På återbesök i min barndoms biosalong

Jag minns det som igår. Mitt första biobesök. Tror minsann att jag var sju år, ganska nyligen fyllda. Gick tillsammans med mamma och om jag inte minns fel en flicka som heter Maria. Vi brukade inte leka särskilt ofta, men hur som helst tillräckligt ofta för att bjuda varandra på barnkalas. Jag minns fortfarande den bruna trappspaljén i deras rödbruna tegelhus på Långgatatan. Och hennes pappa. Den första föräldern att introducera korv med bröd på kalasen. Det var lyx. Åtminstone på vår gata. Tidigt åttiotal.

Bion som visades, i Folkets Hus lokaler, var filmatiseringen av musikalen Annie. Jag älskade sångerna, grät av medlidande under stora delar av filmen och var märkbart tagen vid föreställningens slut. Hur Maria reagerade minns jag inte. Vad jag minns är att hennes mamma var svårt cancersjuk. Om hon redan gått bort när Maria gick med oss på bio, det minns jag inte. Det kan vara så, eller också skedde det kort därefter. Många år senare, när vi höll på att bli vuxna, omkom även Marias pappa i en bilolycka. Varken då eller senare reflekterade jag över valet av film den där eftermiddagen 1982 - en föräldralös flicka, vars föräldrar var döda, men där allting på slutet ordnade sig till det bästa ändå. Det hoppas jag även att livet gjort för dig, Maria.

Igår var det dags igen. Goda vänners fina 11-åring Filippa stod på lokala scenen i huvudrollen som Annie. I bänkraden satt jag och familjen, bland hundratals andra. Konstaterade efter bara några minuter att känslorna tydligen skulle finnas på utsidan även denna kväll. Kände flera gånger tårarna bränna bakom ögonlocken och jo, en och annan tår torkades också från kinden. Filippa var fantastisk. Utöver sin änglalika stämma hade hon också en fantastisk närvaro på scenen och var definitivt föreställningens absoluta stjärna. Vågar tro att jag blivit lika berörd om jag aldrig träffat henne förut. Hon har verkligen något speciellt, denna unge. Har jag alltid tyckt. Att se henne i sitt rätta element var verkligen en upplevelse - tack finaste Filippa för detta.

Borde ha fullt fokus på jobb denna dag, men upplevelsen från igår har tagit med mig på en känslomässig resa till mitt förflutna och förtjänar på något sätt en stunds eftertanke. Hur pass starka spår denna film satte i mig för alla dessa år sedan har jag nog aldrig riktigt förstått, förrän igår kväll, trots att filmmusiken alltid legat mig varmt om hjärtat och på olika sätt följt mig genom livet. Ja, som det kan bli. Bara för att man går på bio.