Unge på vift

Igår eftermiddag deklarerade David att han skulle sticka till rampen en stund. Hemma senast 16.30. Se till att komma hem innan det blir mörkt, ropade jag efter honom. Jodå, det skulle han. Tiden gick. Det blev mörkt. Ingen David. Visste att han slagit följe med några tjejer. En i klassen, en från femman. Den senare min flickvän, som han uttryckt sig. Hmm, mamman förstås inte helt nöjd över att han begivit sig till dessa jaktmarker, men själv var han väldigt lycklig över kärleksbrevet han fått, som beskrev honom som den bästa killen någonsin.

Sanna hinner också bli orolig och tillfälligt piggare från febern erbjuder hon sig att ta cykeln bort till rampen. Hinner inte protestera innan hon gett sig av. Ingen lillebror.

Får tag i Stortjejens hemnummer. Kvinna utan namn får fram ett kort hej, men vet inget om varken David eller Stortjejen. Eller jo, hon var nog hemma en sväng för typ 20 minuter sedan. Jag ringer om en timme igen, om jag inte hittat honom.

Pappa kliver in genom dörren. Tillbaka efter 4 dagar på Island. Involveras direkt i sökandet. Sanna stannar hemma. Mamma och pappa cyklar iväg genom mörkret. In på gårdarna runt Södra Klöverstigen. Det är tydligen där hon bor. Träffar på några andra barn och frågor om David i 3 Grön. Nej, ingen har sett honom.

Börjar cykla mot Ale Torg och ser i ögonvrån Martin komma från andra hållet. Har stannat till vid 2 ungar strax intill Ale Gymnasium. David och Stortjejen.

Samtidigt som jag naturligtvis känner lättnad, känner jag också ilskan blomma upp inombords. Cyklar hem under förmanande ord, väl hemma blir han uppläxad efter noter och har förhoppningsvis fattat budskapet. Det är inte ok att vara ute och hänga, definitivt inte när det är mörkt. Torget hänger man definitivt inte på, inte under någon av dygnets timmar. Allt det där visste han naturligtvis redan förut, men tydligen behövde minnet sig en uppfriskning. Att hänga med Stortjejen är heller inte ok. Bara om det hängs här hemma hos oss.

Får ändå berömma den lille gossen i allt kaos. Berättar att de följt kompisen i klassen till tågstationen. Hon skulle åka med tåget till Surte. Själv. I mörkret. Efter att jag klargjort att tågstationen inte heller är något lämpligt tillhåll för en 9-åring, så tillägger jag ändå att jag är glad för att de följde sin kompis, men att jag nästa gång, i förekommande fall, vill att de går vägen förbi oss, så att jag som vuxen kan se till att hon kommer på tåget - inte minst eftersom det tydligen inte finns någon annan vuxen som verkar bry sig om detta. Hur f-n är man då funtad som förälder? Hur tänker man? Mörka värld.

Två små fina tjejer på vift i mörkret. Till synes ingen som bryr sig. Inga regler. Fria som vinden. Och så David. I mörkret. Vilka tankar jag hann få innan jag hittade honom. Dem. Stortjejen försvann i mörkret med några ännu äldre tjejer när vi tog David på cykeln och vände hemåt. Undrar vart, tänkte jag, när jag stoppade om David 2 timmar tidigare än vanligt. En del av "straffet" för att visa vart småkillar hör hemma när det blivit mörkt.