Uppladdningen inför årets tjejvasa har varit allt annat än lyckad. Har dragits med en envis förkylning, som gjort att det bara hunnit bli ett träningspass med puls sedan starten i Marcialonga. Inte klokt egentligen. Ihärdigt småförkyld ända sedan dagarna efter jul, med några få dagars uppehåll. Därtill min smärtande högra ljumske, som jag drog på mig under Marcialonga och som gjort allt annat än stakträning till ett minne blott. Inte ett besök på gymmet, ingen diagonalåkning, knappt ens promenader i annat än såsigt tempo. Suck. Inte vad jag hoppats på och absolut sämsta möjliga förutsättning för någon som sett fram emot att få genomföra sina drömmars lopp. En dryg vecka före tävlingsdagen fattade jag således beslutet att inte ställa upp i årets Tjejvasa. Ville inte riskera hälsan, än mindre bli så besviken på mitt dåliga genomförande, att kärleken till skidåkning skulle få sig en rejäl törn. Kändes oerhört tufft och ledsamt när jag fattat beslutet. Samma tomhet infann sig som när skidsäsongen är över. Jaha, det var det. Bara att börja längta efter snö och skidföre igen. Allteftersom tävlingsdagen närmade sig, kändes mitt beslut hur som helst allt bättre och det var med idel glada känslor vi påbörjade vår resa mot Mora fredag morgon, 22 februari.
På plats i Mora inkvarterade vi oss snabbt i vår fina stuga i Moraparken. Åkare från Kortvasan passerade i jämn ström utanför stugfönstret och det såg verkligen härligt ut. Ett par plusgrader, men spåren såg fortfarande hyfsade ut, trots att tusentals åkare redan hade passerat. Promenerade upp till Vasaloppstältet för att insupa den klassiska stämningen och hämta barnens nummerlapper. Kanske även skulle hämta ut min, hörde jag mig plötsligt säga. Tanken på att bara genomföra loppet, helt utan krav på mig själv, kändes plötsligt självklar. Kanske var det den härliga atmosfären som smittade, kanske doften av snö och den numer ganska bekanta glädjen över att gå i mål under den klassiska Vasaloppsportalen. Eller också bara den där tomheten jag känt hela veckan, besvikelsen jag anade över att inte åka. Plötsligt stod jag i alla fall där med nummerlappen i handen och kände mig ganska nöjd över det. Jag bestämmer om jag åker efter att vi testkört skidorna ikväll. Sagt och gjort. Kikade snabbt efter vallatips och insåg att det liksom förra året skulle bli ett sjuhelvetes velande. Tog oss tillbaka till stugan för att preparera skidor och ta emot mamma och pappa som nu kommit fram, efter en massa krångel med bilen. Satte in förberedda lasagnen i ugnen och gav oss ut i vallaboden.
Val av valla
Glid
Start blå
Fäste
Grundade med Swix Basvax
Därefter 2 tunna lager Swix Blå Extra (för hållbarhet)
Sedan 5 tunna lager med Rode Violett Extra i olika spann
Reservskidor:
Glid
Swix blå
Fäste
Rode Chola i botten
Start Universal klister
Efter middagen gav jag och Martin oss ut på skidprovartur. Klockan var omkring 21.30 och det var härligt mörkt runtomkring oss. Begav oss upp mot målområdet och körde staktävling på målrakan. Kändes lika skönt som vanligt att passera under målportalen. Vände tillbaka mot stugan, bytte skidor ett par gånger. Jämförde glid. Jämförde fäste. Klisterskidorna hade något sämre glid, men absolut bättre fäste. Kändes ändå som om burkvallaskidorna skulle ha tillräckligt fäste för motluten i Tjejvasan. Båda höll tillräckligt bra för att min högra ljumske skulle kunna tänka sig att samarbeta lite grann. Funkade att diagonala om jag inte tryckte ifrån alltför kraftigt, frånskjut vid stakning funkade mindre bra, men det berodde definitivt mindre på vallan än på själva skadan. Hmm...startar nog i alla fall. Får bli burkvallaskidorna om det inte blir någon alldeles avsevärd temperaturförändring under natten.
Somnade gott på kvällen och kände mig lagom utvilad när väckarklockan ringde. Kände mig inte alls hungrig, men fick i mig några skedar havregrynsgröt. Lämnade Mora ca. 07.30, tog ca 45 min till starten i Oxberg. Kön till startfållan var redan lång, så vid ev. kommande starter i Tjejvasan bör man nog åka något tidigare än vi gjorde, åtminstone om man vill stå i första led. Insläpp i startfållan kl. 8. Provåkte då skidorna. Båda paren. Klisterskidorna hade betydligt bättre bett, men jag bedömde ändå att skidorna med burkvalla skulle vara fullt tillräckliga. Ett ödesdigert beslut skulle det visa sig.
Inför starten kl. 9 kände jag mig oerhört lugn. Hade förlikat mig med tanken på att endast genomföra loppet, så nervös var det sista jag blev denna morgon. Visste att jag skulle kunna staka mig igenom loppet, men med tanke på förutsättningarna inte alls kunna pressa mig själv. Genomföra. Det var vad jag skulle göra.
Startskottet gick och elitledet for iväg som vore de skjutna ur en kanon. Led 1 och 2 iväg i samma tempo och någonstans där i vimlet av människor befann jag mig. Tyckte att skidorna gled på bra på startsträckan och ned i svängen genom skogen. Vid passeringen över bron, där snön läggs ut bara en halvtimme före start och därmed erbjuder åkarna decimeterdjup sockersnö utan spår och med absoluta stavgenomslag, stod Martin och hejade. Söta Tilda från klubben sprang förbi på lätta ben på min högra sida och jag hejade på henne inför första klättringen. Tyckte även att jag fick bra position i klättringen uppför första backen, men sedan var det något som hände. Fick ett släpp på höger skida och kände smärtan från ljumsken ila genom hela kroppen. Blodet i kroppen tycktes med en gång koka och jag insåg där och då att beslutet att starta nog inte varit så genomtänkt trots allt. Hade mindre kläder på mig än vid något tidigare lopp, så värmen i ådrorna orsakades naturligtvis av ett inte helt intakt immunförsvar. Tog mig till Hökberg, där familjen Ullman stod och hejade i vanlig ordning. Kastade mössan och upplevde för första gången på en mil att jag kunde andas igen. Skönt. Kunde nu äntligen börja fokusera på loppet. Genomförandet. Kände mig inte alls stressad över att inte kunna åka på så som jag brukar. Kändes helt ok att bli passerad av åkare efter åkare. Höll mitt egna tempo och förde en dialog för mitt inre, där jag fokuserade på att njuta av naturen, omgivningarna och det faktum att jag gjorde det jag älskar mest - att vara ute på skidor. Slängde emellanåt en titt på pulsklockan för att se hur jag låg till tidsmässigt och insåg att jag skulle åka på strax över 2 timmar, liksom 2012 och 2011. Stannade länge och väl på vätskestationerna och utnyttjade även de extra som fanns - behövde det för att sänka temperaturen i ådrorna. Förbannade mig i minsta motlut att jag inte valt klisterskidorna trots allt, eftersom jag verkligen inte hade något som helst fäste efter den första kilometern. Funkade inte ens att saxa, eftersom ljumsken inte ville vara med i leken. Det blev alltså till att staka, praktiskt taget i 3 mil, med undantag för utförslöporna där jag hade helt ok glid. Snön var stundom sträv, stundom sugande, så på flacken fick man inte mycket gratis.
Förutom i första backen upp mot Oxberg, där jag faktiskt kunde diagonala i några meter, så stakade jag mig igenom hela loppet. Uppför backen mot kontrollen i Hökberg, i de efterföljande backarna på väg mot Eldris, i det avslutande långa motlutet mot kontrollen i Eldris, uppför de ganska branta (men tack och lov inte så långa) uppförsbackarna i Hemus, motlutet vid Moraparken och avslutningsvis de sista 2 kullarna in på målrakan. Kändes härligt att passera familjen som stod och hejade vid Moraparken, var bra trött i stakningsmuskulaturen. På målrakan körde jag som vanligt staktävling mot ett på förhand utvalt objekt och med bara någon meter tillgodo var jag förbi. Yes! Kände mig som en vinnare när jag gick i mål. Absolut inte trött, däremot varm. Mission completed. Loppet genomfört. Men definitivt inte mer än så.
Med tanke på att jag varken var fullt frisk, skadefri eller hade bra skidor, så är jag förstås jättenöjd över att ha genomfört Tjejvasan på tiden 2.00.42. Men ni som känner mig vet samtidigt att jag inte nöjer mig med att genomföra saker. Jag känner mig snuvad på konfettin och oerhört ledsen över att jag under hela säsongen inte fått uppleva känslan av att göra mig själv rättvisa. Samtidigt konstaterar jag att jag inte alls känner någon vidare glädje över att starta i tävlingsled 1 i Tjejvasan - den enda jag vill tävla mot är ju mig själv och på något sätt var det betydligt enklare att behålla det fokuset från motionsled. Sedan är det naturligtvis en oerhörd fördel att starta i det led där man egentligen hör hemma, men av någon anledning har jag svårt att betrakta mig själv som en lika bra skidåkare som alla andra i detta led, även om jag förstås inser att man inte kan vara helt oäven för att hamna där. Känns bara som övriga i ledet har en annan ambitionsnivå med sin skidåkning än jag. Jag startar inte för att uppnå en viss tid - inte ens för att slå min bästa tid - utan bara för att få möjlighet att uppnå mina drömmars lopp. Efter 2 år där sjukdom och skada grusat uppladdningen, får jag inför nästa år kanske fundera över hur mina drömmars lopp egentligen ska se ut. Kanske är det inget jag ska vänta på, utan bara glatt låta mig överraskas av när och om det inträffar? Och i allvarlighetens namn - mer drömlik än vår turåkning i Norge kan skidåkning egentligen inte bli, så kanske är det sådana stunder jag ska fortsätta drömma om och se till att njuta av?
Målet inför nästa års skidsäsong är i alla fall klart: Hela familjen startar i Kortvasan. Tjejvasan kommer jag inte anmäla mig till. Skulle gärna åka öppet spår måndag tillsammans med Martin, alternativt delta i Vasaloppet efterkommande helg.
Kan i efterhand ångra att jag anmälde mig till årets Tjejvasa. Borde ha insett att det var en alldeles oerhörd bedrift att pricka målgång på 2.00.00 och att det skulle varit ett bra sätt att säga Tack och Hej till den tävlingen.
I kön in till startfållan, lördag morgon, omkring 07.50
I spåret, strax efter kontrollen i Eldris.
Målgång efter spurten mot mit utvalda objekt!
Craft windstopper shorts
Craft windstopper bra
Craft 3/4 träningsbyxa
Craft windstopper t-shirt
Alehof tävlingsbyxa
Alehof tävlingströja
Marcialonga mössa
Craft tävlingshandske
Bomullsstrumpa
Alpina pjäxa
Utvärdering:
Hade absolut kunna skippa 3/4 byxan, förmodligen även windstopper t-shirten. Blodet kokade efter 500 meter. Svårt att veta om det berodde på att jag inte var helt fri från min förkylning/hade infektion i kroppen, att det blev lite varmare än man förutsett (ca. + 3) eller om jag helt enkelt är så varmblodad att det räcker med minimalt lager under tävlingsdräkten. Inför nästa års ev. tävlingar: Test kör med endast Craft-underkläder under tävlingsdräkt flera gånger före tävling.
Bilder: Privat, samt lånade från photomic.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar