Liten David somnar med huvudvärk torsdag kväll och vaknar med samma åkomma fredag morgon. Beslutar mig för att han får vara hemma från skolan för att vila. Någon timme senare slår febern till med full kraft och det är en mycket besviken kille som allteftersom timmarna passerar inser att det inte kommer att bli någon matchpremiär samma fredagkväll. Han säger att tårarna som trillar nedför kinderna beror på hans besvikelse över detta, men mamman som i fyra timmars tid är fullt sysselsatt med att komma med kall trasa till pannan och fylla på den lilla kroppen med vatten inser att det även är febern och huvudvärken som talar bakom all (naturlig) besvikelse. När vi samma dag förklarar att han inte kan springa helgens planerade löptävling trillar tårarna igen. Jag kommer nog aldrig blir bra, gråter han från soffan och ser ynkligare ut än på länge (och nej, jag minns inte ens när han senast var sjuk. Förmodligen flera år sedan).
Lördag morgon skjutsas Sanna till Göteborg Horse Show dit hon blivit medbjuden av goda vänner från stallet (1000-tack igen Jill och Annie). Efter lite cash-diskussioner före avfärd tvingas Martin för tredje dagen i rad konstatera att det är dyrt att ha en tonåring i huset! Tar en timme i gymmet, vilket känns skönt för rygghelvetet efter en ganska kass natt.
Davids feber håller i sig under lördagen, 39.9 visar termometern och gossen ligger mest och sover hela dagen. Jag och Martin grejar i trädgården (på förhand tyckte han naturligtvis att mitt projekt var fullständigt onödigt), röjer och eldar. Känner mig mycket nöjd med resultatet. Så även maken. Skulle bara grymta lite först.
Söndag och Sanna ska dansa på Älvängens marknad. Till synes oberörd står hon där tillsammans med sina 3 danskamrater, som om det vore den mest självklara saken i världen. Skönt att känna sådan trygghet i sig själv. Kommer hon ha nytta av hela livet, konstaterar jag och Martin. Vår fina tjej! Plånboken får öppnas för fjärde dagen i rad - tjejerna måste naturligtvis gå och fika efter sitt framträdande. Klänningen hon fått syn på säger dock mamma nej till, om hon inte vill betala ur egen ficka förstås. Och nej, då är det förstås inte lika intressant - måste ju spara till ridlägret...
Söndag eftermiddag blir det ett andra besök i Älvängen - jag leker följecykel när Martin tar en 14 km löptur och erbjuder vätska när nöden så kräver. Bra jobbat, älskling! Bara oerhört tråkigt att sitta på en cykel bredvid och inte kunna jogga med...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar