och den andra väggen beklädas med, och vilken höjd är det på centrum rökrör till kaminen?! OMG! När ska jag hinna ta ställning till allt detta?!
Det är mycket med mycket när man bygger hus...
onsdag, mars 14, 2012
Vasaklädsel- FMI only
FMI only:
Tjejvasan:
Craft windstopper short tights
Craft windstopper bra
Craft exteme underställsbyxa
Craft windstopper kortärmad tröja
Craft tävlingsdräkt
Quechua mössa
Bomullsstrumpa
Craft elite glove
Glasögon
Utvärdering: Före tävling: testa att köra i minus 6 utan underställsbyxa - frös absolut inte, trots kall vind. Skippa glasögon om ej risk för snö, fäst klockan under tröjan, så att armarna enkelt kan kavlas upp. Alternativt: Kavla upp ärmarna precis före start. Prova ev. ut ullstrumpa ist. för bomullsstrumpa.
Vasaloppet:
Craft windstopper short tights
Craft windstopper bra
Craft exteme underställsbyxa
Craft windstopper kortärmad tröja
Craft tävlingsdräkt
Craft windstopper jacka
Craft rosa mössa
Bomullsstrumpa
Craft elite glove
Utvärdering: Eg. bra temperatur hela loppet. Hade nog funkat att byta ut WS jackan mot långärmad Craft extreme under tävlingströjan (alltså BH, långärmad, kortärmad, tävlingströja). Vid kallare väder, tänk bort tävlingsdräkt och använd istället: Craft windstopper byxa (utan underställ, end. short tights), kör WS bra, långärmad underställströja, kortärmad WS underställströja och WS jacka. Viktigt med kortärmad utanför långärmad tröja pga fukttransportering.
Tjejvasan:
Craft windstopper short tights
Craft windstopper bra
Craft exteme underställsbyxa
Craft windstopper kortärmad tröja
Craft tävlingsdräkt
Quechua mössa
Bomullsstrumpa
Craft elite glove
Glasögon
Utvärdering: Före tävling: testa att köra i minus 6 utan underställsbyxa - frös absolut inte, trots kall vind. Skippa glasögon om ej risk för snö, fäst klockan under tröjan, så att armarna enkelt kan kavlas upp. Alternativt: Kavla upp ärmarna precis före start. Prova ev. ut ullstrumpa ist. för bomullsstrumpa.
Vasaloppet:
Craft windstopper short tights
Craft windstopper bra
Craft exteme underställsbyxa
Craft windstopper kortärmad tröja
Craft tävlingsdräkt
Craft windstopper jacka
Craft rosa mössa
Bomullsstrumpa
Craft elite glove
Utvärdering: Eg. bra temperatur hela loppet. Hade nog funkat att byta ut WS jackan mot långärmad Craft extreme under tävlingströjan (alltså BH, långärmad, kortärmad, tävlingströja). Vid kallare väder, tänk bort tävlingsdräkt och använd istället: Craft windstopper byxa (utan underställ, end. short tights), kör WS bra, långärmad underställströja, kortärmad WS underställströja och WS jacka. Viktigt med kortärmad utanför långärmad tröja pga fukttransportering.
måndag, mars 12, 2012
Fixarhelg
Det känns i luften att våren är i antågande. Såg att sälgen slagit ut och vid stugan har har de första vårlökarna börjat kika fram ur marken och skogskaprifolen hade skjutit blad. Känns härligt att den skira vårblomningen snart är här.
Med våren följer ju en rad härliga trädgårdsbestyr. Har inte kommit igång här hemma som planerat, men vid stugan gjorde vi en kraftansträngning i helgen. 6 rejäla granar och 2 gigantiska tallar har fällts och tillhörande jättehög av ris eldats upp. Ljust och fint blev det förstås och den tidigare emellanåt ganska skuggade tomten har nu full sol i varje hörn nästan hela dagen. Grannen har dessutom lovat att ta ned sina uråldriga granar på bergstoppen senast nästa år och då kommer det att bli ännu bättre - framför allt vintertid, då solen inte riktigt orkar lika högt på himlen. Att tomten hade en sådan enorm potential var svårt att föreställa sig när vi köpte stugan. Känns verkligen som en oas och vi njuter varje stund vi är där. Enormt mycket arbete kvarstår förstås innan tomten är färdigställd, men målbilden börjar åtminstone klarna.
Imorgon ska hantverkarna komma för första gången sedan i höstas. Takkupor och taksteg ska monteras, sedan kan vi lägga på de sista tegelpannorna och känna att taket är klart. Gissar att de därefter justerar in kvarvarande fönster och dörrar och får på foder och fönsterbleck, med lite tur hinner de även slå upp innerväggarna. Till helgen har elektrikern lovat att komma och jag hoppas nu verkligen att det blir så. När elen är på plats, kan vi ju äntligen sätta igång invändigt och få igen både väggar, golv och tak. Martin är som vanligt borta med jobbet, så jag får väl leka projektledare även denna gång. Hans kalender är alldeles galen fram till midsommar och jag inser att jag, liksom alltid vid den här tiden på året, får vänja mig vid att vara ensamstående gift.
Har varit så oerhört dålig på att dokumentera arbetet med stugan och tomten, vilket är synd med tanke på den enorma förvandling som skett. Ska försöka bli bättre på det och få ut lite bilder här på bloggen.
Lördag em överraskade mamma och pappa med ett besök. Mysigt! Så mycket gemensam tid blev det dock inte - medan barnen följde Melo på TV tog mamma hand om vår enorma hög med stryktvätt (oerhört tacksam för detta), medan jag gick loss och började tapetsera i lekrummet med pappa som hjälp. Halva rummet kvarstår, ska försöka prioritera det i veckan, men får se vad kroppen tillåter. Åkte på en riktig dunderförkylning i förra veckan och känner mig fortfarande lite medtagen, dessutom trött i kroppen efter helgens slit. Men nu hoppas jag sannerligen att det var den sista infektionen på en evighet - har riktig träningsabstinens och inser moloket att jag inte varit på gymmet sedan den 23 januari. Suck! Tur att jag har två gigantiska tomter att träna på - lövkrattning och trädfällning ger också snygga muskler!
Med våren följer ju en rad härliga trädgårdsbestyr. Har inte kommit igång här hemma som planerat, men vid stugan gjorde vi en kraftansträngning i helgen. 6 rejäla granar och 2 gigantiska tallar har fällts och tillhörande jättehög av ris eldats upp. Ljust och fint blev det förstås och den tidigare emellanåt ganska skuggade tomten har nu full sol i varje hörn nästan hela dagen. Grannen har dessutom lovat att ta ned sina uråldriga granar på bergstoppen senast nästa år och då kommer det att bli ännu bättre - framför allt vintertid, då solen inte riktigt orkar lika högt på himlen. Att tomten hade en sådan enorm potential var svårt att föreställa sig när vi köpte stugan. Känns verkligen som en oas och vi njuter varje stund vi är där. Enormt mycket arbete kvarstår förstås innan tomten är färdigställd, men målbilden börjar åtminstone klarna.
Imorgon ska hantverkarna komma för första gången sedan i höstas. Takkupor och taksteg ska monteras, sedan kan vi lägga på de sista tegelpannorna och känna att taket är klart. Gissar att de därefter justerar in kvarvarande fönster och dörrar och får på foder och fönsterbleck, med lite tur hinner de även slå upp innerväggarna. Till helgen har elektrikern lovat att komma och jag hoppas nu verkligen att det blir så. När elen är på plats, kan vi ju äntligen sätta igång invändigt och få igen både väggar, golv och tak. Martin är som vanligt borta med jobbet, så jag får väl leka projektledare även denna gång. Hans kalender är alldeles galen fram till midsommar och jag inser att jag, liksom alltid vid den här tiden på året, får vänja mig vid att vara ensamstående gift.
Har varit så oerhört dålig på att dokumentera arbetet med stugan och tomten, vilket är synd med tanke på den enorma förvandling som skett. Ska försöka bli bättre på det och få ut lite bilder här på bloggen.
Lördag em överraskade mamma och pappa med ett besök. Mysigt! Så mycket gemensam tid blev det dock inte - medan barnen följde Melo på TV tog mamma hand om vår enorma hög med stryktvätt (oerhört tacksam för detta), medan jag gick loss och började tapetsera i lekrummet med pappa som hjälp. Halva rummet kvarstår, ska försöka prioritera det i veckan, men får se vad kroppen tillåter. Åkte på en riktig dunderförkylning i förra veckan och känner mig fortfarande lite medtagen, dessutom trött i kroppen efter helgens slit. Men nu hoppas jag sannerligen att det var den sista infektionen på en evighet - har riktig träningsabstinens och inser moloket att jag inte varit på gymmet sedan den 23 januari. Suck! Tur att jag har två gigantiska tomter att träna på - lövkrattning och trädfällning ger också snygga muskler!
måndag, mars 05, 2012
Vasaloppsåkare (och TV-kändis!!!) i mål!
Stolt och glad vaknade jag minsann idag efter gårdagens fantastiska skidåkning i Vasaloppet, dessutom oförskämt fräsch och pigg i muskler. Målgång skedde 7.45.31 efter startskottet i Sälen kl. 8 med Martin precis bakom mig. Kan lova att adrenalinet pumpade på målrakan, men för att kunna bläddra tillbaka till denna fantastiska dag i min digitala dagbok längre fram i livet, tar jag det från början.
Bilfärden upp mot Mora på lördagen gick som på räls. Efter alla turer till Dalarna sedan nyår gissar jag att bilen hittar dit helt på egen hand. In på John´s sport (som för övrigt måste vara Sveriges bästa sportbutik) för att kolla vallatips, vi bestämde oss snabbt för att köra en egen mix av tipsen från Rode, Swix och Start. En tur in i Vasaloppstältet kändes också nödvändigt, om inte annat så för stämningens skull.
Fortsatte ut mot Blyberg, där OK Alehof traditionellt hyrt en bygdegård för klubbens medlemmar. Var snabba med att ta plats i ett sexbäddsrum innan bussen anlände - alternativet, en öppen sal med madrasser på golvet, kändes mindre lockande - åtminstone som uppladdning inför ett Vasalopp. Härliga Alehofmedlemmar hade förberett mat och snart satt ett glatt gäng skidåkare och laddade med lasagne och chokladpudding. Efter det begav vi oss ned till vallaboden där full aktivitet rådde. Vissa pratade öppet och glatt om hur de skulle valla, eller helt skulle låta bli att valla, medan andra var lite mer hemlighetsfulla och menade att de inte riktigt hade bestämt hur de skulle valla ännu... Chefsvallare (!) Angelica tog i alla fall kommandot över våra egna skidor och lade Rodes Chola i botten, däröver ett tunt lager Start Universal med inslag av Rode Multi Grade. Efter kylning av respektive lager följde så 4 lager kallvalla, Rode Super Gialla. Kände mig nöjd över resultatet och ganska säker på att vi skulle få bra skidor.
Kl. 21 skulle det vara tyst i huset och även om vi kanske inte helt lyckades på den punkten, släcktes nog ljuset i vårt rum strax därefter i alla fall. Tryckte in ett par öronproppar i huvudet och hoppades på några timmars sömn. Kändes som om man låg halvt vaken hela natten, men kände mig ändå hyfsat utvilad när klockan ringde kl. 03.05. Upp till serverad frukost. En tallrik gröt och 2 glas mjölk, mer fick inte plats. Förberedde en dubbelmacka till bussen - tänkte att jag skulle hinna bli vrålhungrig tills starten skulle gå kl. 8. Klockan var inte mer än 04.14 när bussen lämnade Blyberg och resan mot Sälen inleddes. De flesta slöt nog ögonen och försökte vila en stund, men jag gissar att det var många som inte kunde slappna av helt och somna. Kände mig lugn som en filbunke. 05.25 stod vi och köade in till startled 6 och efter insläppet 5 minuter senare var det bara att placera ut skidorna och ta sig tillbaka för en värmande stund i bussen. Nästan minus 15 och det bet rejält i kinderna, så värmen i bussen kändes minst sagt välkomnande. Dubbelmackan smakade lika gott som jag tänkt några timmar tidigare och sköljdes ned med lite sportdryck. Stämningen på bussen blev alltmer spänd, kön till toaletten ringlade sig lång. Martin tyckte att jag hade kalla fötter och borde byta strumpor. Lät mig övertalas och krånglade av mig chipet kring högerfoten. Ställde mig i toalettkön för att slippa stressa i kylan utanför, men då blev det plötsligt väldigt bråttom att komma iväg till startfållan. Tänkte att jag nog skulle hinna kissa före start. Iväg med väska och säck för överdragskläder. Kommer ner till startfållan... och chipet saknas på min högra vrist... Knappt 13 minuter kvar tills startfållan stänger och Martin får ge sig ut på en joggingtur till bussen... Inser samtidigt att jag inte fått med mina handledsvärmare... Sluter mina ögon där jag står och ber en stilla bön till Gud om att Martin ska hitta chipet och bussen inte ska ha hunnit åka (den skulle lämna startområdet så snart alla gått ur bussen)... 2 minuter innan startfållan stänger kommer Martin, den stackarn, genomsvett med chippet i handen. Drar en lättnadens suck - hade inte varit kul att inte få sin tid registrerad, när man nu ändå bestämt sig för att åka.
Värmer upp lite på stället, knäpper på skidorna (fortfarande kissnödig) och hör nedräkningen. Inser ganska snabbt att vår placering längst ut till vänster är på tok fel. De högra leden går framåt i rasande tempo, medan det står helt still i vår vänstra ytterkurva. Ser hur åkarna flyger upp i första backen i högerkant, hos oss till vänster går det sakta, sakta uppför. Steg för steg. Förbannat att jag inte studerat starten noggrannare i tidigare vasalopp, tänker jag förstås, men känner mig samtidigt lugn där jag står. Steg för steg, meter för meter tar vi oss upp för backen. Ser den inte alls som ett sådant monster den ofta beskrivs som. Hade folk bara låtit bli att saxa, inbillar jag mig faktiskt att jag skulle kunna åka upp för den. Känner att jag har gott bett under skidorna, tråkigt bara att inte kunna utnyttja det. Når toppen av första backen efter 47 minuter. Har då åkt mindre än 2 km. Lite frustrerande förstås, men inget att göra. Fortsätter att gå uppför ett tag och långsamma åkare är hopplöst dåliga på att hålla till höger. Spåren är utraderade och kvar finns bara ett flera decimeter djupt sockerlikt snöskikt. Trampa, trampa, klättra, klättra. Tittar bakåt och inser att det nu endast är ca 10 meter kvar till sista åkaren. Herregud, vänster sida är verkligen kass. När det börjar plana ut skingras folkmassan snabbt och vi kommer ut på sagolikt vackra, öppna vidder. Solen skiner och värmer härligt, det bultar i de köldskadade fingrarna och gör riktigt ont, men det vackra landskapet får mig att tänka på annat. Passerar åkare efter åkare, minst ett tiotal med varje stavtag känns det som. Hundratals på några meter, tusentals på några minuter. Kommer till första kontrollen i Smågan - känns som om vi åkt riktigt snabbt sedan den mänskliga bromsen försvunnit ur spåret. Känner mig glad och nöjd över att resan mot Mora är påbörjad och tar ett glas sportdryck. När jag får mitt andra glas, ser jag hur någon vinkar i högra perifirin. Lägger märke till en TV-kamera och kända ansikten från Sportnytt och dricker lugnt vidare. Det vinkar igen. Har du tid en stund? frågar sedan Jovan Radomir. Visst, säger jag utan att egentligen fatta vad det är jag tackar ja till. Någon halvminut senare börjar nedräkning och det blir SVT-intervju. Hinner tänka att jag borde hälsa till barnen och minsann utmana L.K där hon förmodligen sitter i TV-soffan, men nej, så jäkla pinsam ska jag inte vara. Hatar när folk ska hälsa hit och dit i TV. Intervjun är snart avklarad och jag och Martin ger oss iväg med ett gapflabb. Tänker på vilka förvånade miner det måste ha blivit bland de vi känner!
Fram till nästa kontroll känns det långt. När vi åkt 17 km känns det som om vi varit igång i en evighet, och med tanke på stillaståendet i de inledande backarna så är det ju nästan sant. Mångsbodarna dyker upp som ur intet och vi fyller på med sportdryck och buljong. 3 glas. Mer fixar inte blåsan, som börjar kännas i akut behov av tömning. Tar oss snabbt förbi SVT:s kameror, där Albert Svanberg håller utkik efter intervjuobjekt. Tänkte att måtte de inte ha fått för sig att följa mig under hela loppet...
Efter några kilometer i härlig terräng börjar det bli lite trångt i spåret igen, klättringen upp mot Risberg börjar och spåren försvinner på nytt. Trampa, trampa, steg för steg, backe för backe. 2 glas sportdryck och 1 glas buljong smakar återigen gott när kontrollen nås.
Nästa etapp består av en del utförsåkning och en del klättring. Tycker ändå att klättringen upp mot Evertsberg känns skön. Benen är lätta och känns starka. Ingen mjölksyra. Kan diagonala där det fortfarande finns spår och har ett härligt frånskjut. Fästvallan är perfekt! Börjar kännas tufft i rygg och nacke efter ca. 40 km, men slår snabbt bort tanken. I Evertsberg väntar SVT:s Lisette (tror i alla fall att det är så hon heter), men kameran ligger på marken så att vi stannat inom infångsradie känns tryggt. Sköljer ned en energibar med lite sportdryck och buljong. Oväntat gott. Lite sportdryck till och så bär det av mot Oxberg.
Landskapet vid Evertsbergssjöarna är bedårande, likaså alla härliga människor som bjuder på extra vätska. IK Stern delar glatt med sig till Alehofare och det blir både sportdryck och apelsinklyftor (MUMS!!!). Försöker värva oss till klubben i farten, men nej - vi lovar dock att bjuda igen vid tillfälle! Alehof finns också representerat i området, så det blir lite dricka även där. Utförslöporna består blott och enbart av is och det är ett under att vi klarar oss helskinnade ned i dalen, där Elvy och Britta dukat upp med sportdryck. Stärkta av en paus klättrar vi sedan uppför backarna till Oxberg. Tycker återigen att det känns bra. Benen svarar fint och känns pigga. Ny bar och mer sportdryck väntar i Oxberg. Bara en tjejvasa kvar, säger jag till Martin.
Redan vid Gopshus väntar en extra vätskekontroll (tack Stadium!) och strax därefter har Veteran-klubben langning till de åkare som åkt Vasaloppet mer än 30 gåner. Ni har väl novislangning också, frågar jag och visst, inga problem! Heja Göteborg, ropas det från sidan av spåret. Vem är du? tänker jag.
Resan till Hökberg känns inledningsvis bra. Det finns tillräckligt mycket spår kvar för att man ska kunna diagonala. Fyller på med sportdryck så ofta vi kommer åt. Stannar till för att kissa (Martin får panik). Hittar en container som jag tänker att jag kan få vara ifred bakom. Då kliver det ur en gubbe ur en bil, som inte verkar fatta att man vill ha en privat stund. Får tysk låsning och tänker att det var då helvete. Krånglar på mig ryggskyddet, vantarna kärvar förstås av fukten från händerna. Känns enormt motsträvigt att ta på skidorna igen och känner mig för första gången orkeslös. 23 km kvar. Lipfärdig. Martin får syn på mig och undrar vad som hänt. Låt mig vara, muttrar jag. Några sympatier nu och jag börjar böla på riktigt! Ryggskyddet är löst, vantarna har knölat sig och skaver under stavfästet. Vilken jävla skit. Men när jag ätit en bit energibar i Hökberg och fyllt på med buljong, sportdryck och energitablett känns det bra igen. Vantarna kommer på plats, ryggskyddet spänns åt. 19 km kvar.
Tycker alltid att etappen mellan Hökberg och Eldris är Tjejvasans bästa. Härlig stakning i 10 km. Men när man redan åkt 70 km får man en annan bild. Att inte få vila armarna i en enda utförslöpa är inte skönt. Att staka i decimetertjock sockersnö är energikrävande. Stakning utan skidspår är inte att föredra. Det är en lång mil och ont som 17 gör det i axlarna. Känns som dubbelsidig nackspärr. Krampkänsla under stortåns trampdyna på båda fötterna. Frånskjut och diagonalåkning är inte att tänka på. Upprätthåll frekvensen i stakningen, tänker jag. Slå inte av på takten.
I Eldris fyller vi på depåerna för sista gången före mål. Kvinnan som langar sportdryck säger, att dig känner jag igen. Jaha, svarar jag. Nu vet jag, det var ju du som var med på TV förut! Vad bra du har åkt! Polletten ramlar ner - därav alla glada påhejningar utmed spåret från för mig till synes okända människor. Skönt med en förklaring.
9 km kvar. Eller fel: 9 km stakning kvar. Emellanåt försvinner spåren men den välkända terrängen känns ändå härligt inbjudande. Backen upp till Hemus springer vi upp för, likaså i backarna bort mot Moraparken. Ser 1 km-skylten och ropar högt att jag är glad över att se denna etta-jävel! Springer uppför sista två backarna mot målrakan, glatt påhejad av en härlig publik. Resan in mot målet känns oerhört lätt. Som bortblåst är smärtan i axlar och tår. Vasaloppsarenan är välfylld av glada människor som hejar fram oss de sista metrarna. Gör ett glädjetjut när jag åker över nya kullen och avger ett högljutt YES, YES, YES! när vi korsar mållinjen. Så jäkla skönt! 7.45.31 känns som en kanontid. Känner mig så nöjd och glad. Men ni som läser min blogg vet att det alltid kommer ett men när det gäller Angelica: Tiden kan slås. En ny härlig vinter med många skidtimmar, härligt vinterföre på dagen D och rätt placering vid starten och jag tror absolut att 7-timmarsgränsen är möjlig. Vilket år det blir ett andra Vasalopp för mig låter jag vara osagt, men om vädergudarna vill måste jag väl ändå prova denna galenskap en gång till? Eller?
Vi får väl se. Nya skidäventyr väntar, det är jag ganska säker på. När och var återstår för er läsare att se. Men jag vet...
I klippen nedan kan du se intervjun från SVT och min målgång. Lite mörk bild vid målgången, men det är jag som hojtar och sträcker armarna i vädret!
Videoklipp lånade och avfilmade från SVTplay med min iPhone.
Martin, den stackarn, blåslagen under höger öga efter att själv har förorsakat ett fall.
Glada när vi passerar mållinjen.
Här kämpar man på ute i spåret.
YES, YES, YES - vi fixade det!
Bilder lånade från photomic.com
Bilfärden upp mot Mora på lördagen gick som på räls. Efter alla turer till Dalarna sedan nyår gissar jag att bilen hittar dit helt på egen hand. In på John´s sport (som för övrigt måste vara Sveriges bästa sportbutik) för att kolla vallatips, vi bestämde oss snabbt för att köra en egen mix av tipsen från Rode, Swix och Start. En tur in i Vasaloppstältet kändes också nödvändigt, om inte annat så för stämningens skull.
Fortsatte ut mot Blyberg, där OK Alehof traditionellt hyrt en bygdegård för klubbens medlemmar. Var snabba med att ta plats i ett sexbäddsrum innan bussen anlände - alternativet, en öppen sal med madrasser på golvet, kändes mindre lockande - åtminstone som uppladdning inför ett Vasalopp. Härliga Alehofmedlemmar hade förberett mat och snart satt ett glatt gäng skidåkare och laddade med lasagne och chokladpudding. Efter det begav vi oss ned till vallaboden där full aktivitet rådde. Vissa pratade öppet och glatt om hur de skulle valla, eller helt skulle låta bli att valla, medan andra var lite mer hemlighetsfulla och menade att de inte riktigt hade bestämt hur de skulle valla ännu... Chefsvallare (!) Angelica tog i alla fall kommandot över våra egna skidor och lade Rodes Chola i botten, däröver ett tunt lager Start Universal med inslag av Rode Multi Grade. Efter kylning av respektive lager följde så 4 lager kallvalla, Rode Super Gialla. Kände mig nöjd över resultatet och ganska säker på att vi skulle få bra skidor.
Kl. 21 skulle det vara tyst i huset och även om vi kanske inte helt lyckades på den punkten, släcktes nog ljuset i vårt rum strax därefter i alla fall. Tryckte in ett par öronproppar i huvudet och hoppades på några timmars sömn. Kändes som om man låg halvt vaken hela natten, men kände mig ändå hyfsat utvilad när klockan ringde kl. 03.05. Upp till serverad frukost. En tallrik gröt och 2 glas mjölk, mer fick inte plats. Förberedde en dubbelmacka till bussen - tänkte att jag skulle hinna bli vrålhungrig tills starten skulle gå kl. 8. Klockan var inte mer än 04.14 när bussen lämnade Blyberg och resan mot Sälen inleddes. De flesta slöt nog ögonen och försökte vila en stund, men jag gissar att det var många som inte kunde slappna av helt och somna. Kände mig lugn som en filbunke. 05.25 stod vi och köade in till startled 6 och efter insläppet 5 minuter senare var det bara att placera ut skidorna och ta sig tillbaka för en värmande stund i bussen. Nästan minus 15 och det bet rejält i kinderna, så värmen i bussen kändes minst sagt välkomnande. Dubbelmackan smakade lika gott som jag tänkt några timmar tidigare och sköljdes ned med lite sportdryck. Stämningen på bussen blev alltmer spänd, kön till toaletten ringlade sig lång. Martin tyckte att jag hade kalla fötter och borde byta strumpor. Lät mig övertalas och krånglade av mig chipet kring högerfoten. Ställde mig i toalettkön för att slippa stressa i kylan utanför, men då blev det plötsligt väldigt bråttom att komma iväg till startfållan. Tänkte att jag nog skulle hinna kissa före start. Iväg med väska och säck för överdragskläder. Kommer ner till startfållan... och chipet saknas på min högra vrist... Knappt 13 minuter kvar tills startfållan stänger och Martin får ge sig ut på en joggingtur till bussen... Inser samtidigt att jag inte fått med mina handledsvärmare... Sluter mina ögon där jag står och ber en stilla bön till Gud om att Martin ska hitta chipet och bussen inte ska ha hunnit åka (den skulle lämna startområdet så snart alla gått ur bussen)... 2 minuter innan startfållan stänger kommer Martin, den stackarn, genomsvett med chippet i handen. Drar en lättnadens suck - hade inte varit kul att inte få sin tid registrerad, när man nu ändå bestämt sig för att åka.
Värmer upp lite på stället, knäpper på skidorna (fortfarande kissnödig) och hör nedräkningen. Inser ganska snabbt att vår placering längst ut till vänster är på tok fel. De högra leden går framåt i rasande tempo, medan det står helt still i vår vänstra ytterkurva. Ser hur åkarna flyger upp i första backen i högerkant, hos oss till vänster går det sakta, sakta uppför. Steg för steg. Förbannat att jag inte studerat starten noggrannare i tidigare vasalopp, tänker jag förstås, men känner mig samtidigt lugn där jag står. Steg för steg, meter för meter tar vi oss upp för backen. Ser den inte alls som ett sådant monster den ofta beskrivs som. Hade folk bara låtit bli att saxa, inbillar jag mig faktiskt att jag skulle kunna åka upp för den. Känner att jag har gott bett under skidorna, tråkigt bara att inte kunna utnyttja det. Når toppen av första backen efter 47 minuter. Har då åkt mindre än 2 km. Lite frustrerande förstås, men inget att göra. Fortsätter att gå uppför ett tag och långsamma åkare är hopplöst dåliga på att hålla till höger. Spåren är utraderade och kvar finns bara ett flera decimeter djupt sockerlikt snöskikt. Trampa, trampa, klättra, klättra. Tittar bakåt och inser att det nu endast är ca 10 meter kvar till sista åkaren. Herregud, vänster sida är verkligen kass. När det börjar plana ut skingras folkmassan snabbt och vi kommer ut på sagolikt vackra, öppna vidder. Solen skiner och värmer härligt, det bultar i de köldskadade fingrarna och gör riktigt ont, men det vackra landskapet får mig att tänka på annat. Passerar åkare efter åkare, minst ett tiotal med varje stavtag känns det som. Hundratals på några meter, tusentals på några minuter. Kommer till första kontrollen i Smågan - känns som om vi åkt riktigt snabbt sedan den mänskliga bromsen försvunnit ur spåret. Känner mig glad och nöjd över att resan mot Mora är påbörjad och tar ett glas sportdryck. När jag får mitt andra glas, ser jag hur någon vinkar i högra perifirin. Lägger märke till en TV-kamera och kända ansikten från Sportnytt och dricker lugnt vidare. Det vinkar igen. Har du tid en stund? frågar sedan Jovan Radomir. Visst, säger jag utan att egentligen fatta vad det är jag tackar ja till. Någon halvminut senare börjar nedräkning och det blir SVT-intervju. Hinner tänka att jag borde hälsa till barnen och minsann utmana L.K där hon förmodligen sitter i TV-soffan, men nej, så jäkla pinsam ska jag inte vara. Hatar när folk ska hälsa hit och dit i TV. Intervjun är snart avklarad och jag och Martin ger oss iväg med ett gapflabb. Tänker på vilka förvånade miner det måste ha blivit bland de vi känner!
Fram till nästa kontroll känns det långt. När vi åkt 17 km känns det som om vi varit igång i en evighet, och med tanke på stillaståendet i de inledande backarna så är det ju nästan sant. Mångsbodarna dyker upp som ur intet och vi fyller på med sportdryck och buljong. 3 glas. Mer fixar inte blåsan, som börjar kännas i akut behov av tömning. Tar oss snabbt förbi SVT:s kameror, där Albert Svanberg håller utkik efter intervjuobjekt. Tänkte att måtte de inte ha fått för sig att följa mig under hela loppet...
Efter några kilometer i härlig terräng börjar det bli lite trångt i spåret igen, klättringen upp mot Risberg börjar och spåren försvinner på nytt. Trampa, trampa, steg för steg, backe för backe. 2 glas sportdryck och 1 glas buljong smakar återigen gott när kontrollen nås.
Nästa etapp består av en del utförsåkning och en del klättring. Tycker ändå att klättringen upp mot Evertsberg känns skön. Benen är lätta och känns starka. Ingen mjölksyra. Kan diagonala där det fortfarande finns spår och har ett härligt frånskjut. Fästvallan är perfekt! Börjar kännas tufft i rygg och nacke efter ca. 40 km, men slår snabbt bort tanken. I Evertsberg väntar SVT:s Lisette (tror i alla fall att det är så hon heter), men kameran ligger på marken så att vi stannat inom infångsradie känns tryggt. Sköljer ned en energibar med lite sportdryck och buljong. Oväntat gott. Lite sportdryck till och så bär det av mot Oxberg.
Landskapet vid Evertsbergssjöarna är bedårande, likaså alla härliga människor som bjuder på extra vätska. IK Stern delar glatt med sig till Alehofare och det blir både sportdryck och apelsinklyftor (MUMS!!!). Försöker värva oss till klubben i farten, men nej - vi lovar dock att bjuda igen vid tillfälle! Alehof finns också representerat i området, så det blir lite dricka även där. Utförslöporna består blott och enbart av is och det är ett under att vi klarar oss helskinnade ned i dalen, där Elvy och Britta dukat upp med sportdryck. Stärkta av en paus klättrar vi sedan uppför backarna till Oxberg. Tycker återigen att det känns bra. Benen svarar fint och känns pigga. Ny bar och mer sportdryck väntar i Oxberg. Bara en tjejvasa kvar, säger jag till Martin.
Redan vid Gopshus väntar en extra vätskekontroll (tack Stadium!) och strax därefter har Veteran-klubben langning till de åkare som åkt Vasaloppet mer än 30 gåner. Ni har väl novislangning också, frågar jag och visst, inga problem! Heja Göteborg, ropas det från sidan av spåret. Vem är du? tänker jag.
Resan till Hökberg känns inledningsvis bra. Det finns tillräckligt mycket spår kvar för att man ska kunna diagonala. Fyller på med sportdryck så ofta vi kommer åt. Stannar till för att kissa (Martin får panik). Hittar en container som jag tänker att jag kan få vara ifred bakom. Då kliver det ur en gubbe ur en bil, som inte verkar fatta att man vill ha en privat stund. Får tysk låsning och tänker att det var då helvete. Krånglar på mig ryggskyddet, vantarna kärvar förstås av fukten från händerna. Känns enormt motsträvigt att ta på skidorna igen och känner mig för första gången orkeslös. 23 km kvar. Lipfärdig. Martin får syn på mig och undrar vad som hänt. Låt mig vara, muttrar jag. Några sympatier nu och jag börjar böla på riktigt! Ryggskyddet är löst, vantarna har knölat sig och skaver under stavfästet. Vilken jävla skit. Men när jag ätit en bit energibar i Hökberg och fyllt på med buljong, sportdryck och energitablett känns det bra igen. Vantarna kommer på plats, ryggskyddet spänns åt. 19 km kvar.
Tycker alltid att etappen mellan Hökberg och Eldris är Tjejvasans bästa. Härlig stakning i 10 km. Men när man redan åkt 70 km får man en annan bild. Att inte få vila armarna i en enda utförslöpa är inte skönt. Att staka i decimetertjock sockersnö är energikrävande. Stakning utan skidspår är inte att föredra. Det är en lång mil och ont som 17 gör det i axlarna. Känns som dubbelsidig nackspärr. Krampkänsla under stortåns trampdyna på båda fötterna. Frånskjut och diagonalåkning är inte att tänka på. Upprätthåll frekvensen i stakningen, tänker jag. Slå inte av på takten.
I Eldris fyller vi på depåerna för sista gången före mål. Kvinnan som langar sportdryck säger, att dig känner jag igen. Jaha, svarar jag. Nu vet jag, det var ju du som var med på TV förut! Vad bra du har åkt! Polletten ramlar ner - därav alla glada påhejningar utmed spåret från för mig till synes okända människor. Skönt med en förklaring.
9 km kvar. Eller fel: 9 km stakning kvar. Emellanåt försvinner spåren men den välkända terrängen känns ändå härligt inbjudande. Backen upp till Hemus springer vi upp för, likaså i backarna bort mot Moraparken. Ser 1 km-skylten och ropar högt att jag är glad över att se denna etta-jävel! Springer uppför sista två backarna mot målrakan, glatt påhejad av en härlig publik. Resan in mot målet känns oerhört lätt. Som bortblåst är smärtan i axlar och tår. Vasaloppsarenan är välfylld av glada människor som hejar fram oss de sista metrarna. Gör ett glädjetjut när jag åker över nya kullen och avger ett högljutt YES, YES, YES! när vi korsar mållinjen. Så jäkla skönt! 7.45.31 känns som en kanontid. Känner mig så nöjd och glad. Men ni som läser min blogg vet att det alltid kommer ett men när det gäller Angelica: Tiden kan slås. En ny härlig vinter med många skidtimmar, härligt vinterföre på dagen D och rätt placering vid starten och jag tror absolut att 7-timmarsgränsen är möjlig. Vilket år det blir ett andra Vasalopp för mig låter jag vara osagt, men om vädergudarna vill måste jag väl ändå prova denna galenskap en gång till? Eller?
Vi får väl se. Nya skidäventyr väntar, det är jag ganska säker på. När och var återstår för er läsare att se. Men jag vet...
I klippen nedan kan du se intervjun från SVT och min målgång. Lite mörk bild vid målgången, men det är jag som hojtar och sträcker armarna i vädret!
Videoklipp lånade och avfilmade från SVTplay med min iPhone.
Martin, den stackarn, blåslagen under höger öga efter att själv har förorsakat ett fall.
Glada när vi passerar mållinjen.
Här kämpar man på ute i spåret.
YES, YES, YES - vi fixade det!
Bilder lånade från photomic.com
fredag, mars 02, 2012
17049 och 15012
...ja, det är mitt och Martins startnummer i helgens Vasalopp... När jag berättade för en god vän att Martin skulle åka Vasaloppet för andra gången på en vecka, undrade han om Martin slagit huvudet i sänggaveln! Det är nog ett av dagens snällaste kommentarer om Martins mentala hälsa! Fniss! Men, eftersom jag var så snäll att låna ut mina skidor till honom förra söndagen - och dessutom har lovat att han får åka på samma par skidor på söndag (mina Fischer-älsklingar!!!) (vilket innebär att jag nu själv måste bli vän med mina Madshus, och det snabbt värre!), så ställer han naturligtvis så snällt upp som sällskap åt sin fru! Love you, älskling! Det ska bli så kul (påminn mig gärna om denna känsla efteråt när jag gråter av smärta och säkert har vurpat femtioelva gånger och brutit åtta par stavar!)!!! Har varit snäll nog och visat min tacksamhet för sällskapet genom en hälsning i spåret. Fast frågan är förstås om någon av oss ser den - jag missade hälsningarna till mig i Tjejvasan, Martin sina hälsningar i Öppet Spår och barnen sina i Ungdomsvasan - trots att vi höll blicken högt och tänkte på tekniken! Därför lägger jag in hälsningen här, så kanske han får läst den någon gång om han kikar förbi min blogg och tänker att åh, vilken söt och snäll fru jag har! Tänk på oss på söndag - kan säkert behöva all extrastyrka i världen! KRAM
P.S. Känner mig extra glad och finurlig över att ha lockat med ännu en Alehofare till detta galna upptåg idag! Synd bara att hans söta fru L inte var lika lättövertalad! Men nästa år kommer du minsann inte undan - då är det du och jag som kör så att det ryker bland gubbarna! TACK för styrkepromenad idag!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
